Stefan Holm, igen..

Det är fullständigt jävla galet. Det är fullständigt jävla galet. Jag kan leva mitt liv nu, med en bild över mitt huvud. En sån jag aldrig vågade bli själv. Idag hoppade Stefan Holm 2.40 och vann EM-guld över en jävla ryss som verkade oslagbar, som verkade lika oslagbar som jävla Makarov och Sovjet i hockey när det begav sig.

It was 11 years ago today. Sotomayor took his band to play.

Ingen har hoppat lika högt sen Sotomayor vek strumporna över knäna 1994. Sånt brukar spela en jävla roll. Iallafall om man heter Stefan Holm och vet allting med tal och statistisk om vad som någonsin hänt på en friidrottsarena, och utanför. Det brukar spela en jävla roll och redan efter att Stefan Holm hoppat och landat och rest sig och sagt att han var ”helt väck” till en SVT-reporter, i rutan, så sa han att han var den 10:e någonsin över 2.40.

Medellängden hos de resterande nio är sånt som spelar en jävla roll, och sånt som Stefan Holm slagits mot i hela sin karriär. Och han har lärt sig slåss, och lärt sig att resa sig upp.

Men Holm har vunnit OS-guld, han vet om det. Han visste det när han stod där. Han visste det så jävla väl. Han kan knäcka ryggen och tappa shortsen framför hela publiken ikväll, för han har vunnit OS-guld, och då kan man bjuda på det.

Istället hoppade den jäveln 2.40, och jag skulle vilja höra farsans ord i den stunden.

Och när Stefan Holm hade gjort allt det där: landat, rest sig upp, sagt att han var helt väck och så där... så var han dessutom så högt över alla moln att han sa att ryssen kanske hade gjort sitt livs tävling, och kommit tvåa. Ha, om ryssen höjer bryggan lite och lägger midjan i svank så kan han hoppa hur högt som helst. Precis hur högt som helst. Men det spelar typ ingen roll en dag som denna. Holm är underbar, och cool, och säger att ryssar som bara blir bättre och bättre, kan dra åt helvete, för här kommer jag och farsan, typ.

Och Holm är större än Sjöberg nu. Jag gillade alltid Sjöberg. Men det är sånt som typ inte spelar någon roll, en dag som den här.