Inga ramlar här

De döda, tomma, gatorna i min hemstad betyder inte längre någonting. De är bara där. Som kulisser och spelplats för pjäser och romanfigurer som alla försökte dra därifrån, men hölls tillbaka av vindarna i stan, och fastnade i en telefonkiosk någonstans. Som trasdockar. Jag ser tomheten i deras ögon. Och jag ser min barndom flyga därifrån. Jag ser framtiden flyga framför den. Och när jag går där, under lyktstolpar som vinglar i samma vindar, och vinglar sig sneda, och lyktstolpar som jag alltid sprang för att springa ifrån, i rädsla för att de skulle ramla ner och falla över mig; de står och vinglar på samma sätt nu. Som alla husen vinglar i takt. Som mina forna vänner vinglar i kör.

Inga ramlar här, ingenting faller ner.

Jag lärde mig springa i den här stan, bara för att någon gång springa därifrån. Jag hoppade hage med klasskompisar, varje rast, bara för att kunna hoppa därifrån.

När jag går där känner jag alla dofterna från husen bredvid, olika dofter från samma kött: kryddat, marinerat, sojasås, kinesisk soja, bloddrypande och droppande av fett, serverat med blodet rinnande, eller stekta i ägg. Köttstycken hängande i stadens skyltfönster, och hemma gjort arkitektur. Interiörbutiker som ramar in köttet, och plast i folie för att dränka dofterna, från en familjeaffär som startade här, men köptes upp av ICA MAXI. Cafeér och fik med hembakade bullar och semlor till salu på handskrivna skyltar. Och jag ser husmodern stå i köket, och jag ser männen sitta bredvid. Och slå sig ner som riktiga män, vid bordet, när maten är serverad. Och de vuxna sönerna skrattar högt och farsan skrattar högt åt de vuxna sönernas skämt. När döttrarna sitter så tysta bredvid.

Det är en död stad. Det är en död stad.