Lucky star & Clientele m.m.

En vanlig lördagskväll i Göteborg. Sånna som det finns massa av. Som ett vardagsliv med alkohol, som någonting.

Vi lyssnade på "Känn ingen sorg för mig Göteborg"-skivan fem gånger i rad igår. Jag försökte få en pandakille med snelugg att skriva någonting. Han sa att han hade skrivit två kapitel i en riddarroman, men slängt allting när han hade läst igenom det. Jag sa att han inte borde göra det. Han svarade att han läste Kafkas dagböcker och "Förvandlingen". Jag fick tårar i ögonen och sa att Kafkas dagböcker är det vackraste jag läst, för Kafka var där.

Vi knäppte upp några "Lucky star". Och sjöng med i musiken. Inte mycket hände. Jag drog ut på en lång jävla utläggning, som en lång jävla rundtur där alla ord redan var sagda i första meningen, egentligen, men bara omformulerade om och om igen. Jag kände hur dum jag måste ha låtit, redan när jag pratade och trots att fyllan hade trängt rätt så långt in. Allt jag försökte säga, och sa flera gånger om, var att Håkan Hellström var pop. Som att The Kinks var pop. Det finns inget band som är mer pop än The Kinks. Men sånt är svårt att förklara för dova öron, och blinda ögon. De sa att de nog förstod.

Sen satte någon annan på en annan skiva, jag försökte döda henne med onda blickar. Rakt från Göteborg, och upp i fejjan på en småstadstjej. Med allting utanför sig. Alla attribut, alla randiga ränder och tröjor med pins. Hon satte på The Clientele med Saturday och jag blev tårögd, igen. Jag blev nästan kär, i hon den där. Och frågade med hög röst, sån röst som bara finns efter rätt så många öl, skravlande, prasslande, brunstig, jag frågade henne vem som hade gjort blandbandet. Hon svarade att hon hade gjort det själv.

Sen pratade vi om The Clientele och jag skulle precis säga att Saturday "för fan var världens bästa låt, förstå", när han precis sjöng "I saw you face and I thought you were a dream", och jag sjöng med och tänkte på låtar som fanns, och spelades, men ingen verkade lika vacker som den här. Innan jag han säga det, så sa pandakillen bredvid att "det här är nog Clienteles tredje bästa låt".

Jag svarade direkt, som en kobra på drift, "det är den tredje bästa låten i hela jävla världen".

Jag vågade inte säga att det var världens bästa låt, när jag tänkte efter, jag hade sagt det för många gånger förut, och några gånger redan samma kväll. Pandakillen sa att "Rain" var bättre, och sen kom något med "I have told you so", han visste inte riktigt, men jag förstod vad han menade. Jag svarade att "Rain" är skitbra, plats nummer 2, och på tredje plats kom "Mondays rain", och på den fjärde kom "Policeman getting lost".

Ingenting hände. Den kvällen var världen bara "a big orooni". Och jag såg "the big orooni" försvinna på håll. Mellan längre och längre utläggningar. Och popmusik. Det var sent och jag gick hem.