En lista om allt. En lista om ALLT.

Det är ingen sinnesbild. Jag är på riktigt nu. Mina starka axlar är vrängda ut och in. Om ni inte bryr er om mig, varför kommer ni ända hit? Och skriker, ni skriker. Jag borrar ner mig med underbar musik. Den jävla listan ska styra mitt liv. Styr mitt liv. Det är på riktigt. Det är på riktigt. En essä om livet som alltid slutar på en dödsbädd, undanstoppad någonstans. I alla fall undanstoppad. Jag är nästan framme nu, men jag vänder mig om:

1. The Clientele - Saturday
Det är nog den vackraste jävla texten jag hört. Det är bland den vackraste jävla prosan som printats ner. När jag lyssnar på första versen händer alltid någonting. Jag börjar tro på poesin, att den finns och att den andas och är precis lika jävla sårbar som mig. Så rädd för kärleken, men i ständigt behov. Och armar som slits av. Och kärleken behöver den, när blodet sprutar. Jag lyssnar igen. Jag ser kyrkan och en mörk gata i utkanten av stan. Inga bilar syns, några trafikljus blinkar på halvgång. Månen skiner. Flaggor på halvstång. Och arm i arm med den ömtåligaste kärleken som finns, arm i arm med en ängel som bara syns på håll. Mörka nätter, och ensamma ord som står på rad och väntar på att skrivas ner. Det är sånna nätter, i sånt mörker, "Saturday", syns, och skiner klarast på hela stjärnhimmeln. Som en polstjärna på väg därifrån, som en fullmåne målad i rött.

"I saw your face / And I thought you were a dream"

2. The Kinks - Death of clown
Så gick det till när den ensamma clownen skrev sin egna lyrik. Och om det var så att det var Dave Davies som skrev låten, och att Ray Davies sneglade snett på den och i sista stund försökte hindra den från att komma ut, så är det knappast syskonkärlek av något slag. Det är The Kinks. Och Ray Davies var avundsjuk på Dave's utseende. Det var allt. Sen skrev Dave "The Death of a clown", och Ray blev svartsjuk och sur. Jag förstår honom. Jag förstår honom så jävla väl. För, den döda clownen reste sig på fem. Och skrev ner sina ord om publiken som svek och skrattade men inte såg att han grät, och i tystnaden efter det sista barnets skrattsalva i taket reste sig den döda clownen upp på knä och skrev ner i sågspånen, med fem vresiga fingrar:

"The old fortune-teller lies dead on the floor / No one needs fortunes told anymore"

Det kunde vara sagan om hans liv, det var säkert sagan om hans liv. Och det var sagan om en samtid. Som The Kinks fångade så väl.

3. Tom Waits - Who are you?
Som blöta och jävliga regnperioder drar över Afrika drar Tom Waits över sina svarta skynken över mig. Som orosmoln och åskmoln. Jag stänger in mig på mitt rum, lider som en ung jävla Werthes och svarar inte i telefonen. Tittar inte på TV, bara ligger ner och försöker uthärda vardagen. Det jävla nuet, som betyder någonting. Jag är fast och fastnaglad vid ett stativ, med händerna spastiskt och ostyrbara vid ett staffli, och jag ska måla ett självporträtt. Jag ska måla bilden om mitt liv. Och börjar med svart, och lyssnar på Tom Waits. Det är allt som händer, sen vaknar jag.

"Are you still jumping out of windows in expensive clothes?"

4. Van Morrison - Madame George
Van Morrison är ett jävla geni. Få är så jävla genialiska i sina jävla stunder av genialitet som Van the maaan. Det här är hans mästerverk. Och han är den döda poeten i ett levande sällskap av beatkonstnärer med långa skägg. Han är sur nu, 'sur och tvär'. Han är den döda aposteln i en lärjunge-tåg. Jag orkar inte längre. Det här är så jävla bra. Det är som att den drogs ut som ådrorna till ett hjärta som fortfarande tickade. Jag hör låten och ser allt, den dimmiga jävla disen som drar över kullarna i Irland och förvandlar allting till grått. När han sjunger om tåget från Dublin up to Sandy Row, är det som att himmelen öppnar sig och bara för några sekunder blottar sig och sina öppna sår. Jag tror inte Madame George skrevs. Jag tror bara att Van Morrison bär på den. En stjärna ramlade ner och det krävs en jävla kraft för att fånga den. Van Morrison fångade den. Och lät den skina som den klarast skinande jävla stjärnan på en av pophistoriens allra, allra, bästa skivor! Ett av de få mästerverken som finns. Ett jävla mästerverk. När trumviskningarna drar på efter drygt fyrtio sekunder. Jag tindrar med ögonen som de tindrande jävla stjärnorna lite längre bort.

4:26 - 05:45 ..är klimaxen på en hel karriär, på en hel popvärld som bryts itu av två främmande hav och vågor som känner på varandra, utanför Skagen, utanför vilken jävla kust som helst, men utanför fastlandet. Musiken tystnar ner, och efter några sekunder vräker Van Morrison ut i ett stön och fortsätter med det här, det är allt, det är allt som någonsin spelats in, i några låtrader och en röst som redan verkar på väg därifrån, mot nästa horisont, men iallafall på väg:

"And as you leave the room is filled with music, laughing, music, dancing, music, all arround the room"

5. Nick Cave - He wants you
Pianot klinkar, det klinkar så jävla tungt. Som ett ensamt barns sista skrik på hjälp, i vågorna, i stormen, innan det ensamma barnet sjunker ner och erkänner sin skuld i allt det där, med lillebrorsan bredvid och nallebjörnen i sin famn. Och under ytan klinkar det ensamma barnet en sista melodi, på ett piano i luften, på ett pianot i vattnet, ett piano som inte syns men hörs, och det är det ensamma barnet som hörs i bakgrunden på den här jävla låten och det är det ensamma barnet som har klättrat in i Nick Caves bröst och fyllt hans lungor med tung luft och tungt vatten och stämband av sorg. För Nick Cave vet. Det känns som att Nick Cave var där. Men flöt upp igen. Nu. Och han sjunger låten om sin döda bror, till sin döda bror, som om han skulle sjunga den för sista gång.