För den hårda vintern

Jag skriver mina ord med två stirrande ögon och en spänd kropp. Det verkar som att hela kroppen försöker hjälpa mig, och bära fram orden. Hjärtat dunkar, och magen andas in. Runt omkring rusar dårar, vid min sida rusar dårar, men framför mig finns ingenting.

Det har varit en hård vinter. Inte särskilt kall, men blåsig. Snärjig, och mörka moln vid himmelens horisont. Som om världen slutar där. Och den gråa nyansen i naturen drogs in som grå luft i lungorna. Och spottades ut som saliv, färglös saliv, på sakerna som var menade att betyda någonting. Vi förbannar det gråa i grått.

Men det har varit en tung vinter, en lång och tung vinter som trängt sig på utan att fråga först. Som stulit lite av mig, utan att be om ursäkt sen. Som kommit tillbaka och knackat mig på axeln, och slutligen lämnat mig ensam att gråta. Med fåglarna, och korparna, och tranorna, och hökarna som väntat på ett sista livstecken att blåsa ut.

Det var en tung vinter, alla självmorden knäckte allt de kunde se, och drog mig efter dem. Min barndoms bästa kompis och granne i tio år, tog sitt liv. Min flickväns kompis lillasyster tog sitt liv. En annan kompis farsa tog sitt liv. Det låter kanske långsökt, på alla sätt. Det är säkert långsökt, på alla sätt. Men det känns som att vi står på en ö nu, i en liten värld, som krymper för varje horisont som låter visa sig, och krymper varje gång solen går ner. Det verkar som att den lilla ön krymper för varje steg jag tar. Och självmorden hängs upp som trasiga porträtt över den tid som finns, och den tid vi aldrig, aldrig, någonsin, kommer kunna fly ifrån. Som en skildring över våra egna liv, som blod i fotspåren och blod i floderna vi så plågsamt måste vada igenom.

Varför? Därför. För att det är tidens tand, och för att tidens tand kräver det av oss.

I motsatt riktning, eller i rätt håll. Från gömställen i skogen, till ett uteparasoll. Det känns som att någon räknar mina steg.

Det har varit en tung vinter och jag har hållt fast vid varenda ord, i hopp om att de skulle hålla fast vid mig, när stormarnas tentakler verkade slita allt det andra i stycken. Jag höll fast vid mina ord, och lät de stå kvar, hur mycket jag än hatade dom. Hur mycket jag än ville slå dom. För jag visste att de levde sina egna liv, nu. Och jag visste att någonstans därinne, i deras liv, bar de också mitt liv. Jag höll fast i sladden till en fläckad lur, till väggarnas klotter i en busskur, men mest till den fläckade luren, i en telefonkiosk. Jag skrek att jag älskade henne. Och väntade på att hon skulle skrika samma sak. Tillbaka. Hon la bara handen på min kind, och en kyss, för allt det här. För den hårda vintern. För den hårda vinden.

Framåt eller bakåt. På trippande tår i motsatt riktning, eller med tvekande steg åt rätt håll. Ur den dystra, tunga, vintern kommer våren. Jag sätter mig ner och väntar; i ett gömställe i skogen eller under ett uteparasoll.

Men jag sätter mig ner och väntar.

Och när den kommer, när du kommer; du får gärna ta mig långt härifrån.