11:e mars, en jävla dag.

Jag var nere, det är sant. Jag var nere på fem, och trodde aldrig jag skulle komma upp igen. Och när man först knockas, ser man ingenting, bara ett mörker. Och man faller, som handlösa fall i en dröm, och allt går i slow motion. Det är sant. Det här är bara vad jag såg när jag igen öppnade ögonen. Färger som slogs och bröts itu.

Det är inte sant.
Jag ljög.
Hörde ni?
Jag ljög.

För när jag först öppnade ögonen, såg jag heller inte då någonting. Den svarta massan, som svart, trögflytande tjära, låg kvar som ett jämntätt täcke över mina ögon. Jag förstod inte heller då ens att det var tjära, eller ett mörker. Jag trodde bara att världen var släckt och hade brunnit ut. Kvar stod jag, på en plats av bränd asfalt och barn i aska, och stirrade ut över en kolsvart ocean. Det var vad jag trodde.

Men när tjäran började droppa ner på marken, och rinna bort från mina ögon, såg jag små glimtar av liv, och små ljus av färger, tränga in. Det var som att dra upp persiennen mitt på dagen. Jag förstod att det var jag som hade stängt in mig i ett mörkt rum, och utanför rusade hela livet förbi. Till synes oberört.

Det är dimmiga dagar, det här.
Det är dimmiga dagar, det här.

Jag känner hur jag långsamt vittrar sönder, och hur alla som tittar på mig, som ser att jag ser och tittar tillbaka; hur alla som ser mig tar en bit av vem jag är. Och springer ifrån. Och kvar står jag i samma gamla spår som förut, och undrar just vem jag är. Vem är jag? Vem är jag? Vem är jag? Och alla som plockat isär mig, springer hem till sina nyalackerade hem, och spikar upp mina bitar på väggen, som tavlor, som tavlor, som tavlor, som pussel med vaga motiv.

Och vart jag än går mumlas det bakom min rygg. Där går han. Har han inte dött än? Det är nog bara det att jag älskar livet för mycket. Jag har aldrig kunnat vara likgiltig mot en enda sak. Aldrig kunnat dansa utan att falla ner på knä.

Det känns som att jag sakta vittrar sönder. Som att allt jag rör vid faller ner till botten av ån. Alla barnens barkbåtar blåser omkull när allt jag vill är att ge de en pust i rätt riktning. Alla änder flyger förskräckta iväg. Alla ord fångar mer än de orkar bära. Och ingen dag har någonsin lämnat mig oberörd.

Det är som att jag vaknar varje morgon med en spegelbild över mig, och i spegelbilden ligger en pojke nyvaken och skärrad som om han vaknat upp i en främmande värld. Efter hundra år av sömn. Naken. Och jag stiger upp med ett långfinger åt döden. Som vapen, i självförsvar. Som ledstjärnan till en fejkvärld. En fantasi. En fantasi. En fantasi. Och i fantasin låtsas jag att inte döden finns. Och i fantasin börjar jag långsamt, långsamt, rita ut vägen tillbaka, till mitt pojkrum, till mina vänner, till min barndom, till böckerna på hyllan, till framtiden, och jag söker över hela kartan efter någonting som känns, någonting som bränns, och en verklighet.

Det känns som att varje dag tar någonting ifrån mig. Och i jakten på att återta det springer jag mig trött, och i tröttheten lever jag mitt liv. Jag är rädd för dagarna som tar, och jag är kanske mer rädd för dagarna som lämnar mig i fred, i förtvivlan, och i likgiltighet; till almanackor och klassisk musik, till en dagslång väntab på en morgondag. Jag hade slått sönder spegelbilden och jag slått mig själv till döds. Jag hade slått mig själv i frustrationen och i tålamodet som tröt, och jag hade slått mig själv för att göra någonting som spelar någon roll, som betyder någonting.

Jag hade slått mig själv så att varje skärva spegelbild hade fått sin droppe blod.

Men, jag är lycklig att jag lever.
För, jag är lycklig att jag lever.
Åh, vad jag är lycklig att jag lever.

Ändå känns allt bara piss. Piss. Piss.