13:e mars - Det är fortfarande ljust

Jag kommer dö nöjd, en gång. Där havet är lugnt, och båten är förtöljd. Där kärleken är ljumna vindar med salt, och stjärnor i skyn blinkar med tårar på sin kind. Där kärleken är buren fram av fågelsång, med doften av blommor och midsommarkrans över flickorna som dansar och pojkarna som håller deras händer. Jag kommer dö där snöstormen lämnar sina snöänglar i fred, jag kommer dö med livet i min famn.

---

Statyer med sänkta blickar. Höjda vapen i protest. Fontäners strålar ur öppna sår. Ranglet skramlar av skrot och spån. Solen går ner bakom alla dom. Som solen gått ner bakom alla oss. Poseidon klär av sig i självförakt. Och fäller tårar för sympati. Framför han står alla dom. Och jag känner igen de svala blickarna. Högstadiekorridorernas kalla blickar. Jag känner igen alla er. För jag var själv där. Vid biljardborden och korridorerna, vid skåpen och läskautomaten. Skrev ner alla jag trodde skulle döda mig. Skrev upp alla jag ville slå ner. Jag var där i hundra år. Jag är 105 nu. Men. "It won’t be for long".

---

Det känns som dimmiga dagar.. sånna man inte kommer minnas en enda detalj från när man har kommit därifrån.. för man har inte sett någonting.. bara känt.. det är ingenting att se, för det är bara känslor överallt. Jag väntar på en buss att ta mig härifrån, men den förbannade bussen kommer inte.. jag står vid en hållplats och stampar fötter och andas stora moln av ånga.. bredvid står alla coola kids och klottrar sin version av sanningen..sin mening med livet.. jag orkar inte ens titta upp, och allra minst orkar jag läsa det de skrivit.. jag väntar bara på att bussen ska komma. Och den jävla bussen kommer, men åker förbi. Jag försöker skrika högt, men ingen hör. Ändå skrattar alla.

---

Jag listar listor nu, för jag är på G igen. Jag vill ha fina middagar och lyssna på bra musik och dricka rött vin ur glas och bli fisförnämnt full och pilla på gamla vinylskivor och singlar från etiketter som dog och försvann under en motorvägs myller, men som likt förbannat reser sig på fem och tar över radiostationerna i ett land som inte finns. Jag ska bygga det jävla landet nu.

---

Men ofta springer mina tankar i väg. De fastnar vid ett sorgset ansikte på en dikeskant. Ofta lever de sina egna liv. Jag målar en målning i Paint, och plötsligt får alla jag målar sina egna liv, sina egna historien, sina egna berättelser att berätta för mig. Och det är sorgliga berättelser. Ibland gråter jag. Jag förstår deras lidande, och det är som att förstå mig själv, inte så, men det är nästan som att lida själv. Och hårdare.

---

Listor, lista. Den vackra jävla listan. Den som gör snöänglar i snön och snöänglar kommer alltid att vara den vackra jävla scenen i "Eternal sunshine of a spotless mind" som är lika förvirrad och kaotisk som regnet av paddor i Magnolia. Samma känsla av: den lugna stunden i stormens öga, medan kriget bankar utanför, och bankar som en snöstorm eller som vilda bin och arga, aggresiva gäss. Det är den vackra jävla listan, det här. För jag vill förmedla den vackra jävla stunden med varmt, svart, morgonkaffe i sin hand, en soluppgång som glitter mot vit, dagsgammal, snö.