14:e mars: fy fan! (fuck you)

Fy fan. Ni hånglar så jävla äckligt. Jag står bredvid och följer varenda droppe saliv droppa sin gång till en pöl på marken. Knullar ni? Hoppas det är klamydia och herpes och HIV i varenda droppe. Och blod, vadå, har ni aldrig knullat förut?

Lugn, lugn, och sen plötsligt: POFF!!! En jävla bomb av hat och förakt. Från ingenstans liksom. Nu är jag bara så jävla sur.

Idag, vaknade aldrig. Mina ögon låg kvar och drog sig och min hjärna kokade av ånga. Allt ville ut, men jag var tvungen att hålla allt tillbaka. Ändå kunde jag inte dölja tårarna i mina ögon, och varenda tår ville falla ner och jag såg mig i spegeln och tröstade ögonen och sa: "Snälla, söta, ögon, gråt inte mer!" Och jag tröstade tårarna och sa: "Ah, snart kan ni falla ner! Men håll ut", och de höll ut. Kröp fram och tillbaka över pupillerna som yra höns eller små myror på jakt. Jag ville bara låta varenda tår falla ner och ångan ur huvudet att stiga ur, och jag själv att bli någon annan.

Det var en rätt så mörk dag, för jag vaknade ju aldrig riktigt. Vaknade med den sista tanken från när jag somnade: liggande blundande vid min kind. Och det var den blotta tanken om existensen, jag tänkte: sover jag? Som jag tänker: lever jag? Och faller ner i djupa snår av dagdrömmeri.

Jag borde nu inte tänka mer, inte tänka alls. Bara öppna ögonen och se: och jag ser: landsbygdens kalhyggen strömma förbi och vika ut sig som shackbrädor i en tomtefabrik. Schackfärgen stryks på, och lämnar inget kvar.

Det ser så jävla planerat ut. Så jävla planerat.

Och jag kommer ihåg att precis innan jag somnade, så reste jag mig hastigt upp och såg konturerna i mitt rum som skepnader i skuggor som ramlar in från den gatulykta som hänger precis utanför, och ständigt vräker in sitt ljus i mitt rum. Det var ett dunkelt sken och jag reste mig upp hastigt, som om jag drömt något hemskt, trots att jag legat klarvaken: och framför mig, där jag satt: som en kontur: syntes profilen av en helt stilla man, en tyst man, jag vågade inte ens tända lampan, det var en kallblodig man som skulle döda till sitt försvar och jag ville leva några sekunder till: det var som vilken Dostroyevski-karaktär som helst. Och sen la jag mig ner, och reste mig igen, och såg att det var täcket som format sig så. Bara så enkelt, och jag lade mig ner igen.

Kunde inte somna, tills jag tänkte att jag måste ha sovit. Eller inte sovit? Och jag undrade om jag somnade förut, sen somnade jag. På samma sätt som jag alltid somnar, jag springer mot ett stup och kastar mig handfallet ut.

Dagens låt: Neutral milk hotel - Aeroplane over the sea