20. Kevin Rowland - Concrete and Clay

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Är lite vilsen. Vill bara tacka någon, för allt. Hade tråkigt en dag. Tittade mig i spegeln, och tänkte att världen ändå är rätt så fin. Tänkte på popmusik, och vad lever vi i? I ett poplandskap. Med lila kullar, och rosa moln. Som om John Lennon skrev en låt om varenda moln, som om Arthur Lee sitter på kullarna än. Ibland lyssnar jag på fåglarna, och undrar om fåglarna lyssnar på mig, men sånt spelar aldrig någon roll. Så jag lyssnar på fåglarna, igen, visslar med i deras sång, och hoppas att de kommer sjunga igen. Men om de inte sjunger igen, om de glömmer av hur man sjunger. Så ska jag sjunga för dom. Det är så det känns nu. Om popmusiken skulle dö. Ifall, ifall. Jag skriver några ord, så jag vet hur det var. I alla fall. I alla fall.

För popmusiken skildrar den tid vi lever i, bättre än något annat. En bra skiva är inte bara en skiva av sin tid, eller ett axplock ur allt som fanns då, en bra skiva skapade samtiden och skapade framtiden, som en väg. Bra popmusik handlar alltid om nuet. Om känslor, och om kärlek. Om att ha och inte ha, om att fånga allt, men tappa bort det på vägen. Om att gå till den där, till den där ’mansion on the hill’, och tappa bort sig själv i en dikeskant. Om att skita i allt, om att sätta sig ner och inte orka gå, inte ett enda steg till. Inte gå, och se människor passera förbi, som uppsnärjda dagar, uppsnärjd i det blå. Om att dansa. Om att dansa.

Popmusik på 2000-talet, egentligen. Sen sökte jag upp alla gamla skivor, och hittade massa bra skivor från 1998. Och, 1998 fram tills nu. Ett sekel av popmusik. Sånt som kommer föda ungar, och föda upp generationer långt framöver. Det handlar inte om det, om åratal. Det handlar bara om att popmusiken föddes på nytt, 1998.

Jag vill nästan tro det.
Jag tror nästan det.

Det här är en lista, 20 låtar, som ett blandband popmusik.

**************************************************



20. Kevin Rowland – Concrete & Clay

Det var allt det där, som nästan blåste bort själva albumet. Att: 1. Kevin Rowland var så jävla knäckt efter den uteblivna kommersiella succén till ”Don’t stand me down”. 2. Att han hade spottat på den där jävla konserten när han den där jävla killen ropade att han ville höra ”Geno”. 3. Att han klädde sig i klänning. 4. Den där jävla paranoian, som gjorde att han ibland gömde sig i ett kylskåp.

Han gick ner i en jävla spiral, som en mörk jävla tunnel, som säkert lika gärna kunde sluta med döden, och under de cirka 18 åren han befann sig i den jävla tunneln tänkte han nog inte på någonting. Jag vet inte. Och när han kom upp ur tunneln efter de jävla 18 åren, var han så fri och separerad från omvärlden att han klädde på sig klänning och spelade in ett cover-album. Bara för att han ville, för att han ville tacka allt som betydde någonting och hade betytt någonting och hade varit det enda som betydde någonting i den 18 jävla år långa tunneln. Och sen samlade han allting på en skiva, i en studio, och gjorde en skiva, i en studio, med elva låtar som hade betytt allt.

Och sen så…

Få skivor har delat upp de egna leden som ”My beauty”. Även den rätt så intakta ”Dexy’s”-världen splittrades. Men han var en landsfader för alla ”Don’t stand me down”-barn, och alla var hans barn.

Och på omslaget till singeln poserar Kevin Rowland erotiskt, med en uppdragen klänning och svarta underkläder. Allt det där är parenteser. En galen mans vackra drag står avslappnat med en självsäker min, en dyster självgod blick. Och den bestämda hållningen. Det svårt att inte älska Kevin Rowland för det där, för allt han gjort, för att han offrat hela sitt liv för några cover-låtar på ett cover-album. Och allt han offrat syns i den jävla blicken. Och i minen. Jag har aldrig sett han le.

Men allt är för fuck sake parenteser, när singeln drar igång. En gammal daskig singel från ”Unit four plus two”.

Det är min egna ”Daydream beliver”, när alla andra sjunger ”Daydream beliver” så jävla falskt, och så jävla högt, och så jävla säkert. Som om det var deras låt.

Som om det var deras låt.
Ha, ha, ha.

De kommer ändå aldrig förstå ”Concrete and Clay”, de kommer inte förstå att den jäveln satt 18 år i karantän bara för det där. Och sen efter 18 jävla år i en jävla igloo i Sibirien lyckades få små indie-barn med randiga tröjor att släppa loss och dansa som fan. Och dansa som fan. Och veva på armarna. Och inte bara oss, utan sina medfångar i Sibirien, att dansa. Och sig själv att dansa framför spegeln. Och ibland när jag lyssnar på låten undrar jag om Emanuel har dansat en gång till.

Men när singeln väl drar på är allt det där bara en parentes ändå, en jävla parantes, det där med Sibirien och klänningen och de cirka 18 år långa uppehållet, med dvalan och svalan och tunneln och spiralen.

Jag ville bara att du skulle förstå. Jag ville inte ens att du ska förstå. Man kan inte fatta sånt. Jag fattar ingenting. Jag ville bara säga hur jävla vacker världen är.