16:e mars: ännu en dag.

Jag tänker ofta på Bagdad-Bob. Ibland drömmer jag om honom, jag drömmer att han och jag höll hand i hand. Täcket ligger ihopvecklat och utstrött och den polska städhjälpen sover så sött bredvid. Folket på bussar, jag sitter på bussen och försöker fästa blicken på en av dom. De flimmrar och ser så dystra ut, fäster blicken på varenda lår. Fantiserar om hud. Åh, hud. Och vaknar upp, klarvaken, och tittar ut: alla ser ut som Bagdad-Bob. Det var liv i allt det där. Ibland känns det som att alla på bussen är samma person, att alla bara gå åt olika håll. Och sen går en tjej i kort jeanskjol på: rätt så sexig. Hon tittar på mig och jag tittar på henne, och ler. Och hon är en sån där amerikansk white trash-bitch, som knullar alla i rummet en i sänder och låter kameran gå. Hon är egentligen ingenting för mig, men jag fantiserar om hud. Vaknar upp! Bagdad-Bob står vid ett trafikljus och vill gå över vägen. Asfalten är grå och alla skyndar fram. På "Star bowling" sitter två tjocka tanter och skratter, i den tomma salen. Tjocka, men inte smällfeta. Tjocka på kakor och sirap på pannkakor och slicka i smördegen som blev över när förskoleklassen skulle baka muffins. Typ. Skinnet hänger pösigt ner för kinderna, de skrattar och ler och har det bra ihop. Skrattar åt varandras brister och ler med hela fäjset. Bredvid står ett jävla gubbpack med svordomar och sprit. Bussen åker förbi, jag ser dom bara i några sekunder. Ändå känns det som att jag vet allt om deras liv.

Orden sticker upp och blänker i mitt huvud, som glasskärvor rakt ut och alla stirrar på mig. Jag försökte fånga allt men jag kommer dö med två tomma händer, och ett huvud med glasskärvor som fortfarande grämer sig över händerna som tappade allt. För jag har aldrig kunnat greppa någonting, inte en enda sanning, aldrig en enda blick. Men i slutändan är det ändå lika, jag vill inte dö på en bädd av marmor och låtsas vara rik för de som kommer dit och tittar förbi. Och i slutändan kommer det ändå vara likadant, för Kjell och Peder och deras låtsasbarn och plastsyskon och skiljsmässogods och dödsbo.

Och den lilla bitchen går förbi, och det är bara fördomar allting. Eller hur? Erkänner du? "Han bah! Du bah! Jaaaa veeet!" Orkar inte med sånt snack, jag är äldre nu. Fördomar, ligger som ett filter framför allt jag ser, och det jag vet, men glömde av. Och letar efter nu, liksom jagar. För du vet, du är inte den du tror du är. Du är inte den andra tror att du är. Du är den du tror att andra tror att du är. Och jag försökte alltid springa därifrån: så jävla snabbt eller med vaggande gång. Strödde ord omkring mig, kryddade med ett leende. Eller vadfansomhelst. Man lever, sen dör man. Det blir likadant tilll slut och jag gräver ner mig med böcker och täcker ansiktet med vackra ord, som en mask. Fantiserar, somnar, och vaknar upp, klarvaken, bara för att se Bagdad-Bob älska med en annan fru, eller, ah. Tänker på hud igen, och försöker fötränga Bagdad-Bob.

Så jag vände mig om till han som satt bredvid och sa att han borde kolla på stjärnorna i natt, och räkna stjärnfallen. Han vände sig tillbaka mot mig, men sa ingenting. Och jag svarade "okej". Så jävla trött på alla som klär sig för att visa nåt, så jävla trött på att bara sitta där och se dagarna åka förbi som klottrade fasader och se ungarna spy. Så jävla trött på att man måste raka sig för att vara fin. Och han pekade på den gula snön och jag sa "ät den, det kan vara öl". Och han svarade inte. Och jag svarade okej. Har lite svårt att skilja på vad jag ser och vem jag är: min spegelbild är stor som en ocean, och orörlig. Så jag satt kvar.

Dagens låt: Stone Roses - Waterfall