John McEnroe

Och John McEnroe tog det jävla racket och när John McEnroe höll det jävla racket i sin hand så var det John McEnroe och mot resten av världen och racket var geväret som skulle döda alla andra och skjuta sönder Björn Borg. Och det är svårt att inte älska John McEnroe när allt han gjorde var att skratta eller gråta och svära, men svära högt. Det hade lika gärna kunnat vara Bob Dylan med en penna och den vresighet som fanns i allt det där, i de stora frisyrerna och pojkaktiga blickarna, den fanns bara där.

John McEnroe hade något. John McEnroe hade något och på andra sidan står Björn Borg som en levande ikon och kammat hår och pannband och är så jävla snygg och manlig som John McEnroe fortfarande bara är ett barn. Fan, jag älskar John McEnroe. Som en rebell, som den jävla rebell han var och som en hjälte för vem jag är och alltid kommer att vara, men försökt dölja så jävla länge nu, så jävla länge, och så jävla mycket för att Edberg och Wislander var pryda gubbar utan stake eller kuk.

Ha, när jag blir stor ska jag också skriva en bok om John McEnroe. Det ska bli en memoar, det ska bli min memoar, min bibel. Han är min GUD. Han är en jävla jävel och han är ingenting, han är inte tennisspelare, han är en poet. Det var bara någon som gav honom ett tennisrack när han var liten, de hade lika gärna kunnat vara en gitarr och John McEnroe skulle spelat folkmusik med elgitarr. Han är en röst över döva öron och en kall kår över era gråa ryggar och han är någonting för alla er. Fuck you!!

Det är sant att när jag skriver det här, som när jag skriver någonting, studsar jag runt på golvet, lyssnar på en bra låt om och om igen och tänker på orden, tills två ord fogar samman och jag blundar för allt men skriker orden för mig, som en boxare innan match, och jag studsar runt tills jag sätter mig ner framför datorn och vräker ut allt, som en spya över allt jag ser, och en spya som väntat länge på att få vräkas ut. Och det är sant att när jag studsar där på golvet så tänker jag ofta på människor som John McEnroe och ibland på John McEnroe. Och det är sant, det här, att det finns dagar då jag nästan bara tänker på John McEnroe också. Det är dagar på bussar och på bussar med folket där inga ler eller tittar upp och inga känslor finns och jag tänker på John McEnroe och önskade att John the fucking McEnroe-kuken var där.

Och herre gud, ni som inte gillar sport. Ni måste leva tråkiga liv, ni går miste om allting. Ni gick miste om en rockvärld. Tennis och snooker, ni går miste om poesi. Tour de france, ni går miste om allt. Ni går miste om Roberto Vacchis frossa och saliv i rutan, ni går miste om Göran Z’s litterära utläggningar om golf och golfklubbor och folket som tittar på, och herre gud, lever ni ens?