Alltid rädd

Jag gjorde det till mitt jävla krig mot rätt och fel, aldrig mot ont och gott. Att få folket som aldrig log, att le. Att få någon att le eller gråta. Aldrig att få de tysta att prata, men de som pratade att tänka sig för.

Och så föddes någonting, en slags besatthet för rörelse, och aldrig för rörelsen; nej, närmast ett förakt mot rörelsen. Den som fick alla att springa fort, och springa för mig, och de svaga att stanna kvar och stå på samma plats. Plötsligt kändes det som att alla stod, och de varken log eller grät. Så när jag sprang, sprang jag inte för att springa, utan, nej, jag sprang för alla de som sprungit innan mig.

Men rädd, alltid rädd för att bli avtrubbad av tidens tand. Alltid rädd för att inte räcka till, och nöja mig med något sånt här: att börja tro på kärleken: att tro på änglarna, och att änglar finns. Att ställa mig i givakt. Och säga adjö och hej då till folket som sprang bort från mig.
Jag hatar ord, men det är sant: det här: att jag aldrig fångade en enda dröm. Jag har bara orden kvar, och alla förströdda och avtappade vid vägens kant. Där jag gick igår, med min käpp och mitt paraply, och en jacka till skydd för vindarna i stan.

Men jag sprang, och jag sprang, för att se vad som kunde hålla mig kvar. Det var därför jag började springa, det var det jag tänkte på när jag sprang mitt första steg. Min enda tanke. Nu springer jag för att inte fastna någonstans.

Rädd, alltid rädd, och rädd för vindarna i stan.

***

Sirener på kapp, som ett bakgrundsljud. Dämpa sorgen, dämpa ljuden. Svälj allt på samma gång, och spy. Spy. Spy! Du lever bara en gång.

***

Ikväll spisas: Tindersticks - Blood / City sickness / Patchwork / Whiskey and water