Vredens duvor och James Dean

Vredens druvor: jag håller en klase mellan fingrarna, och vrider om, trampar på dom och spottar på dom, letar efter ett snille på stans om kan göra vatten till vin, eller så trampar jag på dom, lägger i de i en flaska, blandar med rom, och trycker i korken. Låter det jäsa i några år. Vredens druvor: vad fick ni? Vad är det med er? Ska jag hata er, eller ska jag spotta på er, när ni tittar om. Och vrida om?

***

Jag tittar på James Dean, och tänder en cigarett. Det sägs: så här: everyday: och av allt som sägs, är jag tystnaden efteråt. Den pinsamma tystnaden, stönet, och den påträngda hosten, förkrympta: vilden i hörnet, killen som luktar svett, dvärgen med näshår: den påflugna gästen som bara står där: clownen, den osminkade, som står och petar sig i näsan när ridån plötsligt dras upp. Det är nästan förskämt, förnämnt, och skrämmande, att prata om sig själv sådär. Jag är den som blev allt, det ingen annan trodde jag kunde bli. Och ändå står jag bara här. På samma plats, som jag stått i hundra år. Ser bussarna gå, ser dagarna gå, se tågen gå härifrån, och se folket säga adjö, men inte en jävel tittar på mig.

***

Regnet som föll, jag ville gömma mig med dig. Veckla ut mitt paraply och falla in i din famn. Men du stod bara där och tittade på en annan. Ah, jag stänger in mig med Tom Waits, Hank Williams, och Tindersticks. Dör, lite mer för varje steg. Faller ihop, i tystnaden. Ondskan framför ögonen, och smärtan i varenda leende, varenda min säger historien om mitt liv, men jag vill veta om några andra finns. Någon att hålla i handen? Smärtan nu är nästan olidlig. Varje ord, verkar så främmande. Varje mening verkar göra allt för att springa härifrån, sliter, drar mig i stycken, jag vill bara hålla kvar dom, alla dom, för ett sista adjö, en kram, och ett ‘lycka till’. De vill inte ens veta om jag finns, och det smärtar mig. Just det smärtar mig.

***

Spisas nu: Hank Williams, allt.

***

Eller vredens duvor hänger framför mig, i stora klasar som orosmoln med rätt att döda. Jag gillade aldrig tecknat film, för jag förstod aldrig djur som kunde prata. Alltså, inte vad de sa, jag förstod det, jag hörde varje ord, och lyssnade igen, men jag förstod inte djuren som pratade; vilka de var; och varför de pratade. Nu är vredens duvor det enda jag har, och herre gud, jag är en högstadievikarie och 25 år, vad fan begär ni av mig? Och vredens duvor är allt ni har, och förenar oss, alla oss, som människor och det mänskliga i att vilja äta upp varenda druva och dricka upp resterna som vin. Bli fulla - dansa. Jag & du och de tecknade djuren. Vredens duvor och vi står i en lustgård och ser dagarna gå och falla isär när regnbågar försöker få allt att verka så jävla bra igen. Så jävla bra, som på tecknad film. Och jag förstod inte sånt ändå, det kanske är därför jag sitter här. Nog är det därför jag sitter här. Som en dum jävla idiot. Som någon att skratta åt. Vredens duvor, jag hatar smaken. Det är nog det.

***

Gick in på en pocketaffär i centrala stan idag. Kunde inte bestämma mig för vilken bok jag skulle köpa, men att jag skulle köpa en. Stod med Célines självbiografiska mästerverk (har precis glömt av namnet), som var fet och fin och verkade bra. Och Kafkas "Processen", som jag redan läst endel av och som jag fick en omedelbar lust att bara nöta igenom, förstöra sidorna, bita sönder, slicka på - gnugga hörnen - tagga sönder omslaget! Men kunde ändå inte bestämma mig, Processen var kortare och skulle gå snabbare att läsa ut, sånt brukar spela en jävla roll (trots att jag nästan aldrig läser ut böckerna). Till slut såg jag "I huvudet på John McEnroe" och köpte den. Trots att den var kortare än "Processen", och av betydligt mindre tyngd.