Den 19:e mars: Radio Dept. & Khonnor & Love's forever changes & Arcade fire

Jag vaknade upp den här morgonen och tänkte, fan: det här är en bra dag. Fåglarna flög lågt idag, duvorna pickade smulor som yra höns. Solen sken som en röd måne och husen i mitt kvartér; villorna som stod upp ur asfalten som tulpanlökar ur grumlig jord; började slå rot och få färg. Lust och fägring stor. Folk cyklade och höll varandra i handen, några ungar visslade, och pensionärer log och köpte karameller.

Jag ville göra den till min, den dagen och morgonen när solen gick upp och log, för första gången på ett halvt sekel, kanske ett halvt år. Jag ville göra den jävla dagen till min. Så jag rensade bort gårdagens avfall och rester, och en tallrik med nudlar och köttfärssås som blivit över och nu stod kvar som en hög av maskar med avföring i sina famnar. Ölen som stank, och teven som fortfarande stod på. Jag öppnade dörren till den franska balkongen och lät frisk luft strömma in.

Sen satte jag mig ner. Satte på fin popmusik, sån popmusik som gör att fåglarna flyger en dag till, och nästa vår igen. Jag satte på Love’s "Forever Changes", och lät dagarna gå. Lät fåglarna flyga iväg, och komma tillbaka igen. Lät duvorna picka sönder mitt frukostbröd, sticka därifrån, och lämna skiten kvar, utan att ens säga hej då, utan att ens le.

Jag gjorde det för den goda sakens skull.
För att Arthur Lee hade gjort likadant.

***

The Arcade Fire - The Funeral

Ah, jag måste skriva nåt. Jag måste skriva nåt om den här.

För, slutligen känns det som att någon har fått ihop någonting som verkligen fungerar. En perfekt symbios. Något som låter och håller fast lyssnaren, men ändå inte slår honom eller berättar hur han ska vara. En sångare i ett band som borde skrika, men istället gråter och vrider ut och in på sin röst. Och lägger ut underbara låtrader som folket lägger palmblad på vägen där de går.

Det är en osannolik skiva, det är en ny musik av gamla saker och allt är så jävla bra. Det är säkert förra årets bästa skiva. Det måste vara så. Det är en jävligt bra skiva. Man bara, "shit!", och sen sitter man där. Och sitter kvar.
(Khonnors skiva var också bra)

***

Konserten igår var sådär. Radio Dept. och Khonnor. Jag trodde att det skulle vara bättre. Khonors låtar stod sig starka och hans röst var riktigt bra. Men osäkerheten lös igenom varje steg och jag trodde att den osäkerheten kunde vara något att ha, men det var mer en osäkerhet som han gjorde allt för att ta sig igenom och ta sig bort ifrån och osäkra "I like you", med blicken stirrande kvar. Men det var bra, han är fin. Khonnor är fin. Och framför mig stod folket med öl i sina händer, och det är alltid det som värmer mig och fyller mig när jag går på konsert: att se en hel armé av olika människor som alla lyssnar på samma underbara musik, och säkert tänker samma tankar och gråter med samma tårar, och när jag ser de på stan så svär jag tyst för en hårdrockare till, eller någonting: sen står de där likt förbannat, vid nästa konsert, och det är underbart att se.

Som, en på kanalen "Star!" sa igår om modevisningar: "Man måste vara där, det går inte att titta på TV, det är inte det som är saken, det är så: man kollar på folks reaktioner, aa, folk kollar på folk som kollar på folk som kollar på folk som kollar på mannekängen".

Det är alltid bäst att vara där, men Radio Dept. var tråkiga och intetsägande och jag gäspade säkert fyra gånger på en halvtimme, trots att det var underbar musik. Starka låtar. Och ibland blir jag lite trött på sånna som Johan Duncansson som ska ställa sig och stämma en gitarr för att alla ska tycka synd om honom, och för att han ska kunna säga "förlåt mig", "ursäkta mig", några gånger till.

Ni som inte var där missade absolut ingenting. Men lyssna på:
* Khonnor - Handwriting
* Radio Dept. - Lesser Matters