Anteckningar från ett hål i marken

Jag hackar vidare, hackar mitt hem i jorden, den frostfrusna jorden, och skriver mina anteckningar från ett hål i marken. Min totala oförmåga att förstå sammanhang fyller mig ständigt med självförakt, men gör mig bara friare från folket som ändå aldrig skulle förstå mig. Vi är på lika plan, nu, vi står på samma nivå.

Lyssnar på Little Richards "Lucille", någonting fyller mig. Känner hur jag sakta vänder om, blir en annan människa, av det som kommer emot mig som projektiler och små barns fyrverkerier. Något fastnar, och något sitter kvar.

Så jag kämpar hela tiden för att inte falla ner och vika mig på mitten, och det är kampen mot alla som talar om hur det är, och alla som pratar högt om hur det ska vara. Blir vän med en spårvagnsförare, ger småmynt till några barn. Och jag skriver, för att släppa alla tanker ner och strö vägen efter mig som ledtrådar vart jag försvann. Till de som fortfarande jagar mig, slåss i blindo, skriver små lappar om att flykten jag gav mig in på är en flykt i sig, ett tidsfördriv, ett välbehag.

Jag skriver för att kunna släppa alla tankar ner, och inte längre fästa blicken vid stjärnhimmeln och fästa den på stjärnor som tindrar och hänger löst, men ändå aldrig faller ner. Behöver inte dra upp mina stela axlar, behöver inte spänna min veka famn, behöver inte längre böja mig framåt; i värsta fall. Jag släpper allting ner nu, och hoppas på en morgondag, släpper ner allting och ser dagarna springa därifrån. Släpper ner allting och tänker bara på det, på sakerna som faller, och marken som tar emot. Och jag skriver enbart för att slippa titta upp, mot stjärnhimmeln, och slippa ställa mig beredd, för att fånga den största stjärnan på himmeln: den skulle dränka mig: och inga stjärnor ramlar ändå ner.