Att somna

Åh, ål. Åh, ål. Åh, ål. Åh, ål. Åh, ål.

Mina ord och kaos. Det är ju ofta likadant. Mina ord och kaos, hand i hand. Men jag är lugn nu. Det är sant att jag är lugn nu. Ofta är det så, mina ord drar mig i två delar. Som väteatomer klyvs och smulas sönder till slödder av rakskum på min kind. Det är sant, men den tiden är förbi. Jag är lugn. Jag är lugn. Och det är sant att samma ord som drar isär mig på samma sätt, ibland också lyckas skapa något slags lugn. Och en trygghet. Jag känner mig stark. Jag kan gå på gatan och se mina ord i ett led bakom mig. Jag kan se andra människor genom mina ord, som tonade glasögon. Allt är bara ord, och jag är lugn idag. Och det är sant att orden hjälper mig att skapa detta lugn, och jag kan sittta i mitt fönster, se en hel värld breda ut sig och bara vara lugn. Jag är lugn idag, vilken underbar dag.

Kan inte somna, eller somnar för tidigt. Jag är rädd för att somna en gång, och vakna upp med rynkor på skinnet, eller för att aldrig vakna upp igen. Jag tänker alltid innan jag somnar: tänk om jag vaknar upp någon annanstans, i en sjukhussäng med hela min familj runt sängen: gråtande. Och jag vill säga någonting, men kan inte. Jag vill resa mig upp och krama allihopa, men det går inte. Jag kan bara ligga där, och inte göra någonting. Sen tänker jag att det är bra på sitt sätt, att de kanske skulle ha choklad med sig, och att choklad är gott. Sen tänker jag inte mer på det, jag tänker att få äta chokladen ensam och stelfrusen, när att äta choklad är att sitta med en kopp svart kaffe i handen och lägga huvudet på sned. Ge mig inte chokladen, jag hade känt mig sjukare än någonsin! Ge mig inte chokladen! Och när jag ligger det så töms rummet på folk, alla går hem, det släcks ner, det kallnar lite. Och jag ligger ensam kvar. Och när jag ligger ensam kvar så drömmer jag om, chokladen.

Jag kommer ofta ihåg när jag var liten. Ibland känns det som det enda jag har. Jag har slitits ifrån det och kastats några steg fram, till att stånga. Men jag har rivits isär från barndomen, så att jag nu kan vända mig om och se den ligga där. Det är skrämmande på alla sätt, delvis för att jag var så liten då, och delvis för att jag inte är större nu. Men när jag står här och vänder mig om och bara tittar, så ser jag en liten pojke vid skolbänken. I sjuan, och niorna har haft lektion i samma sal, precis innan. Och strömmat ut ur salen, ropande, skrikande, vilda. Läraren har målat upp en ekvation på tavlan, och gått därifrån utan att sudda ut den. Och när jag sitter där och ser de stora grabbarna och tjejerna med bröst och former, så tänker jag att den enda skillnaden mellan oss, den enda åldersskillnaden är den där jävla ekvationen på tavlan. Och om jag kan den så blir jag lika gammal som alla dom. Så jag tänker och gör allt i världen för att lösa den, och löser den, löser den jäveln, och sitter kvar. Ser tåget av nior dra en vända till, utanför lektionssalen, in i lektionssalen, skrikande, stojande, och springande, som i en vild fågeldans. Men jag känner mig fortfarande lika liten. Och jag kollar på min ekvation, och lägger huvudet mot bänken och försöker somna och sova bort hela skiten och vakna när jag är lika stor och går i nian. Och jag somnar inte, men blundar.

Det verkar så främmande, allt jag ser. Men vi borde vara tacksamma för allt det här, för att folk sitter på TV och pratar. För att kärlek finns, och för att någon kom på all prosa och alla olika sätt att kyssas på. Vi borde bara gå runt och vara tacksamma, och sen dö. Men idag, idag, idag, sitter alla med armarna i kors och benen isär och säger "jag är äldre nu". Och alla verkar bli så jävla mycket äldre över en natt. Över ett svek, över ett sviket hjärta som lärt sig pumpa blod igen, över två ensamma ögon som lärt sig hitta hem igen. Och alla blir äldre så snabbt, och när de blir äldre sitter de på TV med armarna i kors och barnsliga frisyrer och säger att de klarar sig själva, att de är starka på egen hand. Det här generationen som blir äldre över en natt, bara för att kunna vakna och somna om igen.

***
Nu spisas: Van Morrison - Tupelo Honey / Neutral Milk Hotel - Song against sex