Boris Jeltsin

Det är en sån där händelse som man skrattar åt när man är där, mitt i, men som när man återberättar den, alltid saknar poäng. Jag satt på bussen vid Redbergsplatsen och väntade på att den skulle komma igång och två chaufförer bytte plats och snackade och den andra hejdar sig mitt i en mening, faller tyst, och brister ut i skratt: hahahaha, hör du den V9:an hackar sig upp för backen? Jag skrattade också. "Hack-hack-hack-hack". Sen stack chauffören som byttes av in i en affär på andra sidan och försvann. Så kom en spårvagn och chauffören sprang mot hållplatsen, sprang framför spårvagnen som redan stängt dörrarna och var på väg att gå; satte bara upp armen i luften mot spårvagnsföraren, och hoppade på. Det var allt där, all den där galenskapen, och förvirringen. Allt det där, som att busschauffören trodde att han höll hela världen på sina två axlar, och egentligen, i allt det där, såg det ut som att världen gjort allt för att springa därifrån. Och han körde min buss idag igen, det var därför jag började tänka på det. Han är stor, rätt så tjock, lönnfet, glasögon, flint, och lite tovigt hår där det väl finns hår. Han körde bussen som om han ägde den, som om han ägde oss, som om vi hans barbapappabarn och han var vår barbapappafar. Och jag fick en jävla lust att bara sitta kvar på bussen tills den åkte rakt ut för ett stup, utan att ens bromsa först, sitta kvar på den jävla bussen till världens ände och låta barbapappafarsan bestämma mitt liv. Det var en sån dag, jag var lycklig, och solen sken. Barbafarsan var glad, också, och, jag ville ge hans liv en mening, och surra världen några varv till runt hans, stora, rätt så tjocka, lönnfeta kropp.

***

Har du tittat på någon och sett någons blick så att du ångrade att du ens tittade upp: att du ens lärde dig se. Jag mötte en sån blick idag, och min blick stannade kvar. Som när man kollar mot solen och inte kan låta bli, hur ont det gör. Efter molniga dagar. Hon hade kunnat döda mig. Och hon stirrade bara rakt fram, igenom mig.

***

Boris Jelstin - Uppsvälda kinder, blossiga kinder. Ögon som stenar. Kraftig hydda.

***

Det verkar vara svårt för vissa människor att förstå att man ibland kan leva hela dagar innuti i en enda låt. Att allt man ser, utgår, eller söker sig igenom varenda låtrad, och tonen som sjungs, melodin, hur man vaggar fram den jävla gången och rätar sitt huvud efter blickarna och det blickarna fäster sina punkter på. Att låten är som en tonad ruta, som tonar allt, och bestämmer vilka vägar som är bäst att gå, vilka spårvagnar man borde hoppa på, vilka busschaufförer som hälsar eller säger hej då. Att en enda låt kan bestämma vilken väg man tar till stan, vilka bilar som åker förbi, hur fort de kör, varför solen går i moln, och allt det man tänker på. Vilken bok man köper i bokaffären, vilket café man fastnar vid, vilken svordom man använder i SMS:et till vilken person som låten handlar om, vilka låtrader man citerar i tystnaden, vilket kaffe man dricker, och vad gör man sen, om man badar badkar den kvällen eller låter bli, om man somnar tidigt eller läser en bok, om man dricker te framför TV:n eller äter något alls. Och på så sätt, med många låtar flätade i varandra, och inflätade i ens liv, kan musiken betyda något och får sin betydelse och sitt egna liv. Som en kompis, som en bästa vän.

***

Idag spisas:
Bob Dylan - Mississippi: "Stick with me baby / stick with me anyhow"
Ett mästerverk. Ett mästerverk. Ett mästerverk.