Dominobrickor

Och jag gick där med en tjock tröja, och vinterjacka, halsduk och mössa. Med en kasse i ena handen, ett paket mjölk i den andra. Och en ryggsäck på ryggen. Jag gick där och försökte le. Försökte ta mig hem, i värmen och solen. Och alla andra log ju. Det är alltid någonting med den första vårsolen. Och jackan värmde mig svettig, som om jag var instängd i mig själv. Och kassen var fylld av böcker och tung så att handtaget nästan skar igenom min hud. Mjölkpaketet var otympligt, ett fyrkantigt tvåliterspaket som jag försökte trycka in i handen och få att fastna. Och jag log, för alla andra log ju. Och när våren är här blossar alla tomma blickar och minlösa munnar, till liv. Det har varit en lång kall vinter, men den är över nu. Så jag log.

***

Allt jag har, jag ställer det mot varandra. Putsar. Med ryggarna vilande mot andra ryggar, lutande, och ha: allt jag har, jag ställer upp det som dominobrickor. Och som dominobrickor ställer jag upp allt jag har på rad. I långa längder, i breda rader som färgglada ränder, och en sicksacksöm genom kvarteret där jag bor, som vackra mönster för de som beskådar ovanför. Och faller en, så faller jag, och jag låter vinden bestämma åt vilket håll vi ska falla ner.

***

Vaknar upp varje morgon, undrar vart jag är. Vaknar upp varje morgon, undrar vart jag är. Kroppsvätskor som kalla pölar, under mig. Rädd för att falla ner, som om pölarna vore djupa hav. Skrämmande oceaner som alla försöker fånga mig. Bita mig, riva mig isär. Saliv på kinden, svett på ryggen. Blod på täcket från sår som aldrig läker. Sura uppstötningar med smak av alkohol. Gallan som tilltäppt cement i näsan. Stackars näsa. Stackars dig. Dagen efter, allt det där. Blod i pannan från öppna sår. Vaknar upp varje morgon, och undrar varför jag somnade. Vad jag tänkte då. Vaknar upp varje morgon och skyndar hastigt därifrån. Som om spilld tid kommer tillbaka i långa steg och brådskande gång. Går mot stationen i stan. Vill se något som rör sig. Vill se tågen från andra lände komma in. Och de förlorade sönerna söker tröst i farsans famn. Systrar som skiljs, tåg som åker. Och folk som gråter. Jag passerar Kungsportsplatsen där alla väntar på någon eller pratar i mobiltelefon. Går snabbt därifrån. Klockan tickar. Tick, tack, tick, tack. Klockan som hänger runt min hals, är alltid där, suddar ut det otydliga, gnuggar bort fettet och ersätter med direktiv. Klockan som hänger, hänger bara där, talar om vem jag är. Talar om vem jag är. Talar om vem jag är. Talar om vem jag är. Tick, tack, tick, tack.

***

Lyssna på: Rolling Stones - Exile on the Mainstreet