City sickness

"I'm crawling, I don't know where to or from
The centre of things from where everything stems
Is not where I belong
I have the city sickness, growing inside me
So this is where I ran for freedom
Where I may not be free"

Lyssnat på Tindersticks "City sickness" på repeat hela sista timmen. Det är en sån natt. Åh, vad jag hatar sånna här nätter. Jag hatar att vara mitt i. Det är bara misär, överallt. Pendeln och spårvagnen och förortskillarna kommer in till stan och sprider hård slang och halvstukna svordomar, jag skulle vilja säga hej till varenda en. Men, dom skulle säkert slå ner mig då. Jag vill säga att jag är precis som dom, men de har druckit öl, säkert whiskey, kanske gin. Och så ligger jag där. På andra sidan sitter en kille i trettioårsåldern med gympaknix och snaggat hår och snackar lågt om Rinkeby-barnen. Framför mig sitter ett äldre par och snackar skit om alla som är för glada och lyckliga jämnt, jag skulle vilja luta mig fram och säga att jag tycker likadant. Men vågar inte riktigt, lite rädd för att passa in.

Tåget stannar. Och när tåget stannar så har jag långt kvar hem, jag vet det. Jag vet det så jävla väl. Så jag halvspringer, ser taxibilarna cirkla runt mina fötter och tittar förskrämt mot skogdungarna lite längre bort. Så rädd för psykmördare. Sånna som bara dödar för ett begär. Lite rädd för besinningslöst våld. Så jag halvspringer, och tittar mig ständigt om. Tänker, om jag bara hade blivit mördad med ett enda slag, och en snäll blick som förklarar vad jag gjort. Och vad som var fel. Men rädd, för att bli mördad för något jag är. Bara svag och klen och liten, egentligen. Ändå känns det som att jag kommer att bli mördad någon gång, och jag slåss hårt mot alla framtida mördare.

Hon, damen som satt bredvid mig och var säkert 40 år men hade blonda slingor och rak lugg, och pratade med läpparna och verkade horny-horny och lite desperat, hon gick av vid samma hållplats. Och jag kom efter henne och tänkte fan, för nu kommer hon tro att förföljer henne och kanske vill våldta henne. Och hon tittade på mig, och jag försökte nynna på en oskyldig melodi, och studsa fram: hoppades egentligen bara på att hon skulle vika av vid nästa cykelväg där jag skulle fortsätta rakt fram, men hon fortsatte rakt fram. Och jag kände hennes hjärta slå. Tänk om hon skulle börja skrika eller nåt. Ah, så jag stannade och såg att hon skyndade sig bort och såg den skyndande gången försvinna bort mot nästa horisont. Det känns lite vemodigt, på något sätt. Jag ville bara att hon skulle känna att jag är en sån kille som inte ens vågar köra ner fingret i en senapsskål.

Det har varit den körigaste jävla påskaftonen. Jag har sett brasor brinna på håll, och jag är lite rädd för att brinna ut, och lite rädd för att brinna kvar. Men de brasorna får allt det andra att sakta suddas ut: alla ansiktsuttryck förstelnas och mynnar ut i eländet och apatin. Jag har gått på stan och hört historier, och alla har sina liv och världen snurrar nog för dom. Ni vet, de stänker champanj på Avenyn, folk är fulla och dansar högt över varje golv. Ibland, det känns som att världen är till för dom. Alla dom. Och jag är inte med, varför ska jag ens låtsas att jag är där? Den här påskaftonen, fy fan för den! De hade hela sina liv i champanj glasen och min mobil gick på tomgång, batteriet dog ut, och så, långsamt min kväll.

Världen snurrade för dom och jag snurrade på en vit plastkasse för att snurra med. Det var min värld, på något sätt. En vit plastkasse som det stod "Asian livs" på, i röda bokstäver. Och i plastkassen låg två röda t-shirtar som jag hade glömt hos min morsa, senaste gången jag var där. De var nytvättade och hon hade skickat med ett kaffemått, som hon visste att jag behövde. Det var snällt och omtänksamt. Men jag kan inte direkt komma ifrån att hon också är symbolen för den sämsta tiden i mitt liv. Och kanske var det mitt fel. Hon lät mig gråta ifred, när jag behövde ett enda, ett enda, ett enda vackert ord. Det kan låta simpelt, men det var det inte. Hon knuffade mig framåt när jag behövde en enda varm famn. Hon sa att jag skulle skärpa mig, när jag inte ens visste vem jag var. Och nu sitter jag här. These days, gone? Jag sitter här. Och säg inte det till någon, men säg inte att min mamma är dum. Jag ska spela Elvis Costello’s Psycho för henne, och jag ska sjunga med. Allt kommer att bli bra.

Men, när jag snurrade den vita plastkassen som jag då höll i vänstra handen, verkade det som att allt det andra stod still, och där stod jag, med deras värld mot min. Ett helt jävla samhälle av tudelade järnvägsspår, folk med mobiltelefoner, morsor och farsor och barn, nyheter på TV:n, och Gunde Svan, mot en vit plastkasse från "Asian livs".

Så, jag satte den vita plastkassen från "Asian livs" över mitt huvud, lät t-shirtarna trilla ur. Och snurrade runt. Försökte att samla allt från den stora världen, och stoppa in det i den vita plastkassen. Allt jag tyckt om, spillror från ett liv, och ett livs sakta gång, spillror och kadavrer. Försöker blåsa upp den vita plastkassen så att den sväller och någon gång sprängs till glitter och glamour som konfetti över en Gais-publik. Så att den sväller och exploderar, till deras sång.

Och jag lyssnar på City Sickness och det finns en vers i låten som verkligen fångar allt, som Tindersticks ibland gör, som nästan inga andra band, fångar ALLT, fångar DET, fångar någonting, and turn it into wine, så här, och det för avsluta den här texten och den här kvällen och påskafton kommer tillbaka, nästa år, men den här texten stannar kvar där den står, där jag står, så här:

"Oh I'm hurting babe,
in the city there's no place for love
It's just used to make people feel better
That's not like us
I got this sickness
as I got off the train
Now it chafes away at my heart
Until nothing remains"