Konsten att uthärda

Jag öppnade balkongdörren och tittade ut. Det var en blank natt. Insnörjd av tät dimma. Just innan daggen skulle falla. Och på något sätt insmörjd av ett grått och ensligt moln. Ett enträget mörker, med disigt och sken och dunkla skuggor från lyktstolparna där de stod i all sin ensamhet. Gräsmattorna verkade tunga, våta och beredda att ge sig och bara sjunka ner till jorden och leran som bubblade under dem. Regnet föll inte, men droppade. Allt verkade stilla, nästan kusligt mörkt. Och jag tittade ut och kände och luften var full av gin. Några steg, jag hörde någon gå, och väntade på skepnaden att svepa förbi. Men det kom aldrig någon. Kanske var han bakom mig. Och stegen tonade ut.

Jag stängde dörren, och gick och lade mig. Läste Kafka’s Processen och fick känslan av att mörkret och luften förföljde mig. Den verkade finnas överallt, och jag försökte gömma mig, kröp ner under täcket, men det verkade inte finnas några vägar därifrån. Inte en enda utväg. Så jag drog bort täcket över min nakna kropp och blottade mig. Andades djupt, och andades tungt, och försökte svälja den. Försökte göra den till min. Det var nog det enda sättet att bekämpa den. Att passivt bara ligga där, och försöka låtsas. Och invänta morgondagens första ljus, uthärda. Konsten att uthärda, mot pressen på att föröka sig. Hålla ut, och jag fick känslan av att hela livet föll ner framför mig, lade sig framför mina fötter, och att det skulle vara så. Jag och livet i en karusell på väg därifrån. Men ändå mitt i alltihop. Det var mitt liv, det är mitt liv, och jag är bara där.

Den natten drömde jag om Josef K, och det var en dröm som hela tiden försökte slå sig fri, och en dröm som inte för en sekund eller i ett enda ögonblick försökte verkade gilla mig. Eller ville hålla mig kvar. Allt verkade så främmande, men jag låg kvar. Låg bara stilla och tyst och försökte svälja allting. Varenda droppe regn, som om de var tårar på min kind, och varenda fuktig gräsmatta, som om de var huden på min kind. Varenda lyktstolpe, som om det var stjärnorna jag glömde kvar, eller inte orkade bära med mig hem. Som om allt var mitt fel, som om den stängda dörren var avskedet utan adjö. Mitt adjö till omvärlden. Men jag hade inga avsikter, jag vill bara inte vara med. Jag var vilsen och jag är vilsen nu, det tycks vara helt uppenbart. Och vilsenheten, just den totala förvirringen, verkar vara det enda jag har, och det enda som finns kvar av en tid som flytt, och en tid som gör allt för att på sitt sätt göra sig av med mig, i hämnd, en tid som aldrig för ett enda ögonblick skulle ha tanken på att säga adjö. Men bara lämna mig. Lämna mig så liten och vek och naken, som jag är nu.

***

Jag känner mig äldre nu, men fortfarande inte så gammal som jag borde känna mig. Alla andra har sina liv i saker nu, att betrakta vad de blivit och köpa sin nästa, i framtiden. Jag är äldre nu, för jag kan betrakta mig själv, i spegeln. Men inte lika gammal som dom, för jag fortfarande inte köpt en enda sak.

***

Och trevande, lite osäkert men med fast blick sträckte han fram den valkiga slappa handen, till att säga "hej, vem är du?".

***

Galen panna söker hemastadd fru. Helst med stora lökar, helst något att klämma i. Stringbrud_90 säger till *PimpOLLe*: är du kåt? Snyggkille_54 lägger sig i. Och jag spottar på alla dom. Du vet, love will tear us apart.