Jag drömmer om lejonen i Afrika

Det handlar hela tiden om att stänga ute världen, kanske, om att stänga in sig själv.

Och gondoler mot himmelen som höga vakttorn runt kvartersgården.

Vintern håller fast över gräsmattorna och baketplanen och ängarna och björkarna och de små beskärda stumparna av odlat land, i mitt kvarter; med ett lapptäcke av glänsnade snö. Hånfullt glänsande, eller bara där? Jag ställer mig i givakt. Väntar på gehör. Väntar på fåglarna att börja sjunga.

Det borde vara vår.

Och jag sträcker mig ut över en fransk balkong och nynnar Beatles för folket som går förbi. Som skymda kappor och fällda huvor, bockade mot marken, skygga, svepande förbi. Som skepnader, sökande varenda skugga som finns. Svepande förbi över en skottad cykelväg, som vandrande vålnader och vandrande laxar i en fjällsjö.

Here comes the sun.

Jag dansar en nevrotisk dans. Halvt erotisk, rätt så självömkande. Jag dansar för folket som går förbi, som ett metspö guppande med flötet bland vågornas gäss, på öppet hav. Rakt ner i blåsvart djup. Som den gamle och havet. Men jag är ung och fri, och står vid en fransk balkong. Och stängslet håller mig kvar och hindrar mig från att ramla ner, och bli som alla dom. Det känns som gallret till världen utanför, som celldörrarna till en fyllecell. Jag tänder en cigarett och drömmer om lejonen i Afrika och de gröna kullarna mot vit, pudrig, elfenbensand.

Jag drömmer om lejonen i Afrika .