Goethe och Proust

Ärlighet varar längst, säger alla de som vet. Och nickar i förbehåll, med pryglade miner och strykta, uppvikta, jeans. Fy fan. Fy fan. Alla sanningar jag har mött, och stött på i mitt vardagsjävlaliv har ljugit ihop sina liv. En plats, har ljugit och förstrött sina egna segerkransar på förnuftets grav. Alla sanningar ljuger!!! Jag vill skrika det i deras ansikten, men vågar inte skrika alls. Inte ett enda jävla ord.

Vedertagna sanningar finns det gott om. Vedertagna sanningar finns det gott om. Vedertagna sanningar finns det gott om. Vedertagna sanningar finns det gott om.

Män i skägg ställer ut sina barn till allmänt förfogande. Kom och se. Gryniga jävla paraplyer väcklar ut sina vingar. Och skymmer solen för mig, och skymmer sina söta ansikten i skuggorna som skygga jävla vilddjur. Män i skägg ställer ut sina barn till kronofogdens befogande, och jag ser gråa spår och ränder av rastlöshet i barnens ögon, som torkade flodfåror i ökensand. Men kamelens tunga är där, och rättar till, med en vinkelslip och några gram heroin.

En ljudsignal föll ut över perrongen och jag hörde inte vad de sa men plötsligt försvann alla därifrån. Springande, yrande, galna som nyväckta höns under slaktningsperiod. Jag stod kvar, och kastade flygplanen jag vek igår. Jag stod kvar och såg dagarna gå. Tåget är sent och tåget är inställt, men jag stannar kvar. Människor utan känslor, människor utan liv. Jag är mer rädd för två tanter i en snabbköpskö, som snackar om det jävla livet, och förfärliga pensioner och ”gud i himmelen vem är det som vakar över oss”, än för en psykomördare med en yxa i sin hand. Alltid rädd för att bli likadan.

Likbleka svenska nollor vadar till sjukhus, som pilgrimer till en religiös stad. Ett ändamål. En skenhelig begravningsplats. Söker bidrag. Söker bidrag. Ont i ryggen, stäm dom jävlarna! Stäm allt som rör sig och lev kvar. Kom och lev ditt liv för någonting, så kan vi döda dig. Och en stämpel på handen för en medlemsbiljett. Till himmelriket, eller till perrongerna i stan och folket som flyr därifrån.

Jag stänger in mig på mitt rum med Goethe och Proust.

En man med polisonger säger att kungen har dött, några gråter, andra håller med. Tonade glasögon betyder någonting, mänskligt förfall och en nerpissad marshall. Jag trodde på barnen som log, men ingen trodde på mig.

Försjunken i min tv-stol. Förlägen och förmäten. Ingenting syns och alla vill vara med. Så trevliga, le mot kameran, le, klä av dig. Fy fan för alla dom. Och jag går därifrån. I kaos, och galna dårar rusar fram. De skelar och jag tittar bort. Barn i rosa, jag var 16 år. Vi höll varandras händer, men vågade aldrig säga något mer. Så jag stack, som en galen jävla dåre, och de galna jävla dårarna rusar fram där än, i mina spår. Runt och runt.

Och lust och fägring stor när träden bryter ut i blom. Lust och fägring stor till blommernas knoppar skjuts till skyn som champanjens kork och två handmålade glas, och lust och fägring stor till kalla kårar på min rygg och ett hevletes jävla ljud, och tystnaden efteråt, som lämnar mig så ensam, och vad gör jag här?

Hej då.

Jag drar. Till mitt rum. Till Goethe och Proust. Till de galna jävla dårarna, och dårarna som rusar på perronger i stan. Jag drar, eller ligger kvar. Ofta blir det så.