En fisk i en skål

I julklapp gav hon honom en fisk i en skål. Det var en sån fisk som inte kunde leva med någon annan, för att den antingen skulle den döda de andra, eller så skulle den bli dödad själv. Hon sa att det var en sån sort. Och hon köpte den speciellt till honom. Han köpte en större skål och den dyraste fiskmaten. Planterade in en skog av gröna växter. Och strödde ett täcke av matflagor över ytan. Två månader senare tog det slut. Nu sitter han ensam på Masthugget och ser Stena-färjan komma in och åka iväg. Han funderar över livet och döden. Och ser Stena-färjan snurra ett varv till. Han känner sig som en fisk i en skål. Och så vänder han sig om, och säger: "Det är fint att sitta här, men om man sitter för länge kan det sitta kvar i ett helt liv; den där tomheten, och hur liten man är när man ser dockorna vid hamnen och taken över staden." Han blir tyst igen, och andas djupt. Suckar tungt. Allt medan Stena-färjan försvinner bort mot horisonten och solen går ner i ett vackert rött sken. Hopplösheten, jag kunde känna den. För ingen hade någonsin köpt gröna växter eller jättedyr fiskmat till honom.

***

Min typ av humor har gått överstyr. Ingen kan längre ta mig på allvar. Och det glädjer mig. I och för sig. Igår berättade jag för farsan att min ex-flickvän hade flyttat till Hisingen i Göteborg. Han hade inte träffat min flickvän, och visste knappt vem hon var. Så han svarade bara: - Aha. Sen pratade vi om något annat. Efter fem minuter, när vi sedan länge hade börjat prata om något annat, avbröt jag honom mitt i och sa att det där med min förra flickvän var ett skämt, "hon bor kvar där hon bodde förut". - Aha.

Idag när jag skulle köpa en pizza av pizzabagaren bad jag honom att skära upp pizzan i tvåhundra bitar. Han log och jag log och sa att det var ett skämt. Innan det, när vi gick ner för att hämta pizzorna bar vi samtidigt ner en kasse med glasflaskor, och jag böjde mig över glasflaskorna, i trapphuset, och frågade min kompis om det inte fanns lite sprit kvar i spritflaskan som låg längst ner. Han rotade upp flaskan, och sa att det inte fanns en enda droppe kvar. Jag sa att jag var törstig, att "jag måste ha nåt". Han sa att hade mer sprit i förrådet och att han kunde hämta det, "i värsta fall". Då sa jag att det var ett skämt. Sen gick vi vidare.

Precis innan EM-kvalmatchen mot Bulgarien ringde jag upp min kompis, som jag hade kommit överens att titta på matchen tillsammans med, och undrade vart han var, han sa att han höll på att cykla på väg till mig. Jag bad honom vända om för att matchen var inställd, efter ett bombhot. Han sa "asså, det var som helvete, men då får väl jag vända om". Några sekunder senare så ringde jag upp honom igen och sa att allt var ett skämt. Han sa att han skulle vända om, igen.

Appropå de två svenskar som varit försvunna sedan jordbävningen i Indonesien för ett par dagar sen, men som i dag återfanns, sa jag till farsan att de fortfarande satt uppe i de två palmträd som de klättrat upp i efter jordbävning, i rädsla för ännu en tsunami. Han brast ut i ett "är det sant???". Jag skrattade och svarade "nej". Och han svarade mig med ett besviket flås.

***

Hamnar allt som oftast stående framför bokhyllor. Glädjen över att ha någonting, över att iallafall vara intresserad av någonting, byts snabbt av med rädslan för att förlora det, och förlora allt. Kom idag också till full insikt om att jag aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv, att jag inte ens längre ska sträva efter det: jag gick på stan och följde med min syster in på en inredningsaffär. Jag tänkte på alla fina hem, på alla skålar med guldkant som kostade 300 kronor. Och ett lyckat hem, måste vara fullt av sånna. Jag såg framför mig hur jag stod i det hemmet och fortfarande inte var lyckligt, bara borttappad och vilsen, och olycklig för det, och jag insåg då att det bästa för mig är att inte äga någonting, att leva tomhänt, och tro på att min olycklighet och nedstämdhet bara beror på det faktum att jag just inte äger någonting. Och att jag borde kolla mot händerna som håller i allt, och kolla åt vilket håll de pekar. På så sätt vet jag åt vilket håll jag ska gå, och behöver inte känna mig alls lika vilsen. Men jag kommer ändå, alltså, alltid att vara olycklig.

***

Big Brother-Tina: Som ett barn, skriker sig vild och blir vild av sitt skrik. Brusar upp sig själv så att hon till slut inte vet vägen ut. Men skriker. Blir besatt av skriket just därför att hon ställt sig i sådan ställning så att hon är resten mot världen, och för att skriket i denna situation är ridån.

***

Nu spisas: Tom Waits - Jersey girl ... En monumental låt. En stor låt. En historia berättad med sorg och kärlek och känslan, bara känslan, av att ha varit där, med sån känslan, att man får känslan av att vara där. NU. Och inte komma därifrån.