Jag och min franska balkong

Jag ska skriva en bok, (det är sant). Jag bestämde det nu. Den ska heta "Jag och min franska balkong". Sen ska jag låta bladen styra mitt liv. Överlåta smärtan till dem. Överskrida lidandet. Jag fick ett infall, nu. Jag stod vid min franska balkong och tittade ut. Tände lågan på min tändare, och lät tändaren brinna ut. Jag ska skriva en bok. Den kan ta mitt liv, som den tog den unga Werthes liv. Om den behöver det. Den kan fånga mig, om den behöver mig. Jag har ändå inget bättre för mig.

Jag lånade en James Dean-film bara för att se James Dean röka en enda cigarett. Jag sprang genom halva stan. Bara för att se James Dean röka en enda cigarett. Och om cigaretterna behöver mig, så behöver jag dom. Om cigaretterna verkligen behöver mig, så låt det gå. Låt mig stå där, och jag ska stanna kvar. Vid den franska balkongen, och först såg jag ingenting. Sen såg jag mig själv. Så jag blundade, bara för att se James Dean röka en enda cigarett. Och cigaretten föll ihop till aska. Röken ut genom mungiporna. Det var vackert att se, för man såg, hur cigaretten behövde James Dean. Och man såg, att James Dean stod kvar.

Som lyktstolpen står kvar, på samma plats, jag ska stå kvar vid min franska balkong om lyktstolpen verkligen behöver mig. Ibland, vet ni, ibland undrar jag om det är polstjärnan som har fallit ner. Och ställt sig där. Den ser så stolt ut, så stolt och pryd. Som om den äger hela stan. Som om den äger mig. Den kanske äger mig. Men stan verkar vara någon annanstans. Stan verkar inte bry sig. Jag tycker synd om den. Jag kanske stannar kvar. Så ensam och övergiven, men samtidigt övertygad om att den betyder något, trots allt: den kanske behöver mig, den behöver nog mig.

Och jag har pennan i min hand. Som diskuskastarens diskus. Och diskusen låg kvar i handen, jag vet som diskuskastaren vet, att om jag kastar iväg pennan, som han kastar iväg sin diskus, så kastar jag iväg mitt liv. Allt som betyder någonting, men jag måste det om det är så, för pennan behöver inte mig. Och diskuskastaren snurrar ett varv till, av vemodighet, tills han inser att diskusen inte behöver honom, och han har inte längre något val. Han är ingen alls, och han är inte ens en diskuskastare om han inte kastar iväg diskusen nu. På tre.

Ett, två, tre.
Love will tear us apart.

Som bladen håller sina stammar tätt intill sig, men alltid, ändå, redo att falla ner, som varje blad håller sina grenar i försvar, håller pennan mig inom sitt revir. Känn, jag känner pulsen. Pulsen, känner du mig? Som äpplena på ett äppelträd håller varje kvist tätt intill sig, håller tagentbordet och varje tagent fast i mig. Det kanske är bladen som var där först, och fastklistrade i kylans vindar och i luften, nu låter grenar binda sig vid marken och växa ut till stammar med bark och mossa. Men vi tänker inte så, och vi tror vi vet. Tänk om pennan lever ett eget liv, och pennan kanske lever sitt egna liv. Men vi bryr oss inte om hur pennor mår. ‘De ligger ju bara där’. Som bara diskuskastaren pratar med en diskus, säger jag godnatt till pennan varje kväll. Vad drömmer pennan om, om inte om alla ord som flödar ut ur den? Vad drömmer diskusen om, om inte om diskuskastaren. Om hans fasta grepp, och om att kastas iväg.

Och likt en Josef K står jag intryckt mot ett hörn, pressad mot väggen, i ett gatuhörn. Där alla bilar kör så obekymrat förbi. Och bilisterna styr sina bilar mot nya mål. Mot samhällets alla vinklar och gehör, står jag upptryckt mot väggen. Samhällets vägg. Där någon har sprayat att kungen är död, där någon har sprayat att samhället är sjukt. Några håller med, andra har förstått. Och jag forstätter slåss mot sanningen, och för sanningen, utan att veta om sanningen ens finns. Om den inte bara står där som motvikten och balansen till alla mina tankar, som verkligheten och uppenbarelsen i det jag inte blev. Förlorad. Den kanske är väggen jag är upptryckt mot. Den kanske behöver mig, men jag behöver inte den.

Och i förakt, kastas diskusen iväg, för även diskuskastaren ser sig själv, när han snurrar, och ser sitt liv, i allt han gör. Han ser sig själv snurra utan mening, och ser meningen att kasta livet iväg, sin enda vän, diskusen. Och han snurrar, tills han tror att allting snurrar bort, när det bara är han som snurrar, och det andra står bredvid. Som bilarna försvinner mot nya mål. Han har den snurrande världen, jag har min spegelbild. Och jag snurrar med spegeln i min famn, tills jag inser, att det inte längre är jag som håller spegeln, utan att det är spegeln, med sin spegelbild, som håller fast i mig.

Han släpper diskusen, men snurrar kvar. Jag släpper pennan, men står här än. Stannar kvar vid den franska balkongen och ser hösten fälla ett äpple till. Ser björkens blad tyna bort i vindarna. Allt det där, i lyktstolpens dunkla sken. I bilarnas helljus, på väg mot andra mål, redan på väg härifrån. Och i de tindrande stjärnornas vaga sken, och i den rosenröda månens brusiga sken, ser jag James Dean förtvivlad, närmast uppgiven: tända en cigarett till.

***

Nu spisas: Tindersticks - Sometimes it hurts
Jag kommer tänka tillbaka på de här dagarna, och tänka att det var dagarna med Tindersticks. När varje sömnlöst ögonblick fylldes av en låtrad. Den ena eller andra. Men Tindersticks var alltid där.