Jag och min franska balle

Tillåt mig härmed att göra parodi på mig själv, inte av självironi utan av rent förakt. För att jag idag vandrade bort från mig själv, som Candy says, och såg det här. And it goes like this:

"Jag ska skriva en porrnovell, (det är sant). Jag bestämde det nu. Den ska heta "Jag och min franska balle". Sen ska jag låta Victoria Silverstedt styra mitt liv. Överlåta smärtan till henne. Överskrida lidandet. Jag fick ett infall, nu. Jag stirrade på min franska balle och tittade ner. Tände lågan på min tändare, och lät den franska ballen brinna upp. Jag ska skriva en porrnovell. Den kan ta min balle, som den tog den unga Robinson-Robbans balle. Om hon behöver det. Hon kan fånga mig, om hon behöver mig. Jag har ändå inget bättre för mig."

***

Den här natten kommer döda mig: jag kommer bara sitta här och den kommer gnaga på mig. Äta upp mig, riva isär mig. Spotta ut mig bland askan och alla förlorade år. Timme efter timme, och jag gör ingenting. Känner bara hur tiden långstamt kväver mig.

***

Jag lever på för många ställen samtidigt, jag tar åt mig allt men lämnar famnen tom. För att bara springa därifrån och fly. Hur många besvikna läppar har jag inte kysst, bara för att kyssa ännu en. Hur många tröstande famnar har jag inte slitit mig ur, bara för att finna ro i tystnaden. Men det är sant, jag har räknat varenda tår på varenda kind, och jag har döpt varenda tår vid namn. Så att jag minns vad jag lämnade, och så att jag kan gråta själv.

***

Men just det att jag lever på för många ställen samtidigt, i för många olika riktningar, det bekymrar mig. Jag kommer aldrig kunna skriva någonting som hänger ihop längre än ett enda stycke. Jag kan gå en hel dag och bara tänka på vad Pessoa skrev, och låta allt det andra falla in i andra rum. Och när jag väl fångar Pessoa, när jag har sprungit genom hela stan till ett bibliotek för att hitta den, då är mina tankar redan långt därifrån och jag kan inte ens ta till mig ett enda ord.

***

Peter Harrysson: Tjock. Depprimerad. Skämtar, men ler inte längre. Säger skämt utan att vara där, utan att vara inne i skämtet. Ler, med sina tjocka kinden, med sina skäggbevuxna kinder, som skogen över en fjälldal, som lavan över en bergsknall. Vet om att han är för tjock, men tröstäter därför han också vet att han kommer få sparken. Borde kanske fettsugas. Vem vet.

***

Nu spisas: Elvis - Kentucky rain ... Det börjar så här:
"Seven lonely days
And a dozen towns ago
I reached out one night
And you were gone
Don’t know why you’d run,
What you’re running to or from
All I know is
I want to bring you home"

Sen går Elvis runt i det kalla Kentucky-regnet och letar efter sin förlorade älskling. Han frågar runt om någon har sett hans älskling, och visar upp hennes fotografi. Men ingen verkar säker på om de har sett henne, eller när de har sett henne, och det hela mynnar ut med att han får åka med en präst och sen.. lyssna själva!