Världen är förvriden, människor är fördrivna

Jag fattade aldrig någonting. Jag fattade aldrig någonting. Det brister och sprickorna tar över mig, raserar mig, till åtlöje för alla andra. Jag mynnar ut med mina egna kroppsvätskor i någon annans blod. Min totala oförmåga att förstå är total, jag kan inte läsa en enda text, jag försökte läsa förordet till Von Schillers samlade verk. Det gick inte. Allt slutade med att jag svamlade över texten efter ett enda ord: Goethe. För att få se deras relation.

Jag är förlorad. Världen är förvriden, människorna är fördrivna. Jag börjar tro på att, eller jag börjar bli rädd för att, mitt liv bara är det lyckliga slutet i en väldigt dålig film. Där skådespelarna ler istället för att gråta, där skådespelarna hittar på sanningar ur sånt som inte finns. Och alla där är jag. Alla där är jag. Och det är rädslan men mitt liv är uppbyggd kring rädslan, och sånt jag inte vet. De tycks alltid vara centrala i mitt liv just eftersom jag gör allt för att undvika den: som en rädd yngling fäster blicken på en psykmördare lite längre ner, på en öde gata, en psykmörade som redan dödat alla och nu är det hans tur, nu är det min tur. Och när filmen är slut är det ingen som vet vad de har sett, om det verkligen var en film, eller ingenting alls. Det var så dåligt. Men alla ler.

Jag var full och stirrade ut ur fönstret, försökte se någonting, försökte se mig själv i allt det där: ett övergivet och förfallet klubbhus och en fotbollsplan som växt igen med tuvor och snår och små sargade, och vildvuxna buskar. Jag försökte se mig själv springa där, och göra mål i ett av målen som nu låg och vek sig för vindarna, där ribban hade fallet in och stolparna ruttnat bort och nätet hängde i trasor ner. Jag försökte se mig själv göra mål som Sokrates –82, eller som Kempes -78 när Argentina vann och han gjorde det avgörande målet och brast ut i en spontan målgest. Jag försökte se mig själv göra den målgesten. Och le. För människor är bara relationen till andra människor: människor är bara relationen till andra människor: vi är långa för att det finns kortare människor: jag går för att andra springer: jag ler när andra gråter och försöker trösta han som skrattade först.

I frenesi, lever jag mitt liv. I hast springer jag runt och väljer vägar och väljer ord och kommer aldrig någonstans än tillbaka till platsen där jag stod en gång, och begrundade mig själv som den där som alltid sprang iväg. Och allt jag säger, när jag snackar med andra människor bara för att visa att sådana människor kan ha fel, och bara därför öppnar jag munnen och de dödar en liten del av mig med sanningen så fort jag påstår något. Så fort jag har samlat all kraft i mina tankar och all kraft i hjärnan och fogat ihop världen så att den ser bra ut, så att den ser ut att fungera, i teorin, i verkligheten, så fort jag blottar den i verkligheten ser den ut att falla isär så löjligt enkelt, och de sprickorna tar över mig. Raserar mig. För allt jag diskuterar och tidigare tänkt på gör mina tankar så vaga och vilsna.

***

Albert Einstein: Glasögon-orm, skev näsa, stort krull, runda glasögon, påtaglig blick, som är närvarande men ändå verkar vilja bort därifrån: och bara den närvaron som gör allt för att försvinna och fly till frånvaron, bara den närvaron finns väl? Sitter framför en NBC-mikrofon. Nöjd. Lättad. Han har gjort någonting. Nu kan han slå sig till ro. Medveten om ålderns dag: det han gjort, kommer inte göras igen. Världen är underrättad. Fansen vet.

***

Nu spisas: Happy mondays – Black grape-skivan. Den är total. Där finns musiken och man kan fastna där. Happy Mondays totala kaos och i allt det musikaliska kaoset träder Shaun Ryder fram, inte som en räddare eller en fadersgestalt eller en Moz, utan som en litet barn i kamouflerade färger till neonfärgerna i lokalen, och han gör bara intrycket av att rida på vågen, rida på kaoset och leka. Det totala kaoset blir tillslut bara referenser till all tidigare popmusik och symbolen för Shaun Ryder himself när han försöker sortera upp refernserna i hjärnan, och göra något vettigt av det.