17 APRIL, snart sommar, fy fan.

Hey, går inte upp idag. Fy fan. Lyssnar på Ben E. Kings istället, lyssnar på Spanish harlem, och försvinner. För fan. De tomma ölburkarna, flaskor av vin, glas, pizzakartonger, stanken av fisk. Fy fan.

Min vaxade ben är inte till för att sparkas med. Ni hade rätt, jag vet. Men ni borde ha skriket det så högt, för alla trevnad. För min överlevnad.

Mitt vaxade bröst, är till för någon att se. Är till för att beskådas, är till för en öppen famn. Men det finns inte längre någon ens att luta emot. Alla hjältar, fornstora dagar, förföljer mig. Med yxa och påke. Som DagochNatt på en ö i skärgården. Där går William Faulkner, Kafka, Proust. Där går de, som rev ner någonting. Som hade en penna för att slåss med. Titta, där går Strindberg. Som hade en penna för att saker var fel, för att sakerna i huvudet inte stämde överens med verkligheten, med omvärlden. Och för att omvärlden var fel. Alla med penna i sin hand borde sträva efter det, efter att riva ner någonting. Och de rev fasaderna. De rev upp gatorna och kastade iväg stenarna. De rev varandra, och ramlade ihop. De rev någonting, och klistrade upp sin egen ridå. En ridå för sanningen, om den så än, bara var styrd av en enda man, och pekade rakt mot helvetet. Så var den värd sin plats på jorden. Sin staty i guld, sitt skaft i elfenben.

M Ward, lyssnar. Fast, än.

När jag bli stor, ska jag vara stor. Jag ska inte göra någonting annat. Orkar inte, vill inte.