Moln, moln, Himmel

Moln, moln, himmel. Är det något som döljer sig där? Alla former och fåglar bär min hemlighet. Jag måste bara krasha först. Försöka flyga, men störta ner. Försöka resa mig upp, men bara lägga mig ner. Ibland, går jag fram till lokföraren och frågar om han kan köra mig jorden runt. Ibland går jag fram till busschauffören och frågar om han kan köra mig ner för närmsta stup. De svarar alltid nej, och så kollar de på mig. Men moln, moln, himmel, har inte svarat mig än.

***

För fan, ha, ha, Charles Bukowski. Idag, vaknade upp med huvudvärk. Vinflaskan stod bredvid. Låg kvar i sängen, på rygg, och drack upp slumpen. Gurglade inte alls, svalde det bara som det var. Vände mig om på mage, blundade och låtsades att solen sken in och att jag såg hela tågstation ovanifrån. Den som jag sprang runt på i drömmarna, sprang i cirklar utan att komma ut, och för varje portion av människor som lastades ut ur tågvagnarna, så sprang jag fortare. Alla ansiktena, stirrande, utan munnar, stirrande, utan ögon. Bara blickar som forsade ur deras stillhet och, som demoner vandrade de fram. Och verkade stirra rakt igenom mig, men ändå fästa sina osynliga ögon vid mig. Sprang runt, runt. Vaknade, drack vinet. Lade mig på mage. Undrade vad jag skulle göra idag. Hm. Dagen var redan sen, solen var uppe sedan länge. Folket utanför ropade och skrattade. Arbetslös, vad ska det krävas för att bara leva? Bara ha ett plagg kläder som fortfarande är hela, ett par skor, lite mat i kylen, eller inte ens det, bara frystorkad mat som kan värmas upp på en ugn som fungerar eller av en aftonsol genom ett takfönster. Vad fan som helst. Mat, bara. Någonting att dricka, och en bok att läsa. Skulle det kräva själen ur en? Den jävla själen som hasade sig upp mot sin vilja, som hasade sig ner på 42nd street utan att känna sig hemma. Bara bortkommen, vilsen, bedrövad och på något jävla sätt rånad, överfallen, och blottad. Jag ville sitta ner och sätta mig upp och skriva sagan om mitt liv. Men jag räckte inte till, mina fickor var tomma och fulla av hål. Mitt hår stod åt alla håll, jag var tvungen att få ett jobb och ta mig ur allt det där, all jävla misär, allt elände, en vardag. Jag skulle skapa mitt jävla liv på en CV som bara handlade om ord. Vad fan, knulla mig. Och jag låg kvar hela dagen, på mage, och väntade på att någon skulle komma till mig. Hålla mig i handen, och säga att allt skulle ordna sig. Men det fanns ingen där.

***

Det står en fet man i flint på TV:n och säger att han sålde sitt bord och sin dator för en vigselring. Nu står han i en tom lägenhet, med sin flint och sina tomma händer, och en lika fet brud bredvid, som ler. Jag vet inte om jag ska skratta eller le. Kärlek är ingenting, det är allra minst någonting av den sorten. Man kan inte köpa den, men man ska bygga den.

Förut stod där en ung student som hade köpt en dammsugare för 30.000 kr, av en "påträngande" försäljare. Han hade dammsugit hennes säng, så hon köpte den. Hon köpte hans löften för 32.400 kr.

Om det är just så, att mänskligheten är medlidande och tårar. Det som skiljer människor från djur. Det enda. Så är det bristen på detta medlidande som kommer bränna upp världen. Djuriska krafter i mänskliga konstellationer, andliga ledare i nitar och läder. En självutnämnd messias med piercing i ögonbrynet. En ängel från gud med guldkedja i naveln. Sen offrade vi våra liv för allt de sa.

***

Kom ihåg, att den man som pratar utan dialekter, är han som kan flest dialekter. Att hon som kan mest svordomar, är hon som inte bryr sig om dess härkomst eller betydelse. Att barnen som springer fortast, är barnen som inte kan sitta still. Men för att prata utan dialekt, måste man lära sig vad en dialekt är, för att kunna förskingra den och förskansa den. Liksom en man som hatar, måste gröpa ur sin fiende ur klipporna, skulptera med kärlek, och göra den sårbar och svag, så att han vet, först vet, vem hans fiende är.

***

Plattan var aldrig min plats, men man kan vara nere och förvirrad ändå. Smiths var aldrig mitt band, men man kan gråta och vara olycklig ändå. Disco var aldrig min stil, men man kan dansa ändå. Det har tagit ett liv att förstå det, nu ska det också ta ett liv att förtränga det. Så att jag kan dö som jag föddes, utan en aning, och med en tom famn. Med ett brustet hjärta, i någon annans bröst. Och bara tomma famnar, finns hos de som tror att ingenting är till för dom.