Dom kuvar aldrig oss

7:e april

Allt kretsar kring Kafka. Läser allt, tar till mig allt som en val sväljer sin plankton. Spottar ut det, och bränner det. Zola, Rosseau, Bukowski, Shakespeare. Ändå verkar allt kretsa kring Kafka.

Pinsam tystnad, hade årskurs 8 i matte. På mitt bord, längst fram i klassrummet, låg ett piller som troligen var någon slags värktablett; magnecyl eller alvedon. Jag plockade upp tabletten, höll den mellan pekfingret och tummen och frågade högt vems tabletten var. En liten kille frågade vad det var för tablett. Jag svarade: "det är nog Ectasy, men jag vet inte, prova och käka upp den och om du ballar ur så var det det". Pojken ryggade tillbaka och sa försiktigt "nej jag vill nog inte det". Några tjejer kollade förvirrat upp, och några andra småfnissade. I övrigt helt tyst, och jag kunde höra snacket gå överallt, men framför mig bredde den pinsamma tystnaden ut sig, och verkade vilja dränka mig. Jag log, och sa "nu ska vi ha mattelektion!".

På tåget, fullt. En killes mobil ringde och han började prata. Ingen reagerade, alla satt och halvsov eller tittade ut och drömde sig bort. Sen sa killen, "du får ursäkta att jag mumlar, jag har varit hos tandläkaren och han har bedövat hela min käft, du skulle sett hur jag ser ut!". Plötsligt vände sig hela vagnen om och stirrade på killen. Hon som satt bredvid, tanten med ovårdad frisyr, och kläder utan stil, kanske 40 år gammal, och petade i näsan med finger efter finger som om hon försökte utröna vilken av fingrarna som passade hennes näsborrar bäst. Förskräckligt! Hon vände sig om med hela kroppen och stirrade med halvöppen mun på honom. Blä! Killen pratade på, och såg inte alls annorlunda ut, på det sätt som han förklarade. Efter ett tag sa han att det var ett skämt, och några i vagnen log, men ingen skrattade. Vi var blåsta, jag ville skratta så högt jag kunde, men ville inte bli missförstådd. Jag ville skratta för att det lika gärna kunde ha varit jag. Damen fortsatte att peta sig i näsan.

Den enda skillnaden mellan drömmar och verklighet är att i verkligheten har vi tid, och ett tidsbegrepp. Som gör det möjligt att fly därifrån, därför just av tiden. Liksom en tavla med ramar stänger in sina penseldrag så är en tavla utan ramar inte ens tavla, efter som tavlan i sig är de instängda penseldragens fångenskap. Man måste ha någonting att fly ifrån, och vi har tiden som håller oss instängda. I drömmen har vi inte tid, utan svävar bara runt.

Det finns två olika sorters trygghet. Den ena tryggheten som går ut på att göra sin omvärld så intakt och säker som möjligt, så att riskerna minimeras för den att falla isär. Den andra tryggheten bygger på att omvärlden någon gång faller sönder och lämnar en ensam kvar, och att man isåfall är trygg i den situationen. De båda världarna som målas upp konfronterar varandra och gör det omöjligt att leva ett rakt igenom tryggt liv. Så jag försöker slå sönder min omvärld, och få reda på att jag verkligen klarar mig själv, så att nästa gång när någon försöker slå sönder min omvärld, jag inte längre oroas över hur det ska gå, och inte ens behöver slå ett slag tillbaka. Den tryggheten är även friheten, för oss kuvar de aldrig. Dom kuvar aldrig oss.