Pojken som slogs mot världen / Flickan med blommor i sitt hår

Jag satt i ett callcenter, inkörd mot en vägg. Om man inte snurrar själv, så snurrar världen ändå. Om man inte förälskar sig så gör någon annan det. Ibland är det så. Jag var för nära. Jag ska hitta en spricka och springa ut. Jag ska hitta någonting att hålla i. Och snurra runt. Kantareller växer upp i en E20-rondell. Någon kommer dit med en plastpåse och plockar upp alla dom. Kanske cancer, kanske cancer; vissa tigger om det. Jag tigger stryk men får bara artiga svar. Jag sväljer tystnaden men rapar upp ett, i och för sig, hackat, söndertrasslat, vittrat, och finfördelat, brus. Ändå ett brus. Pojken som slogs mot världen, ligger ner och spelar död. Flickan med blommor i sitt hår, ligger sött bredvid. Vi blev individer, när vi lärde oss att vi fanns. Sen försökte vi fånga allt det andra, men allt det andra försvann. Nederlaget sprider ut sig, som en mörk spiral mot himmelen. Lite längre bort, som en svamp, som en rökpelare. Jag har bara, jag har, svårt att släppa blicken, och släpa den därifrån. För många steg på fel vägar, för många vägar åt fel håll. För tunga blickar över axeln, så lätt att inte passa in. Stora ord för små rörelser, stora rörelser som vevar orden bort. När jag klär av mig naken, finns bara orden kvar. Den smala, plågade, kroppen, har skurits itu av ännu en horisont. Med orden och orden går jag därifrån. Om jag bara hade kunnat fånga ett enda ögonblick, plockat ut det, satt mig ner, och sett vad jag ser. Vad fint det hade varit. Om jag hade kunnat stanna filmen ett tag, tryckt på STOP, och låtit skådespelarna stå där och le. Vad fint det hade varit. Om jag hade vingar, vi kunde ha flygit härifrån. Spanar efter en tid som flytt, spanar i mörkret. Ser mina skuggor falla som bedragarens sken. Finns jag, finns jag, verkligen? Skapade ni mig, varför ler jag? Begravde ni mig, utan att stänga kistan först? Utan att gräva ner mig för djupt. Varför skapade ni mig?

I’m living with her. I love her. That’s it. Sometimes I feel that my love is too strong. I’m going insane. Then out again. Down on the floor, counting to TEN. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10. And down on the floor. One more time, just for practise. When I’m up on my feet, crawling, she’s just standing there, staring, makes me realise what a fool I am.