Je suis une romantiker

En kamp för att inte somna – till en kamp om att somna in – drömmarna som kastar mig fram och tillbaka – slår mig – sporrar mig – trycker ner mig i skiten – till en kamp om att somna om.

***

Namnen bara rullar. Thoreau, Shelley, Byron, Whitman, Keating, osv. Det är så jag ska leva mitt liv. Försöker förklara för alla vad beat är. De skrattar och går därifrån, lämnar mig skamsen i vrån. Brända barn söker sig till elden, det är vad dom säger när det är vi två. Läser Bukowski, Factotum och skrattar åt sanningarna. Skrattar åt det totala utelämnandet, ärligheten, självrannsakan. Vi identifierar oss med det vi tycker om, och vi hatar oss själv när vi tänker på det. Men egentligen, så är det kärlek som får oss att gå runt. Älska mer.

Blåst av livet, romantiken, jag är en romantiker; cynisk, destruktiv, och känslig. Vilken helvetisk kombination. I natt ska jag tända en cigarett och hoppas att den bränner upp mitt huvud. Vi bryr oss bara om det som gör att vi lever, det som hindrar från att dö: prylar, medicin, forskning, vetenskap, äckliga rön. Råd och rån. Men vi bryr oss mindre om vad livet är, vad som egentligen lever. Vi kanske lever 10 år längre idag, än förr. Men vad spelar det för roll när vi ska dö ändå.

Ibland önskar jag att jag aldrig blev född. Ibland är jag rädd för att föda ett barn till jorden som ska gå runt och snurra bort sig i frågor. Och överallt, dessa frågor. Vi borde dricka mer öl, vi borde skratta och dansa runt. Ibland ber jag drömmarna att hålla mig kvar lite längre, så att jag får följa dem till slutet och stupet mot bergsväggen, eller stupet ner mot havet och kustens vassa klippor.

Ibland går jag hem och lägger mig och låter namnen rulla på. Namnen på alla dom vars ord nu bara speglar deras död, och hur levande de är. Hur levande de är, som om livet kunde komma och dra oss härifrån, precis här och nu. Som om döden väntade med livet som ett skådespel. På en scen och en teater framför döda poeters sällskap. Ibland när jag tänker på namnen och låter namnen rulla mig framåt, framåt, framåt, så är jag lite rädd för att ridån ska falla ner.

***

Höll på att somna idag. Mitt på en lektion. Skulle rusa till personalrummet, trycka på knappen, och hälla i mig koppen med kaffe på stående fot. Bara ställa koppen på diskbänken och skita i att diskmaskinen är precis bredvid. De kommer hata mig för sånt, men jag är bara där på prov ändå. Gjorde inte det. En annan lärare mötte mig och frågade frågor som jag bara svarade ja och nej på. "Har du varit lärare förut?", "går det bra med 9E?". Så hasade mig till klassrummet och gjorde en jättekomplicerad ekvation på tavlan, som jag tillslut inte förstod själv. Lät några elever trassla in sig i den och satte mig på en stol, somnade nästan. Vaknade upp, suddade ut ekvationen, slog handflatorna med varandra och sa "nu går vi till datasalen". Så vi gick dit. Och gjorde en enkät på internet. De frågade efter adressen, och jag sa högt, högt, högt: http://www. - J-a-g – A – r – k – a – s – s - . S – a – n – t - / - f – c – u – k - . Tystnad. "Sidan fungerar inte", alla i kör. Utan de tysta ungarna som satt bredvid. "Läs adressfältet, kolla vad det står. Det var ett skämt, trodde ni skulle fatta det." Ingen förstod. Ingen förstod.