Hur det rullar..

Hur jag pressade mig mot klippkanten,
så naivt,
rullar fortfarande framför ögonen,
i repris.
För kvisten, som nästan ramlade ner,
jag skulle ha allt.
Sen tappade jag det.

***

Hur hennes mun formar sig,
när hon säger,
"HEJ!",
rullar fortfarande framför ögonen,
i repris.
Varje gång hon säger "hej då".

***

Hur jag älskar henne, fortfarande.
Men försöker övertyga mig själv,
om att nederlaget,
inte är en plats i mig,
Får mig att känna mig så vek.
Och oförstörd.
Så vek, och ensam.
När alla andra står bredvid,
och håller med.
Med goda råd, i mungiporna.
Hör jag bara tystnaden,
i repris.
Varje gång jag går därifrån.
Stänger dörren, medan,
rummet fylls dans & musik.

***

Hur dåligt jag mår i alla drömmar,
och oron vad som ska komma ut ur mitt liv,
kanske en hel värld,
men troligtvis,
något mindre än så,
ingenting, snarare, ingenting.
Så att jag inte förmår att vända mig om,
när jag sover.
Av ren smärta. Rädsla. Och oro.
Att kanske stöta till henne,
när hon sover.
Ljusår härifrån.
Men ändå.

***

Rullar allt det här,
framför ögonen,
när jag blundar.
Och försöker stänga av.
Kommer det dit och tar över mig.
Säger, gör så här.
Så blir det bra.
Men det blir aldrig bättre,
kanske aldrig bättre än så här.

***

När jag var där,
i skogen förut.
Varje gång jag var ledsen,
och ville komma ut.
Med ångesten.
Vill skrika den,
men inte vågade.
Satt jag på en sten, vid en sjö.
Och såg svalor lyfta, och landa.
Vad tänker svalor på?
På dig och mig.
Fortfarande,
känns det som.
Så känner jag mig,
nästan tvingad att gå dit igen,
till stenen vid sjön.
Med släpande steg,
ett brustet hjärta,
som blöder, och kvider,
men inte längre,
vill vara med.
Två trasiga skor,
tomma fickor,
och en kisande blick.
Går jag dit igen, varje natt,
varje gång det rullar framför mig.

***

För, varje gång jag gråter nu,
varje gång,
det rullar framför mig.
Rullar hela livet iväg.
Runt, runt.
Och jag står bredvid,
ofta med armarna i kors,
och drömmer om att vara mitt i.
Bli full, se spegeln snurra.
Och kanske bli yr.

Och jag orkar inte riktigt,
springa ikapp,
eller på kapp med tiden.
För rädd för att förlora.
Skrynklas ihop,
och dö.