Mitt lilla rum..

Knäpper på modemet,
och av igen.
I takt, som jag en gång,
höll takten, med ett sparkande ben,
mot rullande grus.
Skickar SMS, på rad,
som jag en gång,
pärlade pärlband,
knöt runt min arm.
Och log.

***

Mitt lilla rum,
med Bamse-gardin,
är nu ett stort fönster mot världen,
och sånna som kanske,
en dag eller så,
på halvtid,
är som mig.
Men fortfarande finns det ingen där,
som ser.
Mig.
För immigt, för mörkt.
När jag ser alla andra leva sina liv,
är de som facklor,
kastade till varandra.
Tända på håll;
neonskyltarna & skatorna.
Och upplysta, promenadstråk.
För människor att hålla i hand,
och verkligen visa det.
Får jag bestående men,
när jag står där.
Som jag en gång stod där,
eller här,
precis här,
och räknade fingrar på min hand,
för hur många dagar det var kvar,
till ett sommarlov.

***

Allt är uppenbart,
försök inte gömma dig.
Lilla barn,
lilla barn,
din lilla jävel,
med Robert Burns i din hand.
Jag ser dig.
Jag ser dig.