På en trampmina.

Jag hostar. Hostar. Harklar. Där ligger sanningen, och på andra sidan ligger jag. Ån flyter förbi, med alla döda fiskar. Synliga, för mig. Upp och ner. Och några lik, av dom som gav upp så lätt. Hos dom finns inget kvar. Verkligheten, ligger som ett liv mellan oss, och framtiden. Verkligheten, ligger verkligen, som en rökridå över en skyttegrav. Där jag sprang, för fort. Och snubblade. På en trampmina. Du såg mig, gå av. Från långt håll, och vände om. Mot ett nytt liv, och nya killar, kommer leda dig någonstans. Men tro inte att du kommer fram, dit du vill, dit du ville gå med mig, dit du ville ta mig, och visa mig, vem du är. Vem du är, en trasig kliché, ett söndrigt liv. En brådskande promenad, i två trasiga skor. Så gå, men så fort du sätter dig ner igen. Kommer du inte, då, att börja leta efter mig? Så kyss mig, kommer du inte sakna alla dagar, när vi älskade varandra. Kommer du inte sakna mig? Du säger att du tycker om mig. Du tycker om mig. Men hälsar inte ens, om vi möts på stan. Och dit du går, för friheten, är nog inte vart du blir fri. Och dit du går, för friheten, är nog inte vart du blir fri. För dit du går mot friheten, är nog inte vart du blir fri.

Snälla, älska mig.