Sen blinka igen

Aldrig känt mig så sviken, förföljd. Söndrig, som när jag hittade lappen där. Och på lappen stod det mitt namn.

***

Jag behöver inte skriva i cut up-format. För min hjärna är helt fucked-up!

***

Som ett övergivet får i en hage, drar jag runt en vända till. Springer, eller springer inte. Köper in rundor till folk som inte vet vem jag är. Skrålar. Ropar högst, och ber publiken, klappa händer, hålla sig, ”för nu smäller det”. Och sjunga med, i snappsvisor på främmande språk. För sån är jag. Blinkar, just därför att jag vet att om jag inte blinkar, kommer jag sedan, inte heller kunna se. Ingenting går per automatik. Jag ser mig sig ibland, som ett band i en Volvo-fabrik, där den färdiga bilen är jag, mitt yttre, det andra ser, men jag själv, springer runt mellan alla stationer i hela verkstaden, som Groucho Marx, och försöker le, för att inte spegelbilden ska bli ful. Undrar, förundras, och går av. Energin i blicken, den stirrande blicken, samlar ihop den, allt medan jag fogar ihop mig själv, och kanaliserar den, till min händer, att skriva brinnande ord. För mig att blinka, och titta upp igen, i en främmande värld. Hitta vägar därifrån, låta blicken stirra. Sen blinka igen.

***

Jag har mina hjältar i tryggt förvar. När jag går på stan. Jag vill skriva en bok, och bli någonting. Jag vill vara stor, men inte åldras. Rätt så full, är det allt jag tänker på. Och försäkrar mig om, då genast, att jag för stunden och i all framtid, ska ha mina hjältar i tryggt förvar.