1517. Ett ar

20 februari

Fåglarna flög lågt idag. Duvorna pickade smulor som yra höns. Solen sken som en röd måne och kvarteren längs gatan knoppade ut och fick färg som tulpanlökar ur grumlig jord. Folk cyklade och höll varandra i handen. Några ungar visslade och pensionärer köpte karameller till sina barnbarn. På uteserveringarna satt folket bakåtlutade, med benen överlappade och drack espresso med cigaretter i sina händer. Ungdomar med gitarrer sprang runt och spelade på gatorna. Några bar bandspelare i sina famnar och från bandspelarna strömmade den svartaste soulmusiken ut. Småbarnsföräldrar promenerade med sina barnvagnar. Andra promenerade med sina hundar. Busschaufförerna log åt folket som steg på och taxichaufförerna stannade vid övergångsställena. Vid ån satt två tjocka tanter och skrattade, med fötterna svalkandes i vattnet. Dom åt glass i en bägare och drack kaffe ur varsina pappmuggar. Deras skinn hängde pösigt ner från kinderna. Ett gäng gubbar vinglade förbi över bron och vidare bort mot kajen där segelbåtarna lägger till, hållandes sina armar över varandras axlar med ölburkarna instoppade i bakfickorna. Jag såg dom försvinna på håll, bland en skog av master, som små figurer silhuetterandes mot den blänkande havsytan.


21 februari

Stormigt väder. Pensionärer med sina käppar kryper fram längs fasaderna. Hundarna haltar och kvistarna i allén bryts av som fågelungars ben. Skolbarn tappar sina mössor i vinden och ensamma män sitter i busskurer och tittar ner mot marken. Jag vill sitta på ett tåg till ingenstans och titta ut och lyssna på Leonard Cohens "Famous blue raincoat" om och om igen. Det är en sådan dag idag.


22 februari

Mitt liv, mina steg, mina vanskliga bekymmer, min rangliga kropp, min snärjda blick och spända hållning, lätt återhållsam, försiktig och skygg, närmast skärrad som om allt den såg var en mördare på flykt. Mitt liv som balettdansösens försök att definiera sig själv genom åtrån, visa upp sig genom att försvinna, dansa genom att göra sig så osynlig som möjligt. Som om jag behöver nederlaget mot en stor värld, för att förstå vem jag är. Som om jag behöver sår och blåmärken för att se mig själv i spegeln. Som om jag behöver slåss, mot spegelbilden, krascha spegelglaset för att förstå att det är jag som står där. Och i allt det där ska jag arbeta ihop mitt levebröd för dagen, för att på något sätt berättiga min existens.


23 februari

Är inte det här det liv jag alltid velat fånga? Som jag drömt om sen natten blev mörk nog att drömma sig igenom. Jag är fri som en fågel. Men ju högre jag flyger, desto räddare blir jag om vingarna, att de sitter fast ordentligt och inte smälter i solens strålar. Att allt inte bara är en dröm som jag plötsligt slits upp ifrån, rivs i bitar av, och störtar ner igenom till att inte vakna igen; eller till att vakna hängande upp och ner ifrån, fortfarande på väg men inte riktigt där.


24 februari

Där ligger sanningen; vass som ett rakblad men mjuk som en nejlika. Jag vill egentligen bara gå fram och spotta på den, men den kanske biter mig. Jag vill klappa den, men den kanske går av. Så jag betraktar den på håll, ungefär som jag betraktar fienden.


25 februari

Förundran över hur vi lever våra liv. Krigandes, ursinnigt fäktandes mot andra för vårat eget bästa, som om vi på något sätt skulle veta vad livet går ut på. Förundran över hur vi kan vaska fram saker värda ens att kriga för. När det faktum att vi dör lika ensamma inbäddade i ett kristallslott som lutandes, svettiga, förlorade och bortdomnade mot väggen i en fabrik gör oss alla jämlika och det
hela så uppenbart att vi alls inte har någon aning om livet det handlar om.


26 februari

Hennes blåa ögon, glittrande och läppen som drogs upp till näsan varje gång hon skrattade, så att tänderna blottades och hennes kinder som äpplen och, nu, hur hon svarar i telefonen som om jag inte fanns men ändå hade förstört halva hennes redan för korta liva.


27 februari

Så en vacker, solig, dag i mars sa hon plötsligt åt mig att gå därifrån. Jag har inte sett henne sen dess. Jag sa okej och stängde dörren efter mig. Gick ut i solen och gick rakt igenom den. Det var första dagen i ett liv som på det hela taget mest skulle bli en enda lång kamp om att behålla varje dag, varje sekund och varje ögonblick jag fick dela med henne. Och hur tystnaden plågsamt fylldes av den spröda, lena, gälla rösten som brukade sjunga för mig varje morgon. Den sjöng för någon annan nu. Och hur kampen mynnade ut i ett behov av att förstå hur den förlorade drömmen måste ha blivit förstörd av mig. För den var också allt vi hade, och allt vi tyckte om, vad vi älskade, och varför vi var där.


28 februari

Sista tanken innan jag somnar: tänk om jag vaknar upp någon annanstans, i en sjukhussäng med hela min familj runt sängen, gråtandes. Och jag vill säga någonting, men kan inte. Respiratorn burrar och doktorns bekymrade blick ser inget annat ut än just bekymrad. Jag vill resa mig upp och krama allihopa men det går inte. Jag kan bara ligga där och inte göra någonting. Dom har med sig choklad och jag vill rafsa åt mig chokladen, men hejdar mig i sista sekunden då smaken, den söta, milda smaken av att låta chokladen smälta på tungan, hade frambringat minnet av alla dagar i mitt liv då jag suttit och gjort samma sak, bakåtlutad och utom räckhåll för respiratorn och doktorns bekymrade blick. Jag hade känt mig sjukare än någonsin! Så jag låter bli chokladen och när jag ligger där så töms rummet på folk, det släcks ner, kallnar och jag ligger ensam kvar. Och när jag ligger ensam kvar så drömmer jag om, chokladen.


1 mars

Jag har slitits ifrån det och kastats några steg fram, till att stånga. Gammal nog till att slå tillbaka och gammal nog till att längre kunna spela död, och komma undan med det. Jag har rivits isär från barndomen så att jag nu kan vända mig om och se den ligga där. Det är skrämmande på alla sätt, dels för att jag var så liten då och dels för att jag inte är större nu. Jag ser en liten pojke vid skolbänken, i sjuan. Niorna har haft lektion i samma sal precis innan och strömmat ut ur salen, ropande, skrikande, vilda. På tavlan står en ekvation kvar som läraren har glömt att sudda ut och när jag sitter där och ser de stora grabbarna med muskler och tjejerna med bröst, så tänker jag att den enda skillnaden mellan oss är ekvationen på tavlan, och om jag bara löser den så blir jag lika gammal som dom. Så jag tänker och gör allt i världen för att lösa den, löser den, och sitter kvar. Ser tåget av nior dra en vända till utanför lektionssalen, in i lektionssalen, skrikandes, stojandes och springandes, som i en vild fågeldans. Men jag känner mig fortfarande lika liten. Jag kollar på min ekvation och lägger huvudet mot bänken och försöker somna till att vakna när jag är lika stor som dom.


2 mars

Så föddes någonting, en slags besatthet för rörelse, och aldrig för rörelsen; nej, närmast ett förakt för rörelsen. Den som fick alla att springa fort och de svaga att stanna kvar och stå på samma plats. En besatthet för besattheten av rörelse, och när jag sprang, sprang jag heller inte för att springa; nej, utan jag sprang för alla de som sprungit innan mig. För att bli som dom och det slog mig aldrig att dom som sprungit innan mig, inte sprang för något annat än för springandet i sig.


3 mars

Kafka, läser allt. Tar till mig det som en val sväljer sin plankton, utan att tugga först.


4 mars

Idag, hade årskurs 8 i matte. På mitt bord längst fram i klassrummet låg ett piller som troligen var någon slags värktablett, magnecyl eller alvedon. Jag plockade upp tabletten, höll den mellan pekfingret och tummen och frågade högt vems tabletten var. En liten kille frågade vad det var för tablett. Jag svarade: 'det är nog Ectasy, men jag vet inte, du kan ju prova att svälja den och om du flippar ur så vet vi'. Pojken svarade försiktigt 'nej jag vill nog inte det'. Några tjejer kollade förvirrat upp och några andra fnissade. I övrigt helt tyst och jag kunde höra snacket gå överallt, men framför mig bredde den pinsamma tystnaden ut sig. Jag log, som för att göra det bästa av situationen och sa 'nu ska vi ha mattelektion!'.


5 mars

Fullsatt på tåget. En killes mobil ringde och han började prata. Ingen reagerade, alla satt och halvsov eller tittade ut och drömde sig bort. Sen sa killen, 'du får ursäkta att jag mumlar, jag har varit hos tandläkaren och han har bedövat hela min käft, du skulle sett hur jag ser ut, som en uppsvälld elefant!'. Hela vagnen vände sig om och stirrade på killen. Tanten som satt bredvid, och petade sig i näsan med finger efter finger som om hon försökte utröna vilken av fingrarna som passade hennes näsborrar bäst, vände sig om med hela kroppen och stirrade med halvöppen käft på honom. Killen pratade på och såg inte alls uppsvälld ut. Efter ett tag berättade han i sin mobiltelefon att det var ett skämt och några i vagnen log, men ingen skrattade. Tanten fortsatte att peta sig i näsan.