1510. Ett år

30 januari

Bakfull, hasade mig upp och packade en plastkasse full med saker. Väckarklocka, underkläder, någon bok, tandborste, passet i bakfickan, plånboken, en påse jordnötter. Mötte J. vid hamnen, färjan stod där. Vi checkade in och gick och satte oss i färjan. Maten kostade 100 spänn och vi hade inte råd, J. var också bakfull, sa att han inte var hungrig ändå så. Köpte godis istället. Hittade några lediga stolar i en korridor, slog oss ner där. Jag försökte somna, båten gungade och jag ville spy. Lade mig på rygg för att inte spy. Somnade till och från.

1509. Ett år

29 januari

J. ringde, som ett litet barn pratade han om att tiden var inne. Jag frågade, vad? Vad menar du med att tiden är inne. Han svarade: tiden är inne! Jag har sett en annons i tidningen. Kom, vi drar till England i morgon. Färjan går till Newcastle imorgon klockan 09.00. Möt mig vid caféet om två timmar så snackar vi ihop oss.

Vi träffades på caféet, J. var helt uppe i varv. Han hade skrivit ner en lista på bra saker, som egentligen bara bestod av två punkter. Tandborste, och pass. Jag skrattade, vi bestämde oss för att hoppa på båten. Biljetten kostade 250 spänn, och det var dags att göra någonting. J. ylade som en varg, jag skrattade. Vi beställde in öl och drack oss fulla.

1508. Ett år

27 januari

Den där bilden av James Dean. Han röker en cigarett, går med händerna instoppade i kappfickorna, huvudet hukat, ryggen böjd, som för att skydda sig mot regnet, det är så jag vill bli. När jag var liten hade jag den bilden över sängen. Jag kunde sitta och kolla på den i timmar, jag övade på hur man skulle röka en cigarett. På söndagar gick jag till kyrkan, och jag hatade varje sekund. Där rökte ingen, det var ingen som syndade och det enda folk gjorde var att tycka synd om andra folk, som inte var där. Som ett sällskap med enda gemensamma nämnaren, sina ryggar, vända åt folket utanför. Dom som rökte, rök inte! Du kommer till helvetet. Sure, om det är dit James Dean kommer så skicka mig dit, direkt, jag tar bussen imon, låter några fyllegubbar köpa ut cigaretter till mig och röker på bussen. Blir avslängd och liftar den återstående biten. När jag blev äldre satt bilden på James Dean kvar, inte på sovrumsväggen, där satt en bild på Muhammad Ali, men på näthinnan. Jag började röka så småningom och det är det bästa beslut jag tagit, jag har alltid varit en rökare. Även när jag låg i mammas magen, jag har alltid varit destruktiv, i rädsla för att förlora det jag byggt upp, börjat röka, i rädsla för att slösa bort mitt liv på en kyrkbänk, och komma upp till himmelen, se skylten STÄNGT, och höra genom ryktesvägen att gud inte finns. Jag har alltid varit destruktiv, och jag har alltid blivit kär i döda hjältar. Jag började röka och jag började dricka och folket i kyrkan så mig som ett svart får, dom försökte be för mig och tycka synd om mig och jag hörde hur dom suckade och jag satt på andra sidan, med benen i kors och skrattade åt dom, pekade finger åt gud och förbannade hela samhället som är uppbyggt av normer, illusioner, ah, som ett fördömt folk sitter vi och försöker göra gentjänster till Jesus, när han dog på korset, på Golgata, jag är mer som Judas Iskariot, han vågade, han hade gud på sin sida, och vem är vi att döma att inte hans läppar var befläckad av samma saliv som våra läppar, som deras läppar när dom sitter och förlåter Judas Iskariot för att det ska vara så, han kysstes av kärlek, så håll käften!


28 januari

Jag drar snart, jag drar till landet där folk sitter och dricker kaffe på morgonen. I stora grupper, på torg, lutandes mot statyer, i statyers skuggor, jag hör inte hemma här, det är bara något som folk fått för sig, jag är inte född här, jag är inte uppväxt här, jag är född i fantasin och i drömmarna om att komma härifrån. Jag hör hemma, endast där igen vet vem jag är, där ingen känner igen mig och där ingen frågar hur jag mår. Mitt namn på brevlådan, jag är döpt efter någon annan. Till att skapa ett eget liv, till att sprida glädje och vara positiv. Åt helvete med det! Jag har ingen plikt över huvud taget, jag hade kunnat mörda någon för att bevisa, för ingen annan än mig själv, att det är min frihet att göra så. Jag hade kunnat låta mig bli mördad av någon annan, för att bevisa att det är hans frihet att göra så, jag hade kunnat döda mig själv, för att det är min frihet att göra så, men jag gör det inte, för alla andra hade snackat så förfärligt, dom hade sagt att jag var en feg djävul, att jag var en vilsen själ, att jag var förlorad. Och jag håller med dom i praktiken, men det är inte det; utan, folk hade tyckt synd om mig, sagt att jag var besatt av djävulen och bett gud förlåta mig. Åt helvete med det! Dom kommer aldrig förstå mig, och jag kommer aldrig förstå dom och igår hade jag en dröm om att jag stod och speglade mig i spegeln, inte såg att det var jag som stod på andra sidan spegeln, och råkade krossa spegeln mot handen när jag skulle hälsa på främlingen, börja blöda och förblöda, med ett jack i handleden. Nej, det är dags för mig att dra. Jag ska köpa en tågbiljett för dom sista mynten som skramlar i min ficka, en skrynklig sedel, ett söndrigt pass, det är allt jag äger och jag har allt jag behöver i min väska på ryggen, men jag äger det inte, i rädsla för att det ska äga mig. Jag bär med mig det, och ställer ner det i dikeskanten, tar väskan som en huvudkudde och drömmer om barndomen. Den här barndomen, den där barndomen; som jag snubblade igenom. Som jag simmade igenom, som jag sprang igenom, som jag hasade mig igenom, och jag var rädd för alla, som barn var jag rädd för alla; jag trodde att alla skulle döda mig. Jag trodde att alla var ute efter mig, och dom bad till gud, och dom såg så självsäkra ut, som om dom visste vad livet gick ut på och jag sökte mig till torg, stora nog, för statyerna att sträcka sig mot horisonterna, täcka solen, och sprida skuggor åt gatans barn. Torg stora nog, för att ingen skulle veta vem jag var. Där levde jag mig igenom min barndom, planerandes ingenting annat än att visa för mig själv vad frihet var, rökte en cigarett, plockade upp fimpar från gatstenen och log åt svinen, klappade söta flickor på rumpan och tiggde brödsmulor från duvorna. Kastade knivar mot solen, kastade stenar mot ån, satte mig ner, och skrev några dikter på papper som svävade genom vinden, skrev listor och låtsades att livet var ett skådespel och någon gång gick ridån ner och när vi dog, så dog vi inte, vi gick bara av scenen för att byta kläder, och snart kom vi ut igen och vi var utklädda, hjärntvättade till att tro att våra kläder visade vilka vi var, och vi identifierade oss så till våra roller, att friheten ingenting annat var än sättet vi bar kläderna på, sminkades till att visa känslor och grät för att passa in, jag grät aldrig. Jag kollade bara folk i ögonen som om jag inte hade någon aning om vem jag var. Som om jag var utklädd till att vara naken, som om jag var blottad nog till att inte förstå vad tårar och skratt och känslor över huvud taget gick ut på, det var ett spel, med en tärning som någon hade givit oss, till att tro och inte tro på men veta, efter allt, att livet var styrt av någon gud som satt i publiken och granskade varje steg vi tog. Vilket mygel! Vilken lögn, vilken lögn!

1507. Ett år

25 januari

Föreläsaren läste ett stycke på engelska, med sådan dialekt att jag inte kunde låta bli att skratta åt honom, inombords. Och i all ansträngning för att inte visa att jag skrattade, glömde jag av vad han så. Det var något om Peanos axiomer, någonting om Cantor's paradox, och så fort han sa något som han ansåg vara viktigt höjde han sin vänstra hand i brösthöjd och sträckte ut pekfingret, läste och jag tittade runt i salen, hur alla stirrade på honom som fågelungar. Han pratade engelska som en sån där engelsk furste man bara trodde fanns på film.


26 januari

Jag har den tanken på barndomen framför mig, den både vrider och vänder i mig. Den drar i mig, sliter i mig. Skriker på mig, skrattar åt mig. Det är en tjej i samma klass, och jag är kär i henne. I natt drömde jag om henne, den här morgonen vaknade jag upp ur drömmen av att mormor knackade på dörren. Jag steg upp, satte på kaffe och hon pratade om mina kusiner, som är 15 år, 16 år, 17 år nu. Jag stirrar på mormor, och hon ryggar tillbaka. Säger någonting om mina kusiner. Jag kan inte låta bli att tänka på när jag själv var 15 år, 16 år, 17 år och tjejen som jag var kär i kom fram till mig. Hon sa hej och jag sa ingenting. Hon vände sig om och gick därifrån. I natt drömde jag om henne, det var en märklig dröm. Den var märklig på så sätt att den var verklig, i övrigt helt normal. Jag festade, gick hem ensam. Träffade en söt tjej på vägen hem, som frågade om vi skulle gifta oss. I all min berusning och all min desperation svarade jag 'tja, varför inte? jag har ändå inget bättre för mig', dagen efter ringde telefonen. Klockan var halv två och det var tjejen från igår, som sa att bröllopet började om en halvtimma, jag hörde kyrkklockorna klinga och stod med rufsigt hår, jeans, och trasiga skor. Jag rusade ursinnigt omkring i min lägenhet, rafsade i garderoben, hittade ingenting, borstade mina tänder, tvättade ansiktet, fick på mig en kavaj, klockan blev två, och klockan blev fem över två, tjugo över två, jag sprang ner till kyrkan där bröllopet skulle äga rum. På vägen dit mötte jag A., som jag var kär i när jag var 15 år, 16 år, 17 år. Hon stod där och undrade varför jag hade så bråttom, jag svarade att jag var på väg till mitt bröllop och hon sa, kort: ska du gifta dig? Jag sa att det inte alls var så, att jag inte alls skulle gifta mig, och kysste henne. Hon svarade och kysste mig, och när vi stod där och kysstes förvandlades hennes ansikte till alla dom jag tyckt om. Ibland såg hon ut som K. från England, men för det mesta såg hon ut som sig själv. Lika söt, och förstörd och med sina nyfikna, stora, mörka ögon, uppspända, munnen fnissig och håret glänsande, blänkande, brunt och fladdrandes i vinden. Jag kysste henne igen, och kysste henne och kysste henne och kunde inte låta bli att kyssa henne, hon frågade om vi skulle gifta oss och jag svarade ja, hennes mamma kom och vi lagade mat och hon var min, och det var det verkligaste av allt, att hon var min och att det alltid skulle vara så. Vi skrattade, och sen vaknade jag. Mormor satt mitt emot mig, berättade om kusiner som bowlade och kusiner som börjat skolan och kusiner som slutat skolan, och jag försökte få tiden att gå, nickade, svarade aha, men brydde mig inte det minsta. Tänkte på den dagen, eller den kvällen från barndomen, när A. kom fram till mig och sa hej. Det var min livs chans, men jag tog den inte. Och nu är jag tvungen att resa, vandra, göra allt som står i min makt, för att inte låta den dränka mig, inte låta den styra mitt liv. För att förtränga den, och förvägra den inträde och insyn. Jag älskar henne, men det är ingenting jag kan göra åt saken. Jag måste hitta någon att älska nu. Istället, någon som påminner om henne, som är precis som henne, men som är min. Jag måste, jag måste, jag måste.

1506. Ett år

21 januari

Hur jag hasar mig upp på morgonen. Sitter kvar i sängen nästan hela dagen. Reser mig upp endast för att fylla koppen med te. Sätter mig ner igen, stirrar in i väggen. I väntan, på att någon gång, se någonting där, i väggen, att skriva om. Tills dess, till det att den dagen kommer, om den kommer, är jag död och frånvarande. Som en larv i sin puppa, redo att veckla ut vingarna. När vädret tillåter, om vädret tillåter. Jag bär det inom mig, som gravida mödrar bär sina foster, en önskan om att någon gång få sätta mig ner, i ro. Nöjd med vem jag är och nöjd med vad jag åstadkommit. Men hur jag samtidigt vet att det aldrig kommer bli så. Som en vagabond från hus till hus, vad är det som får honom att fortsätta gå? Om inte känslan av att inte ännu ha hittat fram. Så dör han vid i en dikeskant, till att ätas upp av råttorna och skalbaggarna. Inte för att han inte visste bättre, men för att det var menat så. Inte som något öde, inte som något förutbestämt, men för att drömmen som fick honom att ta det första steget, var verkligare och mer angenäm än det som fanns utanför. För vad fanns utanför, om inte alla dom som visste precis vem han var, bara genom att se han smutsiga kläder, ovårdade hy, skägget och frisyren.


22 januari

Mitt sätt att tillhöra genom att förgöra även det som tillhör mig, gör mig knappas till det skrivna ordets mästare. Men till dess slav. Dess bödel och dödgrävare. Så sitter jag på huk och öppnar kistlocket med krampaktig hand.


23 januari

J. ringer ibland, vi fikar och han berättar om alla drömmar som han har. Tar med sig tidningsutklipp, pratar frenetiskt, vevar på armarna som en Groucho Marx och säger maniskt, rappande: vi borde göra det här, Alfredo, vi köper den här bilen, du ser annonsen, bara dem tusen papp, sen åker vi till Europa och lämnar allting bakom oss. Vi kan hitta brudar i Spanien, eller i Frankrike, ta med dom till Sydamerika, röka och dricka rom, Kubansk rom, i Havanna? Färskt kaffe i Guatemala! Tacos i Mexico city! Och dansa i Buenos Aires. Sen upp till New York, köpa en ny bil och köra mot San Fransisco. Jag håller med om allting och säger; bra, vi drar i morgon bitti. Sen skakar vi hand och ingenting händer. Han behöver bara drömmar för att prata om dom, och han behöver vänner för att dela drömmarna med.


24 januari

Samhällets största ovana: att skänka pengar. Vi skänker pengar hit och dit, och det finns utmärkelser för dom som skänker mest. Det är utmärkelserna vi vill åt, vi vill se våra namn i tidningen. Ge bort en hacka, så att vi med goda samveten kan låta bli att tänka på folket vi skänker pengar till, med goda samveten kan köpa mat från McDonalds och ändå gå därifrån med goda samveten och om någon, någon gång påpekar att maten vi köper görs av multinationella företag som förtrycker människor med sin kapitalism, så svarar vi: men jag skänker ju pengar!

1505. Ett år

19 januari

Föreläsaren stod längst fram och pratade utan att röra en min. Hans röst ekade mot stenväggarna. Trädens grenar rispade mot taket, vinden blåste in genom fönstret, regnet smattrade och fåglarna skrek. Allt han skrev på tavlan gjorde kontrasterna än tydligare, som att vi var fast i en tidsmaskin, i en tidlöshet och jag kunde se på hans handstil och på hur hans händer darrade och på hans stirrande, trötta blick att han måste ha stått där och sagt samma ord alldeles för länge. Sen huset byggdes, sen träden planterades och sen fåglarna föddes. Han skulle förklara hur en linje såg ut och beskrev linjen som "linjen som inte finns". Ändå försökte han teckna den på tavlan, genom att frenetiskt dra kritan åt alla håll. Jag skrattade lite och han hörde mig, vände sig hastigt om och stelnade med blicken, lät handen och kritan falla ner mot midjan. Och stirrade på mig några sekunder, närmast uppgiven. Började prata om någonting annat, avbröt sig och kollade på klockan, sa att det var slut. Packade ihop sina grejer och gick därifrån. När jag packat ihop mina grejer, och gick ut såg jag att föreläsaren satt utanför salen och drack en kopp kaffe med en annan kollega, som såg ut precis som honom: skäggig, flint, och skjorta. Jag undrade vad dom pratade om, vad pratade dom om? Om linjer som inte finns, eller om fåglarna som skriker? Om dom pratar alls, det vill säga. Dom kanske bara sitter där, grubblande i sin tystnad om vad mening med livet är. Det verkar nästan så, utslagna, sargade och vid liv, för frågorna som inga döda lyckats besvara. Fångade i sina egna hjärnor. Jag hoppas dom reser sig upp någon gång till att lyssna på fåglarnas sång. Dansar några steg, och låter mening med livet rymmas under vingarna på fågeln som sjunger högst.


20 januari

Ge mig någonting som tar mig någonstans. Persiennerna nerdragna, men jag hör regnet smattra. Gatlyktorna står som gravstenar över trottoaren, där står tidningsförsäljaren och ropar ut rubrikerna som profetior, till dom som går förbi. Ett sätt att sälja sig, är ett sätt att värja sig från verkligheten. Så är vi alla fångade i våra egna fördärvade liv. Jag drömde om en fest där alla skrattade åt vad jag sa, och när jag inte pratade längre, så pratade dom om mig. Och jag ska vandra i mitt liv, som krukmakaren drejar sina krukor, som mattvävaren väver sina mattor, som tidningsförsäljaren säljer sina tidningar: för att det är det enda jag kan. Och jag ska skrika till dom jag möter, mina drömmar som om dom var verkliga.

1505. Ett år

18 januari

Blundade och tyckte mig se små prickar av ljus, tänkte att det nog var stjärnhimmeln. Fick för några ögonblick för mig att hela stjärnhimmeln fick plats under mina ögonlock. Tittade upp, det var mitt på dagen och några stjärnor syntes inte till.

1504. Ett år

16 januari

G. förklarade för mig, med en överlägsen ton, att jag bara bryr mig om filosofer och inte de filosofiska problemen. Jag sa emot, att det inte alls var så, men kom på mig själv med att inte ha några belägg. Nu när jag tänkt på det, så visst. Jag bryr mig mer om idéer, och bryr mig om idéer till sådan grad att jag identifierar filosofer med dom. Sen väger jag ihop alla idéer och försöker hitta mina egna problem. Som oftast bygger på en viss grad av missförstånd, och som därför, i själva verket inte alls är några problem. G. sa även att jag inte uttrycker mina egna åsikter, att jag istället för att säga att jag tycker så och så, säger jag att han sa det och det. Så visst, men dom, vars ord jag citerar, är mina ord. Om någon skulle, varpå jag sagt att han tycker så och så, säga att det är fel, skulle jag försvara orden med mitt eget blod, som om det var mitt eget blod, och därför; på något sätt är det också mitt blod det handlar om.


17 januari

Hur vilsen och frånvarande jag är, så att när jag igår såg en film plötsligt erinrade mig om att jag hade en tanke på att jag såg någon, en gammal man, stå och skrika ensam på ett slagfält. När jag vaknade till, såg jag att det var samma man i tanken som syntes på filmen och att jag, i all omedvetenhet, måste ha tittat på filmen även då jag trodde att jag tidigare slumrat till och i själva verket fallit in i någon dröm.

1503. Samtal med en utomjording

- aha..
- hej då då..
- men du..
- mmm?
- vi kommer alltid ha paris.
- hilton?
- nej, staden..
- vad?
- har du inte sett filmen?
- vilken film..
- casablanca..
- nä..
- dom säger så i den..
- att vi alltid kommer ha paris?
- mmm
- handlar den om paris?
- aaa.. eller typ..
- men varför heter den casablanca då?
- den handlar om casablanca också..
- konstig film..
- hej då
- hej då

1502. Några veckors skunkdagbok

[2007-01-15 03:46:58.423]
03:37

girl pop:

Carole King - Oh, Neil!
Baby Jane & the Rockabyes - How much is that doggie..
Joy Dawn - Hang it up
Barbara Evans - Souvenirs
Bobbettes - Untrue love
Idalia Boyd - Hula hoppin'
P.P Arnold - The first cut is the deepest
The Toys - May my heart be cast into stone
Shangri-Las - Out on the streets
Diane Renay - Watch out, Sally!

"i'm crying for you.. crying because your love was so untrue.. but one day... mhm.. one day, the same will happen to you"

nu vill jag bli olyckligt kär så att låtarna betyder någonting. egentligen.

03:51

ah.. rubber soul in space.. världens bästa fanzine som inte finns längre så det är väl olycklig kärlek om nåt, i guess: http://www.angelfire.com/tx/Rubbersoulinspace/tindersticks.html#tinder

11:24

jag diggar att det bara finns tre alternativ:

"Har du haft telefonsex?
* Ja, och jag gillar det!
* Nej, kommer aldrig att ha det!
* Vet inte." - Expressen.se

som att.. 1. man inte vet om har haft det eller inte har haft det, pfft.. 2. man inte kan ha haft det och samtidigt tycka att det var skit.. 3. inte har haft det men gärna skulle vilja ha det..

11:29

varför skriver man typ.. gud.. hon skapade det och det-blablabla.. är inte gud en man.. inte för att det spelar någon roll.. det är mest kul att gubbar tänker "fan jag vill inte bli en mansgris så jag skriver hon om gud".. det är mest tragiskt.. ärligt talat.. vem tror att gud är tjej?.. vem tror på gud men vem föreställer sig isf gud som en tjej.. så om dom där gubbarna som skriver hon om gud verkligen tror att gud var en tjej eller att dom föreställer sig gud som tjej.. varför skriver dom inte gudinna då..ah.. och så hade alla gamla tanter skrivit han om gudinnan.. asch. who cares.. som med klockan.. "vad är hon?".. vad är klockinnan? typ.

förresten är det här rätt så kul.. fast det tog typ 15 år innan jag fattade det.. typ lika länge som det tog innan jag fattade att "Kubakris och samexistens" inte handlade om kubakrisen och existensen av samar.. eller såna där ordvitsar.. "en bonde tröskade. det var på-ängen".. att det roliga inte var att bonden tröskade.. typ som att min syrra satt på släktkalas och berättade alla barnen-storys som inte rimmade och sen skrattade alla åt det och så trodde hon att hon var rolig på riktigt.. och kanske var hon det,,well.. iaf.. gud sa: nietzche är död.


[2007-01-13 01:03:12.223]
01:02

"inte fan kan du väl skrota bilen bara för att värmevajern är av?"

en gammal hassan.

01:07

saker som fortfarande kommer att vara ute 2007 (solskärm):


saker som kommer att bli inne 2007 (george w.):



[2007-01-12 07:27:52.697]
07:25

tenta om några (fem) dagar. jag kan fortfarande inte bry mig mindre.

olinda: – Sverige är världens rövhål. Jag kan inte leva i ett land där Anna Book är en dansikon och Carola anses vara en superstjärna. Här i lala-land är allt möjligt. Jag har redan fått filmerbjudande, men jag tar det lugnt.

jag vet det är old news. men det är coolt. det är som alla andra kids som drar utomlands och sen skriver i sina resedagböcker om hur jävla coola dom är. det är coolt.


[2007-01-11 09:21:49.337]
09:15

>>>

- det är bara ett missförstånd..
- vad?
- .... allt..
- så du älskar inte mig?
- jo
- men då är det ju inget missförstånd
- men jag vet inte..
- vad vet du inte?
- om jag älskar dig..
- men du sa ju det..
- mmm.. iofs..
- erkänn att du inte älskar mig?
- jag vet inte..
- vad vet du inte. antingen älskar du mig eller så älskar du inte mig..
- ....
- hallå?
- hallå?
- säg då
- jag vet inte
- om du inte vet så älskar du inte mig
- näe
- så vi gör slut?
- hmmm..
- SÄG!
- jag kan inte göra slut med dig
- då får väl jag göra slut
- vill du göra slut med mig?
- om du inte älskar mig, så..
- men jag älskar ju dig..
- gör du verkligen?
- ... jag vet inte
- då gör vi slut då?
- okay..
- aha..
- hej då?
- hej då

<<< ..haha. 09:21 jag önskar att jag inte var en sucker för Belle & S' Dress up in you. för övrigt så var: "You're not from New York, you're from ROTHERHAM!" den coolaste dissen 200sex. från dom coolaste kidsen in town, Arctic Monkeys. jag vill vara dom och någon borde fuck me för jag är värd det. 09:31 rotherham:

new york:


arctic frontmonkey:


ser ut som?



[2007-01-10 02:01:51.91]
02:00

den är fin.




02:18

- jag har kommit på en ny haiku
- aha?
- den norska författaren ibsen
rättade till slipsen..
- men det rimmar ju inte
- jo?!
- nej..
- ibsen.. slipsen.. (tyst för sig själv)

fem sekunder senare..

nä, det gjorde det ju inte..

*tystnad*

- den var fin ändå
- tack

06:42

jag hörde en story om en turk som skulle kapa ett plan men som inte hade något vapen. kapade planet ändå och när han hade kapat planet så sade han tyst i megafonen att planet hade blivit kapat men att han ändå skulle ge upp och så sa han det i radion till markkontrollen att planet hade blivit kapat men att han ville ge upp och så bad dom honom landa på närmaste flygplats och han landade på närmaste flygplats och bad resenärerna om ursäkt och när polisen frågade efter hans motiv med kapningen så sa han att han gärna ville ha asyl i italien och undrade om dom trodde att påven kunde hjälpa honom. 2006.

och hotellen i usa som inte har våning 13 för att 13 är ett oturstal och på den 13:e våningen står det istället att det är våning 14 och folk är dumma i huvudet och jag lyssnar på neil young. fuck me.


[2007-01-06 23:43:19.61]
23:40

jag äter endast kött för att jag tycker synd om alla oskyldiga växter, typ.


[2007-01-04 04:14:04.37]
04:08

haha:

>>>From : mei hai
Sent : Tuesday, January 2, 2007 10:06 PM
To : cassiuscc@hotmail.com
Subject : RE: merry chrimbo

Inbox

however ,only one thing i will never forget in my life : when you told the beautiful chinese girl that u wanted to marry her. it's too romantic and fantastic for our culture. take care!<<< src="http://www.youtube.com/v/1byHzUBrWi4" width="350" height="350" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent">


[2007-01-02 16:31:52.867]
16:17

jag såg på svt igår när det var en konsert där artister hyllade mikael wiehe på hans 60 års-dag. wiehe satt på scenen, i en stol och diggade med i låtarna som han själv hade skrivit men som några andra framförde. han såg ut som en elvaåring som trodde att han var 60 år. men han såg inte ut som 60 år. han såg grå ut. jag tänkte på när dylan firade 30 år som artist och att dylan är mycket coolare än mikael wiehe.




[2007-01-01 19:31:36.11]
19:17

igår blev jag cp-full. fint. först tv-spel och Frankie Lymon och sen en annan fest och sen en annan fest med spya på toaletten och på en annan toalett satt en kille och skar sig i armarna och sen kom hon som hade festen och stängde av musiken och sa att festen var slut och utanför stod victor som precis hade kommit dit och kalle och isak och vi gick hem och det regnade och han sa att han skulle flytta till beijing och jag sa att jag också skulle flytta dit och vi sa att vi skulle köpa en sån där rismaskin och allt var så jävla självklart och så jävla enkelt och så jävla uppenbart att det skulle bli så. idag vaknade jag 19:nånting och huvudet sprängdes och det regnade och det enda jag vill göra är att kolla på Sans soleil och dö. fan vad underbart.

21:42



precis där kom jag på varför jag diggar bb-jessica och bb-caroline gynning och dom. för att dom är jättelika lotta på bråkmakargatan och för att lotta på bråkmakargatan är jättesöt. jag vill ha en sån.


[2006-12-25 16:41:03.91]
16:40

james brown är död, pfft. titta på det här:




[2006-12-14 17:43:25.01]
17:42



killen i blå tröja... det är fan POP. så jävla mkt pop. forever pop. kjaerlek.
(tack wars)


[2006-12-11 11:52:20.907]
11:50

best of dylan..



"they hype you and type you, making you feel that you must be exactly like them"


[2006-12-08 06:55:39.67]
06:54

tenta om två timmar. har inte sovit. ska inte sova. försökt plugga. kollat på youtube-klipp istället. haha. me sucks.


ang. galna kommentatorer..




[2006-12-05 04:29:45.247]
04:26

första 2006-listorna. på en rak arm. jag säger inte att det är bra eller anus. det bara är så:

sverige.

1. carola
2. bb-jessica
3. per martin
4. fredrik & filip
5. ingvar oldsberg


världen, = usa.

1. paris hilton
2. tom cruise
3. kate moss
4. borat
5. brangelina

04:33



den här målgesten var det finaste, i alla fall.


[2006-12-01 00:38:36.49]
00:37

"After so many stories of men who had lost their memory, here is the story of one who has lost forgetting, and who—through some peculiarity of his nature—instead of drawing pride from the fact and scorning mankind of the past and its shadows, turned to it first with curiosity and then with compassion. In the world he comes from, to call forth a vision, to be moved by a portrait, to tremble at the sound of music, can only be signs of a long and painful pre-history. He wants to understand. He feels these infirmities of time like an injustice, and he reacts to that injustice like Ché Guevara, like the youth of the sixties, with indignation. He is a Third Worlder of time. The idea that unhappiness had existed in his planet's past is as unbearable to him as to them the existence of poverty in their present.

Naturally he'll fail. The unhappiness he discovers is as inaccessible to him as the poverty of a poor country is unimaginable to the children of a rich one. He has chosen to give up his privileges, but he can do nothing about the privilege that has allowed him to choose."

- Chris Marker, Sans Soleil


[2006-11-03 03:29:38.11]
03:27

tenta om några dagar.
lyssnar på håkan.
för att fatta att det finns mer utanför.
den där.
jävla tentan. mohahahahahahaha.
säg till din far get off my back åh say vad vi om att paint it black.
ska nog ställa om dygnsrytmen så att jag är vaken hela natten. i natt. somnar klockan 13.00.
tentan börjar 09.00 på morgonen.
ska vara vaken.
ska vara vaken.


[2006-10-30 03:17:18.48]
03:13

"jag vill bara vara med dig, vi kan mata duvor om du vill" - shit, shit.


stor humor i logikboken:

"Now, Albert is unaware that the author of Nothing &.. moonlights by writing cheap, disgusting pornography. /.../ since Albert believes that the author of Sizzling Veterinarians is a drooling moron. (I am afraid thus reveals that Albert has read Sizzling Veterinarians)."

puh. det är säkert inte kul egentligen. men i en logikbok, hallo!


[2006-10-24 02:24:33.0]
02:15

"Arnold, Arnold Matthews." - Dylan Thomas

fan vilken grym mening. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. yä. Porträtt av konstnären som valp.

förra veckan var veckan när jag lyssnade på Magnetic Fields "All my little words" 76 ggr utan att knappt veta att jag hade den på datorn. inbrott? check. ett litet skrynkligt, smalt, indie-kidd i randiga kläder. om jag ser någon så ska jag slå ner den. det? nu måste jag lyssna på den igen när jag vet att jag har den och den kommer komma längst upp på min last.fm-list 4-ever. men wtf, det är inte ens topp-10 favoritlåtar. how to do how to do how to do.. jävla-last-fm-ghrr.

i fredags var vi i slagsmål. det händer inte heller varje dag. några fulla lundastudenter kom ut från en klubb och skrek att dom ville ha en kvist som jag bar på av någon anledning, kanske för att jag var full. jag sa så klart nej, av princip. dom kom och försökte ta kvisten. jag höll fast kvisten. dom drog i kvisten. alla löv åkte av. jag sa: ni får inte kvisten. dom sa: ge oss kvisten, vill du ha spö? och drog hårdare i kvisten. jag lyckades rycka undan kvisten och kasta den till R. lite längre bort. och skrek: R. ta kvisten och spring. han sprang. M. kom och bad dom släppa mig, den ena killen kom fram till M. och frågade om han ville ha spö. M. svarade med en rak höger och spräckte killens ögonbryn så att han började blöda. den andra killen sprang fram till M. och drog honom i håret, jag sprang fram till M. och knuffade undan killen. M. sprang därifrån. jag gick neråt. dom skrek efter oss, jag skrek någonting om deras morsor. jättemoget. dom skrek tillbaka. sen försvann dom.

det kändes som att vara 15 år och full på flädersaft.

jag vet inte vad som hände med kvisten.

02:27

fan vad tindersticks är bra.
fan vad jag måste skriva färdigt mitt arbete nu.
fan vad jag ska sätta på kaffe nu.
fan. fan. fan. fan. fan.

kanske ska till Malmö och hälsa på J. och T. imon. jag vet inte. dom har två soffor. massa tepåsar. och har fått internetanslutning.

mina tepåsar är snart slut. jag har bara en soffa. och internetanslutning. 2-1


[2006-10-23 18:15:41.0]
18:15

putin skämtar.
madonna adopterar.
igår fick ett msnvirus-shit.
idag ska jag maila K.


[2006-10-22 16:29:01.0]
16:28




[2006-10-21 13:31:48.0]
13:31

dj'n spelade lupe fiasco igår. kändes som att vara 17 år och höra Ramlar på ett rökigt sticky.

1501. Ett år

15 januari

Kunde inte somna, lät bli att somna. Tänkte på smärtfulla sätt att dö. Kom inte på något värre än att hängas upp i en köttkrock som sticks in i ena ögonhålan, till att långsamt förblöda, svälta, törsta ihjäl. Kanske ändå, om man har en hjälm av något slag, med en skruv längst upp och för varje dag dras skruven åt ett halvt varv, ner i hjärnan. Somnade.

1500. Zlatan

Inte för att jag bryr mig om sånt, eller för att jag gör det. Men det är det 1500:e inlägget och känns snarare mer tragiskt än magiskt.

I alla fall: Zlatan.

Jag såg matchen. Det är alltid samma sak att se Zlatan spela. Man sitter i 90 minuter och vill att han ska göra någonting som ingen annan kan. Att han ska göra ett sånt där Ungern-mål igen. När Vieira gör en tunnel på en gubbe så säger man till sig själv: åh fan. När Zlatan gör två tunnlar i rad så säger man till sig själv: varför gjorde han inte en tredje? Han har skämt bort oss. Det känns som att Zlatan är en tickande bomb, som man hela tiden väntar på att få se explodera. Den exploderar sällan. Inte så som man har tänkt sig. Men det kommer. Tills vidare får vi nöja oss med det vi ser och det vi ser räcker gott. Igår avgjorde han matchen mot Torino med ännu ett klassmål. Idag hyllas han av den italienska pressen och...... Simon Bank.

Jag nöjer mig med att dra fram och bjuda lite gammalt godis, men först det här. Det är egentligen en story för bra för att vara sann. Jag hittade den på Inters hemsida. En liten resumé av Zlatan. Det finns en Zlatan and it goes like this:

"Zlatan Ibrahimovic made a name for himself at the tender age of ten in a match for Balkan's 12-year-olds against Vellinge. With Balkan 4-0 down at half time, Zlatan came off the bench and scored eight goals to give his team an 8-5 victory."

Jag vet inte vad jag ska säga men någonting säger mig att jag skulle ha viljat vara där.

En annan story handlar om den finaste myten från det svenska 00-talet: målet han gjorde i La Manga en gång när han fortfarande bodde i Malmö och spenderade kvällarna med att leka polis. Det är så klart en myt för att det inte fångades med kamera och det är så klart en myt för att såna här mål egentligen bara finns i sagornas värld. Men det fanns dom som var där, och det av dom vi har fått det berättat. Dom sa att det var det finaste målet dom hade sett. Aftonbladets reporter var där och skrev följande:

"9 mars 2001, träningsmatch med Malmö mot Moss i La Manga. Zlatan chippar bollen förbi en motståndare, tar bollen på studs, klackar den över sig själv och nästa försvarare och avslutar med en stenhård halvvolley i krysset."

Det fanns också några scouter från Ajax på La Manga vid den tidpunkten. Jag vet inte om dom skrev en liknande rapport till klubbägaren där hemma. Dom kanske skrev något trovärdigare. Dom kanske skrev att Zlatan var Zlatan. Någon vecka senare köpte i alla fall Ajax honom för 80 miljoner.

Nog om det. Här är kommer några filmklipp:

1499. Ett år

13 januari

Skepticismen mot överheten, och självkritiken som ett bevis på att man är sin egen överhet. Kanske är det därför, säkert är det därför, som många artister, författare, poeter, schackspelare, så föraktfullt tittar ner på sina anhängare, på sina fans och andra belangare; varför hyllar ni mig? Jag har inte åstadkommit någonting, och det jag åstadkommit är ingenting om vad som ligger här inne, i huvudet och väntar på att få komma ut, väntar på att få skrivas ner. Och självkritiken som ett sätt att utveckla sig, eller som ett sätt att gräva ner sig. Fans, som fiender; för hur behandlar man någon som tycker om någon man själv, så innerligt, föraktar?


14 januari

Fredsdemonstanter med lika vaga anledningar att hata soldaterna, som soldaterna älskar sina gevär. Dom skulle slå ihjäl mig om jag sa att fred är bara är en plats där folk sitter med benen i kors, pratar högtidligt om förflutna tider, hyllar dom som dödat flest och döper sina barn efter tyranner. Reser statyer till att kasta blommor på, och vad får demonstranterna att tro att dom, de forna hjältarna, inte var lika hatade av sin samtid som soldaterna är hatade idag? Nej, för då fanns inga satelliter, inga tidningar, och inga TV-apparater som sände ut bilder med sårade, civila, oskyldiga och gråtandes, springandes med spädbarn i famnarna, skrikandes ut sin sorg, blödandes, förskräckta och förvirrade; allt det som vi förknippar med mänsklighet. På den tiden var dom djur, av en annan stam, vildar, just djur. Idag är det soldaterna som är djur. Vi skrattar åt dom, och spottar på deras gevär, för vi har ingenting annat att spotta på, vi har ingenting annat att skratta åt. Vi har inget bättre för oss.

1498. Dagens media

Expressens Linköping-avdelning berättar om några berusade män som stal ett fornminne från 1300-talet i tron på att det i själva verket var en trädgårdstomte. Det får mig att tänka på den där senvinternatten i Stockholm för drygt 20 år sen. Också här var huvudpersonen berusad. Christer Petterson stod utanför biografen Svea och väntade på att Sigge Cedegren skulle komma ut. Eftersom Christer var skyldig Sigge en hel del pengar som han inte kunde betala tillbaka, hade han nu tänkt att göra sig av med Sigge. När Olof Palme kom ut från biografen trodde Christer, på grund av sin dåliga syn och sin berusning, att det i själva verket var Sigge som kom och förväxlade dessa två herrar. Han följde efter makarna Palme ett tag innan han som bekant tryckte av revolvern och sköt. Det sägs också att mördaren stannade kvar några sekunder på mordplatsen innan han gav sig iväg uppför trapporna och man säger ofta att det pekar på att det var Christer som sköt och att han just när Palme föll ner till marken, insåg att det inte alls var Sigge som låg där. Han upptäckte sitt misstag, blev överraskad och tittade som för att se vem det var som låg där.

Jag menar, vilket jävla misstag och med det, vilken jävla fylleångest att vakna upp till dagen efter.

1497. Dagens media

Världsrekordförsök i grenen "Rubriker som överdramatiserar det som står i artikeln", det vill säga: konsten i att sälja lösnummer.

Expressen.se har rubriken "Amerikanska ambassaden i Aten har exploderat" i stora feta bokstäver. Vidare i artikeln kan man läsa följande: "Det enda synliga tecknet på utsidan var ambassadens skylt som förstördes då en brand blossade upp efter explosionen."

Är det inte vackert?

1496. Ett år

11 januari

Hur jag somnade igår. Tände lampan och intalade mig själv att jag skulle läsa en bok. Tog upp boken och somnade. Det är kanske det bästa sättet. Hade jag istället släckt lampan och försökt sova så hade det tagit flera timmar. Hjärtat hade börjat banka och jag hade väntat på att somna, undrat varför jag inte somnade och som svar på alla frågor, fyllts av tankar, tankar, tankar, på hur jag kommer ligga så i hela mitt liv. Och titta ut, som ett nyfött barn i en liksäck.

Drömde om att jag sa tog kort på massa folk, deras ansikten. Men när jag framkallade fotografierna syntes bara deras ryggar. Drömde om en kyrksal där det stod mat serverat, oäten, längst fram vid altaret. Och hur jag åt allt jag kom över. Blev mätt och sprang därifrån. Hoppades att ingen skulle se mig.


12 januari

G. kom över, fortfarande berusad. Bitter. Beklagade sig över att han inte hittade någon på krogen att ligga med. Satt kvar här till klockan 7 på morgonen. Berättade om en semester i Thailand där han hade träffat en tjej från Australien som hade varit det vackraste han sett. Men han fick inte ligga då heller. Två månader senare hade hennes kompis kommit och hälsat på honom och sagt att om han bara hade frågat henne så hade han fått ligga. G. var bitter över det och beklagade sig ännu en gång: "Kan du fatta det? Att om jag bara hade frågat så hade jag fått ligga med den vackraste tjejen i hela Australien. Och så frågade jag inte, vilken idiot jag är!"

Hela historien tedde sig absurd. G. var märkbart berusad. Och jag kunde bara urskilja en mening av allt han sade: Viljan av att få ligga med någon. Den mänskliga viljan, kanske den manliga viljan. Jag tänker ibland att det är endast är männen som har den sexuella driften, och att kvinnorna bara gör det för att ställa upp. För att föröka sig, för att det är så det är. Mannen har ingen tanke på sådant. Mannen vill bara ligga. Han har inga krav, ingenting. Och driften är ibland så stor att den kväver tanken på omtanke. Och medlidande. Den är alltid större än sånt. Det enda som gör att mannen har omtanke och medlidande och visar hyfsad fason är för att om han inte gör det, så får han inte ligga igen.

Vad som gör att kvinnan ligger med mannen, är kanske just det: i rädsla för att driften ska kväva omtanken och medlidandet. I rädsla för att bli slagen, och utnyttjad.

Men det finns inget, egentligen, i det manliga släktet som heter medlidande och omtanke: det finns bara "ligga igen". Och vad kvinnan inte förstår är att hon blir utnyttjad och manipulerad i sin naiva tro på att medlidande och omtanke verkligen finns. Å andra sidan, vad skulle hon annars tro på?

Stackars dom. Stackars oss.

1495. Dagens media

You tube har inte bara givit nyblivna föräldrar en möjlighet att flasha upp för världen sina skrattande bäbisar, den har också givit osäkra, pubertala, ungar en chans att visa hur coola dom är.

Senast idag skrev Aftonbladet om två ungar som åkt fast sedan de poserat framför kameran och sedan vandaliserat bilar. How stupid, säger ni. Sure, internet har en tendens att vaska fram det värsta ur folk och You tube är på intet sätt något undantag. Men så länge det inte handlar om ungdomar som slår ihjäl uteliggare för att visa sin, eh, manlighet så är det lätt att förstå. Dom kanske är sura på skolan, dom kanske är sura på mattanten som tvingade dom att käka upp den sista potatisen, dom kanske är sura på vaktmästaren som vägrade låta dom spela fotboll på fotbollsplanen, dom är kanske inte sura för någonting. Men rastlösa. Jag tänker tillbaka på lågstadiet. Jag tänker tillbaka på tiden när jag var lågstadielärare. Det var samma sak för femton år sedan som det var för ett år sedan. På varje skolgård fanns det någon som hade gjort en loop med gungan. Eller så fanns det någon som hade en storebror som hade gjort loop på gungan. Lärarna fick nys om att någon stackars unge någonstans, någon gång, hade gjort en loop med gungan så dom samlade till ett möte i aulan och sade med sturska röster: ni får inte göra loopar på gungorna! Sen drog det igång. Dom coolaste av alla coola ungar skulle bevisa sin, eh, manlighet för dom andra ungarna och försökte göra loopar på gungorna. Det var deras revansch på samhället. Men det gick aldrig att göra någon loop på gungan så dom började snatta äpplen och röka hasch istället.

Det är här You tube kommer in i bilden. Det är så mycket enklare nu. Det räcker med att göra någonting, någon gång, filma det och lägga ut på internet. Så kommer ryktet sprida sig. Förr i tiden var man tvungen att bevisa saker på nytt hela tiden. Jag snattade bland annat trettio olika bugg vid trettio olika tillfällen från en gråstarrig gammal tants närbutik när jag var liten, för att bevisa för trettio olika småkids hur cool jag var. På den tiden fanns heller ingen You tube. Stackars tant.

På så sätt kommer You tube i det långa loppet att dra ner ungdomsbrottsligheten. Hail You tube. Och vad jag ville säga, var just det, att You tube är bra på det viset att det är den lilla människans revansch mot samhället. Om det så innebär att samhället tar fast den lilla människan, så är straffet och böterna ingenting mot värdet för dom dagarna innan snuten knackar på dörren och upprymdheten som det innebär av att ha fått sin revansch på samhället. Dessutom veta om det.



Min favorit i den här genren är en annan film som spelades in av en ekonomstudent i Lund 2006. Jag vet inte vad den säger alls. Den är mest rolig och tragisk på samma gång. Ondska och dårskap. En kille i 20-årsåldern hasar fram framför kameran, iklädd militärbyxor i tyg, och presenterar sig vid namn. Sekunden senare tar han upp en katt från marken och svingar katten i svansen varpå han skriker: "Här får ni era jävla djurrättsaktivister!"

Det var nog det roligaste som hände 2006. Och med all respekt till katten och dom djurrättsaktivister som blev sårade, också det mest tragiska. Jag tänker på Dean Moriarty ibland. Jag tänker på killen i militärbyxorna. Jag tänker på kullarna i Afrika. Och jag tänker på katten.

1494. Gårdagens media

2006 var ett år där b-kändisarna fick orimligt mycket utrymme i kvällstidningarna. Jag tror att det kommer fortsätta 2007. Vi hatar dom egentligen. Och det är just det som kvällstidningarna gottar sig i. Att vi älskar att hata dom så mycket att vi inte kan låta bli att läsa vad dom skriver och på så sätt hata lite mer. Hela media har blivit en dokusåpa som vi inte kan få nog utav. Fenomenet 'känd för att vara känd' har urartat i 'känd för att inte vara känd för någonting'. Jag känner mig som Benjamin Syrsa på julafton. Den senaste hälsningen kommer från Olinda.

"Sverige är världens rövhål. Jag kan inte leva i ett land där Anna Book är en dansikon och Carola anses vara en superstjärna. Här i lala-land är allt möjligt. Jag har redan fått filmerbjudande, men jag tar det lugnt."

Det är något fint med det också. Det är någonting fint lika mycket som det är någonting komiskt. Hur många har inte haft vänner som plötsligt flyttar utomlands och skriver långa mail hem om hur underbart utlandet är. Herre gud, det var ju det som fick en miljon svenskar att flytta till Amerika i början av 1900-talet. Därför att deras släktingar skickade brev där dom tyckte att allt som inte var som hemma var bäst i världen, just därför att dom inte var hemma. Olinda gör likadant och även om jag tvekar på att en miljon svenskar kommer att flytta till Amerika efter hennes uttalande, så visst är det fint. Olinda har flyttat till Amerika och sneglar tillbaka på lillebror-land. Visst är vi små. Visst är vi helt förtappade. Vi är till och med så förtappade att vi lever i ett land där någon som kan vara känd för ingenting har blivit en dokusåpa-ikon. How sweet! Och om jag inte har fel, och det har jag inte, så är lala-landet som hon så oförbehållöst hyllar också det landet där Paris Hilton anses vara en superstjärna. Jag vill inte dra för stora växlar av det och jag vill inte dra för stora växlar av att jämföra Carola med Paris Hilton. Jag vill inte dra några växlar alls. Men bara tillstå att det är fint, sånt här.

Det är något fint precis som det är fint när vi å ena sidan hyllar Amerika för att det är landet där inte jantelagen finns. Å andra sidan skriker och gormar så fort dom startar ett nytt krig, och är inte detta bara en resultat av för lite jantelag eller har jag fel igen?

1493. Ett år

9 januari

Jag har en fobi för att kolla mig i spegeln, det är sant. Jag har en fobi för allt sånt där. Ändå kollar jag mig i spegeln ibland. Det har blivit en ovana, ett beroende, som jag kollar på skräckfilmer utan att för den delen tycka om dom. Varför? För att den väcker en känsla i mig, en rädsla, och en känsla av att finnas till. Med spegelbilden är det mer komplicerat. Mannen på andra sidan ser så död ut, så främmande och på alla sätt så död ut, att det väcker rädslan i mig att det kanske är jag som står där. Det är kanske jag! Och från den rädslan; en känsla av att visst leva. Om än som en levande död, i alla fall leva, och från det dra slutsatsen att mannen på andra sidan kan inte vara jag. På så sätt botas rädslan, det är inte jag, och känslan av att leva stryps till slut. Till en rädsla av att inte leva och så håller det på, så att jag aldrig heller vet om mannen på andra sidan är jag eller om det är någonting jag hittat på.


10 januari

Att leva med känslan av att jag dog igår, vid liv i väntan på att bli begraven.

1492. Bilder från 2006

Det sägs ofta att bilder säger mer än tusen ord. Det finns också bilder som bara säger ett enda ord. Den här bilden är galenskap. Om det skulle komma en utomjording till jorden och fråga vad galenskap är, så skulle det räcka med att visa utomjordingen den här bilden. Det spelar ingen roll vad det är som Tom skrattar åt och det spelar ingen roll att Katies skratt är ett skratt i sympati. Som morsorna som står utanför Idol-huset tröstar sina ungar som just blivit sönderdissade av Idol-juryn med att säga att dom visst kan sjunga. Och så säger ungarna: jag kan visst sjunga. Katie skrattar åt Toms skratt. Katie skrattar för att Tom är galen. Det är heller inget spontant skratt. Katies skratt är kanske spontant men Toms skratt är ett skratt som för att få bekräftelse. Som när en farfadern säger ett skämt till sina barnbarn och så skrattar barnbarnen och för att understryka hur roligt det han sa var, så skrattar farfadern igen. Ett sånt där skratt som Tom skrattar på bilden. Och så skrattar barnbarnen ändå mer och dom skrattar för att farbrodern skrattar och farbrodern tror att dom skrattar åt vad han sa. Men det gör dom inte och därför galenskapen. Där skrattet snarare är sökandet efter en bekräftelse. Bekräftelse på vad? Det spelar ingen roll vad det är han vill få bekräftat. Ingenting spelar någon roll. Det är bara galenskap. Ren och skär galenskap.

1491. Gårdagens media

Följande nyhet är hämtad från hösten 2006 och är säkert den finaste kapningen som genomförts. Världen behöver mer sånt.

En turkisk man gick på planet obeväpnad och utan att använda sig av våld, kapade han sedan planet och precis när han kapat planet ringde han ett samtal till markkontrollen och informerade om att planet just blivit kapat men att han gav upp och inte längre ville vara med. Dom svarade: aha, och beodrade ner planet till närmaste flygplats. Planet landade och innan kaparen gick av så bad han alla resenärer om ursäkt.

Motivet med kapningen var att mannen, som var från Turkiet, ville ha Påvens hjälp att söka asyl i Italien.

Hur det gick med asylen vet jag inte, men det förtäljer inte heller historien om världshistoriens finaste kapning.

1490. Dagens media 2

Angående Bildts optioner.

Reinfeldt försvarade Bildt och menade istället att "optionsklippet fått så stor uppmärksamhet för att väljarna inte vet vad det handlar om". Ursäkta? Men om då, alla vi, okunniga jävlar inte vet vad det handlar om, så finns det ju fortfarande folk som vet vad optioner är för nåt och som ifrågsätter Bildts agerande. Det är väl det som är själva nyheten. Aight?

1489. Dagens media

Expressen.se har lyckats förväxla Jim Courier med Petr Korda i en artikel med rubriken "Skyllde doping - på oralsex (Här är världsstjärnornas bortförklaringar). Det var en smärre chock att se Jim Couriers bild i närheten av en artikel om doping, då Jim Courier alltid framstått som typen som aldrig ens skulle våga käka ett grönt chips i chipspåsen.

Angående bortförklaringar i dopingsammanhang så tåls Sven Nylanders bortförklaring i kokain-härvan att nämnas. Vid sitt första polisförhör och då det uppkommit att han hade kokain i blodet, så svarade han poliserna att det måste bero på att någon hade lagt kokain i hans drink. Varför? För att våldta honom? Eller råna honom?

1. Kokain är inte direkt en drog som söver ner folk.
2. Sven Nylander, 40 år och tunnhårig, är inte direkt en sådan som skulle ligga i farozonen för att bli våldtagen.
3. Kokain är sjukt jävla dyrt och om någon skulle råna Sven Nylander genom att hälla i kokain i hans drink så skulle mängden av kokain överstiga summan som Sven Nylander någonsin kan tänkas ha tjänat ihop under sin knappt 15-åriga karriär av 4:e-platser.

1488. Ett år

6 januari

Fick ett brev av T., han är i Costa Rica och föreslog att jag skulle komma dit. Jag svarade att jag nog inte kommer komma till Costa Rica men att jag istället åker till Buenos Aires om några veckor och frågade huruvida vi kan mötas där istället. Han svarade att han kommer till Buenos Aires om två månader drygt och vi bestämde att vi skulle träffas där. Jag ska vara där i 6 veckor. Gå runt på torgen, dricka kaffe och läsa böcker. Som hemma, fast på riktigt. Och alla mina minnen från föregående resor kommer att livas upp igen, hur jag kom till New Dehli den där söndagsnatten i oktober för några år sedan. Utan plats att sova på, istället körandes runt i en rickshaw till solen gick upp och hur jag kom till Beijing, Himmelska fridens torg där alla stirrade på mig som om jag kom från en annan planet och hur jag stirrade tillbaka som om dom var mina grannar och som det alltid hade varit så.


7 januari

När jag var liten tänkte jag ofta att livet bara var en tävling för vem som skulle ha flest personer på sin begravning. Det kanske fortfarande är så, men jag bryr mig inte längre. Jag är för ensam och bryr mig inte längre om vad andra människor tycker. Det hade bara gjort mig till en av dom, en av dom som går på stan och speglar sig i skyltfönstret och hälsar på mötande folk som han knappt känner men hälsar ändå för att någon gång, i framtiden, kanske dör han och då är det bäst att ha folk kvar som kan snacka om honom. Men vad ska dom snacka om? Jag har hellre en enda som sitter i sin ensamhet och snackar för sig själv om vem jag var, än ett dussintal folk som träffas på caféer ibland och någon gång, under dimman av cigarettröken kommer fram till att dom inte alls kände mig. Det bara verkade så. Som att det var jag som kände alla andra, och ingen annan kände mig. Hörde om en författare som hade vänner för att skriva noveller om dom. När novellen var klar hörde han inte av sig mer. För mig är det enklare, förutom det faktum att jag inte skriver noveller så har jag inte det behovet i övrigt heller, jag läser böcker och tar rollen som varenda romanfigur jag läser om. Sen skriver jag om det. Jag hade lika gärna kunnat stå framför spegeln och betraktat mig, om det inte vore för att mannen på andra sidan varje gång framstår som en främling som det är omöjligt att identifiera sig med, och än värre; en person som det inte hade varit värt att skriva om. Och därför heller inte värd att bekanta sig med. En person som skulle svälja alla ord, sluka dom. Innan dom ens hans fastna på hans ord, och kanske få chansen att betyda någonting. En person som ingenting är, annat än ett svart hål, och inte heller ett svart hål, men någonting att skratta åt. Som man skrattar åt barn när dom säger konstiga saker om det mest uppenbara, och inte skrattar för att dom är söta, eller för att det dom säger hade någon som helst sanning; men för att det var helt fel, och för att barnet i fråga menade det. En gång på ett släktkalas sa ett barn: Nelson Mandela, är inte det en noshörning? Och alla skrattade. På samma sätt skrattar jag framför spegeln. Och, tro mig, mannen på andra sidan står kvar, lika blank och känslolös som förut.


8 januari

Hur fantombilder skapas, någon har mördat någon och polisen vet inte vem det är. Dom samlar in tips, och signalement och massa tips kommer in och någon har sagt att mördaren hade stor näsa, och någon har sagt motsatsen och ur allt sånt där skissas en fantombild ut. Så att det enda som finns kvar är dom stirrande ögonen. Alla kommer ihåg dom stirrande ögonen. Och resultatet blir en bild på någon som helt saknar uttryck, men stirrar med ögonen. Som om han stirrade rakt igenom horisonten. Jag identifierar mig alltid med dom. Det finns något drag hos fantombilder som passar in för hur jag själv tänker mig att jag ser ut. Och mördaren har mördat någon på ett bestialiskt sätt och jag läser tidningen och jag läser den igen och när jag läst klart tänker jag att det kanske var jag som gjorde allt det där. Sätter på lite kaffe, det kanske var jag? Polisen kanske kommer snart och jag tas in till förhör. Låser inte ens dörren, polisen har säkert med sig kofot ändå. Jag tas in och dom frågar om det är jag som är mördaren och jag svarar att jag inte vet. Att jag inte vet om det var jag som mördade den och den eller om det var jag som släppte atombomben över Hiroshima eller om det var jag som körde in dom där planen i World trade center. Det kanske var jag. Och dom spärrar in mig. Och slår mig. Och ur alla blåmärken, och ur cellens kalla väggar, hårda brits, kommer det snart gå upp för mig att det nog var jag. Det måste ha varit jag, för varför skulle jag annars sitta här. Dom kan inte ha fel. Dom är ju robotar. Maskiner. Robotar och maskiner kan inte ha fel. Och jag identifierar mig med alla mördare i historien, och alla onda män, för att dom har en sak gemensamt: dom har gjort någonting. Dom har gjort någonting dom tror på och dom har varit modiga nog att ta ansvar för handlingen. Jag identifierar mig med Judas Iskariot snarare än Jesus, även om Jesus gjorde något han stod för, på sitt sätt. Men han gjorde det för att han var utsänd till att göra det, han gjorde det för att komma till paradiset. Så om Jesus hade stått här, framför mig, hade jag kysst honom. Som Judas Iskariot gjorde. Jag hade kysst honom och kallat det för kärlek. Det hade varit kärlek och alla andra hade stormat mitt hus, mitt rum, min säng, och i två tusen år hade jag blivit känd som han som kysste Jesus så att Jesus dog.

1481. Ett år

3 januari

Askfatet på bordet, en gammal kakburk. Röken slingrar sig mot fönstret. Tavlorna hänger snett, bokhyllan skev, spegeln dammig, golvet dammigt, kläder överallt.


4 januari

Den värsta farhågan att någon om natten tittar in genom fönstret. Stirrar, med döda ögon. Utan uttryck, bara stirrar. Inte som att han skulle slå ett baseballträ i bakhuvudet och råna mig på allt jag har. Men som om han skulle skära av mina kroppsdelar, bita av mina öron, klippa av näsan, peta ut ögonen och samtidigt le. Skratta, tillfredställande, förnöjt som om det var så man gör med barn som inte sköter sig. Med barn som inte sover om natten, med barn som inte lyder, som om han tolkat alla mina ord till att handla om honom. Som om han suttit bakom mig varje natt, smugit, tittat in genom fönstret varje natt jag suttit här. Och i all hans behärskning, i all hans kontrollerade tillvägagångssätt, som om det var normalt. Skulle jag få för mig att det var, just, normalt till den grad att jag hade bett om ursäkt för att jag sårat honom. Han skulle fortsätta skratta, och låta kniven söka sig till hjärtat som en sten söker sig till botten av havet.


5 januari

Som en stäppvarg lever jag mitt liv. Jag har inget liv ens värt att skriva om. Ändå försöker jag, för att jag fått för mig att det är mina ord som gör mig förtjänt av att leva alls. Samtidigt, hur orden suger ut musten, den sista gnista liv jag ändå besitter. Som det smutsiga vattnet ur en disktrasa. Som Kafka dog och somnade in i sina dagboksanteckningar. Sitter jag här och somnar in bland böcker, utspridda i sängen. På golvet. Överallt. Jag skriver istället för att leva, och lever av det jag skriver. Är det en ekvation som någonsin, någon gång, fungerat?

1486. Ett år

1 januari

En gång när jag var liten kom Jehovas vittnen till vår dörr. Farsan öppnade och dom frågade om dom fick stiga på. Farsan sa att det var okej, och efter ett tag frågade dom om farsan trodde på gud. Farsan svarade att han trodde på vackert väder, och log. Jehovas vittnen gick igen. Jag och farsan satte oss vid köksbordet, han drack kaffe och jag drack saft och farsan berättade om en gång när farmor och farfar gjorde en bussresa genom Norge och farfar blev jagad av en älg.


2 januari

En gång när jag var liten tog min storebrorsa med mig till kusten. Jag hade tagit på mig dom finaste kläderna. Han sa att han skulle visa mig Danmark, men det var molnigt den dagen så vi såg inte ända fram. Brorsan pekade åt ett håll och sa att där borta någonstans ligger Danmark. Han frågade om jag såg och jag låtsades att jag såg och svarade: jag tror jag ser Danmark. Vi åkte hem igen. Det var krig på TV:n och mamma och pappa bråkade om fjärrkontrollen.