2004

Gott nytt år, fucking gott nytt fucking år med stora rubriker för stora händelser och stora rubriker för små händelser för att vi ska hänga med och tappa bort oss i flödet som aldrig slutar och blandar upp blod och gör blod till vatten och blod är fortfarande tjockare, eller HUR?!?!? men vem fan kan se skillnaden, och vem orkar titta på svältande barn med för stora magar som bara dör och det finns ingen där som hjälper, och stora vågor där alla dör och jag stänger in mig i mitt rum och lyssnar på popmusik, som om ingenting har hänt. Och det är nyår ikväll, men smäll inga fyrverkerier, för alla kommer kolla på dig, kolla snett på dig för barnen i Thailand och svenskarna som aldrig kommer hem. Tänk om en lika stor våg skulle dränka hela Afrika så att barnen som ändå dör av svält, istället drunknar och förs med och ut i havet. Hade någon sett Afrika då? Jag vet inte, jag orkar inte se och vem fan orkar titta på TV:n när varje missad nyhetsinslag knockar och stryker fingrarna i håret och slår knytnäven i magen, på stan, och alla säger "130.000 döda, och min morbror var där". Well, jag var i Afrika en gång. Nu har jag långt, blont, hår och dricker brandy. Mest för att det är gott, mest för att ingen annan gör det, och lite för att Mike Skinner i The Streets har rappat om det i en bra låt, faktiskt en bra låt. Och skål för en nyår till, skål och så jävla mycket skål från ett år som fastnade och stod kvar och grät med ett klackmål mot Italien och det var Zlatan och jag stod på en äng i Hultsfred och grät framför en storbildstv och skrek, och fan vad jag skrek, och hoppade, och hoppade, och ville aldrig gå och lägga mig den natten. Det var Italien, Zlatan, och en klackspark, en jävla klackspark. Och det var året när Stefan Holm hoppade 2.34. Och 2.36. Men det var 2.34 i tredje försöket som visade vem han var, som visade att hjältar finns, att sagor finns i verkligheten. Och 2004 var Bush vs. Michael Moore och varför bry sig så jävla mycket om politik? Varför kan inte alla välja presidenten of the United states of America när det är han som bestämmer allting och över allting som händer och allting som United nations of the world har sagt och kommit överens om. Och 2004 var att se 3000 svenskar försvinna i en våg i Thailand och se hur en tjock (tjockare än vanligt, eller bara mer gubbfet?) Göran Persson, inte gå fram i rutan och ställa sig så där dominant, och ta av sig glasögon och ta på sig glasögonen som en sån där allsmäktig ledare och säga "svenska folket" som om han var pappa och mamma för varenda en av oss och andlig, spirituell ledare, för alla mammor och pappor vars barn gått bort och 2004 var att se en Göran Persson som inte stod där och inte tog fördel av situationen och inte ledde ett land i kris utan bara lutade sig tillbaka som vilken mänsklig varelse som helst, som vilken gråtande pappa och mamma som helst, som vilken svensk medborgare som helst, och jag tänker på George Bush och jag tänker på Michael Moore och jag tänker att om de hade varit i Göran Perssons kläder och bakom Göran Perssons glasögon så hade de hållt tv-tal efter tv-tal, bara för att visa vem som styr, och visa att de styr, och visa någonting som egentligen finns och verkligen inte betyder någonting. 2004 och vi skrev "Jag och du mot resten" på en möglig telefonkiosk, för så kommer det alltid vara, och så kommer det alltid att vara. Jag och du mot resten.

Sugar town

Åh ah, fcuk vad jag höll hårt i boken den natten för den fucking boken var det enda jag hade kvar av ett helt kvarter av vänner och jag höll i boken stenhårt när jag slogs mot vännerna i mitt kvarter som aldrig sa vad det var och inte var och jag slogs för att stå kvar där jag stod och de slogs för att kunna stå där och titta på mig och vi slogs tills morgonen kom. "I got some trouble but they won't last", ah ah ah, Nancy Sinatra. "Su-su-su-su-sygar town."

Andedräkten

JAg stirrar bara rakt fram. OCH HA, jag ska tala om för er. Jag är en bomb som går gatan fram och jag är en bomb som vill skriva en bok om allt som händer om varje spårvagn och varje överkörd duva och tiggarna med fina kläder och alkisar som ligger under bänkar och ligger på bänkar och haaaaaaa, jag fylls av luft men kan inte andas ut. Och folket som håller sina mobiltelefoner så snett och så självsäkert och går med osäkra steg, på Avenyn, och pratar som om de vet att den där Coolio har fest ikväll och gröna systempåsar i vinden över Majorna, och de drar en kall vind genom stan, och jag tänker inte alls för jag är en bomb som tänker på mina egna tankar och inte förstår någonting, som andas in och inte andas ut och alla låtrader dras med i vindarna och jag orkar inte kämpa emot, och jag faller ner i drömmarna, om jag bara kunde ha någon att luta huvudet mot, en som klappar på min kind och säger "loveyOU", ibland. Jag har väl allt, men vill ha mer och jag är en bomb som andas in och inte andas ut och alla trycker in sina andedräkter i skallen på mig som koldioxid i mina lungor och snart sprängs jag väl - innifrån och ut - snart sprängs jag väl. Mot en trottoar på Backaplan och de trycker in sina anderdräkter mot min kind och jag säger att jag vill bara vara mig själv för en stund, och de trycker hårdare och de trycker hårt och JAG VILL BARA VARA MIG SJÄLV FÖR EN STUND.. och varför ska alla älska mig på villkor för att jag är någon, när jag allt jag vill är någon att luta mig mot och någon som säger "loveyou" när jag är liten och de blåser vindar i stan och jag orkar inte hålla kvar låtraderna som kommer till mig.. jag orkar inte ens, stå kvar där själv. Och de trycker in sina andedräkter mot kinder som redan är ärrade av sår som rivits upp och sår som tryckts dit av de som kom och gick och lämnade kalla blickar kvar och ärrade av vindar och ärrade av låtrader som kom och fyllde mig med blod och låtraderna som jag aldrig orkade hålla kvar. De trycker in sina andedräkter i min skalle och jag orkar inte vara med och jag tänker på folket i stan med sina mobiltelefoner på sned och de pratar högt om festen ikväll och tyst om vad som hände igår och på festen igår och "det är ju den där Marie, men henne är ju alla på". Kärlek, i allt det här, i vindarna genom Majorna, var finns kärleken? Ha... den finns inte, den finns i popmusik, i Phil Spectors försök att hålla allting samman, i The Cure's pretentioner och Peggy Lejonhjärta rädsla för att blotta någonting som passar in i bilden, någonting som stämmer, en sanning, eller vad som helst.

TEENAGE KICKS!

"I wanna hold you, wanna hold you tight, get teenage kicks right through the night!!"

Alla har hört "Teenage kicks" för första gången någon gång och jag hörde den en gång och tänkte att det är världens bästa låt och sen växte jag upp och blev större och mognade och hade slagit ner för många lampor från väggar och för många disco-kulor för att lyssna på "Teenage kicks" en enda gång till. "Teenage kicks" är en barndom, en tonårstid, en jävla tid i livet när det enda som betyder någonting är sakerna som inte betyder någonting, som att dricka så många folköl man kan och kolla på en svartvit film och säga för varandra vilka som är världens bästa låtar och "någon gång, boys, någon gång i hela livet ska vi skriva ner en sån lista, vi ska skriva ner den jävla listan, ni vet, yaaa know, 3014-listan, och vi ska klistra upp den som tapeter i våra rum och göra blandskivor och dansa igenom allt som finns, boys, lova det?". "Teenage kicks" låg alltid etta på den listan, låg alltid i bakgrunden och spelade och det fanns låtar som spelade och kvällar när The Cures "Close to me" var minst lika bra, men när listor skulle skrivas och dansa och slåss på stan och slå ner lampor bara för sakens skull och hata regeringen bara för sakens skull och slå ner pensionärer bara för att Nationalteatersn skull och säga att Iggy Pop är snygg och allt det där, i allt det där när alla ropade en gång till efter "Lust for life" och alla såg Trainspotting som speglar till vad de ville bli och alla såg Trainspotting som en jävla nyckel till ett ännu jävlare liv, men bara friheten för friheten fanns där när killen och pillret ramlar ner i samma toalettstol och att skjuta hundar i röven i en park, i allt det där var "Teenage kicks" etta på listan och bara ett sätt att vara. Och jag kan säga att jag är äldre nu, för det är ju bra att tänka så ibland, men om jag blir äldre ändå, så dör jag nog. Och folket på torget med tonade rutor, peka finger, eller betyd något, och jag vill gråta i någons famn men jag vågade aldrig låta tårarna rinna när morfar dog för jag skulle bära kistan och jag skulle vara fin och stark och känslor är vackert på håll, men näsan rinner och jag vill inte visa att jag bry mig och om någon ser hur svag jag är kanske jag de tar trucken, trucken, trucken, och kör in i mig, in i oss, "to die by your side"...

Daydream beliver, and so on...

Mmm, men vad fan. Vaknar upp av att jag sitter i sängen och pratar för mig själv, och säger, "är alla döda nu?". Jag har sprungit upp på en kulle och jag har sprungit ifrån en våg som aldrig kom och jag har sett för många hjältar ramla ner från himlen som små, nätta, snöflingor, från spröda, rosa, moln. Jag lyssnar på Bright Eyes, de här dagarna. Jag lyssnar på Bright Eyes. Och vad fan, jag vaknar upp och morsan och farsan är där, vid sängen och jag är plötsligt 15 år igen och har druckit öl och sprit och blivit full och grannarna bredvid och släktingar i stan och arbetskompisar som kollar bort och allt det där om och om igen. Så jag höll för öronen och kollade bort kollade upp i taget och kollade på fåglarna i fönstret och sjöng popmusik för mig själv så att popmusiken spelade i huvudet, inne i huvudet och jag trummade med fingrarna och jag log, bland alla tårar och all jävla misär som hade samlats i rummet och i morsan och i farsan och i blickarna som frågade efter en försvunnen son någon som kunde skratta åt skämt, en som inte fanns, och bland det där sjöng jag "Daydream beliver" och började le och ingen kan ta ifrån mig popmusiken. Ingen ta ifrån mig viljan att gå min egen väg, att kolla på det som finns och återskapas och blunda för skapelsen och se hur fint allt är och blunda för vad som står bakom och vem har klätt den granen i glitter från en lucia-fest och ölburkarna bakom, jag ser inte sånt. Jag orkar inte med, är det ingen som fattar hur trött man är och man är 15 år med tårar i ögonen och man är 45 år utan känslor och man ska vara sig i alla kläder som slits upp under julgranar och slits upp från kladdiga julklappspapper och "den här passar bra på dig" och "den här passar bra på dig", jag vill bara vara mig själv och jag tänker på Manchester och ligga ensam i ett råttbo och lyssna på Tindersticks och hundarnas skall utanför och folket som slogs och jag ville därifrån. Jag vill bara bort från allt, och jag vill bort från drömmarna som alltid slåss och som slåss så hårt så att jag vaknar och inte vet vägen därifrån från rummet där jag somnade och från verkligheten, och jag vet inte ens vägen från drömmen som jag ramlade ur, flydde från, sprang för mitt liv från, ramlade i diket, och fick ligga naken för att höras och synas och spottas på, och till slut ville ingen ha mig så drömmen lät mig vara och jag ramlade in i min säng igen, från taket ovanför eller hålet i golvet. Jag ramlade in i min säng, som jag ramlar på folk på gatan, som jag ramlar på varenda jävel jag tycker om, de som inte ramlar gator fram, de som bara står där. Och jag ramlar på de som inte ens vet vem jag är.

Bright Eyes - Lua

Jag ska börja något nytt nu, jag ska söka musik. Som fan. Jag ska ladda ner och skriva upp det bästa här. Och jag ska inte skriva hur det låter, jag ska skriva hur jag dansar, eller gråter, bara för att det är det enda jag kan. Och jag läser "Naked lunch", eller inte, att läsa eller inte läsa, men den ligger alltid där och den ligger på toaletten och den ligger under sängen och den ligger på matbordet och den ligger framför TV:n och i den ligger hemligheten, hur jag ska skriva, hur man ska skriva, och där ligger alla de jag inte tycker om och de jag tycker om, de som lever sina liv, de som väljer att slösa på allt det levande, men lever hur som helst, lever mer än några andra. Skriver ner allt de ser, SKRIVER NER ALLT DE SER. Jag läser "Naked lunch" som ett barn läser "Bamse", som en ensam kille i gymnasiet läser Kafka, som en rastlös jävel läser "On the road" för första gången och packar väskan och säger hej då med ett brev och går ut med sina söndriga kläder för en resa upp och ner genom Amerika. Jag läser "Naked lunch" och ser första sidan, och vet att den kommer förändra allt. Det här, den här skiten. Den har redan tagit över mina drömmar, med så mycket färger, så mycket oro, för allt händer, jag lever, och jag är rädd för att dö och det är det mest levande, av allt. Så jag lever, som fan att jag lever. Och jag lägger mig i sängen varenda kväll på året, varenda jävla kväll och vet vad som kommer hända. Jag kommer sitta i det där flygplanet på startbanan med bältet spänt som en tvångströja över armar och ben och jag kommer sitta längst bak vid ett fönster och se hur allt bara försvinner hur jag dör när flygplanet rinner av banan, åker snett, flyger ett tag, lyfter i ett gupp och ner i berget på andra sidan sjön. Och jag skriker först, och lutar mig sen ner i stolen, lutar mig tillbaka och somnar in, och vaknar någon annanstans. Hey, hey, men jag lever.


Bright Eyes - Lua

Du vet killen som röker "light"-cigg och tror att de är ofarliga... här kommer vi och står bredvid och tänder cigg utan filter och låter tobaken regna ner över håren och ner på söndertrampade tår och låter tobaken lägga sig som ett lager, som ett hölje, som solglasögon över sårade tår som sprungit för långt och vi röker cigaretten och tänker på James Dean. La, la, la. Bright Eyes är på riktigt, och alla andra röker lightcigaretter. Det är så det känns, som fan att det känns så när månen gått ner och solen gått ner och alla håller varandra i handen och den öde jävla trottoaren vid 42nd street där alla går in och vinglar fram och skrattar och de vinglar mellan gatuhörn och trottoarer med sopor och smuts och blod från nerslagna hundar och hundarnas skall, och den öde trottoaren är lika ensam som Tom Waits lyrik. Och det här är historien om att hitta någon, dete här är historien om att hitta någon att hålla om och gitarren spelar så försiktigt och Conor Obersts röst är så ensam, så jävla ensam, så jävla ensam när världen ligger ovanpå och flickvännen ligger bredvid och gråter och kollar åt andra håll, bara en väg att springa åt, en plats och en ny säng att springa mot. Conor Oberst låter så jävla ensam och han låter inte sur, inte ilsken och upprörd som i "Let's not shit ourselves", eller i vilken annan låt som helst från "Lifted.." eller "Fevers and mirrors", det här är ingen uppgörelse med sitt förflutna, som han slagits så hårt mot förut, det här är inga slag, det är tårar på en kall rygg, några kalla kårar över en flickas arm, en klapp på kinden för han vet att allt är över. Och han är bara uppgiven, och ensam, så jävla ensam som man är när någon man tycker om försvinner för snabbt iväg. Och bort, bort, bort, för att aldrig ses igen. Ångesten, och vad fan, men det över nu, det finns inte ens en anledning till att slåss. So, sorry, boys, Conor Oberst är äldre nu. (Men fortfarande lika jävla ensam.)

Debaser

Haaa,, människor måste förstå sina fantasier. Så de dödar sina fantasier. Och försöker förstå sig själva. Och fantasierna dör inte, de dödar allt som försöker döda dem. Jag vill inte förstå mina fantasier, det skulle göra alla handlingar, allt skapande, så ytligt, och slätstruket. Talib Kweli, och what the fuck händer. Melodier, känsla, Black Star är ett jävla album. "Definition", och jag måste göra en topp-5. Fuck, fucktiskt. Jag läser William Burroughs och jag ser William Burroughs springa runt i en ring, springa runt som en galen jävel och prata för sig själv och bara i små sekvenser se vad andra gör, höra andras ord...varför?? why.. hay.. needle in the hay.. för att han inte bryr sig.. och fantasin finns där som alla andras ord och alla andras ord är första bokstaven i meningen om hans liv, meningen i ett liv utan synlig mening.. utan att blotta någonting, och ingen vet vem skämtaren är.. egentligen.. Jag ser bara en som är så fri, så självutlämnad till sina illusioner, och offrad till fantasin, jag ser en som springer vart han vill för att han har lärt sig att springa, och, främst, men främst, för att han aldrig har lärt sig att gå, stanna. Han har lärt sig drömma, men aldrig att vakna upp och veta vart han är. Som skalbaggen i en Kafka-novell. Eller så har han bara tröttnat och glömt av och fastnat med kanylen i sin arm och en ny värld i sitt bröst och la-la-la-DEBASER...I'm a DEBASER-ha-ha-ha... Varför bry sig, läs "Naked Lunch" och lär dig något. Eller ingenting. Jag fattar ingenting och det här är min topp-5 på hiphop-låtar som till och med Brian Wilson borde tycka om, för att de är sooo great som "God only knows", sooo great, sooo great:

1. N.W.A. - Express yourself ... fadern och modern och urinvånaren av alla beats. Beatens beat. Kungarnas kungar. Gangsterbarnens gangsterkungar. Attityd, men hör ni beatet. Och hör ni the fucking beatet. Goes underground, och startade världen som skulle bli världen där alla gjorde likadant och alla ville vara Ice Cube, warför??! ...cause, "Ice Cube is crazy as fuck"..

2. Outkast - Hey ya ... det är säkert jätte omodernt att digga Hey ya nu.. men det skiter jag i. Jag lyssnar och jag ser Prince, det är fortsättning på Prince, och den världen han började bygga..av trasiga disco-kulor och över ihåliga dansgolv, med is för bambi-barnen, glitter och glamour och färgerna. Jag ser färger.

3. Dead Prez - Hip-hop ... la-la-love..

4. Jurassic 5 - Quality control ... Pooooooooooh, ljudet, den söta doften, av perfektion. Även här, även i en värld som rullar omkring och knullar sig i sina egna misstag.

5. Talib Kweli & Mos Def - Definition ... ah, vad?

Barnen i en bamse-klubb

Vad fan händer i världen och vad fan händer här och vi sitter och räknar döda människor som herdar räknar får och jag räknar på fingrarna och det är fingrar med sår och smuts under naglarna. Senaste siffran: 54.000 döda. Fuck, fuck, fuck moi. Jag orkar inte skriva. Och där stod mannen från Norge och berättade sin historia om Thailand, den sjukaste historien jag hört och jag skrattade med farsan. Skrattade i smyg. Typ: 'vågen kom, jag åkte igenom restaurangen, vatten, ut i bassängen, åkte in i en korridor, och upp i en palm.' Och barnen i en Bamse-klubb, jag har aldrig ens fattat sånt där, föräldrar som skickar barn till en bamse-klubb, varför? Säg hundra saker, jag kommer aldrig förstå. Vad fan gör Bamse på Thailand?? Ett exotiskt dagis för föräldrarna som vill ägna sig åt varandra, eller stå bredvid och titta på. Och nu står föräldrarna och klagar på alla, och de klagar på alla som går förbi, och klagar på regeringen för att bamse-klubben höll till på stranden, och klagar på de som gråter för att de inte hjälper till. Och de gör ingenting. 54.000 människor, säkert mer. Säkert mer. Lyssna på musik, så lyssna då. Titta på Zlatan och titta på Stefan Holm. En katastrof, eller inte en katastrof. Bara ett ord, några tårar för en sårad kind, blod på klänningen, ett barn till, en nyhet om hundra år, en film till, men snart bara ord och ord i böcker som inga ändå förstår. Och folket som brukar mest film, missbrukar den. De drar över sina små kukar med actionrullar och tittar på allt igen, en gång till, bara ord, ett barn till, och sen en film till. Naked Lunch är en hyllning till fantasin, det är en bok som är allting, som är farten och som är tempot och jag dansade som Frank Black sjunger "Debaser" för jag ville bli Frank Black. Men när Pixies spelade, stod Frank Black bara där, med gitarren och bara stirrade på oss som ägnat hela vår liv åt visionerna och tron och önskan och drömmen om hur han såg ut, att han såg ut som han sjöng. Lika full av liv, lika galen, lika excentrisk. Men Frank Black stod bara där, som om William Burroughs skulle ha varit en gammal gubbe på en gungstol. Och jag läser "Naked lunch", och bryr mig inte. Alls.

Drömmar, del 1

Ah, drömmarna jagar mig.

"And I find it kind of funny I find it kind of sad the dreams in which i'm dying are the best i've ever had" - Gary Jules, Mad world.

Jag är så levande när jag drömmer, och allt jag gör är att bara stå där och inte göra någonting. Jag lever där, på nåt sätt. Och det skrämmer mig. Det kanske har att göra med att jag läser Burroughs "Naked lunch". I natt, kan inte ens skriva om det. Drömde att jag gick in på ett café och plötsligt när jag kom in var det ingen annan där och sen kom en kille som kastade pilar mot mig, och alla pilar satte sig i mitt ben och jag var livrädd. Och sen kom typ fem barn in. Och flera äldre, hårda, tysta, män. De hade sex med barnen. Och det var ett spädbarn där och jag kommer ihåg spädbarnets skrik och de hårda männens övergrepp och leenden och hur alla barn visste precis vad de skulle göra som om det varit fast där i flera år. Allt rullade på och jag stod bara där och kunde inte röra på mig och tänkte på spädbarnet som skrek och jag ville döda alla, men vågade inte. Och jag gick in till köket och kom fram till kylskåpet och där stod min flickvän och hennes mamma och hennes mormor och bakade bröd, och jag ville också vara med, men råkade skita på mig på golvet och de vände sig om och sa "sånt händer väl alla", men jag hörde att de inte menade det och jag såg på deras axelryck hur liten och obetydlig jag var och jag ville vara med och baka men ingen kan väl baka med bajs på fingrarna och hela tiden skrek spädbarnet och jag ville dö. Och jag kollade i kylskåpet och där fanns fullt av Jens Lekman-skivor, sånt som alltid varit bra men aldrig betytt någonting, det fanns säkert 20 skivor och en Rocky Dennis-skiva som jag inte fattade direkt att det var samma person och jag tänkte i drömmen att "fan vad dum du är som inte fattar sånt direkt", och på köksbordet spelade en kille Broder Daniel-skivor på en skramlig bergsprängare och jag stod bara där och lyssnade och sjöng "What clowns we are" och dansade och skrek att det var skitbra versioner och i bakgrunden skrek spädbarnet och när jag stod där och dansade kommer alla barnen som var i rummet ut och går förbi köket som en flock skolbarn går på döda och öde gator, framför mörka skyltfönster med skyltdockorna hängande i snaror, och där gick alla barnen och jag tänkte när allting är slut och allting är över så kommer de väl till mig och de ska nog döda mig nu, de ska nog döda mig med ett skott från nära håll, för varför skulle jag annars vara här? Varför tog de mig hit? Ändå. Och jag väntade på det, och dansade, och såg barnen gå förbi. Och allt sjönk in i en svart dimma, och från den minns jag ingenting, och efter ett tag vaknade jag.

Elvis Costello - "Psycho"

Skapar samhället konsten eller skapar konsten samhället och finns det saker som går hand i hand, verkligeeen? Alla som inte är någonting vill visa att de är någonting och varför lägger inte alla bara av att vara avundsjuka och säga hej till grannen och hej då till grannens fru, på samma gång? Finns det en låt för allt det där? För folk som slåss och lyssnar på Linkin' Park och skjuter människor som hundar och någon gång blir jag en hund själv. Finns det människor som skjuter barn och lyssnar på Cat Stevens "Father and son"? Snälla skicka ett vykort för jag undrar så, och jag undrar vad som händer i vår del av stan. "Think I'm psycho, don't you mama?" Hur många soldater lyssnar på Elvis Costellos "Psycho" och hur bra kan de må, för vi skjuter barn för en affärsidé och är allt som händer, alla som dör, offer för peace, love and understanding, för sex och knark? Vad mer? Ingenting. Och jag vill lyssna på Talib Kweli för jag hatar hip-hop med dåliga texter sa Brian Wilson när "Vice" frågade vad han hatade mest, en gång. Och det var inte Saddam Hussein eller George Bush, och det var hip-hop med dåliga texter, och det är ju pop, att stänga in sig i en liten värld, att krympa världen och bara bry sig om det som rör sig innuti.

Spiritualized, igen...

Spiritualized: Broken heart. Jag vet inte vad jag ska säga. Den är så jävla vacker så jag vet inte vad jag ska säga och jag vill lägga mig i min säng och titta upp i taket och se hur allting bara försvinner och blunda ibland och bara vakna upp i rymden och sväva fram utan luft, utan att leva, utan att känna någonting. Med pirret i magen som när man var 10 år i simhallen och för stora badbyxor och Pedro Padrone "vad fan hoppa då" och man stoppar upp den jävla kön på femmans trampolin och visselpipan och "hej hoppa då?!!! jävla fegis..." och skrattet från skolans största killar och nedanför står skolans snyggaste tjejer i en grupp för sig och skolans snyggaste tjejer skrattar också, med händerna över munnen som för att dölja någonting och de tycker jag är konstig nu, och jag har väl ingenting kvar att leva för och fan vad pinsamt, och herre gud, och herre gud, och jag blundar väl och drömmer mig bort och blundar och springer och låtsas som att det inte finns, någonting, och jag blundar och några sjunger och jag är kär, och jag sjunger och det pirrar som fan och jag är tillbaka i min säng och ligger bara där och lyssnar på Spiritualized, och det är jul och alla andra skrattar och leker med sina paket. Och jag ligger med en stängd dörr, bakom en klottrad vägg och försöker att blunda och drömma mig bort och vara kär, för jag har inte fått en enda julklapp, inte ett enda snällt ord. Ingenting. Fucking ingenting.

Blandband, del 3

3. Belle and Sebastian: Fox in the snow.

Kid in the snow,
way to go
It only happens once a year
It only happens once a lifetime
Make the most of it
Second just to being born
Second to dying to
What else could you do?

Oh hell yeah, bögpopens räddare är dess största förlorare, för de har förlorat allting och räddats av sig själva. Men en spegelbild kan inte säga någonting och jag undrar vad Belle och Sebastian gör när de är ensamma och ledsna och vill krypa in till sina fans och vara likadana och lika svaga, och de kanske lyssnar på Nick Drake då. Men "Fox in the snow", och hell yeah, ni har väl hört den förut, och "Dvärgen" på DSC:s forum med all sin kärlek och så förvirrad och vilsen i popmusik, det är som att sitta på skolbussen till skolan med imma på rutan och snö utanför och klottret på sätet framför "I was here" med svart tuschpenna och "VEMFANBRYRSEJ?" i rött läppstift. Och herre gud om ni vill knulla så ring Carro, och nu vet ni det, men jag vet aldrig om det var Carro som skrev eller om det var hennes pojkvän från någon gång. Och tiden springer ifrån, med sperma i håret som minnen från en tid som flytt. Och Carro har telefonsex på en söndagskväll och det luktar sex på sätet framför mig. Det är kallt i luften, och det är snö utanför. Och på skolgården står skolans snyggaste tjej, där står Carro och hon vill kyssa mig och har skrivit "Puzzzzzz" på ett SMS från igår och hon står på skolgården och väntar nu. Och konsten att vara rädd, och ändå inte stamma, ändå inte säga något dumt, men ändå säga någonting. Konsten med popmusik, och det är en låt som spelar i huvudet och det är "Fox in the snow".

Blandband, del 2

2. Spiritualized: Ladies and gentlemen we are floating in space. Hej ni som tror att popmusiken kommer att dö, eller tas över, eller rinna ut i sanden, och mynna ut i politiken och in i hip-hopen och ut i gangstahmorsornas rövar, och nu ska vi ta över världen med en elgitarr. Och snacket om politik betyder ingenting. Snacket om siffror och statistik betyder ingenting. Drömmar, visioner, illusioner, Ingmar Bergman, vad fan.. ta över mig. Hej ni som tror att popmusiken kommer att dö, eller dog med John Lennon eller Buddy Holly, eller Nick Drake. Lyssna på det här, eller dö.

All I want in life’s a little bit of love
To take the pain away

Det finns ingenting som heter popmusik och popmusik är ingenting och för vissa människor betyder en låtrad av Ray Davies allting eller en låt med The Monkees och världen är full av idioter som tror att sånna människor inte är någonting. Jag är full av popmusik och full av ingenting och full av att sitta med armarna i kors och huvudet på sned och hörlurarna som klämmer öronen och höra en enda jävla låt av Spiritualized och tänka att jag är så jävla liten och jag är ingenting men älska mig då, för jag är nere i brygga nu. Och jag vill dansa och jag dansar med min spegelbild och jag skickar SMS till folk som säger att de inte har tid, och ingen vill vara med och jag sitter med armarna i kors och blir full igen bara av att höra en enda låtrad. Den där låtraden som jag skrev precis, och vad fan älska mig för jag är större nu. Jag är nere i brygga, men jag vet hur man gör. Jag vet hur kyssar låtar, och tungan inte för långt in, och jag vill lära mig att klia din rygg, och klia dig på armen och naglarna lite löst och inte för hårt, och, skicka ett SMS för jag saknar dig så och jag är full av popmusik och jag hatar allt det som betyder så jävla mycket och alla folk som vet men ändå inte fattar och säger "aha, poesi" och skrattar och de skrattar säkert nu. Och vi kan åka i rymdskeppet ensamma och aldrig komma tillbaka, men vågar du vara ensam med mig? Vågar du älska mig? Jag vågar inte ens säga att jag älskar dig, och jag har sagt "detsamma" för många gånger. Jag har sagt "detsamma" i hela mitt liv. Men: Och: AHH:

All my time until I die,
We’ll float in space just you and i

Så älska mig.

Blandband, del 1

Men skit i det. Jag sprang runt som Groucho fucking Marx mellan alla stereoapparater och grammofonspelare i hela världen, med raka ben, stapplade fram, med armarna vevande i midjehöjd och blicken stirrande åt olika håll för varje steg, och munnen spänd och fötterna utåt och så sprang jag runt i världen och spelade in blandband, och jag spelar in blandband nu framför datorn, med ett tagentbord. Jag spelar in blandband. Och jag ska spela in ett blandband ikväll. Blandband för ett tidsfördriv, en rastlöshet, blandband för dansen framför spegeln och drömmarna som ramlade ner.

1. Clientele: Saturday. Det spelar ingen roll om band är enformiga. Och Mercury Rev kunde fortsatt göra "Deserter's songs", en gång till. Och en gång till. Resten är ju ändå bara skit. Clientele är likadana som Mercury Rev när Mecury Rev gjorde "Deserter's songs". Känslan av att stänga in sig på sitt sovrum i hundra och inte prata med någon annan, och Saturday blev anledningen till att banga den där festen i stan där alla skulle komma och slåss och supa skallen och supa så mycket så att de inte visste vad de hette. Clientele bygger sin egen värld av popmusik och afroismer som hänger på rad. Lyriken är fullständigt lysande, och så jävla bra så och rent och rätt så det kan inte vara knark, men typ att sitta hemma en lördagskväll när alla andra går till den där festen och från ensamheten och utanförskapet och de vita väggarna och alla filmstjärnor som ler på varenda plansch i taket och Fidel Castro röker en cigarr, och från allt det där kommer ett rus och en rastlöshet och Goethe på orginalspråk och Faust, del 1 och explodera då. Som fan. Explodera och betyd någonting för någon annan än dig själv. Explodera. När jag lyssnar på Clientele är det bara en jävla trygghet att kunna krypa in i ett rum, under ett täcke, och vara full eller inte full, sur, och vänta på SMS som frågar en fråga och frågar hur man mår, och bara ligga där och se allting snurra och ligga där i deras värld som ett spädbarn i sin morsas famn. Clientele är som att ta rymdskeppet till en annan planet. Och Saturday är så jävla bra. What more can I say? Saturday. Det är deras popmusik, det är deras poesi. Och folk kan bomba planeten. Men de kan inte stoppa tiden. Eller stänga av musiken.

"The taxi lights were in your eyes
So warm against St Mary's spires
The carnival was over in the rain
And arm in arm through Vincent Street
The evening hanging like a dream
I touched your face and saw the night again."

Och hur ska man värja sig mot sånt där? Hur ska man fan i helvetet kunna resa sig upp igen? Och bara gå därifrån? Går det. Det är så vackert och så personligt och så jävla levande och så mitt i gröten som en ensam mandelbit. Och det är så jävla levande, bara så jävla levande.

Ian på Audioscrobbler.com

Ian på Audioscrobbler.com skrev så här. Jag kan fan se det med min snelugg och jag skela det fram med två blåa ögon som bara bleknar i dimman av avgaser och jag kan se Ian från Audioscrobbler.com lyssna på Love's "You set the scene" och undra vad fan i hela världen som händer utanför, utanför golvet utan golvlistor och fönstret med alldeles för mycket saliv för att se och vad fan händer i spegeln när allt är fullt av blod och vågar man se sina egna ben gå av, sågas av, sakta, krypande, så jävla skrämmande som slutscenen i "Reqiuem for a dream" och spyr man inte då. Ha, jag vet inte men jag kan se Ian från Audioscrobbler.com bara sitta där, eller stå, på en tunnelbanestation, lutad mot en klottrad vägg, och bara se med kalla blickar hur en hel värld åker förbi och hoppar på den jävla tuben hela vägen fram och upp till Södermalm, och de går av i samma mörker, men lite längre bort från misären. Och jag kan se Ian från Audioscrobbler.com stå kvar när alla andra går därifrån med sina liv i portföljerna och kärleken i sina solbrillor, reflekterande i glaset, och allt det där, i väntan på ett enda SMS som säger någonting om framtiden. ETT ENDA JÄVLA SMS som säger någonting. ETT ENDA JÄVLA SMS!!!! Och ett enda jävla SMS som kan slitas bort från ensamheten och ett enda jävla SMS för kärleken.

Ian från Audioscrobbler.com skrev så här, skrev så jävla fint, så här:

"Varför är det så jävla lätt att gå o lägga sig undrar jag, det är ju bara att ta av sig kläderna och stoppa om sig och sen är alla valen slut. Vad är ett liv om inte dagar och vad är mitt liv om inte dagar och var det här allt för idag? Lägger mig i sängen och funderar över killar som ser ut som Bob Dylan, som går och lägger sig med skinnjackan i hallen precis som jag, dom tror att dom förstått så mycket så jag både skrattar och gråter för deras skull istället för att sova, för det enda jag vet är att det inte finns något att förstå. Och tjejerna… som alltid går bredvid, som bara går bredvid, och inte vill veta nånting och allt de förstår är ensamheten. Kanske är det därför blandband Concrete and clay och I’ll be your mirror på får samla damm tillsammans med biblar och kanske är det därför jag sällar mig till alla andra och fortsätter med absolut ingenting? Fortsätter med att ligga här och få ont när dom sjunger om saknaden i Tomorrow is a long time fast jag egentligen inte har någon aning om varför, men det är väl det som saknad egentligen är. Och utanför faller löven igen och inte ens om det vore för sista gången som träden blev kala och slutade kisa fram solstrålar skulle jag förlåta dom, så jag skriver och skriver, skriver sms till mig själv på tunnelbanan medan jag sneglar på sneluggar och hoppas att någon ska börja mima Daydream Believer, och jag kan inte låta bli att undra om alla som sitter här kanske gör samma sak, och kanske har alla lovat att i sånna fall då jävlar då följer jag efter till ett annat liv. Fast ingen sjunger ju nånsin, så nu ska jag kolla på Seinfeld tills jag skrattar, jag ska titta tills jag skrattar ihjäl mig eller dör av tristess."

Transmission

Det slutar alltid likadant. Jag står på dansgolvet och är ensam och det är sent och folk börjar gå hem och det är tre låtar jag vill höra och DJ'n är döv för mina ord för jag har en t-shirt med fel tryck och blont hår utan vax. Och dansen handlar om erotik men det handlar inte om att dansa in i snygga tjejer och taffsa på brösten och köra kuken upp i röven och ska jag slicka dig på VIP-rummet efteråt eller vill du bara ha en drink och sjunga låtraderna extra högt för att visa vem man är och säga HEJ Jag heter Peter och är 24 år och gillar att hångla OCH fucking åmål finns överallt.. dansen handlar om att vara fri, och erotiken att ligga naken på dansgolvet som Mick Jagger lika naken som Mick Jagger när Mick Jagger dansar i videon till "Get off of my cloud" och jag tror att änglar finns.. och jag står på dansgolvet och tror att änglar finns och vill bara att DJ'n ska spela "Transmission" och ropar TRANSMISSION för fan ,, Fuck you hang the blessed you.." och är full och spriten ligger kvar i halsen och om jag vänder mig om för snabbt eller tittar ner så är spriten där och den sprutar ut genom näsan och herre gud vad pinsamt och nu får jag inget ligg på vägen hem för ingen vill kyssa den som spydde på dansgolvet #### jag står där och jag vill bara dansa till Transmission för jag vill sjunga "dance, dance, dance, to the RADIO".. och när jag sjunger de, när jag sjöng så i Manchester.. när jag sjunger så är det som att sväva.. nästan i trans.. på väg in i ett epileptiskt anfall.. på randen till Ian Curtis grav och om han fortfarande stirrar så där i kistan och jag ska se om hans ögon lyser för man kan se det på håll.. jag svävar mellan musikens rytmer och okontroll.. och jag står där... och låten spelas aldrig.. och jag står där och ingenting händer. Och jag tänker att jag ska stå kvar där tills någonting händer men två stora biffar med för små kukar kommer och lyfter mig därifrån och jag undrar hur deras fruar mår och de är väl bra med Viagra ibland och han kollar bara på mig för det löjligt att slå sånna som är små.

I MAY GO CRAZY BEFORE THAT MANSION ON THE HILL

Jag är trött på att skriva. Jag läser Charles Bukowski och är trött på att skriva. För det spelar en jävla roll. All mänsklig kraft föds ur kvinnans vagina, sa någon en gång. Och det är sant, men jag är inte kåt. Jag är bara full. Sitter med min kopp kaffe, svart kaffe, och alla skyltar pekar åt olika håll. Rastlösheten, och alla poplåtar som spelats in, spelas upp i huvudet, med minnen från tiden då vi dansade. Och jag vill dansa nu, men jag är full och inte kåt. Och pop, lika mycket som den räddade mig från tristessen och apatin och rastlösheten en gång lika mycket dödar den mig nu. Jag är sur på allt och jag är arg. Det är som att allt redan finns och här kommer jag och passar inte in. Vilsen, för alla skyltar pekar åt olika håll. Och Van Morrison har hängt upp sin skylt, sliten av vinden, möglig av regnet, smutsig av jord, och övertäckt av fågelskit: "I MAY GO CRAZY BEFORE THAT MANSION ON THE HILL." Aha, det är väl bra. För drömmen om ett annat liv, och för sakens skull, för att offra allt för att bli något och jag står kvar och ser dagarna gå. För att bli offrandet och bli drömmen och verkligheten verkar så långt ifrån, och det är popmusik. Det handlar alltid om det och det handlar bara om det. Att stå kvar på en tågstation när alla andra åker därifrån, med låtarna spelar i huvudet och huvudvärk. Så dansa, dansa då för fan. För alla låtar handlar om tåget som åker och jag ser tåget åka utan att hoppa på, utan att springa efter utan att ens höja en hand och vinka hej då. Så, skapad, helt utan känslor. Om jag bara kunde gråta eller skratta, om jag bara kunde ha tårar i mina ögon så någon förstår. Men jag står ju bara där. 2004, det är 2004. Och 2004 var året då alla andra sprang så fort iväg. Det var året med Kinks "Something else" i fickan och tonade solglasögon för att inte avslöja vem jag var. När jag sprang och skrek och rev sönder papper med låtrader på och kastade iväg i vinden och kastades iväg mellan spårvagnar som bara gick och gick och kastades till tågstationen där jag blev liggande med en blodig hand och två blodiga ben och några mynt från en snäll tant som gick förbi. 2004 var året när allt blev på riktigt, när varje dans som dansats utan tankar och varje dansgolv som bara hade aska och en eld som brann, blev rädslan för att förlora, och slås medvetslös av alla som stod bredvid och tittade på. Alla flickvänners pojkvänner som inte vågade dansa, men som stod där och vaktade. Jag taffsade alla på brösten och 2004 var att ligga kvar på dansgolvet när alla andra gått därifrån och fråga DJ'n efter en sista önskan, några sista ord, och jag låg vaken hela natten och visste att jag skulle dö någon gång. Jag låg vaken och hade ingenting kvar att leva för och jag låg medvetslös på ett dansgolv och såg DJ'n gå därifrån och jag ropade "Velvet Underground" för fan. Varför är det ingen som ser? 2004 var året då endast en bra skiva släpptes, på riktigt. The Arcade fire, Funeral.

"Who shot John F Kennedy?"

Jag hatar det, och lägger föraktet under mig. Bär mig eller släpp mig. Men ta mig någonstans. De lägger orden under sig så fint,, som mattor vävda för hand och silkestrådar bränns som huden på ett bränt barns sista dröm om friheten.. vi såg Bush vinna och vi sa hej då till segraren när han gick paraden fram och jag vill inte prata om politik för de målar allt så svart och vitt och där finns inga känslor.. men,, "Who shot John F. Kennedy?"..de lägger orden under sig, så fint, så jävla fint, som röda mattor framför privatflygplanen som flyger över hela jorden och i privatplanen diskuteras regnskogar och hur ska vi dra ner allt det där som målar det gröna till grått, och privatplanen borde störta någon gång, eller skjutas ner över Bagdad där regnet förvandlats till blod och soldaterna som inte kan åka hem till jul och familjerna som inte vet om tomtar finns. "Everyone knows the perfect crime, killing time". De lägger orden så fint under sig, som författarna till en dansbandsballad. De tror att orden måste placeras ihop och de placerar orden ihop.. människorna som tänker och vet.. författarna som tänker tankar och låter orden fånga tankarna.. inte de, som låter orden tänka och lägger sig bland orden, på rygg som om de skulle dö eller inte dö men det spelar ingen roll för ett ord kan berätta om mitt liv när allt det andra har sprungit för långt bort. De tänker med känslorna, jag känner med tankarna, som Fernando Pessoa skrev.

Håkan Hellström

Tänk om vi inte förstår att vi inte förstår och de som tror att de förstår är förlorare och då är världen verkligen förlorad. Och jag gör ett blandband till han som aldrig förstår och folket som skriker att Håkan Hellström är plagiat och jag har aldrig förstått ett enda ord av de som skriker och de hesa rösten hör inte längre någonting, och han var alltid den som alla skrek på. Och jag skriver poesi på omslaget och jag skriver att vi ska dansa i natt, till Broder Daniel och Håkan Hellström och Peggy Lejonhjärta och allt sånt där som alla skriker åt och det är "Dexy's midnight runners" och "Smiths" och "Bob Dylan" och någon har kopierat allting och gjort det till sitt. Det är underbart. Smiths levde aldrig här, Dexy's levde aldrig här, och Bob Dylan levde aldrig här. Jag vill höra Håkan Hellström sjunga om spårvagnar och Avenyn och bara säga det så jävla vackert och med så mycket kärlek och hemlängtan att "Vasastan är som chinatown". Jag vill höra Håkan Hellström sjunga om Göteborg som alla andra sjunger om New York.

Rasputin

Rasputin på väggen och bilden när han vinkar och från ett svartvitt fotografi lyser något i neon och det är blicken som bränner ner allt den ser, dödar allt i sin väg. Där står Rasputin med handen höjd som porträttet av en passion, som en litet verk av erotik fäst över en gigantisk man och symboliken finns där, för mannen som gick sin egen väg. Och där satt experten på att fela vid ett runt bord och berättade om sin man som strök skjortorna själv och jag tänkte på allt han inte gjorde; på högarna av disk och dammtussar under köksbordet och han stryker iallafall sina skjortor själv. Hon skrattade så nervöst och jag vet att hon också tänker på allt det där och för många tysta lördagskvällar när ingenting hände och musiken spelade men ingen dansade och dammtussarna under bordet låg där som hånet och högen av disk reste sig som föraktet för mannen som iallafall strök sina skjortor själv. Och fotografiet av Rasputin för kärleken ikväll och stumpan och ett nyp i baken och en puss på brösten och stumpan ska vi knulla, och det är ingen kärlek i den mannen, det är ingen kärlek i Rasputin, men det är passion och passion är inte kärlek, sex är inte kärlek. Av kärlek kommer sex men sex är en instinkt och ett djuriskt beteende och två unga älskare hittar varandra på en avgata och under gatulyktan som inte fungerar i en bil med ångor och imma på fönstren och doften av sex, doften av att älska utan att tänka på en morgondag, doften av passion och doften av Rasputin. Och de älskar och han känner sig som ett djur och hon ligger på rygg och kräver betalt och det var passion och han kysser henne på läpparna och sätter sig upp och han kysser henne igen och de älskar en gång till och han har inte råd att betala och de faller ihop i varandras armar i ångorna och den fuktiga luften och alla dofter och de säger "vi skiter i allt" och hon följer med honom hem .

Elvis Presley

Elvis Presley, och snö. Snöänglar i snön för utomjordingar som aldrig hittar fram och det finns kanske vatten på Mars, för alla säger så, men vem fan bryr sig egentligen om barnen i Afrika som bara ligger och rör sig och försöker flyga iväg som snöänglar i ökentorr sand och rymdskepp lämnar jorden som pappersplan viks och kastas ut genom skolfönstrena på tredje våningen och bakom lärarens rygg och ner på skolgården där barnen hoppar hage med varandra och där står hon som aldrig får vara med. Hon som har huvudrollen i alla Belle and Sebastian-låtar men är för liten för att förstå och jag vill ge henne "If you're feeling sinister" men hon skulle bara gråta då och jag vill berätta om Camera Obscura och Lambchop men hon skulle gråta och sticka nålar i bröstet och slöa knivar över bleka handleder och hon skulle lära sig att döden finns och kom så springer vi härifrån. Och pappersflygplan kastas för drömmarna om det som finns utanför och skolfönstrena är dammiga av tal och ekvationer men nummer har inga känslor och nummer kan inte se och ibland undrar jag om jag är det jag ser eller om jag lever i fantasin där pekpinnen visar vägen mot nya mål och visar vägen med ett slag och bryts av över ryggkotorna och pekpinnen lär alla barn att drömmar inte finns och pappersflyplan för en kall natt med Elvis Presley som en fröken Smillas känsla för snö. Det snöar, och Elvis Presley låter flingorna falla ner i håret och framför fötterna där jag står och bara iakttar snön som lägger sig som ett täcke av bomull under sängen där jag lägger mig på kvällen och ser dagarna gå. Överallt ser jag tiden springa ifrån mig, som om den var rädd, som om den visste hur viktig den var och timvisare över hela stan dödar mig. Där sitter han som har sett hela livet springa och inte längre orkar springa bredvid och har för många sorger i hjärtat och för många kärleksförklaringar utan en kyss som betyder någonting och alla tomma ord som ramen till ett gammalt bröllopsfotografi i svart och vitt och plötsligt faller allt isär och kärlek och känslor blir sökandet efter ett fotografi och någon att rida på och fotografierna står på rad och betygsätts på snyggast.com och han tänker att vem bryr sig när alla rövar har lika stora hål och vad spelar det för roll när de snälla orden och kärleken försvunnit med kyssarna som bara finns i drömmarna och drömmarna som aldrig fångades och drömmarna som målade fantasin så svart och mörk och när alla sprang vilse i staden utan soluppgång och bröllopsfotografiet står i hörnet och dammar och ingen kunde tro att det skulle gå så här och brudarna på tågstationen är rädda när han kommer och de springer därifrån och han tänker på bröllopsfotografiet och gråter och snöänglar i snön under en morgonsol från tiden då änglar fanns och sprang hand i hand och sjöng i kör. Och allt var så jävla bra. Och det ligger snö under sängen och sängen står bara där som en plats för två men det kommer aldrig någon och hälsar på och sängen står i det mörka hörnet och Elvis Presley sjunger "lovin' you" från en grammofonspelare på golvet, och fimparna ligger söndersmulade med askan av tobak och röken är som dimman ovanför och i snön under sängen har någon gjort en snöängel och HUR FAN GICK DET TILL. Och han tänker på släktkalasen på sin födelsedag och vad gör alla nu och han lägger sig ner i sängen för en lång natt till och Elvis Presley sjunger "lovin' you" och han sjunger med. Han sjunger "lovin' you" och tänker på allt som fanns en gång.

Birds and ships

Billy Bragg & Wilco - Birds and ships

Den här är för alla oss som sett stjärnhimmeln skratta och gråta, men stått kvar och sett en tindrande stjärna dö i vår famn och varför blev det så där och hela tiden står bara polstjärnan där, som ett sken för alla andra, en strålkastare i ryggen för de som redan dansar i månens sken. Och alla blinkande stjärnor bär namn, Carro, Karl-Theodor, Zlatan... oh sooo... För det finns en låt som är vackrare än alla låtar tillsammans och den är till för oss som stod kvar och såg folket dansa på håll, som satt på taken och tittade ner. Och älskling bli aldrig som dom, de går på stan och pratar högt om sina liv, och när de skrattar, högt, alltid högt, så skrattar de om en skandal och 'herre gud' och de förstår aldrig så de skrattar igen och Bob Dylan har skrivit "Positively 4th street" om allt det där. Älskling, bli aldrig som alla dom. Sitt med mig på varje tak, sitt med mig och titta ner, för, "the birds will be singing in the sky tonight". Och vi satt med raka ben och du ville "Requiem for a dream" en gång till, du ville se "Magnolia". Så kyss mig, så kyss mig, och lyssna på Broder Daniel, säg att du älskar mig för jag har aldrig hört någon säga så förut. Och det finns en låt för alla som går därifrån och vinkar på avstånd och ser bussen gå och flyget som lyfter till Indien och alla tårar i servetten på en tågperrong, och sångerna i huvudet som drar allt tillbaka igen. Och drömmarna på natten, när ögonen försöker fly från alla tankar och tankarna slåss mot saknaden och till slut dör alla i en bomb som exploderar och ett fyrverkeri och en mardröm om verkligheten och vad fan gör man här; vaken i sin säng med saliv på kudden och täcket ovanför. Det finns en låt för folket som stod kvar och såg sina älskade åka därifrån, och tindrande stjärnor dog i deras famnas och det finns en låt för allt sånt där.

Beat

I hela mitt liv kommer jag få slåss mot de som säger att "beat" är ingenting. Och jag svarar att beat är ingenting. Och sen sitter vi där tysta och jag går hem till mitt rum med väggarna fyllda av Tom Waits och Allen Ginsberg och William Burroughs och jag läser och jag sväljer och jag förstår ingenting. För beat är ingenting och i allt det där ser jag mig själv, beat är som livet, och livet är ingenting. Egentligen. Det är ett sätt att leva, ett tidsfördriv och jag läser det inte för att skratta, jag läser det för energin och för att jag i allt det där, i alla tankar, kan se författarna sitta uppe med en penna och ett stearinljus och jag kan se alla sömnlösa nätter och frisyrerna och jag kan se skägget och hopplösheten och fönstret mot 42nd street och ’vad fan gör alla där’, och jag kan se utanförskapet. De tänker inte. Och jag är likadan. Som ett astmaanfall, jag andas in men kan inte andas ut. Och hjärnan är fylld av luft och tankar och en orkan dundrar förbi och alla tankar vill fram men inga tankar kommer ut och jag måste sätta mig ner och sortera allt, om det går. Och jag sitter där och allting händer, folk pratar, jag tittar på filmer, men sitter och sorterar tankar och ingen förstår och ingen förstår William Burroughs heller, så vi sitter rygg mot rygg och jag har alltid letat efter någon att kunna luta mig mot. Oförmågan att se ett sammanhang, den totala oförmågan att rensa upp efter mig. Filmer, och jag ser varje klipp för sig, som en stillbild och jag ser regissören ligga sömnlös den natten för allt blev inte som de skulle bli. Och alla har bilder i sina huvuden men ingen kan måla de på bild och det är konst, och när vi ser konst borde vi tänka på konstnären som ligger sömnlös på natten för att bilden i huvudet inte blev som den skulle bli. Därför skrev Kafka dagbok, därför spelar Neil Young fortfarande in musik, och Picasso målade tavlor. Och ingen tänker alls. Och det är låtar, men jag ser låtrader. Böcker, men varje mening lever sitt liv, varje ord står så ensamt, mot varandra. Som jag och William Burroughs. Och de bär en hemlighet, och en hemlighet för varje ord, och jag vill inte veta svaret, för då förloras allt. Tavlor, men jag ser bara penseldrag. Jag ser bara penseldrag överallt och jag vet inte vad det betyder men jag vet att jag är liten och det är alltid något. Och varför skrev de så där? Varför målade han en vas med solrosor i? Varför skrev Goethe "idag, skrev ingenting" i sin dagbok, varför sjöng Springsteen om Nebraska och sin bror som jobbade på barackerna och vilket nummer det var. Allt det som inte handlar om någonting. För det är tristessen, det är dagarna då ingenting hände, och det är där vi lever våra liv. Med glasögon och gamla vykort och en ny almanacka för nästa år och vi lever där. Och beaten lever utanför, som alla dagar som sprang för fort förbi.

Steffo

Springer runt till restauranger i stan. Vem är profeten i den här stan när gatulyktorna står som gravstenar över gravarna på trottoaren där någon säljer begagnade t-shirtar med en playboy-kanin på ryggen och vem är försäljaren och vem har köpt sitt liv i allt det där när skyltfönstrena sålt sina dockor till en porrfilm med Regina Lund och nu ska vi göra pornografi till en konst där alla står på samma nivå, och alla tar varandras kön och svingar i luften och det är ju så det går till säger Regina Lund när kamerorna stängs av och bredvid står Agneta Sjödin och hånglar med Runar och det är ju så det går till säger kameramännen när Agneta Sjödins näsa går av och bits itu av Runar och Runar har näsan i munnen och Agneta Sjödin skrattar och säger "I thought love was only true in fairy-tales, and for some one else but not for me". Och vem fan ska kriga för sina tankar? Vem tänker och vad tänker de på? Vad tänker profeten på när han ser gatulyktorna blåsa i vindarna och vad tänker försäljaren på när det är storm i stan? Femmans spårvagn har slutat gå och vinden håller tag vid en hamburge-bar. Steffo håller tal, Steffo med slitna jeans och ett armband från Hultsfredfestivalen 2002 och en sidoväska från H & M och pins med Rolling Stones och Converse-skor med neonfärgade skosnören och håret som hänger i nacken och blicken, för den blicken kan ingen döda, och så många flickvänners beundrare har försökt döda den förut. Han håller tal om socialdemokrati och samhället i sig och han citerar Platon och hoppas att ingen ska förstå och säga emot för han vet ju ingenting, för han är allt bara ord och han citerar Camus och när alla varit tysta för länge säger han att alla borde läsa Fanon, och han letar efter någon som ska förstå. Men inga letar efter sånna som han. Och pojken som stod längst fram och lyssnade går hem till sin lillebror och säger likadant och han lånar Camus från ett bibliotek mitt i stan, och en bok med guld i kanten och dammigt omslag, och han läser och håller tal vid middagsbordet och familjen tittar på honom och håller med som de alltid gör, och han är ensam på sitt rum varenda lördagskväll och radion spelar Velvet Underground, och Nico sjunger som ingen har sjungit förut och plötsligt inser han hur ensam han är i hela världen och vad är det man ska förstå? Och han gråter, som så många barn har gråtit förut, och lillebror bli aldrig som jag när du blir stor. Och lillebror har bilar på sin vägg, och han läser Fanon och "Jordens fördömda" blir ett slag i ansiktet på den han är och han slår sig själv som han slagits mot kompisar förut, och slagits mot de som aldrig förstod, och han slår mot storebror nu, och storebror går därifrån. Och alla är på jakt efter kärleken, så han går till ställen där alla ensamma jägare har satt sig ner, på bänkar vid spårvagnsstopp och han sätter sig ner på Järntorget och ser dagarna gå, och någon frågar vad klockan är och han frågar om hon är kär, och sitter kvar och ölburkarna rullar på marken och mobilen i fickan utan mottagna SMS och han letar efter Steffo. Han letar efter Steffo. Och Steffo går förbi och han säger "Hej". Steffo säger "hej" och de dödar varandra. För sakens skull, för ett tidsfördriv, för mobilerna utan mottagna SMS. För kärleken.

Don't flake out on me och Sandy Row

Nya låtar då???

En popgeneration av folket som aldrig räckte till i någonting och hamnade på sovrum i för små städer och såg solen gå ner som ett adjö till det som fanns och såg solen gå ner med ett hånleende på läpparna och såg solen gå ner bakom bergen och bakom bergen fanns ett nytt liv och nya städer och de väntade på månen som aldrig kom, och i varje hus väntade folk på månen som aldrig kom. Och blandband spelas in, och blandband får fylla tystnaden och ensamheten med ännu mer ensamhet och tystnade efteråt är värre än förut, värre än någonsin, för väntan på månen som aldrig kommer, inte i natt, och morgonen är sen. Vinden bryter grenar, och grenar bryts som fågelungars ben. Blandband spelas in och skickas iväg till husen på andra sidan bergen och ingen vet vem som skickade, och den som skickade vet ingenting. De finaste blandbanden i världen spelas in.

1. Hefner: Don't flake out on me. En sång om att sluta dricka och det känns som den sena morgonen när solen inte ens orkar resa sig och de få strålar som orkar igenom molnen och över bergen lägger sig på köksbordet och det är söndag. Det är söndag efter lördagen när alla drack för mycket och vem kysste Elin bakom ryggen på Marie? Alla har åkt hem och brevet till en vän blir en stilla undran om vem man är och vad fan hände egentligen, ett förlåt och ett löfte om framtiden. Och brevet skickas till hon som aldrig ringde och slutade ringa när du grät och sa att dina föräldrar skulle skilja sig, och på brevet har du skrivit hennes dikt och dikten som hon skrev när hon grät och berättade att hennes föräldrar skulle skilja sig och du satt där bredvid och höll hennes hand och det kysstes kyssar och kramades för en bättre framtid och blickar med kärlek för att allting skulle ordna sig. Och brevet skickas till hon som bara försvann en dag, med en söndrig mobiltelefon och en trasig tågbiljett och det var tåget från Dublin upp till Sandy Row, för det fanns en bro där alla kastade pengar i ån som rann under, och det finns en gata där alla kanibland. Och brevet är egentligen bara en fråga om hur det ser ut där, om änglar finns, och hur alla skyltfönster ser ut och solen som skiner och orkar upp varje morgon, och kaffet på bordet värms och tidningen på bordet bleknar och ögonen blinkar och solglasögonen och drömmen om Lou Reed, och tåget från Sandy Row, utan returbiljett och i Sandy Row finns drömmarna och av drömmarna dit finns bara drömmar därifrån.

Indien

Jag var i Indien. Och jag lämnade Indien som det var. Jag lämnade de tysta gatorna med en sång om att komma därifrån och jag sjöng "they never sent me, up to the tower" från en Flaming Lips-låt som har maskaran rinnande över hela kroppen och tårarna har gjort näsan skrynklig som ett russin. Att läsa beat blev bara ett sätt att vara, en anledning till att inte rätta sig efter andra och censurera ord i meningar som tankar i fantasin, för drömmar är tabu för de som aldrig gjorde nåt med sina liv och sitter och läser "Jan Guillou" och går ut på gatan när Horace är där och frågar varför inte "Astrid Lindgren" fick något pris. Att läsa beat blev ett sätt att föra ihop två tankar med varandra, och även tankar som inte sitter ihop kan gömmas bakom samma ord. Och Indien var ingenting för de som inte gav pengar till tiggarna på stan och för tiggarna på stan var jag ingenting. Jag var han som bara gick förbi, med fickorna fulla och en tom hand och svarta läppar av en svart tunga som sa "leave me alone" och för alla andra var jag som tiggarna på stan med mina trasiga skor och lukten av svett, och jag hade fett hår och de kallade mig "sir" och jag stirrade på dem och sa varför kallar ni mig för "sir" när jag är som tiggarna på stan? Och de såg pengarna i min ficka och svarade med ett pekfinger och en ängslig blick och för tiggarna på stan var jag ingenting. Jag var han som visslade popsånger och sjöng låtrader om vägarna därifrån. Och Indien fanns ingenstans, för så fort man kom, så förvandlades vardagslivet till en festival och här kommer en kille från väst och säger någonting och han ber om ett glas te och lite passion och den tiggande handen visar vägen därifrån mot ett annat liv, och en annan stad, till flyplatsen i Mumbai och flyget som lyfte två timmar för sent för ett ostädat plan från Paris och någon gång kommer stunden när allt sånt där inte spelar någon roll. Och på flygplanet satt männen i kostym och berättade om Indien som pojkarna på Union Square berättar historier om lejonen i Afrika och de har läst Hemingway och vi har alla läst Hemingway för vi har drömt om lejonen i Afrika och lejonen i Afrika springer runt på Union Square som dollartecken i en kassaapparater och männen i kostym sa att Indien var bra, och hur kan man säga något sånt där när tiggarna på stan sniffar lim och äter bananskal som hundarna på trottoaren äter plast och kemikalier, och grisarna och kossorna, och de letar efter vägar därifrån men de drömmer inte. De väntar på ett nytt liv och de väntar på att dö och flyta ihop med soporna i Ganges och förenas med fibrerna av kläder som tvättas längs stranden och ut i havet. Människorna i Indien drömmer inte, med de väntar. Och de väntar på en bättre tid.

The Train

"The kids are comin' home from school
must be quarter past"

The Train är säkert Frank Sinatras bästa låt. Och jag vet inte vad som hände när jag såg den jävla filmen som alla har snackat om sen jag var 13 år och viskade till pappa att "Jim et Jules" var bra och snart visste alla det och jag satt där. Och de sa till mig, "Casablanca, Casablanca". De skrattade och log, och hela tiden satt jag bara där. Och vad fan ska man göra när man är 13 år och alla är stora, världen är stor, och bordet man sitter vid är lika stort, och man sitter bara. Jag satt bara där. Och det tog åtta år och ett slitet bibliotek i utkanten av stan och jag hyrde den, och den var inte längre bara en del av en barndom som ingen förstod och vem tror att en 13-åring gillar "Jim et Jules" på samma grunder som en 32-åring, eller pensionär. Och Casablanca var filmen som var överskattad innan jag ens såg den och jag såg den och allt blev klart, och den var bra, och jag Humphrey Bogart satt vid ett bord i Casablanca och väntade på att Ingrid Bergman skulle komma från Paris och de sa "We will allways have Paris" och bredvid satt en kille i svart och spelade jazz och sjöng "..killing time.." och Humphrey Bogart satt och drack whiskey, och från den scenen, den starkaste jävla teater som spelats in, växte Sinatras "Watertown" upp som en växt mot himmelen och alla stjärnor den aldrig skulle nå och jag förstod Sinatra för Sinatra var precis sån där. Och "The Train", lyssna på "The Train" och gråt. Och "I think this is the beginning of a beautiful friendship", och jag vill slita ut hjärtat och riva isär det i bitar och försöka sy ihop världen med alla sina avslitna och utdragna delar som bara ligger där, och jag vill sy ihop världen igen, och jag vill sy ihop den med ådrorna från hjärtat och ådrorna i kroppen och hjärtat som pumpar ut blod som vatten och vatten görs till vin och alla blir fulla och alla blir glada och byter ut Sinatra mot Happy Mondays och en flaska gin.

Tom Waits

Upp och ner. Byter tårar mot saliv. För det finns ingen som ser. Vände mig om, och ph-ph-ph-plötsligt fanns ingen kvar. Det finns ingen där som ser. Och kärleken. Att gråta i tystnaden. Som att käka för smaken, den lurar oss alla. Att gråta i ensamhet, käka för smakens skull. Man blir fet, gråter, och sen dör man. Jag byter tårar mot saliv och spottar. Och jag vill spotta blod. Som hjältar gör. Jag vill slåss, som hjältar gör. Har ni hört Tom Waits? Jag gav Rain dogs till en tjej jag tyckte om ------>>>>>>>> sen sågs vi aldrig mer... Tom Waits är etT VYKORT..ett gatuhörn syns.. omringad av planscher, och det är fest i stan... Jersey..och gatuhörnet i Jersey..med en lykta ovanför,, den svajar i vinden och stolpen har böjts av tristess.. och alla planscher och posters och nya biofilmer, och premiärer och konserter, det är ingenting.. för han står där, med huvudet nedsänkt.. och stirrar rakt fram..Tom Waits.. på andra sidan går folket förbi,, och det regnar.. han lutar sig mot väggen, i svart rock, och lånGT sprETIGT hår.. fett, knådat av vinden, knåda till toffsar.. men vem bryr sig när det finns klamydia och HIV och biopremiärer i stan och ibland åker James Dean förbi.. Det är Tom Waits, för på andra sidan gatan går folket förbi. Och skyltfönster och neonskyltar och alla är där för de vill bli likadana,, och reklampelare för en ny eskalpad. Han stirrar rakt igenom allt som rör sig, för han är trött. Han är trött av leda och besvär. Men han är trött på folket på andra sidan och neonskyltar som blinkar som blinkande stjärnor och var finns månen,, >>>egentligen<<..månen gör grimaser över molnen, men det är ingen som ser och maskaran rinner ner över kinden som Hudson river i gryningen och Arabiska havet med olja på ytan och fåglar som fastnar och fåglar som dör. Och på baksidan av vykortet har någon skrivit ett brev till sin pappa, som är död sedan länge, och dog, bakom en tomtemask och ingen visste vem tomten var för han var snäll och gav julklappar och stack när barnen grät för en misslyckad jul och vodka med salt. Pappan, som försvann i Denver bland tåglokens rök och rallarnas svett och snack om tidningarna med brösten och det är klart att man ska göka ibland. Han frågar vem han är, och postar vykortet till någon som vet.

Nicole Kidman

Boom, boom, boom.. och ryssarna kom aldrig fram till Kuba. Jag önskar, ibland önskar jag, att de hade försökt en gång till. Och en ny film om Kuba-krisen. Och Brad Pitt som Fidel Castro. För han är så jävla snygg. Brad Pitt med skägg. Ha, och på dagen som förändrade mitt liv läste jag "Howl!" av Ginsberg. Och sen ville jag bara ha något som betydde någonting. Som Nicole Kidman, hon är kass. För jag har snackat med en filmregissör. Han sa att Nicole Kidman är kass, hon är en docka.. men en docka kan inte röra sig. Kan inte le. Kan inte säga någonting. Står bara där. Som Nicole Kidman.

Wild horses

Det finns ett missförstånd någonstans. Det finns missförstånd överallt. Och jag hatar folk ibland. Jag hatar folk som fyller en Bruce Springsteen-konsert utan att älska Nebraska. De älskar bara muskler, de älskar att se den stora Bruce, Bossen, som pumpat upp sig på gym dagen innan och "hej, jag har en avsliten t-shirt och svett på magen", så jävla manligt. Och de gillar manligheten. De lyssnar inte på texterna, men de gillar att höra han sjunga "born in the USA" och de gillar att sjunga med för de gillar att hoppa så att Ullevi nästan går sönder och dras med i vinden där alla står med munnarna öppna och sen säger att det var så jävla bra, och tar kort med engångskameror och snackar med brittan och uffe om allt på en fikarast i Malung, och utanför åker gråa bilar förbi. Jag hatar sånt folk. För sånt folk har inte fattat någonting. De har inte fattat att samma Springsteen utan samma stora fickor med samma kåthet för pengar, hade suttit som Conor Oberst på Trädgårn och gråtit och sjungit om sin bror, Highway patrol man, och Mansion on the hill, och gråtit. Och ylat med rösten. Så att den försvunnit med vindarna, och ingen på Ullevi hade förstått, och de hade klappat i takt och sjungit "bossen, bossen, bossen".. och det fanns en skitrolig sak som sas på p3 för några år sedan, att Sverige har ett speciellt förhållande till Springsteen för här kallar vi honom för "The Boss".. det är så roligt, och så jävla genialiskt och komiskt och egentligen tragiskt, bara tragiskt, så jag skrattar och gråter och skrattar. Men bossen är bara ett barn som egentligen står i spegeln utan muskler och skriver dikter på servetter om sin bror och han borde spela på Trädgårn någon gång. Jag skulle vilja se han gråta. Och svettet på pannan, är tårar i ögonen och publiken på Ullevi fattar ingenting.

Haa, dete är samma sak med Rolling Stones. Och ingen fattar att Mick Jagger är en liten jävel. Mick Jagger och Keith Richards är små barn som åkte till Jamaica och skrev den finaste låten, den vackraste låten om vänskap, som jag hört, en ballad, och de döpte balladen till "Waiting on a friend".. och det är kanske Rolling Stones bästa låt. För att det är Rolling Stones. Och det kanske är baksidan. Jag ser det ofta så, jag ser Mick Jagger efter en konsert, i en liten källar-logé, och omklädningsrum och hela bandet ska ut och spela några bonuslåtar till, men Mick Jagger sitter kvar och blir avsugen av en tjej som stod längst fram i publiken och redan sugit av Nick i Backstreet Boys,,, men för Mick Jagger spelar inte det någon roll.. och han sitter där och alla andra ber honom komma ut och spela några låtar till.. men Mick JAgger skiter i det och dricker ett glas sprit och somnar naken och är full och dagen efter.. med bakfyllan framför ögonen och håret bakom öronen och alla andra i bandet bredvid.. fattar han.. och skriver "Waiting on a friend", som ett förlåt. Och det är baksidan av Rolling Stones. Men baksidor säger alltid vem man är. Och Rolling Stones skrev "Waiting on a friends", och sen skrev de "Wild horses", med samma ängsliga blickar. Och små muskler i stora låtar, krympte, och blev en liten hands grepp runt en svettig mikrofon och Mick Jagger stod där och sjöng i strålkastarljuset och han sjöng "Wild horses" och kollade ner som om han skämdes och som om hela hans familj och alla som sugit av honom och gamla flickvänner och de som bara var där och barn och allt, stod framför honom och höll varandra i handen. Och han visste vilka de var, men de visste ingenting. Och han sjöng för dem. Och han stod där och sjöng med skuggan tätt intill och strålkastarljuset i ögonen och han sjöng, och han var den ensammaste mannen i världen när han sjöng den låten. Och han sjöng, och dansade inte längre. Han bara sjöng och lät armarna ligga vid sidan, orörliga, nerfallna. Men han sjöng i alla fall.

Stora, bruna, löv.

Ahh hhh Hhh. För jag har läst beat. Det är dagen efter dagen som förändrade mitt liv. Inte för att det hände någONtIng. InTE för Att JAg såg någonting. Jag har sett döda människor, men jag är INTe rädd, för döda människor pratar inte med mig. Det var bara det att jag bestämde att det var dagen som skulle förändra mitt liv. Och jag kollade på allt, tog in allt i två sömniga ögon, en full hjärna, hög av whiskey och gin, ett sorgset leende som skrattat och gråtit till döden av en Clown. Jag såg allt och sen sket jag i allt. Och nu sitter jag här. Dagen efter dagen som förändrade mitt liv. Och jag kollar på alla andra som levt sina liv innan mig. Och de hatar allt som springer förbi. Alla som går på gatan, springer Avenyn fram, utan att tänka. Stora, bruna, löv, ramlar ner för himmelen. Men för de som springer, är stora, bruna, löv, bara stora, bruna, löv. För en del, är de hösten. En sorgsen horisont, och snart kommer vintern, och det blir storm i Vasastan. För mig är de stora, bruna, löven, bara människorna som inte gör någonting med sina liv, som inte tänker. Som inte spränger väggar, som de blev sprängda till världen av hysteriska skrik och en barnmorska som går hem och onanerar till ljuden av en skrikande bäbis och tittar på barnpornografi med prästen i kyrkan som aldrig fick någonting, och flydde till kyrkan, för att han inte fick någonting, och gömde sig där som en anledning för att aldrig få någonting, aldrig söka något som ändå ligger för långt bort för att fånga. Och jag lyssnar på Daydream beliver. Och de stora, bruna, löven betyder inget mer än en dans, med en sexpack folköl på en parkbänk i Bältespännarparken, och jag sitter där med benen i kors och armarna i kors och ser de stora, bruna, löven, för människorna som går förbi och inte ens undrar vem jag är, som inte ens ser. För alla dör med munnen, fiskar dör med munnen och Oscar Wilde dog likadant. Jag tittar på Tarkovskij för att aldrig bli som de, för att aldrig se bruna, stora, löv, som löv. Jag är dum, det gör mig kanske dummare. Att fylla varje bild, och varje scen i ett äktenskap, med slagsmålet och örfilarna och de hårda orden med revolutionen i luften och svordomarna och de kalla blickarna, och ögonblicket när båda vet att nu finns det bara vägen härifrån kvar, och de letar, och de letar bara anledningar för att springa därifrån. Jag fyller varje vacker bild, med ett sorgset ansikte, ett ansikte av någon jag inte gillar. För jag kommer ihåg varenda ansikte, av varenda människa, som ställde mig här. Där jag står. Det finns dagar då ingenting betyder någonting, och de finns människor som inte betyder någonting, för att de har fastnat där, men inte för att de har fastnat där, utan för att de inte vet att de är där, för att de inte vet vart de är, och inte kan skilja solnedgångar från varandra, en horisont från en annan, ett stort, brunt, löv, från ett annat stort, brunt, löv. Och sån vill jag aldrig bli. Det är dagen efter dagen som förändrade mitt liv, och det enda som hände på dagen som förändrade mitt liv, var att jag såg alla sånna människor, och de såg på mig, de tittade, och jag tänkte, och jag tittade, och jag tänkte att idag kan jag skriva hursomhelst. Stora, bokstäver, med små versaler. Jag kan skriva fitta. Eller kuk. Eller hora. För de kommer ändå inte förstå. De är som löv, ett löv är bara ett löv. Ett ord är bara ett ord. Men någonting är ingenting, för de som tror på allt de hör.

Like a rolling stone

Världens bästa låtar, och så kommer det säkert alltid att vara.

1. Bob Dylan - Like a rolling stone ... Det är som att höra pianot släppas från våning fem och ner på sjunde avenyn, och veta hur allting ska gå. Ilskan, jag kan se Bob Dylan i studion, spela in, sjunga "how does it feel?" med salivet som spott av blod på mikrofonen. Jag kan svettet rinnande ner, som tårar över en ärrad kind, från två sömnlösa ögon, men trötta av whiskey och gin och alldeles för mycket hat och förakt. Jag kan se 199 sömnlösa nätter, och jag kan se mer än så. Jag kan se Bob Dylan på en buss till Greenwich Village från Denver, med Allen Ginsberg och Jack Kerouac i sina händer, med en handrullad cigg i sin mungipa, och på den 200:e natten, fylld av mardrömmar och hat, gick Bob Dylan ner till studion och sjöng det här. Det där. Det där som alltid funnits där. Folket på gatorna som går förbi, och alla folk bredvid som hatar dem. Bob Dylan har varit där. Jag kan se alla söndriga servetter, med ord på. Med poesin som Bob Dylan skrev, och fördrev tiden med. Söndriga servetter, söndriga av regnet i pannan, torkade av solen i ögonen, och vinden runt omkring, och blodiga av blodiga sår. Men fyllda av hat, och dränkta av förakt och när Bob Dylan sjunger är det som att hatet och föraktet för första gången gör sig värdig sin existens. Det är så jävla vackert. Det är bara så jävla vackert som man vill lägga sig ner och gråta och inte fatta någonting. Och man vill dansa. Jag vill dansa och slåss och slå ner alla som dansar bredvid, med armar som vevar, bara vevar av energi. Som att någon snurrat igång de, och jag vet inte hur jag ska sluta, och jag vet ingenting. Och på dansgolvet, då, blir "Like a rolling stone" världens bästa låt. Och det är som att disco-kulan i taket ramlar ner, och blir en spegel, och i spegeln finns alla som man hatar, och där står man själv, som Bob Dylan på omslaget till "Highway 61 Revisited", med den spräckliga jackan, frisyren, och blicken. Och man dansar vidare, högre, starkare, och argare, för man är cool. Så cool som bara en ung och oförstörd Bob Dylan var. Och sen skrev han "Like a rolling stone" och han knullade sönder allt som funnits förut, och han knullade sönder sig själv mot en lyktstolpe i Harlem, en söndrig, skev, en sån lyktstolpe som alla hundar pissar på. Och han förlorade oskulden där, och man hör det. För man hör tystnaden efteråt.

Det blir nog slagsmål i natt

Vår flytt till en annan galax.
Det blir nog slagsmål i natt.
För spårvagnen har slutat gå.
Och människorna har sprungit därifrån.
Lyktorna ser så ensamma ut.
Och Poseidon har brutit ihop,
i famnen, och över ett kallt hav,
med vattnet sprutande,
som spott av blod och saliv.
Det blir nog slagsmål i stan i natt.
Och storm på vägen hem.
Och de stora höstlöven,
med vardagsromantik,
och poesin på baksidan,
och de sprang därifrån med livet i sina handväskor.
Jag stod där utan någonting.
Trädens kvistar bryts,
som fågelungars ben.
Med vinden i sitt hår,
och regnet innanför.
Det blir nog slagsmål i natt.

Madchester

Och vi var 17 år och det var kallt ute och det blåste och vi cyklade och skulle bli fulla ikväll. Vi skulle bli fulla ikväll. Och det regnade. Det var öl, sprit, och vin. Och en svart ryggsäck med kardborreband hade någon packat ner en stor flaska sprit. Det var där jag såg den för första gången, och allt blev så uppenbart. Stone Roses - Stone Roses. Det blev så jävla uppenbart. Vi skulle dansa ikväll. Och jag såg omslaget, citronen mot bakgrunden, och det vackert och jag visste att jag att där låg en hel generation begraven, en hel kultur, ett helt jävla Madchester. Och jag ville krypa in i skivan och bara vara där och dansa. Det var Englands hippie. De som överlevde vintern i Woodstock, som om de en kväll bara gav upp och lade ner allt snack om politik och bytte ut John Lennon mot lite dansmusik och bara ville dansa och vara lyckliga, och knarka. Och inte bry sig. Det fanns en ny beatgeneration. Och den växte upp i Manchester, bland gråa radhus, i ett grått moln av morgondis och avgaser, och på gator där allt såg likadant ut. Det växte upp en generation som inte längre orkade bry sig, och det fanns ingen plats för dem, för det fanns inga dansgolv. Och sen kom The Factory. Och Shaun Ryder, som bara älskade musik, och älskade så passionerat och så mycket, så att kärleken bara blev tydligare och tydligare, och ur den växte ett geni. Ett geni som gick från band till band och exploderade med Happy Mondays. Och det var människor som samlats, och människor samlades runtomkring Stone Roses, och Manchester är fortfarande fylld av historier och berättelser om dagen då "Fools gold" släpptes. Hela Oxford street vilar på berättelserna om dagen då "Fools gold" kom. Som om Messias var där. John Squire hade gjort sitt mästerverk. Och människorna som samlades runt Stone Roses och Happy Mondays sökte dansen, det var människorna som aldrig hittade The Smiths eller Joy Division, för att Morrissey och Ian Curtis aldrig var någon vän, aldrig gjorde livet så jävla mycket bättre, de var gudar, på sitt sätt, de var där för att avgudas, men aldrig för att hållas i handen, aldrig för att dansa med. Och skillnaden hette Oscar Wilde, och Morrissey och Ian Curtis skrev som Oscar Wilde, de förlorade sig i samma poesi, förlorade sig själva som Oscar Wilde, bara för att skriva likadant, och falla ner i samma grav som Oscar Wilde, som så många gjort förut. Där fanns självutlämnandet, att stå ensam mitt i Manchester och bara vara liten. Där fanns föraktet för samtiden, för den tid de levde i, som att de hade allting inom sig, redan. Och allt var på liv och död. Madchester visste ingenting, och var inte förlorade. De ville bara ha kul. Och när Ian Curtis och Morrissey byggde sin lyrik på gamla Wilde-noveller, så gick Happy Mondays och Stone Roses runt i Manchester, runt längs de oändliga stenmurarna runt de oändliga radhuslängorna, och samlade ord från allt som stod klottrat. Det är skillnaden. För gatans poeter är alltid mitt i. Oscar Wilde ställde sig ovanför och kollade ner.

vi fattar INgeNTing

lyssna på Love "Alone Again or", och dö. långsamt dö. bara långsamt, tyst så att ingen hör.

**##Dansa, $$¤¤1995 is missing busses... Just like honey... Waterloo Sunset... Transmission... Sleepin' in.. France Gall.. The Fear is on.. ///You can't hurry love/// _m_o_t_o_w_n_ dansa eller dö. :Quality control: : :17 år.. Heroes, Before We BeGiN - - - > >CONCRETE AND CLAY < < - - - - Watch out, Sally!!!! the Upsetters___Brimful of Asha__-FIGHTTest a house is not a motel,,,,tWeE,, you were right.. lalala-håll käften.SHE BANGS THE DRUMS!!!!!!!! !=?"O#!?#"=!?"=#!=?"#?!=#"?!=#?!=# ?" BOYS DON'T CRY...Lee REmiCk..DAmaged goods..*Space Oddity* (för så nära får inge gå, och så nära får ingen gå) The:-Ballad of JOhn and YoOKOO. //""""""ha, bAra EtT SÄTT att förlora på- ta upp handväskan, GUCCI-, tvätta av märket så att alla ser, såja, såja, jag vet att du vill. och låtsas att du inte finns. titta ner, säg "TIIIINDERSTICKS" högt så att alla hör,,,harkla dig för uttalet,,,säg det igen...säg att TINDERSTICKS är världens bästa band...ingen kommer Förstå Dig INGEN KOMMER Ens förstå om du menade det du sa... men för dig så spelar det ingen roll.. du har delat med dig av konsten... och det är att SkapA sig ett EGeT Liv. SKAPA dEt. bara för atT slÖSA på Det. SlåSssSs. säg Hej till FOlK på StaN. låtsaS ATt DU LEVer. för BARA SÅ lEEVER Maan.">>>""//- [I don't wanna be filled with doubt][I don't wanna be a good boy scout][I don't wanna have to learn to count][I don't wanna have the biggest amount][I don't wanna grow up]]]]]]]]""..!!


bilder på folk som kollar bort, som inte finns. som drömmer. som säger "hej" till busschauffören och rånar pensionärerna som sitter längst bak, och hej, jag ska sitta längst bak i mitten, för det är en buss till ingenstans, och någonstans går folk av men skit i det, skit i det, det betyder ingenting, vi åker bussresan fram, tills den stannar, tills den rostar sönder och halkar av bron ner i en å som är full av lik från broar där någon stått längst upp, på kanten, och predikat om hur allting ska bli, och sagt att om ni inte orkar mer så hoppa, hoppa och dö, försvinn, och en hoppade sen hoppade alla andra efter, och ingen förstod längre någonting. och killen med glasögon stod kvar väldigt länge, tittade på månen och tittade på stjärnorna, men såg ingen som tittade på honom, och till slut hoppade han också. för han tänkte att här kan ingen vara, och här blir man ändå inte det man vill. man blir gammal, vuxen, får en bil med 5 års försäkring, försäkrar allt man har i hela sitt liv, och låtsas att man hela tiden vinner över döden...HaaAA ni vet inte vad det innebär...och vi åker bussresan fram..vi åker bussen fram till ingenstans för vi har inget bättre för oss. någonsin!!!

vi fattar INgeNTing. Vi vill inte fatta någonting. jag Är trött, så jävla, trött. så jÄvlA trÖTt på folket sOm vet hur aLlting är. varFör vet de alltIng? redan? läs BeaT!!!! till vilket pris har de köpt allting som de har, och vet.. de fattar ju ändå ingenting de ser.. och jag är vad jag ser.. men de tittar inte, för de är rädda för det de inte är.. det som finns runt omkring.. och vi läser BEAT.. och vi är ingenting.. om någon frågar, så säg att vi är ingenting, precis så små och oskyldiga som ingenting.. och precis lika redo för att explodera och klä sig i någonting som betyder någonting.. men ingenting är fylld av känslor, och utan någonting, kan man inte förlora.. och jag är rädd för sånt.. jag är rädd för att förlora.. för om jag är förloraren, sämst.. så kan jag inte förlora mer.. och jag kan inte vara vinnaren,, jag kan bara vara rädd.. rädslan för att förlora.. det är jag, sån är jag!!!!

Kärlek.

Folk har sex på gatorna

Jag var liten och hade inte fattat att kärleken, och hade jag fattat den så hade jag gråtit sen jag var 5 år och visste vem jag var, och jag hade gråtit för Ray Davies. Av rent jävla medlidande. Sånt som pop bygger på, sånt som bygger vidare till nya liv och en ny spegel som visar samma blodiga kropp, ihoptryckt i ett hörn, blå av blåmärken, svart av svärtan från tidningspapper och tidningar som visade nakna bröst för människorna som aldrig såg sig själva i något sånt där, för det finns ingen plats i verkligheten för folk som tappat bort den i drömmarna om en annan plats med en annan sol där nakna bröst står på rad och folk har sex på gatorna, och du sa att du drömde om Amsterdam, och folk har sex på gatorna i tidningarna och svärtan svartar ner min kropp, och jag är smutsig, men allt är fejk, för gatorna i tidningar har inga neonskyltar som slåss, och de ligger bara uppstaplade på rad, som om de alltid varit vänner, och under står tjejerna som slåss mot killarna för att bli torterade och könlösa i ett land som dödar känslor med tidningar utan riktiga gator, och de kastar in sina offer i mörka gatuhörn och ställer en spegel framför, som ett skyltfönster på Avenyn, och där står jag med min blodiga kropp, ihoptryckt i ett hörn, och utan ramlar hela livet förbi och barnen som börjar röka när de är fjorton år till flickorna med blommor i sitt hår och de går runt med tidningar utan riktiga gator, för de har förlorat sin verklighet i drömmarna om sex och frihet och knark och popmusik. 0-1 till verkligheten. Och 1-0 till passionen, som säger hej till alla som springer och ropar svordomar till de som sprungit förbi, och alla kan måla horisonter men ingen kan måla en solnedgång när färgerna förenar allt som står bredvid med det som står mitt i och solen glider in och glider igenom och i springan utan skuggor sover den, med armarna fria och ett öga vaket, på vakt, och jag undrar, vad gör du ikväll. För det blir nog slagsmål ikväll, och jag vill inte vara med.

Dansen

Jag springer, alltid utan att fatta någonting. Jag springer åt alla håll. För något jag såg på TV:n igår. Eller en TV-tablå, den har sagt mer till mig, än ett TV-program, någonsin sagt. För den den säger allting rakt ut. Jag springer åt alla håll och ibland vänder jag mig om. Vem kysste Elin bakom ryggen på Marie? Och allt sånt där. Så jag vände mig om och såg inte vad jag sprang och neonskyltarna i stan slåss med varandra och en staty har aldrig sagt mer om platsen där den står, torget, än de som kommer dit för att titta vart den står. Och nyheterna är bara en kavalkad av människor i roliga kostymer, på rätt plats vid fel tid. Och slåss, för det måste ju hända någonting. Sa jag, och lyssnade på Lou Reed. Vad fan vet jag? Jag läser beat, och det är allt. Allen Ginsberg skrev inte, han andades. De stora författarna, poeterna, har bara en tillgång, de kan förlora sig själv. Och de förlorar allt de har, de förlorar allt, för att förlora sig själva. Till smärtan, och blodet. På dansgolvet där inga dansar och alla sitter bredvid och skrattar när man haltar fram och DJ'n spelar Rolling Stones, för DJ'n spelar Rolling Stones. Start me up. Det är min plikt att dansa, så jag haltar fram, ensam under disco-kulan, ensam i glittret, och jag haltar fram, för jag måste dansa i natt. Jag måste dansa i natt, och jag måste skriva min poesi. Om han som dansade ensam en gång. Han som dansade, när alla andra stod bredvid.

Maffia

Stora män i svarta rockar,
jag undrar hur Ryssland såg ut,
maffia,
klädda i svart,
rockar med stora fickor,
döda eller inte döda,
dödade,
eller döda,
bara ett sätt att vara,
som att livet spelar någon roll.

Den stora mannen,
i den stora kostymen,
har alltid ett större verktyg i handen,
än vad han orkar bära.
Större än fickorna,
i de stora kostymerna.
Och de stora verktygen släpar efter.

Hela vägen,
fram,
hela vägen genom stan,
och fram,
till Havanna,
i gryningen.

Alone again or

1967. The year. Arthur Lee satt på kullarna runt Los Angeles och skrev poesi om döden. Men det var inte han skrev inte "Alone again or". Och låten låg bara där. Den låg där som låten Arthur Lee aldrig skrev. Och resten av "Forever Changes" blev en lång uppvisning, ett febrilt, febrigt, sökande, efter något som kunde överskugga "Alone again or"s skönhet. Forever Changes föddes där, i Arthur Lee's övertygelse om vilket geni han var, och det var dags att bevisa det nu, på riktigt. Han var 22 år och skulle dö om fyra år. Hela tiden låg "Alone again or" bara där. Som det finaste som fanns. Och Arthur Lee förstod det, och efter tio låtar, efter att ha tömt sig själv med "You set the scene", efter att ha skrivit "The red telephone" och "A house is not a motel", och tangerat allt som gör "Alone again or" till en av de finaste låtarna som finns, men ändå inte lyckats överträffa den, så gick Arthur Lee in och mixade om låten. Och lade sin egen röst längst fram. Från gitarrslingorna i början, trummorna, de som smeker, och blåset efter 40 sekunder, tills de sprödaste strängarna i slutet, är det stort. Så jävla stort. Det är som vindarna på Boulevard Avenue i ett stekhett Los Angeles och folket går nakna på stranden, och jag kan känna doften av sommar. "Alone again or" är kullarna runt Los Angeles där Arthur Lee skrev poesin om döden och där han fick för sig att han skulle dö om fyra år. Och "Alone again or" är Forever changes. Så jävla stor, och så jävla stort.

Bob Dylan

17 år, och full av dans. Det här är en kärleksförklaring till Bob Dylan. Jag vet bara inte hur jag ska börja.

Bob Dylan är gud.

Det är så jävla svårt för jag älskar Bob Dylan. Och Bob Dylan älskar inte mig. Bob Dylan är cool. Det är så jävla svårt för jag vet inte hur man gör med sånt man inte kan behärska. Han kan slåss med blickar, den mannen. Han kan döda med en enda blick. Han kan svära utan att prata. Och bara gå därifrån, som att ingenting har hänt. Det är så jävla svårt, för det omöjligt att skriva om något som berör. Något som stått i spegeln och möglat, och dammat sönder, och fallit in i grått, och ändå säger allt om vem man är. Fortfarande.

Jag ska göra en topp-5, om det går. Jag måste. Jag måste bli fri från tankarna, så att de inte kväver mig. Och jag dör, som Stig Dagermann. Som Franz Kafka.

Jag vet inte när det började. Men det spelar inte någon roll. Det började i gymnasiet. Och han hette Jean och var smartast i klassen. Och Jean lyssnade på Bob Dylan. Och alla andra i klassen hatade Bob Dylan, för Jean var inte den typen som alla gillar. Han var djup, och han visste det, han var poeten, den innåtsträvande, som hade allt inom sig och hade lärt sig leva med det, och inte behövde någonting annat för att överleva. Som Bob Dylan, en sån som läser Kerouac när han är alldeles för ung, och gör likadant. En sån som blir sittande med ett glas rött vin när han är 25 år och läser Albert Camus, bara för att skriva ner något som är likadant. Och Jean tog med "Visions of Johanna" till en svenskalektion. Det var där allt började, och jag hatade det. Jag hatade munnspelet.

Sen tog han med "Highway 61 Revisited" till en musiklektion. Och för den som inte har sett omslaget, är det svårt att förstå. Men Bob Dylan sitter i en stol, lite bakåtlutad, med en ful, spräcklig jacka. Och är världens coolaste man. Och han vet det. För han skiter i vad alla andra tycker. Han har fastnat där. Han skiter i alla som inte tycker om honom, för han vet att de som inte tycker om honom, är skit ändå; de har bara inte förstått. Och där föddes rocken. I den blicken. Bakåtlutad i en stol, med spräcklig jacka. Och där föddes rocken. Den föddes till tonerna av "Like a rolling stone", den föddes i ett hämndlystet, "how does it feel". Men den föddes i spegeln, i två ögon stirrande mot varandra. Och den lades i en krubba för att se dagens ljus i "Free Trade Hall" i Manchester, den där kalla, blåsiga, kvällen, i Manchester 1966. Den lades der för att vakna till liv. Och någon ropade "Judas", och Bob Dylan svarade "play fucking loud".

Och Bob Dylan är världens coolaste man. Nu orkar jag inte skriva mer, jag orkar inte göra en topp-5. Och fan. Fan. Fan. Fan.

Rädd

Jag vet inte vad det är. För jag vet inte längre vem jag är. Skuggan av något, med ryggen lutad mot en smutsig tågstation. Någon har klottrat på väggen ovanför, "Pedde the man was here - 2001". Det luktar urin. Jag vet inte ens om det är något, eller om det bara är jag som vänder mig om. Neonskyltarna på gatorna sänder ljus till mig hos skatorna. Vinden håller tal. Jag sitter med Tom Waits i hörlurarna, "Bone Machine", och jag tänker på allt som händer, och på allt som inte spelar någon roll. Det är 2004, och jag är är äldre. Stor, men rädd. Regn, och blåsigt. Jag skriver fortfarande listor på servetter, på tidningspapper, på allt jag kommer över. I telefonkataloger. På lappar som flyger iväg med vindarna. Samma listor som jag skrivet sen jag var 15 år, och tyckte att Dexy's Midnight Runners var världens bästa band. De är fortfarande bra, ibland bäst. Och jag vill bara sitta på i en parkbänk stan och ropa saker som inte finns; prata om sånt som berör. Jag vill ropa till alla som går förbi att "Daydream beliver" är världens bästa låt, eller "Waterloo Sunset"; sjunga "As long as I gaze on Waterloo sunset, I am in paradise". För jag vet vilka ord som kommer innan, när Ray Davies gråter, och jag är bara rädd för att bli likadan. De ser så ledsna ut. Nians spårvagn stannar. Och drömmarna om Chekhov. Nätterna med Kafkas dagbok. 16 år och med Tarkovskij i min hand. Det är ett nytt liv, och jag är här. Som i "Himmel över Berlin", när han hoppar ner från huset. Men jag sitter bara där. Feg, och rädd. Livrädd. Rädd för döden. Och alltid rädd. Jag sitter där och ser dagarna gå.