Prosa och konst

Det kommer bli mycket sånt här i fortsättningen, för jag kan inte riktigt tänka klart:

Jag hör ingenting, jag ser bara en kommentator som suckar och gråter och skrattar i kör.
Och det är väl så som det ska vara.
Jag hör ingenting.
Folket på andra sidan gatan, kan ni sluta att gå?
Kan ni bara lägga av?
Paranoia och whiskey i en jävla karusell.
Bob Dylan-bootleggs i brevinkastet.
VEM FAN ÄR JAG?
I just wasn’t made for theese days.
För jag hör ingenting.
Jag hör ingenting.
Men jag ser en man som slutat gå.
Som står ”in a pose that he wants more”.
Jag älskar att se han stå så.
Lutad mot väggen.
Harmonikan runt halsen
Gitarren över honom.
I strypgrepp runt midjan.
I strypgrepp över käften.
Springer på bakgator, ramlar ner i brunnslock.
Spårvagnen i två spår, jag i tre delar.
Tänk om det vore så,
Så jävla enkelt.
Men knappast genialt.
Fuck,
Varför måste jag veta, vad som händer i andra delen av stan.

En krönika om film

Som att blicken från den lilla pojken, svalde allt. Rakt av, rått och fortfarande pulserande. Med blodet i en strimma och blodet sprutande ut mellan tänderna och ut genom läpparna. Med all sin dysterhet och all sin tyngd. Och allt sitt mörker. Den lilla pojken svalde allt och Tarkovskij gjorde en film om det. "Spegeln". En film om sig själv. Det är säkert inte hans starkaste film, eller så, hans starkaste film är säkert "Stalker". Jag kollade på "Stalker" i en jävla film-orgie i somras. Av alla filmer som bländade förbi, så satte sig "Stalker" som ett lock framför ögonen, som en fluga på ögonlocken. Som att jag naglades fast i världen, i en värld, någonstans inne i skallen. Stalker: när de vandrade i tunneln och han som inte vågade gå först. Jag vet ingenting och ingenting vet jag, men det är ett eget kapitel i filmkonsten. Ho, fy fan.

Och sen kom den jävla "Hiroshima, min älskade", med stillbilder och poesi. Och allt flöt samman framför döende barn och en atombombssvamp. En kärlekshistoria mitt i förgörelsen, ett sätt att förtränga verkligheten genom att fly därifrån, och låtsas leva på håll. Och bara vackert, bara så jävla vackert.

Från "Himmel över Berlin" kommer jag bara ihåg en scen. Jag såg den som i en dröm, som i den dröm den var. Liggande på soffan med några folköl och kaffegodis. Sent, sent, sent på natten. Bilarna susade förbi utanför, vindarna höll tal. Och "Himmel över Berlin" fanns i luften, och den enda scenen jag kommer ihåg är när ängeln eller pojken, jag kommer inte ens ihåg det, sitter på taket till ett höghus och bara hoppar ner därifrån.

"Jim et Jules" var kärleken. Som att allting handlar om kärleken. Det gör nog det. Den jävla historien knäcker allt som existerat förut. Om folk som kärar ner sig och dör, och avslutningen knäcker allt som rör sig. Det är så jävla genialt att jag först bara faller ner och gråter, alltid med händerna över ögonen, och sen, när händerna sakta löser upp blicken, så förstår jag hur jävla genialt det är.

"Smultronstället" med alla sina drömmar och illusioner och visioner och en Bergman när Bergman är som bäst. Mystiken blandas med en slags oro över framtiden, och inför detta stiger ångesten in, ångesten i drömmarna och drömmarna som inga ändå förstår.

"Casablanca", och när Humphrey väntar på att Ingrid ska komma från Paris, är som musikvideon till alla Frank Sinatra-låtar som spelats in. Som röda tråden i "Watertown"-skivan. Humphrey är så jävla kär, och dricker whiskey. Pianisten spelar "Killing time". Och när Ingrid väl kommer så brakar allt loss, exploderar. I svart och vitt. Exploderar, och jag känner igen det så väl. Så jävla väl.

Reflektion: "This is our music 2"

Hej, det här är mer eller mindre ett brev. "This is our music" fortsätter att sabla ut lysande avsnitt. Ho, fy fan. Den japanska räven som hade tänkt så jävla mycket, på allting, i ett helt liv. Som hade hört ord som inte fanns, och bunidt orden till musik som bara låg i luften och virvlade som vårvirvlar och en citronfjäril på ruinens brant. "This is our music" gick rakt genom rutan. Och ut och satte sig i ryggmärgen och i huvudet och han sa att han gjorde bomber på nätterna, det var så jävla gulligt. Han sa det tyst så att ingen skulle höra. En kille med sitt liv mellan ögonen, med sitt liv i pannan, och ibland med sitt liv som ena handen i bakfickan och andra handen som en knuten näve.

Neil Young

Springer runt, men egentligen står jag bara där. Stirrar rakt fram utan att se, som Nico på alla bilder. Stirrar rakt fram som om ingen fanns. Eller ingenting. Alla andra går runt med sina liv, sina liv i portföljer, sina liv i perfekta slipsknutar eller sina liv som handväskan, den vita jävla handväskan eller pudeln som är så jävla stolt. Äckliga djur, äckliga varelser.

Jag står där som om ingen ska se, som om jag inte ville vara på Münchenbryggeriet den där vinterdagen 2003 när alla sjöng ”She make a breakfast, she make a toast, but she don’t use butter, and she don’t cheese, she don’t use jelly, or any of this!” och stråkarna som skär rakt igen, även då även nu, sjöng allsång med själva fucking Flaming Lips. Bandet av vår generation. Barbapappan för en popvåg av barbabarn: Mercury Rev., Primal Scream, Wilco, Spiritualized… och resten. Barbafadern och den allsmäktiga fadern. Jag kan lyssna på ”Yoshimi”-skivan och gråta som McCartney lyssnade på ”Pet sounds” och grät.

Jag springer runt och fastnar framför elektronikaffärer med tv-apparater i skyltfönstrena. Jag fastnar där som barnen fastnade där på Stenmarks tid. Jag hade velat vara med då. Jag älskar hjältar. Och jag kollar på Australien Open, och hatar Leyton Hewitt. Han är den onda pojken, han är så barnsligt djävlig, han är så oskön och pinsamt ynklig, ändå vinner han. Jag tror att jag inte gillar Leyton Hewitt för att han ser ut som en stropptjej i min gymnasieklass. En blond flicka med självlysande ögon och ”fuck you”-blickar, en typisk ”Like a rolling stone”-tjej. Och så fortsätter det.

Allt jag någonsin känner och någonsin ser blandas ihop till en gröt. En gröt som en dimma framför allt jag ser, jag tror jag ser, men ångor ur avloppsbrunnar och ångor framför människors käftar när de pratar i kör, ångor överallt. Ett iskallt Göteborg, och jag tittar ut. Jag tittar ut över ett stenkallt isande Göteborg som änderna i vattnet, bara guppande i takt med vågorna som guppar med mig. Det går upp för mig hur jävla vacker Neil Youngs ”Silver and Gold” är. Och det är inte något som bara händer sådär, jag ska lyssna på den i hundra år nu. Och fäller ner gardinen igen. Jag ska lyssna på spår tre, på repeat. Daddy went walkin’ är helt jävla total, helt jävla genial, ett jävla mästerverk. Så jävla bra.

"Mama's waiting / at the top of the hill / They'll be laughing / oh the stories they'll tell... / When he holds her / in his arms again / They'll be sweethearts / with time on their hands"

Mr tambourine man, Oslo - 81

Min sjätte Dylan-dag. Jag lyssnar på Loretta Lynn. Men den jävla låten jag hörde i stereon i morses sitter i än. Oslo 1981, Dylan spelar Mr Tambourine man. Med en helt annan melodi. Först sitter den alltid perfekt. Sen börjar jag undra om den är bra eller bara sentimental. Det är ju trots allt Dylans 80-tal. Sen börjar jag förstå att det är så jävla bra och jag bryr mig faktiskt inte.

No, no, no.

Det är som att Dylan slåss mot melodin, och malar ner den i en jävla gröt av skrammel och action. Det är som att Dylan sitter i en karusell som vägrar stanna men fortsätter snabbare och snabbare för varje varv. Och Bob Dylan pressas utåt och håller fast sig, men hänger ut. Och i den jävla oröran sjunger han Oslo-versionen av Mr Tambourine man.

Maaan!!

Axelryckning

Ah, jag vågar inte springa längre. Inte ett enda steg. Det känns som att jag lämnar en brinnande kåk. Vart jag än går. En brinnande kåk fylld av ungar och aska och ungar som håller sina dockor och skriker på hjälp och ungar med elden brinnande i sina hår. Men jag springer alltid, bara alltid, därifrån. Utan att försöka höra och utan att försöka se. Utan ingenting, men bara låtsas att inte se. Att inte bry mig. Och en axelryckning, i tystnaden. En axelryckning, jag springer därifrån.

26 januari: today...

Blah, blah, blah.

Regn som droppar. Fåglar som faller. Änglar som dör. Små barn i lera begravs. What is happening, kan man undra ibland. What's going on, kan man undra ibland. Jag bara sitter här, och ser gråa, blåa, mörka, och eländiga jävla dagar springa förbi. De verkar ha så bråttom. Alla dagar hand i hand. Lika jävligt enfaldiga, lika jävligt identiska. Som om de stått framför spegeln i hundra år bara för att sminka sig, och sen, verkligen, verkligen, verkligen, springa förbi utanför fönstret där jag går.

Ge mig upplopp, ge mig någonting att leva för. En tjej i BH, Svetlana från Ryssland, 22 år. Jag skämtade, nu skämtade jag igen. Men det får leva kvar, för jag kan inte radera någonting. Inte ett skit, inte ett piss. Det vore som att äta sin egen avföring, det vore som att drinka sin egen urin. Ett fall för "Frost", ett fall för Henning Mankell, ett fall för en fetis(h)tjock Leif GW Person, men knappast ett fall för mig.

Ett fall bakåt, eller ett fall framåt. En nacksving och ett parteröverläge. Ner i brygga, och rulla runt. Är det inte tragiskt att kranen Karelin förlorade sin sista match? Den jävla smörbönan till amerikan, den jävla idioten, kunde väl bara lagt sig ner. Så Karelin kunde strypa överarmen och blinka så där med ögat.

Folk kollar namnsdagar i almanackan, och skickar grattis-SMS. Snälla, vad lever alla jävla för?

Ray Davies, vad levde du för?

Snälla skicka ett vykort, för jag undrar så.

Missa inte, Eurosport 09:30 imon: världens bästa Federer mot en tennisryss.. who knows.. jag gissar på: 7-5, 6-4, 6-1...

Radio Dept...och sommaren 2003.

Sommaren 2003, det kändes som att alla indie-kidz satt på bänkar i stan och drack folköl då. Som när Moldy Peaches släppte sin skiva och det kändes som att alla dansade på dansgolv och dansade sig fulla, så jävla fulla, som för att dansa iväg från någonting, som betydde någonting. Som när The Strokes släppte "This is it" och det kändes som att alla dansade likadant, och rocken fick en behörighet, en stil, och ett ansikte. Säkert som när "Tigermilk" kom ut i kompiskretsarna kring Glasgow, och snart till hela Skottland, och alla barn satt på klipporna vid havet och ristade in "we rule the school" bland sjögräs och alger vid vattenytan.

Sommaren 2003 kändes det som att alla indie-kidz satt på bänkar i stan, med fötterna pekande åt samma håll, med randiga tröjor och en bandare i mitten, och de lyssnade på Radio Dept. Skivan som aldrig verkade komma, men skulle komma till slut. Skivan som egentligen innehöll för mycket gammalt stoff för att bli bomben, för att explodera. Och skivan som bara fick 9:or överallt. Kändes det som. Men den var ändå för bra, den var ändå så jävla bra, för att inte lämna spår efter sig.

Som sommaren när "Kom igen Lena" hade släppts, eller som sommaren när "Ramlar" kom ut. När "Känn ingen sorg Göteborg" lärde alla om feber och febriga gator och om Vasastan. Som "Stormy weather" i det där tältet på Hultsfred, som den där Wedin som sprang runt i trans och verkade falla in i vilket epileptiskt anfall som helst.

Radio Dept.'s "Lesser matters" står för något eget i svensk popmusik. Melodier som hela tiden skyddas under lager av dist och en skramlig produktion. Som "Psychocandy" för alla de som redan hade lyssnat på sånt. Som "Holland, 1945" och en hög av Neutral Milk Hotel-fans. Radio Dept. står för något eget i svensk popmusik nästan enbart för att det är så jävla mycket pop, så renodlad pop. Så fruktansvärt jävla vackert!! Som Brian Wilsons "Smile", några jävla ungar som lyssnat på Brian Wilson sen bäbisåldern, och lagt Brian Wilson i sandlådaren, med grus och lera och sand, och på Snyggast.com, och nu bara vill se han stå på egna ben, göra någonting med det, med hela skiten, fast på ett annat sätt. Som 69 love songs för en hög av Magnetic Fields-fans som aldrig får nog. Som någonting att vara jävligt rädda om.

1995-låten. Så jävla sårbart, så jävla sprött, och så jävla ynkligt.

Vi drack folköl och jag höll min bandare hårt. För jag ville inte tappa någonting. Det kändes som att Johan Duncansson låg inne i bandaren, inne bandfacket och snurrade med tejpen som rullade. Så jag höll min bandare så jävla hårt. Det kändes som att alla gjorde likadant.

Ha-ha-ha-ha...

Han klär sig i grått, med röda reaprislappar hängande i håret, och fyller upp fotspåren där han går. Fyller upp det andra med whiskey och gin, sånt han inte kan kontrollera, som slag mot väggar, några nedrivna glas, söndriga tidningar, spottloskor på stan, och dörrarna på sned. Spelar in CD-r-skivor till sina kompisar, och måste kommentera varenda låt. För sån är han. Ingen låt är egentligen bra, de är bara med för att bevisa någonting, för att bevisa att han tänkt. Och det har han, som fan.

Han samlar på obskyr soul, och obskyr pop och obskyrt i vilket fall.

Sen kollar han upp allt på "Allmusic.com", och sånt som är bra, och sånt som verkar vara sådär. Han plockar ut pärlorna på det som är bra, och kollar upp lite till, vad andra verkar tycka. På ett forum i stan. Där bilarna åker så fort förbi, där bilar tutar och hoppar över farthinder. Där inga trafikljus finns, för att inga hade sett färgerna ändå. Där alla är färgblinda för att det är lättare så, det är bättre så.

Jag vet inte, jag är en staty som ser förfärliga föräldrar åka förbi. Föräldrar som skäller ut sina barn, föräldrar till CP-skadade barn. Föräldrar med tårar och saliv. De åker i sina bilar och hoppar över farthinder, och klär sina barn i neon.

De klär sina barn i neon.

Bob Dylan, del 12 av hundra år

De ser på Bob Dylan som ingen annan, ya know. De beundrar honom för hans tankar, och för att han alltid verkar tycka rätt. Jag beundrar honom inte för det, och det är smärtsamt. Jag beundrar honom för så små grejer som hur han står, hans stora frisyr, hans blick, hans sätt att vara. Men mest av allt för hur han står. Han är en liten man i fåraull. Han är spottad på, men han reste sig till slut. Han är som en James Dean-figur och en James Dean-roll i berättelse om mitt liv. En James Dean som ser sin motståndare åka ner för ett stup och sprängas i bitar, men fortsätter gå. En ung rebell, en jävel, en ung rebell i gammalt skinn, en ung rebell i fåraull.

Hans röst är ingenting, och han var inte min. Det var Jean i samma klass och det var alla kultursnobbars unge, och de spelade hans musik på en svenskalektion en gång när jag var 17 år och jag fattade ingenting, den jävla harmonican, jag trodde den var där för att provocera, för att kolla hur vi reagerade. Och banda in våra känslor på Jeans webkamera, skicka till ett Dylanforum, och skrattas åt. ”Visions of Joanna”. Det finns en vacker låtrad där, som går, typ: ”We sit here stranded though we’re all doin' or best to deny it”.

Bob Dylan har blivit mycket mer än vän än en gud. Jag får lika mycket ut av Bob Dylan genom att titta på en bild på honom, som att höra en låt. Den stora frisyren, och den ensamma blicken. Och sättet han pratar på i ”Don’t look back”, någon jazz-rythm, ah, och dialekten, en uråldrig Guthrie-dialekt. Och sättet att prata, han har aldrig rätt för han tänker inte så, han tänker inte med logik, aldrig så, han tänker med känslorna, eller nåt, som Fernando Pessoa skrev, så fint, så jävla fint, en gång.

Jag måste skriva saker snabbt, för tiden hinner ikapp mig. Jag flyr mina ord, sen överger de mig. Och sveket, att se orden dra, är värre än att hinnas ikapp av tiden. Men när tiden hinner ikapp och tar mig på ryggen, så blir det nästan ohållbart. Så jävla tungt, bara så jävla tungt.

How does it feel? How does it fel? Like a rolling stone.

Lizzztan..

Jag vet ingenting längre och hur många gånger i helvetet säger jag inte samma sak.. varje dag, i hundra år. Hur länge står ni ut?

Jag följer tabeller, som jag tittar ut. Jag hatar tal och siffror och ekvationer, men en tabell för fönstret ut mot världen. The world wide fucking web.

Allting handlar om mig, jag ska ändra mig. Byta om, klä ut mig. Min smak är fuckedup, just nu. Ta det här med en nypa salt, eller hata mig.

"Några fattade det, andra höll med."

1. Loretta Lynn - God makes no mistakes .. den bara handlar om religionen i ett amerikanskt land för stupid kristna som inte tänker och använder gud som en anledning till att inte tänka alls. Fuck them all!! Loretta Lynn kör vidare med den mest amerikanska tesen av alla: att gud inte gör några misstag alls. Jag svamlar. Det är en mysig låt. Lyssna.

2. Harry Nilsson - Moonbeam .. det går egentligen att förklara alls på ett bra sätt, men det finns dagar när Leonard Cohen ligger för långt ifrån, och Neil Young bara sjunger för alla andra men inte mig.. då Harry Nilsson verkligen kan betyda everythin'.. haa,, som i Moonbeam.. så jävla fin... som en blandning mellan Tim Buckley och Leonard Cohen.. om jag ska säga min mening, alltså.

3. Harry Nilsson - Without you .. värsta suspekta kärlekslåten.. värsta hatlåten egentligen.. men jag är liten nu, och svag.. jag vill bara ha någon att hålla i handen.. någon som vet att ingenting är så jävla enkelt som alla andra vill få det att framstå.. love is killing me.. liksom.. perfect crime, killing time.. som Sinatra sa..

4. Elvis Costello - Almost blue .. jag vet inte, en ballad. Den är jättefin.

25 januari - idag...

"Han har sprayat i hörnet att samhället är sjukt. Vissa har fattat andra håller med."

- Bob Hund...

Jag har allt sen tappar jag allt, och varje skrivet ord lämnar ett tomrum i mitt hjärta. Ett tomrum någonstans och jag fyller det med luft, målar hålet svart. Ett svart hål i mitt hjärta. Ett hjärta med många svarta prickar på.

Jag vaknade idag av att jag satt upp i min säng och sa för till mig själv "så den stora cancersvulsten vann till slut, tumören åt upp mig tills det inte fanns någonting kvar, ingenting kvar att erövra, ingenting att strida mot"... Och jag vaknade, rätt så lättad över att drömmen var en dröm men rätt så skrämd över att orden följde med mig ut, och kanske förföljer min verklighet, in i verkligheten, och trycker ut mig till något jag inte är. Till en fejkvärld och en fantasivärld där jag inte vet vart jag är eller vem jag är, men där alla ropar mitt namn. Tänk att fastna där, vilket helvete.

Böckerna verkar alltid såra mig, och mitt skrivande sårar mig ännu mer. Men jag skriver för att läkas, och jag läser böcker för att såras ännu mer. Det är aldrig klassikerna som sårar mig, det är alltid 'underdogsen', alla de som skrivit mästerverk men aldrig sett sina namn i tidningsbokstäver. Jag är rädd för att bli likadan. Och det känns så ibland, det känns som att världen tillhör alla andra men inte mig.

Det känns som att ord bara är ord. Och om man placerar alla ord rätt i rätt följd så händer någonting, kanske. Men vad händer annars? Ingenting. Jag läser ofta Shelley och tänker på ingenting. Ibland läser jag dialogen i "Hiroshima - min älskade" på en utskrift av från internet, den ligger alltid vid min säng. Duras är fenomenal. "Hiroshima - min älskade" och "Himmel över Berlin", som poesi i bild. Alltid, poesi i bild.

De som knullar för pengarna vad köper de för pengarna? De som köpte sex för pengarna vad sålde de igår?

Men oftast står jag framför spegeln och tänker att jag borde skärpa mig. Jag sitter med pennan och pappret och kan inte hejda mig. Som att läsa "Celiné". Jag går igång, skriver, och glömmer av allting. Oftast när jag står framför spegeln så ångrar jag mig, jag ångrar att jag började skriva. För orden som jag skriver verkar alltid ta någonting från mig. Och när jag går därifrån, är det bara för jakten på att ta tillbaka det som försvann. Och jag gräver i hjärtat, jag gräver stora svarta hål, med min penna och fackla och stearinljuset i ett kargt och ödelagt rum, en kal inredning, bara en säng, och fyra övergivna väggar.

Jobbat på en skola idag, och jag kan allting nu. Jag vet vem som spelar fel på pianot när det är skolavslutning. Och vem som lånade ut Ted Gärdestads-skivan och vem som inte lämnade tillbaka den. Och jag vet sånt, är jag rädd för, men jag vet sånt i alla fall. Personalrummet är ett rum med många brister, om man säger så.

Ahhh....

Ahhhh..

Kameralinsen sitter och hånar och skrattar högt med lampor som blinkar och stativ som ryker och visiret i neon.. Ahhhh... we must stare we must stare we must stare..

Ahhh.. mikrofonen trycks upp i fejjan som alvedonen i små barns för små öppningar.. svälj den, eller spotta ut för we must sing we must sing we must sing..

För vilka då? För vem som helst...

Roadrunner, roadrunner.. Jonathan Ritchman i en liten dinosauriedräkt.. pyjamas..han räknar alltid in låtarna till sex... 1-2-3-4-5-6-Roadrunner-Roadrunner.. han är cool.. det är coolt..

En Bob Dylan-lista..

Listan ikväll var skitlätt. Typ som när Bergman the maaan skulle ge priset till en totalt ointressant Mikael P. i en skitgala för kultursnobbarna som står stilla och tror att de är nåt.. de kommer stå likadant i 15000 år, tills någon fattar att de inte är mer än skiten på sina lackade skor.. som Strindberg, han skulle aldrig ha satt sig där.. skjut DOM, eller låt DOM vara.

Äh, det är bara medelmåttans hyllning till en stor man. Jag står ensam i mitt rum med ett ben tryckt mot väggen och en cigg och stort hår och försöker se ut som de maaaan och undrar om jag någonsin kommer därifrån. Bilden i mitt sovrum, över min säng på en Bob Dylan version 1965. Ah la la, jag vill riva ut ramen och sjunga med i sången, sjunga med i Lay lady Lay... Parodin, som blir verklighet. Yäh, medelmåttans hyllning till sin idol, Oscar Wilde.

Ahhhhhh...haaa.. när det är kallt ute och fullmåne...

Bob Dylan. Inte bästa låtarna, ingen sån lista. Bara känsla, skriet för en färgblind publik, skriet i en neonversion. Jag är typ fast i Bob Dylan.

1. If you see her, say HELLO - haaa, Dylan-boy är nere i brygga och tror att han aldrig ska komma därifrån. Frugan stack och nu står han där. Som en krympling, som en liten jävel, som en Vietnam-veteran utan vapen i farlig situation. Totally handikappad! Åh så lägger han sig ner och viskar till alla som ser på och viskar orden, viskar det här, och alla bara springer fram till honom och kramar honom och säger att han är rätt så fin ändå.

2. Mississipi - Jag gillar en man som liksom åldras med hedern i behåll. Jag hör det i rösten och i den här låten. Det låter som han alltid velat bli så där. Som han alltid varit gubben i en pojkspolings kropp. Den här låten är så jävla bra!!! Den bästa låten från "Love and theft", den bästa han gjort på typ hur länge som helst.

3. Lay lady lay - Ahhh, den är vacker. Den är så jävla fin. Trumslagen på grytlocken typ.. och den rösten, som förkläder en liten kropp i en stor operasångares kavaj och kostym och frack och hatt och tjocka, feta, övereleganta, stolta, dubbelhaka.

4. Girl from the north country - Hoooo, jag skulle vilja ha skrivit den här låten själv. Skitfin, oavsett vem den handlar om. Som alla Dylanfanatiker undrat i typ 100 år nu.

5. Shelter from the storm - En till Blood on the tracks?! Do ya know why?? HA?? För att Blood on the tracks har nerven, och han har nerven utanför och hjärtat pumpar på helspänn och fuck, han vill bara springa ifrån sig själv och springa ifrån spegeln som målar en tragisk jävel, en lämnad karl, en misslyckad man!! Lalala, bara bara sanna poeter kan göra någoting alls av en sån situation, ååhh vet ni, bara Bob Dylan kan nooog göra något så JÄVLA VACKERT av en sån situation.

Men det är my point of view. Alltså.

Reflektion: Filmgalan!!!

Det var som när hon den där fjärten berättade om Bergman-priset ikväll. Förresten, vilken jävla snobbföreställning!!! Jag vill skrika ut det när han den Kjellman-fjanten spelade fjärt hela kvällen, som en pajas. Som en sån som efter halva föreställning borde inse att han är jättelöjlig och barnslig, och gå hem. Men ibland fick han till det!! Den lilla fjärten alltså!!

Många fjärtar på galan, och den värsta var Harriet som var snobbarnas snobb och kom in och berättade att hon hade fått en Oscar. Ha, utan poäng. Som att det inte var fint nog och på bänkarna satt kultursnobbeliten och kände sig inte fina nog!!! Och stackars Jonas Karlsson sa något om sport, och fotbollsspelare i snobbItalien, och tabu och tabu för ingen rörde en enda min!!! Hahahahaha!!

Och "Pattan", kulturministern är så söt och oskyldig så man vill bara krama honom.. och han ser verkligen inte ut som en minister eller nåt!! För han är liten, typ Supersize me!! and, minimize Göran äcklet Persson.

Jag bara satt i min soffa och ville att ”Fyra nyanser av brunt” skulle ta hem skiten, skulle ta hem allt som ”Sånger från andra våningen” gjorde för några år sedan. Men sen kom Masjävlar och snodde allt, fy fan, det kändes som ett rån!!!

Och alla tal som var så jävla förprövade, som hade övats in som om de vore repliker till en dramatenföreställning, en jävla Strindbergkukpjäs!!! Tack, tack, tack, tack, tack, utan dialekter. Utan färger, utan någonting, utan glädje. Bara en jävla statuspryl!!

Och Henrik Schyffert var säkert för löjlig men jag gillade honom. Det var som om Killinggänget var kompisgänget som hamnat fel, som hamnat i kulturens finrum bara för att de är de som förstår kulturen, som utnyttjar den och drar den i skiten och kletar ut skiten på fina tapeter i röda jävla stugor som ligger utkastade i skogarna,,,eller drar ut skiten på galaföreställning och Henrik Schyffert stod upp, länge,,ha, undra vad han tänkte på.. jag tror han ville smälla en bomb över hela skiten!! det är kultur.. att utnyttja den,, att slå skiten ur den,, att visa vad det är.. bara ett förhållningssätt.. ett sätt att slå på hela jävla apparaten, och en ny gala för snobbarna…Henrik Schyffert stod bara där, och visade ”fuck you”-fingret för alla som kommit så jävla långt och hade stora magar nu och inte ens log eller visade känslor…

Vart fan fanns Johnny Holm??!?!!? HA??

De två jävla kukhökarna

Jag var där och bara störd i huvudet som jag är annars när jag skriver konstiga ord. Konstiga ord som flyger i luften och landar i pannan, landar på bröstet, landar på min axel som två svarta korpar, eller konstiga ord som landar framför mig som två svarta hökar, två hökar som sätter sig på ett död barns kropp och äter upp köttet som finns kvar. Tills ingenting finns kvar.

Jag kan inte tala om för dem att dra därifrån, jag kan inte styra mina steg. Om jag bara hade kunnat samla mig, och titta rakt fram, fästa blicken där någonting rörde sig, men allt sånt där får mig bara att röra mig själv, så att allt det andra framstör stilla och orörligt, och känslokallt. För jag rör mig alltid lika snabbt.

De två hökarna sitter bara där, framför mig. Jag speglar mig i skyltfönster.

De två hökarna äter upp det som finns kvar av mig, när jag speglar mig i ett skyltfönster, när jag läser "Brott och straff", när jag läser "Yngligen", när jag ser "Dekalogen" av han den där.

De två jävla hökarna hittar alltid mig.

De två jävla hökarna över mig, cirklar i ovala banor och dyker ner på sitt offer och plockar ett hårstrå i taget, som hörnor kläs av med en fjäder i taget. En skallig mans sista ord, jag har hört allt. Ett litet barns sista skrik på hjälp, det känns så långt ifrån.

De två jävla hökarna kommer ner för att se mig i ögonen och jag speglar min misär i deras ögon. Gula i neon, lysande, ett grönt sken, och den svarta pupillen som verkar så allvetande, så säker i sig själv, så medveten om allt som pågår, så känslokall. Så jävla känslokall.

De två jävla kukhökarna virvlar och svävar fram, ibland flaxande med vingarna. Det är som att alla konstiga ord kommer till mig. Jag gör ingenting, och orkar inte slåss. Det hade inte hjälpt ändå, jag är hjälplös som alla andra innan mig. Jag har sparkat, men orkar inte sparka mer, jag har skallat men fallit ner. Jag har pekat "fuck you" i självförsvar. Jag har ropat svordomar för en enda människa, att hjälpa mig.

Men det fanns ingen där, det finns inga samariter kvar.

Men två jävla kukhökar, och ibland tror jag att de två jävla kukhökarna har ätit upp alla sånna. Plockat ett hårstrå i taget, och pillat ut ögonen med vassa klor. Och mina konstiga ord äter på mig, som mina konstiga ord äter upp mig.

Ett hårstrå för varje bett, och ett bett för varje konstigt ord.

Don't look back

Här, jag sitter här eller där. Jag är trött på allt och det skrivande ordet blev mitt sätt att se på saker, mitt sätt att leva. Mina ögon och mina andetag, ett slag på bröstet, en tuschpenna i neon, några ord på en överarm, som klottret på en tunnelbanestation. Och de som skrev är mina hjältar. En liten Bob Dylan vid en svart skrivmaskin som klamprade och klöv löften i två läger och klöv rummet i två världar, där han satt ensam i den ena och alla andra som bara var där, satt i den andra, det är sinnesbilden för hur allting fungerar.

Jag vill läsa Shelley och suga in allting, jag vill läsa Shelley högt för mig själv och stå så, poserande i en ställning framför spegeln, som om jag vill ha mer, som om jag svalde allt och gick därifrån. Som om jag svalde allt med en tiggande hand, ge mig något mer, ge mig Shelley, ge mig Shakespear.

Jag såg "Don't look back", och det var som Stefan Jarls "Dom kallar oss mods". Jag vet inte. Det var geniet i en annan värld, placerad ut som folk placerar blomkrukor i sina lägenheter. Och jag sitter ensam nu, mest för att låtsas vara likadan, likadan som Bob Dylan vid en skrivmaskin i ett rum eller som Kenta och Stoffe i en trappuppgång i Stockholm. Rökande cigaretter och jag tänder min egen cigarett nu, mest för att vara likadan, jag tänder min cigarett som öppna eldar under en brinnande sol. Tagenterna klampar i takt med "Freewhelin'", ho, slår mig på bröstet.

Vilket jävla album. Bob Dylan är min idol, han är min hjälte. Och allt verkar så mänskligt. Som att han har växt upp ur jorden. Och graverats ut i trä av snickrare och smeder som nu bara står bredvid och tittar på; alla de som är i rummet och bara är där. Som att han har täljts fram ur en bräda, som om han formats av tidens tand som klipporna vid en kustlinje. Han är bara där och han är ensammast av alla, med alla andra som är där. Som om David Bowie kom från Mars, Bob Dylan kom från en människosjäl. Och gick sin egen väg, till sin egen värld.

Och jag ser ingen skillnad i genialitet, mellan Bob Dylan eller Kenta i "Dom kallar oss mods", de framstår lika unika i sin tillvaro. Lika måna om att ryckas med och bli medryckta och att inte passa in i den värld som läggs framför dem. Som tårtor serveras för födelsedagsbarn.

De vill inte ha, eller de äter och spottar ut allt igen.

Just det att vägra passa in, som om det betydde någonting. Att gå sin egen väg, om den så går parallellt med vägen som alla andra går. I alla fall, att gå sin egen väg, som om det var det enda som betydde någonting.

En snygg Bob Dylan

The shit is here. In my ears.

Drömmar som inte finns, som ligger på gränsen och guppar på ytan till medvetna. Våga inte doppa huvudet, jag vet inte vad som händer då. Drömmar med så mycket verklighet, och så mycket död. Jag drömde att jag vaknade dränkt av spyor, men jag tänkte att spyorna var stora lager av snor, och jag kunde inte se. Riktigt. Så jag smakade om det var spy eller snor, och det smakade spy och jag spydde igen. Och sjönk lite längre ner i skiten. Sen vågade jag inte somna om, men somnade ändå. Jag dansade, på Järntorget. Som om alla strandfester i Indien hade flyttat hit, och DJ'n som var gud och knarket som bara rann och låg som dimmor över folket och armarna som vevade i takt. Weiii. Som om Goa var på järntorget när jag spelade skivor och var gud för de som trodde på mig, och de trodde på mig och jag satte på Richard Cheese's cover på "Hey ya" bara för att bekräfta deras underkastelse. Och de dansade, som yra, galna höns. De dansade, till Richard Cheese.

Ha, ha, ha.

Såg Bob Dylans "Don't look back". Musikvideon till "Subterrean homesick blues" är den coolaste musikvideo som spelats in. Ha, för det första: Allen Ginsberg som står och snackar i det vänstra hörnet. The one and only Allen Ginsberg. Ha, för det andra: Bob Dylan som ser så jävla cool ut. Så jävla oberoende av situationen. Som att han egentligen vill slå ner kameran, döda kameran, sparka på den, och dränka den i blod och saliv när han svär och sjunger "Like a rolling stone". Han ser så jävla cool ut, som att han vet att hela världen snurrar runt platsen där han står, och orden som faller.

Den unga Bob Dylan, så jävla vresig, så jävla karg, så jävla spretig och enslig och nasarr. Som poeten vid sin skrivmaskin när alla sitter runt omkring och bara är där. Den unga Bob Dylan, en snygg Bob Dylan. En hel människa, en hjälte, ett helgon. En liten unge som vägrar passa in i en vuxenvärld. Som vägrar rätta sig, som vägrar binda sig vid ord.

Men hur som helst, en snygg Bob Dylan. En jävligt snygg Bob Dylan.

Allt, today.

Hoo, hoo, hoo...

Ibland avundas jag alla jävlar som går till jobbet klockan 8 ohh kommer hem klockan 5 och så är det bra med det. Ha, ha, ha... för jag kommer aldrig kunna bli likadan. Aldrig bara bli mätt av att se maten hängande i en chark, jag måste ha allt. Äta det, och spotta ut delarna som inte smakade bra och DE SOM INE SMAKADE ALLS, spotta ut blodet runt omkring mig. De som inte tänker, de verkar så glada. Så dumdristigt jävla glada. Och alla som tänker, tänker på DOM, och DOM tänker på DOM som tänker och tror att de förstår någonting. Men ingenting av värde.

Ingenting av värde. DOM kallar oss MODS. Vi kallar DOM knegare. Så söta och hjälplöst vilsna i en värld där alla talar om vart de ska gå. Titta hit, titta dit, le för dolda kameran. Knulla i smyg, runka på bussen, vad glad. Stå ut. De är som små barn som vet allting. De vet allting och de behöver inget mer. Dumma, naiva, jävlar. Som bamseplåster på ett amputerat ben. Ha, ha, ha.

Way, the brazilian way of life. Garrincha, folkets glädje. Alex Bello's bok om sambafotboll. Läs DEN!!

Läser Bob Dylans memoarer, han lever. Han lever i sina intryck, han lever med blicken och med minnena och av allt det där skapas någonting som skapas bara för skapandets skull, för the man himself att veta att han lever.

Och drömmarna om drömmarna, jag var full när jag vaknade. Allt var kaos. Jag drömde fortfarande. Jag drömde om att vakna och vad skulle hända då, mamma låg och grät för att jag inte kom och fikade med henne, som vi hade bestämt dagen innan. Farsan satt bredvid, men var inte där. Höll på med så mycket annat. Och jag sprang runt mellan allt som rörde sig och fastnade vid allt som stod still.

Och så stannade jag bara helt orörlig och så jävla ovan med mig själv och tänkte på folket som aldrig faTTade och hatade dom jävla Svensson-nissarna som bara går runt och stroppar runt i stan och alltid ramlar på någon gammal dam, som iofsss var likadan, men ändå... och jag hatade dom och avundades dom, för att tankar alltid river hål i drapperiet och river hål i ridån, och bakom står jag naken och tittar ut på alla som tittar på mig och hinner inte göra en enda min förrän alla skrattar. Och de skrattar, och jag skrattar med.

Men så stannade jag bara helt orörlig och såg en jävla glödlampa hänga helt ensam utan skal och utan skärm, och jag tänkte att den glödlampan betyder allt. Jag vet inte varför, och sen gick jag därifrån.

Nu ska jag läsa Bob Dylans memoarer. Suga åt mig av namndroppningen, och kanske växa lite som person.

Frosten

Och gosskören på Andra långgatan sjunger "ha-ha-ha-ha-". I kostymer och raka luggar, snea luggar, svart hår och svart smink. Frosten ligger som ett täcke och det ryker från deras käftar när de sjunger. Några barn från en förskola står på andra sidan och sjunger "la-la-la-la" och deras kinder är röda och övermogna som äpplen på sensommaren och spruckna i kylan och snor som glänser på överläpparna och händerna vid sidan om. Armarna sticker ut som små pinnar av björk på en snögubbe ur kropparna som gungar som svajande granar i en brisande vind, eller som sjögräs på ett böljande hav.

De sjunger för mig och jag hålls fast av sångerna som spelar i mitt huvud och har spelat där i hundra år. Det känns alltid som att jag står i mitten och har rampljuset bländande i ögonen och alla tittar på mig, det känns som att alla vänder sig om och det känns som att sånger i huvudet spelas upp bara för mig, bara för att jag ska höra. Jag vill gömma mig, och bli av med allt sånt där.

Nu sitter jag bara här...

AHhhh.....

Poh.....

Det svartnar och jag vet att jag måste ha luft. Det svartnar som fan och jag står bara där och alla andra springer runt mig som i en ring och det svartnar och jag står där som den enda stilla punkten i hela världen. Och jag står där skitstilla, så jävla stilla, och orörlig, för jag är rädd för att komma i kontakt med något som rör sig, rädd för att snurra med. Rädd för röra något som betyder någonting. Någonsin. Jag står där och plötsligt blir jag sur på alla fina ord, så jävla förbannad på det jag skriver när jag försöker snickra ihop två meningar med varandra, två ord med samma bräda, två ord med samma spik, och jag blir arg och funderar på att slänga alltihop. Och jag står bara där och vill slänga mig in i allt som snurrar och komma tillbaka eller kanske inte komma tillbaka men iallafall inte bara stå kvar där och skriva fina ord. Jag blir så jävla sur på de fina orden och på att jag tror att de betyder någonting, alls.

Jag vill riva isär allting. ROPA!!! Med StOrA bokstävEr. kasta omkull AllTing. Se ögon sOm Strindbergs Ögon, wad fuck som HelsT! SoM om någonTing drar inom mig - pumpar i extrarapid,, poff, poff,, som att orden kontrollerar mig och jag kan inte kontrollera orden..tjaff-tjaff-tjaff-- kommer jag någonsin loss.. hA?!

Jag blir sur som som fan på att jag snickrar alls och inte bara spottar ut allting som det är,,, rakt UT!!! RAkt i skiten - rakt ut.. som AtT varje BrÄDa skulle betyda mer: sammanfogad med än annan: en var för sig.. .ha? som Att inTE varje liten modul är konsten i SIg. Som att deT inTE är penseldragen som Säger vEM KONSTNÄREn är, utan motivet. Som Att MOTIV behövs. Som att beräTTelser BehÖvs. Bara Ord, OCH penSeldrag.. Och att VARjE teXT eller VaRJE ord betyder mer än rösten som sjunger och vecklas ut, faller, faller, faller, och bryts upp i falsett, som vårens knoppar bryts i vårsolen.. som att ord betyder någonting i sig..mer än tystnaden efteråt.. mer än TYSTNADEN efTERÅT..... Psssst..pfffffft...pssssssst...

*sschhhh*

Nu sitter jag bara här...

Jag sitter bara här...

Listan om en annan lista... ha...

Listan i dag. Herre gud i helvetet. Helt utpumpad av att bara snacka och bara vara där. Fuck, fuck, fuck. Goes beat. Goes MOTOWN.. goes to the dancefloor... I'm gonna dance, I'm gonna dance, I'm gonna dance.. som Muhammad Ali sa.. Jag är fucking utpumpad och jag är trött och har ingen aning om vad listan ska handla om. Men av ren jävla instikt och för att ha någonting av struktur i min tillvaro har jag anammat det här som mitt barn. Som min jävla ägodel och en rutin och sista strået till stacken för att bli någonting. Ha, någonsin. Ha. En lista varje dag, jag måste skärpa mig och göra något. En lista varje dag, och jag ska göra den jävla listan till min.. eller lämna den att dö.. who knows.. Candy says..

Reflektioner, fuck moi, fuck everything. Jag är lost in translation. Jag är lost någonstans. Och hittar inte tillbaka. Ever.

Topp5 på bra låtar från POP:s topp100-lista över bästa popsinglarna :

(fram till 1980)

1. The Go-Betweens - Lee Remick (1978) - Jag vet inte, det här är precis som en sån där jävla låt när man känner att man inte är som alla andra,,för ingen annan verkar tycka så.. och det är typ som en sexuell avvikelse,, för ingen verkar älska den så jävla lika mycket.. för Lee Remick är pohhh, bara -så-jävla-bra!! Refrängen efter en minut. Så lätt pop, så jävla tralligt och lätt och så jävla pop.. Plus att "She was in The Omen with Gregory Peck/She got killed — what the heck?" är det coolaste som skrivits sen "Naked lunch" och sen Lou Reed skrev "I'm waiting for the man"...

2. Au Pairs - Diet (1980) - Ahhh, känslan finns där.. i rösten och gitarren som bara plingar och river hål i revbenen.. påminner skitmycket om Television.. skit, skit, skitmycket om jag får säga min mening.. och det får jag.. HA!! Och han fyller i så sött i bakgrunden när hon sjunger.

3. The Nerves - Gime some time (1976) - Sexuell avvikelse nummer 2: jag tycker att den här låten är fett mycket bättre än Hanging on the phone.. men det är jag säkert naturligtvis ensam om på hela universum om att tycka.. 'snälla skicka ett vykort för jag undrar så'...

4. The Saints - (I'm) Stranded (1976) - Hooo, skrammel, skrammel och punk, punk.. En jävligt simpel och enkel punklåt.. som punk ska vara och som punk är.. Den är i alla fall fuckbra!!

5. b-52's - Rock lobster (1978) - Det finns väl typ hundramiljarder historier om det här bandet.. att alla var skitkassa och sen så hade de tråkigt och bestämde sig för att bli kända.. och nu sitter de där. Som en toppen på era, klimaxen på en epok och vad fan som helst.. som i mitten av allt det där underbara och charmiga som hände och förvandlade gråa England till någonting att ha, och gråa dagar till någonting att se fram emot..och knack, knack, på "Rough trade"-dörren..låten är i alla fall helt genial.. helt totalt genial.. och den slår ner alla gånger jag skrikit att sån skit inte funkar.. och jag ska inte skrika så en gång till, som Mats Olsson inte ska håna Bert Karlsson en gång till. Jag tror mitt löfte håller och är lättare att hålla, på alla sätt och vis..

Och några andra låtar som är MINST lika bra, säkert much better: Undertones - Teenage kicks, Joy Division - Transmission, Buzzcocks - Boredom..

Om gårdagen... och El Diego.

Sitter här med upprivna armar. Ingen aning om vad som hänt. Kanske en dröm om något jag tyckte om, eller en natt när inga drömmar fanns. Där änglarna skrattade eller grät, och droppade mascara på min kind. Där inga änglar log, eller där de änglar som flög, störtade rakt ner bakom en annan horisont.

Lyssnar fortfarande på Bright Eyes, som om jag fortfarande var ett barn. Jag är väl kvar där än. Men Conor Oberst är större nu. Bara inte så jävla stor som han själv tror. Inte stor nog att förstå sånt. Kanske. Eller bara inte stor nog att klara av en spegelbild.

Såg ni Maradona-intervjun igår? Den sämsta jävla intervju jag sett. Och de sa att Maradona var gladare än vanligt. Det var ett fjäsk-reportage. Och det jävla skrattet, och handen som klappade Maradona på låret. Lite sött, så där. Pinsamt, pinsamt. Pascalidou fick träffa sin idol, och det syntes, och äcklades, och nådde klimaxet när hon sa "alla som jag har pratat med säger att du är GUD, vad säger du om det?" Och Maradona skrattar, tittar rakt fram, och säger "fotbollens gud". Det är så jävla bra, så jävla rätt, så jävla mycket Maradona.

Intervjun visade Maradona och vem han var, jag har alltid velat vara som Maradona. Bara kunna bry sig om de saker jag vill, och skita i resten, med behag. Erkänna allt, och så är det bra med det. För ärlighet varar längst. Som när han skrek åt Påven i Vatikanstaten, som när han frågade Påven om han inte skulle sälja guldtaket i katedralen om det var så jävla viktigt att rädda fattiga barn i U-länderna.

Maradona är fortfarande bara ett barn. Lika ärlig, lika ärlig, lika jävla ärlig, och orädd. Och Maradona är fortfarande ett barn i en godisaffär som kan peka på allt och äta vilket godis som helst, för alla har lagt sina palmblad framför honom och så har det varit sen när han vann U21-VM 'FÖR' Argentina 1979. Och så kommer det alltid att vara, och så var det igår när Pascalidou la sig ner på sitt eget palmblad och började kyssa hans fötter som om han var en helig jävla ko, eller en docka av guld.

Och Maradona satt där, lagom förmäten, och sa att han bara var en vanlig människa, och fick glimten i ögat som när han kysste bucklan -86 eller som när han grät över silvret -90, eller kanske mest av allt, som när han hade gjort det där jävla målet mot Grekland -94 och sprang ut mot sidlinjen och skrek ut sin glädje som raseri och ett jävlaranamma för alla som tvivlat och för alla som sagt rakt ut att "Maradona var slut". Maradona satt där, lagom förmäten, och sa att han var en vanlig människa med bra och dåliga sidor och det är lätt att säga en sån sak när alla andra säger att man är något mer. Men det finns historier från bara månader innan om Maradona på ett dårhus, när han sa, som om han var vilket komisk geni som helst, som Groucho Marx eller Jonas Gardell, bara med lite mindre självdistans:

"Det var outhärdligt, alla trodde att de var några andra, det fanns en där som trodde att han var Påven, och en gick runt och trodde att han var president Nixon, och John Wayne, en annan trodde att han var Rubens Barrichello, men ingen visste att jag var Maradona." (namnen, förutom Maradonas, är påhittade i brist på information och ett kass minne)

Och, "Guds hand", när Maradona boxar in bollen med sin hand i VM 1986, mot England: det var solklar offside. Sån jävla offside. Hur kunde linjedomaren missa DET?

Missa inte "This is our music", ikväll 19.30 på SVT.

Snooker 1985: Dennis Taylor i stora glasögon

Full. Ha. Fullknökad av tankar. Full. Stroppar runt på stadens gator. Full. Och vinglar fram på en stulen cykel. Full. Fullknökad av tankar som dimma framför ögonen. Och allting snurrar fortare än jag tror. Allting snurrar så jävla snabbt. Och jag snurrar åt andra hållet för att hålla någon slags balans. En balans. En balans. En jävla balans. Och jag springer snabbare än jag tror.

För egentligen springer jag inte alls. Jag sitter här. Körd i botten. Nersjunken i en fåtölj. Med svart kaffe. Och snooker på TV:n. Ronnie O'Sullivan. Med kudden bakom mig. Och solen i moln. En filt i grått, och en bokhylla i trä. Bright Eyes. Alltid när jag kollar på snooker ser jag de där stora glasögonen framför mig. Egentligen tittar jag inte på snooker. Ronnie O'Sullivan står bara där. Kör upp köar i röven på folk som vet att de ändå inte har någon chans. Som Hamilton i dag, ha, han ser ut som August Strindberg. Eller, han ser ut som svenskaläraren som alltid snackade om August Strindberg, och körde fast. Ville bli likadan, rakade sig likadant, lät håret spreta så oskyldigt. Som om det var omedvetet. Ett omedvetet val. Och till slut trodde han att han var August Strindberg. Och han sa "Röda rummet", och piskade med pekpinnen. Han skrek "Röda rummet för fan!!", och tryckte upp käppen i ändtarmen. Upp till halsgropen.

Och Hamilton ler, så jag tror, att "Röda rummet" är hans tröst när Ronnie O'Sullivan kör upp kön i hans röv, och upp till ändtarmen. Nu är det han som står där och får keppen uppkörd i röven. Jag skrattar i hämnd, ungefär som ett hånskratt.

Och jag tänker på de där stora glasögonen. Och de som vet lite snookerhistoria vet vad jag menar. Vet allting. Det finns en film om de stora glasögonen nu. Den heter bara, "The final", och på baksidan står det att det är den bästa snookermatch som spelats, någonsin. Jag är svag för sånt. Så jävla svag för mästare.

Alex Higgins mot Dennis Taylor, i de stora glasögonen. 1985. Och de stora glasögonen vann. Och sträckte armarna mot skyn. Jag har sett det själv. Alla människor borde se sånt. 18 frames mot 17. Det är där hjältar skapas. Efter 35 frames, och ett 68 minuter långt sista frame. De stora glasögonen sträcker armarn mot skyn och håller kön över huvudet, horiontellt. Och ler, för han vet vad han gjort.

Reflektion: "This is our music"

Det kanske var Lord Henry som sa det till Dorian Gray. Eller Dorian Gray som sa det till Sibyl Vane. Who knows, och vem bryr sig. Men det var säker witty, wicked, Oscar Wilde som sa det någon gång:

>>Skönhet är allt som betyder någonting, för det innehåller ingenting.<<

"This is our music" var en liten jävla dokumentär, om något ännu mindre. En liten jävla stad i USA. Jag kommer inte ens ihåg vad den heter. Stephanie knows, och Stephanie says, men vem bryr sig. Det såg ut precis som ett jävla Dogville. Det var ett Dogville. Men jag vill inte veta vem som skjuter vem, och vem som knullar alla.

Det var en kort dokumentär.
Too short för sånt.

Men det var känslan av att ingenting fungerade, och ändå gick staden runt, den rullade på böjda kryckor av folket som inte hade någon annanstans att ta vägen och haltade sig fram, ramlade dåliga gator fram, av folket och deras jävla apati inför sina egna liv och sina hus och för sakerna de gjorde.

"Finally convinced myself / that I'm not living / Existing is quite enough"

Khonnor sa det bäst själv, ohhh, och han sa det igen, han sa: "Det känns som att alla sitter på ett sjunkande skepp, och alla vet om det". Ahhh. Och ändå satt de bara där. Som hans föräldrar och hans brorsa satt där. Vägar som korsas och skyltar som pekar åt fel håll.

Och i en scen beställer Khonnor in en macka med lax och ost, och säger till kompisen att den smakar skit och att det är för laxen och för att laxen smakar fisk. För laxar ska inte smaka fisk. Och jag fattar precis vad han menar. Och på den andra sidan av bordet sitter en jävla stropp, i lurvig frisyr och glasögon med stora ramar och bara ser så jävla pop ut. Ni vet. En sån som aldrig lärt sig att ha fel, och har lärt sig att det är fult att ha fel, och han säger att laxen smakar äckligt men att laxar visst ska smaka fisk, för lax är en fisk. Det är så jävla roligt.

En liten dokumentär om någonting, en jävligt bra dokumentär. Om en enda person i hela världen som gjorde någonting av situationen och gjorde något bra av det. Om en stad som inte existerar, som bara ligger utkastad på en åker som en invalid man i en stor skog, och som nu måste göra det bästa av situationen. Lägga sig ner och dö. Men en man som inte orkar döda sig själv, som inte orkar skrika ut det, som inte orkar skrika alls. Men bara ligger där, och slocknar, långsamt, långsamt.

För, it's better to burn out than fade away. Eller inte. Eller.

Jag ska stänga in mig själv på mitt rum och spela sån musik, spela Khonnors musik och tänka på Khonnor, och jag ska lyssna på:

1. Broken Social Scene - You forgot it in people
2. Boards of Canada - Music has the right to children
3. Khonnor - Handwriting

...saker jag aldrig förstått, för jag trodde det handlade om någonting, jag trodde det var så jävla djupt. Som att den tystaste ungen i klassen alltid får MVG på sina prov, och alltid är djupast och smartast. Jag trodde all sån här konstig musik hade något undermedvetet i sig, något som jag aldrig förstod. Som att alla tysta ungar hade en allians med utomjordingar och en dag skulle stå i matsalen och peppra sönder allt som rörde sig, med farsans hagelgevär. Att de var tysta av någon anledning. Jag trodde konstig musik skulle tolkas och tolkas sönder och tolkas igen och slut i någon hallucigen drog skulle allt uppenbara sig, ungefär som i en 3D-bild. Och jag har aldrig sett en enda jävla 3D-bild, men jag fattar mer nu.

För: ...det finns tysta ungar som bara inte vill säga någonting...och det finns, herre gud, det finns sjukt bra musik...som bara är där för att den inte har någon annanstans att ta vägen. Som bara ligger där, invalid av känslor och utkastad på en åker. Som inte orkar skrika ut det, som inte ens orkar döda sig själv.

Musik som finns i luften. Andas in. Blandas med saliv. Och spottas ut. Bara för att inte sväljas. Och så är det bra med det.

Listan i dag

Det låter så knastrigt och jävligt knakigt.

Run run run.

They all look the same.

Listan: Orsaker till extas: ni kommer ihåg han som sa det först. Jag är en mainstreamer som lärt mig skriva av. Jag är en mainstreamer som lärt mig det här, och snart glömmer av allt det andra. Glömmer av det nu. Eller när som helst.

1. Nina Gordon - Straight out of Compton - "Crazy motherfucker named Ice cube", i popversion. Ha, med en liten flickröst. Bara idén är så jävla genial. Som att Jay-Z spelade in ett 'grått' album. Om Ryan Adams hade spelat in Straight outta compton, fy fan vad bra det hade kunnat bli. Fy fan vad bra det borde bli. Eller Ed Hardcourt. Eller M. Ward. Eller Sufjan Stevens. Någon som kan.

2. Gordon Banks räddning på Péles nick. VM 1970. Ni vet när och hur. Péle går upp i luften, nickar mot den vänstra stolpen. Gordon Banks är där och styr upp bollen i luften. Vilken jävla räddning, vilken jävla räddning.



3. Velvet Underground - Run run run - Och igen och igen, vilken låt. Knastret och bruset, och kören som pumpar i, och trycker på bakifrån. Poooo. Hoooo. Det är knastrigt och så jävla knakigt.

"And she would run,
run, run, run, run
Take a drag or two
Run, run, run, run, run
Gypsy Death and you
Tell you whatcha do"

4. Anna Ternheim - Shoreline - Det är typ först nu som jag fattar hur jävla vacker lyriken är, hur jävla små Broder Daniel är. I naken pop, utan manliga attribut. Utan ens svart smink att gömma sig bakom. Bara naket, och så jävla naket.

"Ever since I was eight or nine
I´ve been standing on the shoreline
for all my life I´ve been waiting
for something lasting
you loose your hunger and you loose your way
you get confused and then you fade away"

5. Magnolia - Och regnet av paddor. Det är ju så jävla vackert, och så jävla fint. Regnet av paddor, och vad händer sen...

Spegeln

Väggar, det är väggar överallt. Och mellan väggarna går människor som oss. Försöker se, men orkar inte riktigt ända upp. Gråa väggar, gråa som oss. Så le, du kanske är med i "dolda kameran", trots allt. The truman show, the truman show.

Bekännelsen och iakttagelsen, när det är samma sak. Jag fastnar i spegeln, men vågar inte se. Jag tittar med fingrarna skyddande bredvid, skyddande mina ögon. Som "The Shining", när jag var 13 år. Tittar ner, och vågar inte titta upp.

Tittar upp, och går därifrån.

Apatin som lägger sig över vardagen, vi förbannar det gråa i grått. För allt är bara ord, och allt är bara ord.

På vägen står Jean Claude Van Damme. På andra sidan står Brad Pitt.

Jag sätter upp en plansch på väggen för att slippa se, och jag sätter upp en plansch över fönstret för att slippa se. Och. Jag målar spegeln svart. För att inte vara där. För att drömma mig bort. För att låtsas springa.

Som en kroppsmålning.
Som ett självporträtt.
Jag målar spegeln svart.
Och går därifrån.

Rumble in the jungle

"I'm gonna dance, I'm gonna dance, I'm gonna dance"

Muhammad Ali knockar George Foreman, med en sten. Med en knyten näve i sjunde ronden. Med ett finger i naveln. En död Muhammad Ali reser sig från repen och skallar en George Foreman som bara står där. Som vet att han går sin livs match, som vet att om han blir knockad nu så kommer han alltid vara nummer två. Han vet det och ändå står han bara där. För trött, i hettan, trött av att slå på någon som bara skriker tillbaka.

>>> "Dickhead" / "NIGGER" / "HIT ME HARDER" / "FUCK YA!" / "GAY!" / "HA HA HA" <<<

Men när Muhammad Ali reser sig från repen står han bara där, för trött för att ens skydda sig.

Smack, smack, smack.

Svetten skvätter, som på film. Det långa fallet. Där Ingo knockade Floyd -59, när Floyd var på väg ner, så låter Ali Foreman falla, långsamt, långsamt, mot marken. Det är vackert.

Och stadion reser sig. Folk i Manchester skriker vid frukostborden: "HAN GJORDE DET!!! HAN GJORDE DET!!!".. Folk i USA reser sig vid frukostborden: "HAN GJORDE DET!!! HAN GJORDE DET!!!" Folket i Rosenbad reser sig och Olof Palme spottar på alla viktiga formulär och perkulär och papper och kopieringsmaskinerna som spottar ut allt i ett exemplar till och Olof Palme spottar på Laila Freivalds som bara var ett barn då och spottar i spegeln och skriker: "HAN GJORDE DET!!!! HAN FUCKING GJORDE DET!!!"

Den store slog den störste, och den störste faller ner som Rom föll en gång. Stegvis, med armen hängande ner, som för att ta emot sig, som för att skydda fallet. Kanske för att kunna komma upp igen. Kanske för att en gång inom tio sekunder kunna komma upp igen. Kanske tänkte han så, eller så tänkte han inte alls. Säkert tänkte han inte alls och den hängande armen var bara en reflex. Sällan använd, och sällan prövad. Instikten för en mästare och en hjälte som sett för många mästare och hjältar falla innan honom, försvinna ner mot marken och grogrunden, och golvet, och intet; in till mörkret, där det svartnar för ögonen och repen runt ringen blir ett myller av trådar, och ett myller av stängsel. (But for the sky there are no fencies facing.)

Men alla mästare och hjältar tog sig upp på fem, igen.

Och George Foreman bara ligger där.

Och när George 'the fucking BEAST' Foreman bara ligger där, finns inga tårar eller ingen svett kvar. Bara en ändlös tomhet. En stor kropp, som ett stycke kött. Att ha förlorat någonting av värde, av att ha förlorat allting. Som om Stefan Holm hade rivit den där sista gången på 2.34, och Johnny Holm på läktaren, och de hade sagt "OS i Beijing", redan samma kväll. Men man hade sett i deras blickar att de inte orkade mena vad de sa, att de bara sa någonting. Som att se Foreman krama om Ali efteråt. Det fanns inga känslor i den kroppen, inga uttryck. Bara en tomhet.

En jävla tomhet.

Falla som en stor byggnadskloss, falla som kolossen i Rhodos. Falla som fucking polstjärnan över en öde stjärnhimmel. Falla, och lämna ett stycke kött kvar på marken, när alla andra går därifrån. Falla, falla, som stora bruna löv, från en grå himmel. Han bara föll. Med ena armen hängande ner.

Det blir aldrig likadant igen, det blir aldrig lika bra.

Ali mot repen mot världens starkaste man. David mot Goliat om David bara hade lagt sig ner. Tänk på det. Fattar ni? Som om David bara hade lagt sig ner, på mage, och skrikit till Goliat att Goliat var en stor jävla bög.

Fattar ni???

1974. 1974. En död Muhammad Ali reste sig från repen och slog ner en död George Foreman. 1974.

FATTA DET!!!

Listan...

Dagens lista, när kommentarer är överflödiga.

Bara lyssna och förstå, eller se och lär. Hoppa från tredje våningen, och bli likadan. Släng dig framför tåget, för det kommer aldrig att gå.

Goethe. Shakespeare. Shelley. Wad fuck som helst. What ever.

"What did they call people like this in Goethes Germany?" - Kerouac..

Pooooooooooooooeeeeeeeeeesiiiii:

1. Bob Dylan - Mr Tambourine man

"To dance beneath the diamond sky
with one hand waving free
Silhouetted by the sea
circled by the circus sands
With all memory and fate
driven deep beneath the waves
Let me forget about today
until tomorrow"

2. The Clientele - Saturday

"The taxi lights were in your eyes
So warm against St Mary's spires
The carnival was over in the rain
And arm in arm through Vincent Street
The evening hanging like a dream
I touched your face and saw the night again"


3. Bright Eyes - A perfect sonnet

"I believe that lovers should be chained together
and thrown into a fire with their songs and letters
and left there to burn in their arrogance
but as for me I'm coming to my final failure
I've killed myself with changes trying to make it better
but I still ended up becoming something other than what I had planned to be
now I believe that lovers should be draped in flowers
and layed entwined together on a bed of clover
and left there to sleep
left there to dream of their happiness"

Det var inte jag, det var inte jag.

En banan med mörkbrunt skal, fortfarande en banan.

Jag springer ut ur det brinnande huset med bröstet i givakt, stolt på låtsas, och armarna vevande som en simmare på land. Huvudet bara lealöst bredvid. Lealöst mot axeln, och jag springer ut ur huset och sen springer jag runt huset och jag ropar "det var inte jag! det var inte jag!", som tände eld på den förbannade kåken. Och jag höjer armarna över huvudet och stirrar rakt i folks blickar, och stirrar hårt och stirrar med ett hånleende, på de som stirrar på mig.

Jag äter upp bananen, men bär skalet med mig. För sån är jag.

Där står de handikappade barnen, uppställda mot en vägg. Jag tycker synd om varenda en. De har aska i håret, och de har aska i blicken. Där står de utvecklingsstörda barnen som ingen vill ha, och ser sin skola brinna upp. Och framför dem springer jag. Det var inte jag, det var inte jag. Och jag lovar, på hedersord, och på min morsas liv, även om jag inte brukar lova sånt. Jag tycker synd om de utvecklingsstörda barnen och jag vill krama varenda en. Säga att de betyder någonting.

De betyder någonting, för mig.

Men jag vevar på armarna, eller håller de mot skyn. Med mitt huvud hängande lealöst bredvid, mot axeln. Och det enda jag kan säga är, "det var inte jag! det var inte jag!".

Recension: Bright Eyes - I'm wide awake it's morning

"So many men stronger than me / Have thrown their backs out trying to lift it"
- Lua

Jag får väl skriva en recension också, av den här. För, well, jag måste göra allting till mitt. Allting som skiner, allt som någonsin betytt någonting.

Som den här, som Conor Oberst. Ett geni, ett jävla geni. Och det blir allt mer uppenbart att musikvärlden, popvärlden, styrs av tre samtida hjärnor, tre genier utan motsvarighet varken då eller nu. Tre pojkar som snart bli gubbar, och alltid kommer att hålla, som alla gubbar alltid har hållit.

Ed Hardcourt. Ryan Adams. Conor Oberst.

Av de tre är Conor Oberst min favorit. Och jag vet inte varför, men varför bry sig om sånt. Från ett utbrott i "A perfect sonnet", och texten, den jävla texten. Till att nu bara lägga sig på rygg som Nancy Sinatra i "Sugar town" och svälja frustrationen som en liggande man. En liggande och hjälplös jävel. En stackars liten pojke som springer in på sitt pojkrum och gråter i tystnaden.

"I'm wide awake it's morning" är nog Bright Eyes bästa skiva. I alla fall här och i alla fall nu. Som fan och så klart. I en Dylan-värld som är lätt att relatera till, och lätt att navigera i, så är "I'm wide awake.." John Wesley Harding i ett land av Blood on the tracks, som ökenklippor och ökensand och en ökensol. En oas för utblottade och svikna och dumpade män, att ligga utblottade vid. Utpumpade, utmattade, nästan döda, uppgivna, och nästan medvetslösa.

Det fräna soundet, det bittska, hjärtat som pumpar skottsalvor i luften och pumpar blod med adrenalin till stämbanden, och armar, söndertrasslade och hängande som halvdöda köttstumpar - för jakten på någon som sköt tillbaka, som slogs och drogs i håret - handleder sönderskurna mot ramen till ett bröllopsfotografi, ett sönderslaget bröllopsfotografi. Fingrar som pekar "fuck YOU": a lá "Idiot wind".

Allt sånt är omvandlat till det lugna stillsamma soundet av "I dreamed I saw St Augustine".

First day of my life.
Landlocked blues.
Lua.
At the bottom of everything.
Road to joy.

Fem låtar med så mycket frustration och ångest, och fem låtar som försöker se det ljusa i tillvaron och till slut, som i ett jävla fyrverkeri och vid en lägereld, säkert i Nashville, med en akustisk gitarr, försöker få de andra, de som sitter bredvid och som är lika beroende av Conor Oberst och hans texter som Conor Oberst är själv, att tro att han är tillfredsställd med tillvaron, att han är äldre nu. Att han är så jävla mycket äldre nu. Och han försöker inbilla sig själv det.

Män som slutligen blivit vana med sveket, men aldrig lärt sig handskas med det. Aldrig lärt sig att svälja allt i en enda bit, men lärt sig att behärska sig, i alla fall, och inte spotta allting ut, igen.

"And so I hope I don't sound too ungrateful / well history gave modern men / a telephone to talk to strangers / machine guns and a camera lens" - Road to joy

---

Jag lyssnar igen, och igen. Det är ingen tvekan om att det är ett mästerverk. Om folk i recensioner ger den något annat betyg än det högsta betyget, så är det för de ser det som en dubbelskiva tillsammans med den inte alls lika bra "Digital ash in a digital run". Det här är ett mästerverk. Ett rent jävla mästerverk. Kanske 2005 års bästa skiva. Säkert blir det så. Det blir säkert så.

---

Broder Daniel och vår och Marcel Proust

Ha, så gick den då: till slut. Våren hand i hand med min bästa kamrat: DÖD! Jag ska lägga mig nu men jag är lite rädd för mardrömmarna. Trots allt. Jag är rädd för att aldrig komma tillbaka igen, komma tillbaka levande, eller komma tillbaka som en annan man. Och jag är rädd för drömmarna som lämnar mig i vaket tillstånd, som om jag bara var värd att spottas på. Som om jag var värd att DÖ! Redan nu. Så jag tar våren i hand och frågar vart vi ska gå. Jag är rädd, för jag har inte varit här förut. Och jag lyssnar på Broder Daniel. Som om vintern fortfarande bet sig kvar, som om vintern biter än. Den gör nog det, trots allt. Den gör nog det. Och jag vill säga till alla där, till drömmarna som finns, och till de som låtsas att jag finns. Jag vill säga det, bara en gång för alla: jag har redan dött för er. Jag har levt för att fly eller levt för att jaga er. Jag har levt, och jag är död. Jag lever, och jag är död. Men jag lever än. Och lägger mig i sängen, och springer en natt till, bara för att visa att jag lever, visa det för mig själv. Och alla som står bredvid. Alla de som står bredvid, och alltid ropar mitt namn.

Jag hör er, men jag lyssnar inte; vänner från en tid som flytt.

Broder Daniel - Cruel town.
Broder Daniel - Shoreline.
Broder Daniel - Whirlwind.

Det kommer en dag när jag också läser Marcel Proust. Den kommer nog. Men jag kommer inte vänta på den, och jag kommer inte längta efter den. Jag kommer bara sätta mig ner i stolen, och plötsligt kommer den bara ligga där. I mögliga böcker och sönderbitna sidor. Råttätna, mössbitna, men aldrig söndertaggade av tidens tand. Den dagen kommer nog, jag vet bara inte när. Och den kommer bara ligga där på bordet framför mig, framför konjaken, och mellan alla tomma vinglas. Som ett bokband där färgen fagnat loss, som en tavla där ramen trillat loss.

Plötsligt kommer den bara ligga där.

"Nebraska"

Jag hittade min "Nebraska", till slut.

Det här kommer bli en orgie av tårar. En kärleksförklaring, inte ens ett försök att förstå vem jag är. Som alltid annars. Som att se Johnny Holm sitta med en lunchbox på en svetsfabrik någon-jävla-stans och höra att sonen har tilldelats bragdguldet. Och, bara svara med ett: "ja". Tänk på det. Ett "ja". Inga stora bokstäver, inga utropstecken. Men "små bokstäver är också bokstäver".

Jag hittade min "Nebraska" och jag ser Bruce Springsteen stå och hoppa sönder ett Ullevi, och ett Ullevi till. Och jag är bara glad för hans skull. Nej. För jag var inte där. Jag var inte i Athen, jag såg inte ens Stefan Holm live när han klöv världen i två delar, den ena med bara han och hans farsa, och den andra delen, med resten i. Och mellan det, broar av journalister som nästan alltid skulle försöka förstå, men till slut lät allting vara. Det är för svårt att förstå, det är alldeles för svårt att förstå, och vi är bara glada för hans skull. För hans och Johnny Holms skull.

Jag var inte ens där, och jag sitter och lyssnar på "Nebraska" och jag är glad för Bruce Springsteens skull.

Och jag är glad för att Johnny Holm fick komma till Athen.

Jag är glad och orkar inte bry mig mer. För så fort Stefan Holm hoppade 2.34 i sista hoppet, så klev han härifrån, från alla vanliga människor som oss.

Som Bruce Springsteen, och det kändes som att han sa hej då med "Nebraska". Han sa nog verkligen hej då med "Nebraska".

Och jag säger hej då till Bruce Sprinsteen med "Nebraska". Och jag har aldrig kallat honom för "the BOSS". Ha.

Ha.
Ha.
Ha.

För jag har aldrig kallat honom för "the BOSS". Och jag kommer aldrig kalla honom för "the BOSS". I så fall dör jag hellre.

Highway patrolman, för fan. Där är han. Den riktiga Bruce. Och där är han inte ens sin egen boss. Den riktiga Bruce Springsteen är vek och klen och minst i hela världen.

Listan idag en lista från elstolparna i Nebraska och ända hit, till fönster utan gardinstänger, och ända hit till förorten..

Fast, fucker, kuk, jag orkar inte vara med. Någon har tagit min "Nebraska"-skiva, säkert en långlivad vän, en sån bara ser på stan och inte orkar heja på, ens. Ett slag under bältet, en sån sak man inte unnar någon, inte ens E-type. Jag skulle stänga in mig på mitt rum och stanna där, med "Nebraska" i stereon och Goethes "Faust" framför mig. Fascistromaniskt, och bra. Och Wildes "Picture of Dorian Gray" som jag läser så långsamt: delvis för att jag vill ha den kvar, delvis för att jag vet att Dorian Gray kommer åka fast, någon gång. Jag vet bara inte när.

Det här är världens bästa låtar, för jag orkar inte mer. Listor som går runt själva ämnet om vad allt ska handla om, och jag menar inte VÄRLDENS bästa låtar. Inte världens-världens bästa låtar. Min värld, när jag sitter på en pall i ett kalt och kallt rum och läser "Faust" och ser fåglarna flyga förbi utanför ett fönster utan gardin, och fönsterkarm. Utan ens gardinstänger. Egentligen bara saker jag sätter på istället för världens bästa "Nebraska". För Nebraska är min värld, today, min värld är att se en orakad Bruce Springsteen stå lutad mot en telefonstolpe eller ett elskåp i Nebraska och bara se så jävla uppgiven ut, och höra hans stön och pustar, nysningar på "Highway patrolman" eller "Mansion on the hill", "My father's house": höra skrien, höra någonting.

Och så, en lista till.

1. The Clientele - Saturday: Poesi med lösa danssteg, som i en valsballad, "silhouetted by the sea, with one hand waving free".."to DANCE BENEATH THE DIAMONDSKY"..från natten då jag började älska Bob Dylan så jävla vilt och så jävla okontrollerat!! The Clientele ger bilden tillbaka och lukten av svett, och väggarna, målar väggarna med låtcitat, och "Saturday" är en sjukt: & fruktansvärt bra låt.

2. Spiritualized - Ladies and gentlemen we are floating in space: En resa ut i rymden och en rymdpromenad. Den påminner mycket om Flaming Lips "They punctured my Yolk", men är bättre, mer egen. Bara en rymdpromenad därifrån, maybe, men vilken sjuhelvetes promenad!!

3. The Kinks - Death of a clown: Hooo, ohhh, jag älskar inledningen. Jag älskar hur den ligger kvar i sängen när klockan ringer och går upp långtsamt, långsamt, och ser en ny dag födas - bara en dag med whiskey och gin. Jag gillar hur den säger FUCK YOU FUCK ALLA FUCK LIVET när den fattar att den har vaknat, och börjar snacka om att dricka till döden av en clown,,bara,,för,,att,,FUCKA HIMSELF,,och FUCKA DAGEN,,TOO!!

Popkonst # 5 - Blod är tjockare än nattvardsvin?

En CV - och fuck jobblivet..

Inskickat till Volvo AB:

Hej!

Jag heter Padro Padrone och är 105 år (-född 1900). På fritiden leker jag mamma, pappa, barn med avsågade brädbitar. Och jag ska alltid vara PG Gyllenhammar, för sån är jag. Mamma, PG Gyllenhammar, och ett cpskadat barn. En annan variant, en deluxe-version i ett arbetarhem, för drömmen om en bättre tid, eller bara en tid där det händer någonting.

Tabloider kastas i fejjan som födelsedagstårtan på ett utvecklingsstört barn, ät. Och var glad. Ät och var glad och håll käften. Tårtor kastas på kungar och viktiga män och tårtor kastas på utvecklingsstörda barn. På fritiden åker jag bilar och lastbilar och frågar chaufförer med avsågade kukar om jag får åka med till San Fransisco, Denver, Frisco, eller Mexico. ”Ni kan släppa av mig på halva vägen, eller köra mig till ett skjul”. Det brukar gå bra, jag brukar få åka med.

På nätterna drömmer jag konstiga drömmar om folk som försöker döda mig och jag dödar alla i en motattack, i en bombattack, åker upp på natten med mitt enmotoriga plan och släpper en atombomb på staden under mig. Och jag får skiten, sen får jag skiten för allting och Laila Freivalds undrar ”vad i helvete” jag gör. Och jag får skiten för Ericssons konkurrs. Jag får skiten för allt, så jag släpper en atombomb till. Sen vaknar jag.

När jag blir stor ska jag måla teckningar i paint och bli känd på att vara någonting, som Salvador Dalí. Men jag hatar Salvador Dalí ibland, för att han trodde han var någonting och det, ha, DET är det största BEVISET på att man inte är någonting. Ya know. Och jag ska åka skateboard. Skate or die, hell yeah!

Nu lyssnar jag på Elvis Costello: No dancing och Psycho.

Och jag vill jobba nu. Jag vill jobba hos er och dricka sprit på festerna och dricka sprit till elva-kaffet och åka skateboard därifrån, åka skateboard på industriområdet när fabriken stänger ner. Eller när jag har släppt en bomb, starta mitt enmotoriga plan från lastbryggan bakom. Lyssna på Elvis Costello i mp3spelaren som försvann i omklädningsrummet, från chefens son som var där och sommarjobbade. Jag vill kasta tårtor på kungen och chefen och på utvecklingsstörda barn.

Hell yeah, that’s me, take it or leave it. Or die!!

(Jag kommer gärna på intervju.)

MVH - Padro Padrone

Listan i dag för svartsjuka motherfuckers

Eller ahHH, kärlekspoesi. Så många tankar, springer åt olika håll. Sture Dahlström skriver om allt han tycker om. Céline skriver om allt han ser. Och jag läser den där jävla "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen". Fy fan, vad bra. Vidrigt, jävla, bra.

Jag orkar inte klaga, längre. Eller klaga alls. -- MMMen när folk kommer med små förjävliga musikband och säger att sånt är bra, så håller man med. Och lyssnar, dansar till "twee" och dansar sig full. Skrattar till TVP's, och tycker att sånt är bra. Små poplåtar, snickrade med charm, snickrade av små, små, rörelser, i sidled. Stela, fina, och bra ibland. Men till slut så tröttnar jag, iaf jag. Och tänker gubbarna, fy fan gubbarna som vet allting. Världens bästa gubbar som bara står i bakgrunden och alltid håller ridån uppe och håller publiken vaken i vilket väder som helst.

Gubbarna är på riktigt, och allt annat är bara fejk. För gubbarna vet, och alla andra låtsas.

Bra gubblåtar, som bra låtar, det är ju typ samma sak: ELler AH: Kärlekspoesi:

---
1. Leonard Cohen - Famous blue raincoat: "New York is cold, but I like where I'm living. It's music at Clinton street all through the evening"...som skymningen. Inte som vindarna, kanske som regnet, ett stilla och tyst duggregn och skepnader som rör sig över gatorna som myror från långt håll, som spelpjäser i ett tärningsspel, för ingenting verkar logiskt. Ett öde köksfönster med röken från en stekpannan strömmande ut ur fönstret, en lördagskväll utan någonting.

---
2. Neil Young - Harvest: Det står alltid mellan den här och "Out on the weekend", just nu och det har varit typ likadant i flera år. "Dream up, dream up, let me fill your cup with promise of a man". Aha? Neil Youngs plågade röst, utdragen som ett dragspel, blottad i solljuset, och bländad av svartsjuka, bländad och svärtad och svartsjuk. Svartsjuka som bara gubbar över små, unga, flickor.

---
3. Gram Parsons - Miller's cave: Jag gillar pianot som klinkar och jag gillar Gram Parsons om olycklig kärlek, vilket väl är typ allt vad han gjorde?!!!!! Pianoklink och pianoklink - pianoklink. Och farligare och råare än någonsin:

"I called her down, both her and Davey
Said I'll see you in your grave
They laughed at me, till I shot them
Put their cheatin', schemin' bones in Miller's Cave"

---
4. Kris Kristofferson - Jody and the kid: Fyra inledande låtrader som är ren, skär, jävla, poesi. Vackert, ho, så vackert:

"She would meet me in the mornin' on my way down to the river,
Waiting patient by the China Berry tree;
With her feet already dusty from the pathway to the levee,
And her little blue jeans rolled up to her knees."

---
5. Van Morrison - The way young lovers do: Ha, kunde inte låta bli. Van the man är gubben himself. Personifierad alla gubbattribut som finns. Sur och eländig. Men ett geni med förmågan att försvinna och gå bort och gå vilse i sina egna tankar. Det här, som kommer snart, är kanske det finaste som skrivits innan eller efter "Madame George" som är med på samma skiva (Astral weeks), och är ungefär precis lika bra.

"Then we sat on our own star and dreamed of the way that we were
And the way that we were meant to be
Then we sat on our own star and dreamed of the way that I was for you
And you were for me
And then we danced the night away
And turned to each other, say, ’i love you, I love you’
The way that young lovers do"

---

Bli kära och kära ner er..

Bara vinnare och förlorare

Utanför gränder och över taken, där kan man leva fritt. Utanför frisörsalonger för halva priset och gatan är täckt av ÖB's rabattbroschyrer, kullerstenen syns knappt mer. Och skyltfönster med dockor, nakna som knullar, eller blodiga i bandage. Ung vänsters lokal i Göteborg och svavel och aska, ideologier som brann, och unga människor i rastaflätor som brinner nu. Ung vänsters lokal i Göteborg och en rökridå, MUF har alltid fel och de kämpar mot folket som bekämpar dem. Ung vänster har alltid rätt och kämpar med hjältarna som gav dem liv. Och existens. Ideologier som trippar på drömmar och harmonier, en armé av arga kids trippar ut. Med svåra ord, och svåra ord, så att man inte förstår. Svåra ord för det är farligt att bli förstådd.

Svåra fucking ord, så att man inte ska förstå hela innehållet. Och ord som betyder samma sak på olika språk, men tolkas olika, i olika dialekter. Av olika kön. Har han läst allting innantill?

Bananflugor som svärmar över mögliga papperskorgar, och mögliga papperskorgar; alltid överfulla. Och stinker skit, med folket som går dit och rotar ändå. Får några mynt och ställer sig i korvkökskön. Bananflugor som svärmar och regnet som öser ner, vem är mördare och vem blir mördad i skogdungen utanför. Vems dotter blir våldtagen, och vems pappa springer därifrån. Bara vinnare, barn, och förlorare, och, "don't get caught on the wrong side of that line". Bara vinnare och förlorare, barn.

Bara vinnare och förlorare.

Arga leken börjar nu.

Oförmågan att göra vad som behagas och bör göras. Oförmågan att få tummen ur röven och förtrycket från tummen i röven när den rullar runt på ändtarmens väggar. Dagar som går, och rullar så ynkligt förbi, ömsint vin - ömsint dansk fatöl, bara dagar med för mycket Bright Eyes och Red house painters och Tindersticks. Bara dagar man går utan att veta ett skit, inte veta ett piss, och bry sig om mycket mindre än så, eller bry sig om allting. Naturkatastrofer i Asien, små barn med döda föräldrar, små föräldrar med döda barn. Vänner i för stora kläder, som bara dör. Jag sätter på radion, om jag bara kunde fly och komma tillbaks igen: om jag ändå kunde fly med kärleken. Jag drömmer drömmar om att inte få låst mitt cykellås, när alla andra tittar på och väntar på mig. Jag drömmer drömmar om en nyårsfest där alla försvinner, jag går på toaletten och sen är ingen där, så jag tar bussen till stan och missar tolvslaget. Sen frågar någon någonting och jag vänder mig om, i tystnaden, av att bländas med för mycket solljus och för många blickar. Så jag vänder mig om, ramlar ihop på golvet, och somnar om igen. Och Bright Eyes på morgonen, jag vet hur allting ska sluta. Conor Oberst är större nu, men inte stor än. Tindersticks första skiva är fortfarande Tindersticks bästa, och jag försöker övertyga alla om det, varenda en, varenda jävel, på varje fest och efterfest, på varje jävla maskerad, ha!, smink som rinner och maskaran som en förorenad flod, läppstift som stryks ut och halas ner och tvättas bort med salivet av en annan man, blonda slingor vevas ihop till bollar och toffsar och piercingar krokas ihop och krokas fast som ankare och båt på ett väldigt stormigt hav. Och jag ropar "Tindersticks!" så att alla hör. TINDERSTICKS!!! Blood, Whiskey and water, Patchwork, City sickness. Jag ropar TINDERSTICKS, mest för att ropa någonting, ha någonting att ropa, och ropa någonting som inte någon förstår.

Arga leken börjar nu.

Jag är redan på väg därifrån.

Ropar och flyr och springer därifrån för festerna i stan, tar bussen eller spårvagnen och missar tolvslaget. Det är över nu, vaknar upp till Bright Eyes, ser solen gå i moln, och läppstiften som två klumpar på min kind, klet, som tapetklister och saker som fastnat från dagen i går: cigarettfimpar, portionssnus, och en använd kondom. Sugmärken eller blåmärken, jag bryr mig inte, och vad är skillnaden, ändå.

Ändå.
Ändå.
Ändå.

Popkonst, ta mig härifrån.

Lördag i kväll

Jag river saker isär med bara fingrar, papperstussar med blodstank som prickar, prickar, prickar till ramar runt mögliga fotografier. Blod, stänk, skvätt, blodiga spår och blod på kudden från sår som aldrig läker. Fyller på med sånt som inte finns, för trött för att skriva någonting. Totalt bakis i skallen, totalt jävla bakis i ögonen. Och sömnig, fast på G. Lördag i kväll. Lördag i stan med fulla jävlar som gör piruetter och ramlar över trottoarer med såriga kroppar och blodiga kläder, alltid lika glada, lika överjävligt glada, eller arga och sura. Maniska, för en tjej. Och små skepnader rör sig tysta med händerna i fickorna, nästan rädda, ihopkrypna, blicken alltid hållen ner, små skepnader som flyr i mörkret och gömmer sig i gatuhörn, och springer från gatulyktornas sken. Lördag i kväll, jag vill läsa en bok. Men orkar inte vara ensam, inte nu. Så fest, på stadens krogar. Fest överallt.

Popkonst # 4 - Lucy

Popkonst # 3 - Khao Lak

Popkonst # 2 - I wanna be adored

Popkonst # 1 - Mannen på bilden

Ni vet, man orkar inte med och jag ska skriva storyn om mannen på bilden med en skön dialekt, en skön småländsk dialekt. Och spydig, pryd, snobbig, fransk accént. Han läser romantikens sista sidor och vågar inte vända blad, han dricker vin och är rädd för att korken ska gå av, han är ensam. Låtsasfransman, bara för att ingen verkar förstå fransmän här, och ingen förstår honom, ändå. Med baskern på sned och socialismens löften och rop på demokrati som rädsla; inte för den han är, men för att lämnas ensam kvar att dö i en misslyckad revolution. Socialismen genom två suddiga läsglasögon som läst för mycket Rousseau och Voltaire och Montesquieu, sett för många franska filmer, sett Truffaut och sett "Jim et Jules" för många gånger, sett Jim följa med Jules och dö. För mycket klassisk musik, och vad händer sen? Han lägger sig ner och dör, eller lever kvar med den klassiska musiken och rött vin. Rött vin och en tavla av Monét. Så många hjältar, och han springer efter allt han ser. Så många franska hjältar, och ingen bryr sig om honom längre. Socialismen genom två suddiga läsglasögon utan modet, eller staken på sned, för klen för att vända blad, för vek för att bara gå därifrån. Som "Skriet", precis som "Skriet". Rädd för människor, rädd för att lämnas ensam utan ett "hej då", med ett svek i bakfickan, utan någon där som vinkar "adjö" på en tågstation, och vinkar länge, och inte slutar vinka förrän tåget är långt därifrån.

Ya know

Ha, folket som tolkar allting och sen.. vet hur allting ska vara. Folk mår dåligt här, är det ingen som BaH fattaR? ArAraRarAR?! Skriver SJÄLVMORD med stora bokstäver bara för att någon ska bry sig, rynka på näsan, peta sig i näsan, fnysa, visa att man finns, folk skriver SJÄLVMORD med stora bokstäver, och ingen gör någonting,... sen kommer folket som inte vågat skriva ett enda ord, eller petat sig i näsan, eller rynkat sina ögonbryn,, sen kommer de och smäller av kulan i skallen med rysk roulette, eller något sånt, så att inte allt ska vara så uppenbart. Ya know.

Jag springer

Jag är störd, jag är väl störd. Jag tänker inte och jag är väl störd, then. Jag blandar english med SweDish och stora bokstäver i för små ord. Jag är väl crazy, störd, and it's all made of steel. Jag vill bara uttrycka känslor, utan tankar, som inga känslor tänker för att tänka är att döda känslor och låta tankarna ta dess plats. Så jag tänker inte, och jag är crazy. Då rå rå. Det var som att sitta en varm sommar för ett tag sen och tycka om både "Rubber soul in space" och "Bomben". Två fanzine på varsin sida, sa alla. Och man kan inte gilla båda. Som att sitta på ett bibliotek och läsa Burroughs och Kafka, på samma gång. Goethe mot Bukowski. Och blickarna vänder blad, mina tankar hänger aldrig med. Ändå. Som att välja mellan Ginsberg, Kerouac och Steinbeck och Checkov, eller Tolstoy. Den kalla, bittra, poesin hos ryssarna. Eller det varma amerikanska historieberättandet, som om berättandet var en saga i sig. För glimtarna i ögat, och en saga till, en saga som äter upp allting och spottar ut i rätt riktning, som äter upp sin verklighet.

Och tankarna i Sovjet. Jag vet inte vem jag är, det är helt uppenbart. För dig och för mig. Men jag har inte längre något behov av att veta sånt. Som att sitta med playlisten på datorn, och byta mellan Bonnie 'Prince' Billy och N.W.A., och Broder Daniel och Bob Dylan. Jag skulle komma till en sak, en enda, som RSIS och Bomben, de står för någonting. Och de skriver om känslor, kanske mer: de skriver med känslorna, och låter tankarna gå sin egen väg, låter tankarna gå till besökarna som läser som besökarna framför en tavla av Monet, eller Van Gogh. Vad man ser, är bara ramen och ramar och rena penseldrag. Jag vill alltid se konstnären, och jag ser Van Gogh lida och måla en solros till, och en till. Och lida och gråta och inte tänka på någonting, men känna. Känna, känna, känna. Och jag kommer blanda stora bokstäver med små, för att jag inte tänker, och för att visa för tankarna att jag inte är här, och visa för mig själv att tankarna inte är där.

Och Neil Young, och gubbarna, Van the MAN med "Madame George" i sin hand. Jag är fri, och jag är fri för att jag springer. Men alla tankar försöker att fånga mig, som alla tankar håller folket vid sidan om stående där de står. Uttråkade, men så jävla nöjda. Alltid skrikande åt mig, stanna, StaNNA! Cassius Clay stanna nu!! För fan, sTanna.. Jag har inte stannat en enda gång. Bara sprungit förbi. Och jag ska springa tills jag dör. För jag springer för att vara fri.

"This is the first day of my life"

Remembah?!

3014. Bright Eyes - This is the first day of my life

Jag kanske skrattar.. ahh, skrattar och ler och kollar på tv-program.. men jag ska tala om för dig.. för varenda en,, varenda jävel och varenda gud: jag har ett stort svart hjärta inombords.. ett hål i hjärtat, i det svarta hjärtat.. en chatkanal som vardagsrum,, jag växte upp i en trappuppgång, jag växte upp i en dörrpost.. jag sprang ut och kollade i brevlådan när brevbäraren kom och sprang tillbaka till trappuppgången när brevbäraren stack därifrån..so, "this is the first day of my life, so I was born right in the doorway". Tavlorna på sned, sprickor i betongen. Vad fan kan man begära? Stanken av sprit, skit på fingrarna och skit kletat längs väggarna, som spår av en förlorad varelse. Urin och klottrade meningar, klottrade meningar och felstavade svordomar och könsord på ENGELSKA. Telefonnummer till en morfar med en kuk, och en dotter utan bröst som sprang naken i snön, naken framför kameror utan blixtar och en webbkamera rakt i fejjan,,SexyBoy15, hej på dig. Om Burroughs hade funnits då, om Céline hade funnits då, om Allen Ginsberg hade funnits då. Jag läste Hemingway och drömde om fina miljöer, läste Steinbeck och drömde om värme, någon slags värme, något sorts välbehag. För, jag visste aldrig att rocken fanns, rockmusik och ärrade beatpoeter i skägg. Skäggiga män, rockmusik, och Van Gogh.

"I was born rignt in the doorway."

Listan i dag en lista till

Listan är idag är inte framtagen eller skapad och vad fan nu kastar jag mig in och kastas tillbaka och kastas mellan olika trottoarer och husfasader och armar som går av, ben i slemmet, ben som köttstycken, hänger lealösa som köttstycket i charkuteri. Alla nyser, alla fnyser, jag tror jag ser Stig Dagermann, där, någonstans. Men jag har ingen aning om hur han ser ut. Säkert snygg, säkert ledsen, alltid ledsen, sammanbiten, och den apatiska blicken, blicken som bränner döda barn i ugnar. Jag ser Ian Curtis, och tänker på Stig Dagermann. Undrar om det alltid kommer vara så.. vem vet. Eller om det bara är fiktionen, drömmen om en förlorad far, mardrömmen om en som kom, och stack. Kom och stack, vårmörkret och frosten på gatorna, jag tänker på Leonard Cohen och gatulyktorna, som Bill Brandts porträtt av Francis Bacon (http://image.guardian.co.uk/sys-images/Guardian/Pix/gallery/2004/02/20/bacon.jpg), den som skapade en ny tid. Nya liv, i gamla, föråldrade, fotspår. Och listan, av allt det där. En lista med puls. Ge mig puls.

Svart musik, svart musik, med puls. Svart musik med puls och själ, som vilken svart musik som helst. Best of the best, best of the beast.

1. N.W.A. - Express yourself ...Ohj, ohj, så coolt, banalt.. och Brian Wilson hade hatat det här.. men vadfan, det är ett jävla undantag för vad allting borde vara, och bli som.. bara en låt, en jävla bra låt för sig. Så coolt. Och den jävla beaten, jag kan inte säga någonting. Nothing, det är så jävla klockrent och lyssna på den en gång och "Straight outta Compton", är centrum, pricken i mitten av en rondell där alla P.I.M.P.'s och gangstah och fejkgangstahs och fetröviga fejkgangstahs morsor står runt och glor och kör som i trans,, "Straight outta Compton" är medelpunkten i en sjuk jävla värld. Inte för att den har allt, men för att den är så jävla bra.

2. Lee Perry - The Upsetters ...på midsommarafton för typ 4 år sedan, och ett halvt, typ. Eller 3. What ever. Jag hörde den här och ville höra den igen. Och den va så jävla bra, så mycket jävla bättre av allting annat som var med på blandbandet, ett blandband med det bästa av Lee "Scratch" Perry.. på en klippa utanför Halmstad och alla andra var fulla och fula fjortisar. Basmelodin, eller melodin. Ha, ingen klår det. Ingen i hela jävla världen. Riff, riff, riff-riff, på gitarren.. basen rullar,, som svallvågor efter Lee Perry, som svallvågor efter en jävla tsunami som bara lägger sig över allt den ser, och lägger sig så jävla rent och mjukt och vackert och fint.

3. Ben E. King - Stand by me ...Det finns en kortfilm som heter likadant, nu...svensk, av samma man som gjorde en film om en självmordsbombare, tror jag..och låten spelas hela tiden i bakgrunden.. barn utnyttjas och några ger igen, andra äter klubban och gråter i tystnaden.. inga fattar, men den dyster, och låten blir bättre och bättre ju längre filmen går,, LIDER..glider över ärrade anushål,, glider över öppna sår och tårar på kinder, och ingen finns där.. ni borde se den.. "oh DARLING DARLING STAND BY ME"...varför finns ingen där?! Vilken jävla idiot har alltid lämnat ett överlämnat barn? Jag blir så jävla sur. "Whenever you're in trouble would you stand by me?"

Peace, love, and understanding.

Gnistor av genialitet

Överallt, små gnistor av genialitet. Kanske en låtrad, bara ett stick. Kanske ett intro på några sekunder, en basgång. Vad fan som helst. Överallt, små gnistor av genialitet, av mänsklighet, som visar vilka vi är. OOhH! Jag läste om kungen igår, han är överallt på löpsedlarna, kungen är Zlatan, kungen är bra,,sen drömde jag om Lars Adaktusson. ÅHh.. fy fan för Lars Adaktusson.. han är säkert bra.. men han är tråkig, och han är en sån som aldrig har fel... en sån som skulle vilja vara kung, och bygger upp små riken, kungariken, bara för att kunna vara kung över sånt. Han är som Jan Guillou,,utan en centimeters självdistans.. och jag hatar Jan Guillou, och folket som läser hans böcker,, eller inte,, jag önskar att jag var likadan.. det verkar mycket lättare att leva så..som äldreomsorgen i övre Kågedalen, och alla sura människor som läste och spottade och spydde på sidan och vände blad och spottade lite till.. vi sitter på café och pratar om sånt och vissa älskar och vissa hatar och jag hatar folket som hatar.. mer av rädsla,, kanske av förakt.. för det finns saker som är farligare.. som att hata ord,, att hata ord för att de berättar någonting.. för att de bär fantasier,, och de som är rädda för fantasier,,så rädda så att de inte läser en sån bok, som "Äldreomsorgen i övre Kågedalen",,är rädda för någonting.. Jag är inte rädd, jag vill läsa Freud och kolla hur saker funkar, jag tror Freud hade rätt.. eller inte rätt,, men det är ungefär så som allt det andra, man läser Freud och lär sig motsatsen, eller man läser Freud och lär sig hur det är,, men överallt kollar man sig i spegeln och förstår lite mer, och lite mer..

Men det handlar inte om det, don't ya understand.. Som att läsa "Naked lunch" och tro att allt är fantasier, att allt är tankar och sömlösa nätter och fantasier och ett ollon i luften och Pyret och morfar i Kågedalen,,,det är kanske inga fantasier,, det är när orden skapar fantasierna,, som ett sätt att tänka.. att sträcka upp en ensam hand i mörkret och i vindarna, i stormen,, och låta löven falla in i handen,, låta löven kletas fast mellan fingrarna,, och inte gå på marken och ta upp de löv som skiner bäst, som är vackrast.. det handlar om att skildra något vi inte vet, om att skildra en verklighet precis så äcklig, avtrubbad, ÄCKLIG!!!, bespottad, som den aldrig får bli,, som den nästan aldrig blir, just för att fantasier och tankar till slut faller ner på marken;; som stora, bruna, löv.. Jag vill läsa Freud och tolka allt jag läser och tolka mig själv.. men vill jag verkligen veta??? Alla kan skriva kuk och fitta,, det är bara ord,, kuk och fitta är bara ord. Och jag tänker inte på kukar och fittor när jag skriver så. Det farliga är de som tolkar, och tänker så. Tänker på kukar och fittor när de läser "kuk och fitta", och tänker på kukar och fittor vart de än går.

PoHOHHOohoHh..men överallt, små gnistor av genialitet. Av förvirring. Små människor går vilse i stora omgivningar,, går vilse i sig själva.. släpar med sig tankar som gör allt för att,, >>för att döda sig själva<<.. och genialitet--

Disorder av Joy Division.. det är aldrig tankarna som föder gnistorna av genialitet,, eller föder någonting alls..de dör och i dess plats skapas någonting, för att fylla tomrummet.. och gnistor när två saker kommer dit samtidigt, gnistor av två saker som slåss,, och gnistor av genialitet för att stå bredvid och titta på. Som fotografen i ett fotomagasin, eller i ett fotoalbum.. fotografierna lever sina egna liv,, fotografen är bara där... av känsla,, för sakens skull.. för gnistor,, och,,av,,och av, ren jävla genialitet.

---

Jag vet inte vart jag vill komma, och det är väl ganska uppenbart. Jag läser lite Céline, och lite Samuel Beckett, lite Sture Dahlström, kanske Stig Larsson.. och hoppas att det finns fler som inte förstår.

---

Vi sitter i alla fall på café, och jag dricker svart kaffe och drar tungan genom en kaffesump,,svart kaffe och kaffesump i överläppen och svart kaffe och kaffesump i näsan, som snor..

ÅHHHHHHHHHHH!!!

>>>för vi sitter i alla fall på café<<<

Madame George

Jag är full och läser Céline, vad fan kan man begära? Den svarta dagen i dag är inte riktigt över, men jag försökte förlösa mitt lidande mitt lidande med alkohol, tränga undan det med att inte tänka. Och det gick rätt så bra. Alla borde läsa Céline. Jag skriver det här för att jag såg att jag behövde någonting och jag hoppas ni behöver någonting. Så jag skriver lite till. Men jag är full. Som ett hus, full som fan. Bara jävligt full. 1. Tindersticks 2. Red house painters 3. The Cure 4. Nick Drake 5. The Clientele ...för band man kan ha för sig själv. Öl och sprit, jag ska dricka mjölk för att inte må dåligt imon, och imon är en annan dag, och jag kommer inte ens minnas vad jag skrev precis nu. Imon är en helgkväll i Göteborg, och vad skulle vi annars göra? Dansa till Håkan Hellström tills kyrkklockorna slutar ringar, dansa tills spårvagnarna slutar gå. För, vad skulle vi annars göra.

Godnatt, återkommer imon, så fort jag kan. Godnatt, godnatt. Och, lyssna på:

VAN MORRISON - MADAME GEORGE

And as you leave, the room is filled with music, laughing, music, dancing, music all around the room. And all the little boys come around, walking away from it all. So cold"

Så bra och så jävla fint, så jävla vackert och så jävla bra.

Listan i dag en svart jävla lista... hold on!

Jag orkar inte stå, så länge till. Så jävla länge till,, och se fåglar flyga sin väg och störta mot en bergsvägg, jag orkar inte säga till mig själv framför spegel,,att mina armar är stora och att alla muskler finns,, en sommar till.. jag orkar inte göra nåt fucking mer... innan det tar slut, och jag är framme.. för jag tar mig alltid upp på fem, och jag tar mig alltid upp på fem. Sen vinglar jag därifrån, och jag vinglar därifrån.

Topp-5 till en död vän, som bara försvann. Så jävla plötsligt, och så jävla sorgligt. För att gråta blod, för att inte gråta alls.

1. Bright Eyes - First day of my life: "And you said, >This is the first day of my life. I'm glad I didn't die before I met you<". Lyssna på texten, "You drove all night just to meet me in the morning"...Ha, I loved you.. fattade du inte det? FUCK! FUCK FUCK FUCK!!! The world is sick.. och jag försöker göra den clean.. jag försöker rensa upp,, och när ni är klara med allt, så måste jag fortfarande vara där och rensa upp.. the world is sick.. och jag är där och allt jag gör är dör,, i någon annans famn.. och hoppas aldrig någonsin,, att någon annan dör innan mig, igen.. Igen... IGEN..

2. Hefner - Don't flake out on me ... Hooo,, "for the friends that always promised that they'd phone us"...fuck them idag,,,de skriver långa avskedsbrev och släpper ner rosor i graven och jag står bredvid och hånskrattar och gör ingenting med armar som är svaga, för svaga för att röra sig.. fuck them idag, och jag tänker fuck them... och "DON'T FLAKE OUT ON ME".. det här är låten om hur allting skulle bli, men aldrig blev.. det blev aldrig så.. högstadiet och gymnasiet åt olika håll.. och, ha,,,såå... "flake out on me",, när alla andra står bredvid med rosor och tårar och avskedsbrev...

3. The Cure - Close to me ...Puoh.. en av världens finaste låtar,, och jag satt vid ett fönster en gång och det var snö,, och sa att "Close to me" är världens bästa låt,, på riktigt.. så jävla riktigt..

4. Billy Bragg & Wilco - Birds and ships ... The birds will be singing in the sky tonight..

5. Nick Cave - He wants you ... en helt sjukt vacker låt.. en helt sorgligt vacker låt.. fuck allt idag.. jag släpper allt och står bredvid och tittar på, lyssnar till fåglarna som sjunger och orkar inte ens le, eller släppa en tår, orkar inte bry mig,, orkar inte kasta mig fram för att kastas tillbaka igen... tjapp, chack, och Zlatanklack. "Oh, baby, it's me"...

"In his boat and through the dark he rowed
Chained to oar and the night and the wind that blowed
Horribly 'round his ears
Under the bridge and into your dreams he soars
While you lie alone in that idea-free sleep of yours
That you've been sleeping now for years

And he wants you
He wants you
He is straight and he is true
Ooh hoo hoo

Beneath the hanging cliffs and under the many stars where
He will move, all amongst your tangled hair
And deep into the sea
And you will wake and walk and draw the blind
And feel some presence there behind
And turn to see what that may be
Oh, babe, it's me"