1230. Lokförare

Varför kan jag inte skriva ens den kortaste novell utan
att dra in saker som inte hör dit; jag ser två spädbarn
slåss och en morsa som gråter...

***

Dagens låt: Diane Ray - Please don't talk to the life guard

Och det där skriket efter 15 sekunder, det är ungdomens skrik. And; I'm lovin' it!

***

Jag drömmer om öde tågperronger; väntande på tåg som åker förbi, saktar ner, en lokförare som sticker ut huvudet och ler, hälsar hallå, bara för att höja farten och åka därifrån!

1229. Big Brother-Jessica versus Jean D'Arc

Så ordnar vi världen efter politiska rum så att inte Big Brother-Jessica ska förväxlas med Jean D'Arc, och kanske bara därför.

1228. Kärleken talar inte kärleken svär

Kärleken talar inte kärleken svär och jag vill bygga mitt liv
av spågummans kort när hon stirrar på dom och säger
något som jag inte kan förstå om Birgitta i Simrishamn och
Marie i Västerås ett korthus av kondomer olika smaker och
inkletade av fett så flytta er en dörr på
öppen glänt; ta-dam jag ska knulla i mitt liv och knarka bort
mina men så kan ni please flytta er

och brudarna i högstadiet som sålde pussar på
kinden för 20 spänn till killarna i hockeylaget som sen
söp skallarna av sig ska jag stanna på A-brunnar i
stan och rabbla upp mina erövringars efternamn som
ett hån till föraktet och fördärvet som ett brev till
samhället och ett oskyldigt TITTA PÅ MIG med benen
isär ska jag gå från säng till säng och sen hem igen

1227. Jag hänger upp mig på saker där andra hänger upp sina påslakan

Jag hänger upp mig på saker där andra
hänger upp sina påslakan glänsande vita på håll
och doftande av tvättmedel men fortfarande
fläckade av gårdagens blod om man bara kollar
på baksidan dom svarar hallå hallå i telefonen
när jag bara säger vadå vadå i
megafonen fyra steg för mänskligheten är färre än
fem steg hem till dig jag knackar på är du hemma och
jag vill ha dig i natt i natt krulla ditt hår mellan
fingrarna min tunga i ditt öra bara för att kunna lämna
dig när du sover; cause baby I was born on a train

dom sorterar sina sopor så fint med en påse i varje
fack när jag sitter vid ån och kastar kompostrester
till skatorna som att inte dom också vet som att dom
inte vet att vad vi bryr oss om är bara ett sätt att ignorera
dom som bryr sig om oss och sedan lever på det

postulera dina testamenten och skrik att du lever vi är
värda det vi är värda det vi är värda en stund i trans ett
flak öl och någonting att dansa till vi är värda lite dans lite
dans lite dans och alldeles för mycket obalans kan du
cykla utan att hålla dig i eller ska jag visa hur man gör för
varje fågel som flyger finns det hundra fåglar som dör

så har jag kommit i trubbel varje gång jag packat upp min
resväska och packar jag den igen och börjar gå hälsar
på dom som säger hallå som om dom känner mig som om
dom känner mig dom känner inte mig och hur kan
man känna någon som bara lärt sig säga hej då kör jag
blicken ner mot asfalten och chansar varje gång
jag korsar gatan sjunger med tyst för mig själv sjunger
dom där Smiths-raderna om att det var en gång det var
en gång ett ljus som aldrig brann ut men såna ljus syns
bara på håll det var så längesen det var så längesen och om
nians spårvagn från Saltholmen kills the both of us så gör det
ingenting för man kan köpa såna spårvagnar på internet
och vad är poängen med att dö i en värld där alla redan
uppfunnit alla sätt att dö på innan oss och vad är poängen
med att dö vi kan lika gärna leva kvar här mitt i en stad
en värld och ett universum där folk trippar på tå gråter och
förlåter i rädsla för utomjordingar är dom gröna är dom gröna dom kanske är gröna så vi målar världen svart och vit och vad ska man göra sen bara skratta hålla med och försöka förstå; att man kan köpa såna spårvagnar på internet

det är ett nytt spel och jag vill inte vara kvar

väntar på en dag när allt börjar om på nytt igen ställer
dom mig i mitten under rampljusets dunkla sken då yes,
antagligen; så är det meningen och det är meningen att jag
ska stå där i mitten hånas piskas och ställas till svars
för alla känslor jag var för svag för att göra mig
fri ifrån som en mördare utan minne måste jag vittna om
min egen spegelbilds förfall när jag inte ens har mördat
någon och kanske är det just därför och kanske är det just
det som utmärker mördare att dom identifierar sig själva
med kärleken och kärleken dom gav bort utan att spara
ens en liten gnutta i självförsvar och jag ska stå där så ska
jag stå där som en manlig Jean D'Arc fast inte lika stark och
säga att Gud är inte min Gud är inte min för han har skjutit
sig i pannbenet med ett hagelgevär och sen den dagen är vi
alla skilsmässobarn på jakt efter någon som älskar oss så ska
jag stå där så ska jag stå där och dömas av alla dom jag inte
älskade till ett liv i celibat och jag ska fan bli celibat för jag har inget bättre för mig;

jag ska fan bli celibat!

1226. Känslorna

Så; är det meningen att jag ska stå där i mitten, hånas, piskas, och ställas till svars för känslorna jag var för svag för att göra mig fri ifrån?

Som en mördare utan minne måste jag mörda vittna om min egen spegelbild. Och jag har inte ens mördat någon, kanske är det just det; jag har bara inte älskat någon, och kanske är det just det som utmärker mördare; att identifiera sig själv med kärleken, med kärleken och den kärleken, bara den kärleken man gav utan att besitta, utan att ha.

1225. Manchester

Jag kan bara inte bestämma mig om hon ser snygg eller utvecklingsstörd ut.

***

Men så ger jag bilder från Manchester ibland. Och allt kommer upp igen. Hur jag satt i biblioteket, blöt om fötterna från regnpölarna, och jackan blöt, och håret blött, och hungrig, gick ner till källaren och beställde en kaffe, kanske en macka om jag hade råd, gick upp och igen och flydde bort till en annan värld; läste mycket om Jack the Ripper. Bara det verkade levande. Bara det betydde någonting. Inte om morden i sig, men att dom inte fick tag på honom. Det var det som var spännande, och många gånger, utan att tänka på det, identifierade jag mig med honom; hela tiden iakttagen, med mitt långa hår och min slitna klädsel, rörde jag mig på stan beredd att alla skulle stanna upp, skrika FREEZE till varandra och peka på mig; ta honom! Ta honom! Ta honom! Och jag hade inte fattat någonting, vad jag hade gjort eller något sånt. Men hållt med om varje anklagelse, erkännt bara för att jag inte kunde veta ens för mig själv att det inte var osant. Erkännt de grymmaste av alla brott, för att jag mer trodde på dom än vad jag trodde på mig själv, och inte erkännt för att jag på något sätt ansåg mig kapabel till något sånt, absolut inte; utan tvärtom, och kanske just därför.

1224. Rök

Cigaretter avbrutna i fickan och för mycket fritid.
En rattfull man, och tre döda.
Två nya bloggar för varje barn som föds. Och ett nytt barn för varje avbruten cigarett; så rök.
Efter regnet kommer solsken-citat och folk som sätter på TV:n och sen stänger av den igen.
Folk som sätter på TV:n och låter den vara.
Folk som inte har någon TV och går runt och kikhostar för att ha någonting göra.
För att man gör så.
För att dom inte har något bättre för sig, och kanske drömmer dom.
Om rattfulla män och avbrutna cigaretter.
För att dom inte har något bättre att drömma om.
Folk som är buttra är värre än dom som är otrogna.
Folk som är otrogna är värre än dom som kör rattfulla.
Folk som är buttra kör rattfulla och skaffar barn; så rök.

Återigen; rök.
För guds skull; rök.
Bara rök.

1223. Nyheterna är där, och folk tittar på.

Jag ska skriva en text om att inte skriva någonting, jag ska skriva den som andra river bort sina sår; som våldtäktsoffret river bort sina sårskorpor, som våldtäktsmannen sminkar över sina rivsår; och i mitten står en kille med mikrofon och ropar; visa fittan så får du popcorn!

Vad är skillnaden, vad är egentligen skillnaden?

SMS-inlägg till nyheterna, erkännanden; det var jag, det var jag, och allt är mitt fel. Så förlåt, nu ska jag hänga mig. Önskningar, viskningar och julklappsrim, en stjärnhimmel täckt av terpentiner, heliumballonger och brinnande zerpentinare; på gatan ett ensamt barn, blodig och med sniglar i håret, för höga hyror-SMS från dom som inte ens menar det och partiprogram av ensamstående morsor som skickar insändare till tidningar och sen stryker under det, klipper ut och klistrar in som kylskåpspoesi där pojkarna på skolgården fyller hyllorna med Arne Hegerfors-referat och skinande pokaler, över allt är det samma sak; för lite sprit, sex, och styckmördare som håller ciggen så där coolt, och säger jag minns ingenting. Och någonstans i allt det där, så vänder man sig om, ser att alla tittar åt samma håll, och tänker; det var kanske jag. Det är kanske mitt fel. Det är kanske mitt fel.

Nyheterna är där, och folk tittar på.

Våldtagen av känslor och instängd i tankar, fängslad av drömmarna som kommer varje natt, med tomma händer och ett hånfullt flin; jag ska döda dig, jag ska döda dig; med drömmarna om skrattande barn; i parkerna lekande, sökande och på bänkarna ihopkurade med blommor i bakfickorna tar vi upp passen för att köpa öl på Systemet och några vissna blad ramlar ut. Skrattar försiktigt, för att se vem som håller med; hallå, ska ha sex i natt-citat eller ska du vara med han den där.

Oui, oui.

Jag ska skriva en text om mig själv, om mig själv i tredje person och döpa den till Fröken Svår, ni ser hur lätt det är, ni ser hur lätt det är; att göra en film där alla slåss, men hur svårt det är, och hur svårt det är; att hitta någon att ligga med. Så skratta då, så skratta då och vi kan leka kurragömma en gång till. Jag ska skriva en text om mig själv, jag ska skriva en text om mig själv, där huvudpersonen dör, på första raden, i första meningen; BLAM! Och sen går alla därifrån.

Låser dörren två gånger, och rycker i handtaget för att bli säker, Screamdelica på högsta volym och nu kan ingen säga någonting, även om dom hör mig, dom hör mig nog, jag sjunger med, för nu kan ingen säga någonting, hallå skicka in era jävla klagomål och klaga då, för allt är redan förlorat och dom som lärde sig gå har lagt sig ner, på gatan, blottade, utpumpade, utmattade, av all gång, för lite allsång, och har ni tänkt på det; att dom som blir någonting blir aldrig något dom är bra på, men för hur dom döljer allt det andra, en vårta på kinden så jag vänder andra sidan till, inte för att jag ger mig, inte för att jag håller med, men bara så att ni inte ska se mig, mitt andra jag och alla dom vissna bladen i passfotot svävar ner mot disken nu; bara en anledning till skratt, några snabba steg, bort därifrån och hem till ensamheten.

Står jag med benen isär och frågar dom som knöt mina skosnören så perfekt så jävla perfekt om dom kan göra sönder mig om dom kan spotta och döda mig eller om dom bara kan gå därifrån

Tungan tatuerad med svordomar och motorvägen insnärjd i en bilkö där några dör och alla andra vevar på armarna och svär, släpp ut mig, släpp ut mig, låt mig gå före i kön, jag är kändis för fan, alla vet vem jag är; jag är; jag är; han den där som aldrig annars stått sist i kön.

Jag vill fråga alla jag möter om dom har sett Godard om dom har sett någon Godard om dom har sett Utflykt till det röda om dom känner mig
hallå du känner ni mig mhm okay & hej då; att vara eller inte vara det är inte ens en fråga, men jag kräver ett svar, jag kräver ett svar; känner ni mig eller är det bara något ni fått för er.

För vi har lärt oss att inte skratta. Åt dom som fick nog. Skrattar vi ändå.

Lägger ut korten på borden för att visa hur jag bluffade. Men ingen ser, att spader dam är med barn, dom ser bara hur ful jag är. Hur ful jag är. När jag sitter där och tittar bort. En dröm om kärlek, och två knytna skor för flykten därifrån, men vad ska man fly ifrån, vad ska man någonsin fly ifrån, om inte; från dom som trodde på lögnerna, skrattade, och höll med.

1222. Godard

Godard, Godard, Godard!

Bäst. Coolast. Bäst. Bäst!

1221. Nyheterna

Jag ska skriva en text om att inte skriva någonting, jag ska skriva den som andra river bort sina sår; som våldtäktsoffret river bort sina sårskorpor, som våldtäktsmannen sminkar över sina rivsår; och i mitten står en kille med mikrofon och ropar; vad är skillnaden, vad är egentligen skillnaden?

Nyheterna är där, och folk tittar på.

Våldtagen av känslor och instängd i tankar, fängslad av drömmarna som kommer varje natt, med tomma händer och hånfullt flin; jag ska döda dig, jag ska döda dig; med drömmarna om skrattande barn; i parkerna lekande, sökande och på bänkarna ihopkurade med blommor i bakfickorna tar vi upp passen för att köpa öl på Systemet och några vissna blad ramlar ut.

För vi har lärt oss att inte skratta. Åt dom som fick nog. Skrattar vi ändå.

1220. Faulkner

Det finns en pojke i stan som kallas för Henrik Shoreline. Jag brukar titta på honom ibland och fråga när färjan går. Han svarar med en ledsen blick och några ord om hur vädret är.

Så drömde jag i natt att jag satt i publiken på Vem vill bli miljonär och skrek ut alla svar. Skrek och hade rätt, jag hade rätt men fick inte vara med.

För alla som är på är pedofilen lika romantisk som en Romeo. Men vi måste lära oss gå, vi måste lära oss gå och jag såg Till sista andetaget igår, och herre gud, vad cool den var; det är Godard, och jag älskar honom.

Vill läsa Faulkner. Av dessa bilder inpräntade i skallen, synliga och säkert skadliga, men omöjliga att fly ifrån. Och varför skulle man göra det?

Jag sover ensam i natt. Jag sover ensam i natt. Tar bussen in till stan på morgonen, bara för att ha någon att fråga vad klockan är.

1219. Fågelkvitter

Sena nätter och film. Fågelkvitter, och några koppar te.

Vaknar upp ur drömmarna och kastar mig därifrån, vid sängen står skorna och väntar på mig.

Går genom dagarna med händerna i fickorna; apatisk.

Med solen i ögonen och skuggor vid sidan om. Förklädd till fördärvet, men vid liv.

1218. Världens största kuk

Tänk att ha världens största kuk, men aldrig få chans att använda den. Stoppa in den, och snurra runt. Så när ni frågar mig vad ensamhet är, så stavar jag hans namn. Med krig och födärv, ett ensamt barn i ruinerna är aldrig lika ensam som han.

Och hur många poeter finns det inte som aldrig lärt sig stava sina namn. Så är kanske poesi, just det man gör utan att lyckas med; för hur ska man någonsin kunna härma tystnaden utan att just bryta den, skildra livet utan att dö, och skriva sina känslor som om man äger dom, som om man vet, som om man vet..

1217. 15 orsaker att åka till China!

1216. How are you?

Någon rapar och alla andra skrattar, men vad händer när kärleken tar slut. Och ljusen brinner ut, vilka står kvar och tänder ännu ett, vilka går därifrån och vilka står tysta, och håller med; dom säger att om vi bara kollar i spegeln under hela våra liv så ser vi döden arbeta; skulptera oss som smeden slår sitt varma stål, isär, som snickaren täljer träbiten; skulpteras vi av minnen och misslyckade drömmar; till en staty med armarna i kors, flätorna flätade, kinderna runda, bröstet spänt, ryggen rak, men är allt vi ser, i spegelbilden, och allt vi bryr oss om; just askan i våra hår.

Jag ska göra en film ibland, jag gör filmer där andra bygger vägar mot okända mål, broar över stormiga hav, och jag ska göra en film ibland; där clownen gråter i ensamhet, och barnen kastar popcorn mot ridån; som granater och alla krig utkämpas av dom som är vuxna nog att dö, men unga nog att skjuta andra människors barn, utan att förstå, utan att förstå; med tv-spel lär vi oss hur det känns, ett tryck på knappen och några kroppar som bränns, en clown och hans ridå; vad gör vi när rampljuset riktas mot fönsterrutorna och kan vi spegla oss då, kan vi spegla oss då mot allt som händer utanför; spårvagnar som kommer för sent och en hop folk som kurar ihop sig mot vindens kyla, regn, och de förbipasserandes hån; där ute går dom som har någonting att vara på väg till, ett mål ett sträva mot, ett hem att komma tillbaka till; när vi sitter här inne och kastar popcorn, för att hemmen vi sover i, är längtan därifrån - och om jag bara hade haft en hund att rasta så hade jag rastat den, och med samma stolthet som dom, gått runt på stan; med insikten, just den insikten av att varje steg man tar betyder någonting. Jag hade rastat hunden och frågat hur den mår; hej hunden, hej hunden, how are you?

Jag ska göra en film ibland där en brorsa och hans lillasyster rånar en gammal tant på tåget till New York, sen köper dom sprit för pengarna och syrran däckar i en gränd när brorsan knullar trasiga strippor på rad. En efter en, en efter en, och när bara den sista finns kvar, lutar han sig tillbaka med handflatorna mot bakhuvudet, harklar sig och säger; hello my bitch, hello my bitch, I love you. Och hon knäpper upp hans gylf, knäpper upp hans gylf, knäpper upp hans gylf, och när det är klart räcker han över pengarna och säger, hello my bitch, hello my bitch, how are you?

Dom säger att allting händer i New York och jag vill åka dit ibland, för att bli en del av det.

Dom säger att Påven dog i fjol, men jag bryr mig inte om sånt.

Dom säger så mycket här, när vi bara tittar åt ett annat håll och låtsas som att det inte hänt, som att vi inte hör och på stan går alla dom som glömde bort att vara barn och bytte ut sina kön mot skyltdockors smink, kläder och tomma blickar.

I asfalt, ristat "I was here" och vi har alla varit där men när staden är tom och torgen ligger öde finns det bara en som var där, så diktar jag mitt liv för att ta del av det; putsar spegeln ren från saliv för att säga hej till döden, säga hej till döden, som gamla tanter säger hej då till varandra, med blickarna spända som om dom kanske inte ses igen; hej till döden, hej till döden och how are you?

I strandens sand, alldeles för nära vågorna ristar jag in mitt namn, jag ristar in mitt namn; Alfredo Augusto och under det, ristar jag in; thanx I'm fine, låter havet svälja det, vattnet rinna därifrån och när ingenting längre syns, packar jag väskan, och går därifrån. Med det nätta leendet, det spända bröstet, den raka ryggen och de korsade armarna; så som man går på stan, så som man går på stan, så som man går på stan

så som man går till altaret
med sin älskade vid sidan om
harklar sig och svarar

NO

när prästen harklar sig och frågar

HOW ARE YOU

så som man går när man har uppfyllt någonting; blir vägen bort från altaret vägen hem till allt som ligger utanför; och alla dom som frågat how are you, utan att mena det, kommer att kasta ris i mitt hår, kommer kasta ris i mitt hår, kommer kasta i mitt hår, som om du bryr sig, som om dom bryr sig;

som om dom någonsin bryr sig.

1215. Looking good but feeling sad

Fortsättning på filmen, från en dröm igår.

Om hur den som begravs dog:

En familj på väg till en släktmiddag.

Pojken i familjen sitter i baksätet och säger; jag har precis svalt massa gift. Jag kommer att dö. Det finns ingenting här kvar för mig. Dom stoppar bilen. Mitt ute på landet, inget sjukhus någonstans. Och han lägger sig ner. Mår sämre och sämre, men pratar lugnt och sjunger ibland, sjunger; looking good but feeling sad. Familjen sitter bredvid. Ena syrran och föräldrarna vill åka därifrån, farsan säger; vi måste hinna till släktmiddagen! Den andra syrran säger; vi måste stanna kvar! Hon kramar sin brorsa. Och han sjunger en sång för henne. Dom andra sätter sig i bilen och ropar på den andra syrran att skynda sig.

Den döende pojken sjunger vidare.

1214. Woman in the dunes

Dom säger att den filmen har förändrat deras liv, och jag vill se den.

Woman in the dunes.

Dom säger att den visar vägen till okända mål och varför ska man bygga hus när det finns skepp. Och jag vill göra en egen film. Ett okänt mål och vägen därifrån.

Den ska börja med en begravning och det är allt jag vet. Den ska börja med en begravning och kistan på väg ner i graven, en präst som står och pratar om sig själv och några som lyssnar utan att bry sig. Som står där och hånglar upp varandra när kistan är på väg ner. En pojke som tappar ner sin hatt i graven när alla andra skrattar. Sen tar dom bilen därifrån och kör fel, på vägen hem. Dom kör fel och frågar efter vägen till sin hemstad. Men alla pekar åt olika håll och efter några timmar är dom tillbaka vid kyrkogården igen.

Sen vet jag inte mer.

1213. Fabrikernas lunchrum

Barnmödrars skrik över bårhusens lik återuppståndna igen bara för att gå på vatten och göra sånt man inte gör bara sådär med knäppta händer och spända tår ett litet steg för mänskligheten och ett litet steg för mig med ett två tre på andra gatan står en man med flätat hår och tidningar under armarna ropande; If you don't like it don't buy it - han har ropat så i flera hundra år på omslaget ett kraschat plan och ibland så skrattar han

jag ser askfat fyllda av kadaver från djur fortfarande pulserande och ögon utstuckna från kramdjur bara för bara för att göra sånt man inte gör bara sådär och ett steg på vatten så gick väntade Jesus till bara drunkna män kunde se honom en biosalong dränkt av gråtande barns tårar en soldats befall saliv på bioduken; skrattande barn

rökning dödar-lappar istället för namnskyltar i fabrikernas lunchrum små och svettiga en skrynklig man med tändare och på andra sidan; maskinernas dån svingande armar och alla produkter som blir någonting i lunchrummen; tyst och kanske några fittor på bild den skrynkliga mannen håller fast tändaren extra hårt nästan krampaktigt och tänker på alla dom han älskat och dom som bara sa hallå

1212. Bretons kropp

Men i prosan finns jag kvar, där står jag och ser landet breda ut sig under mina fötter; där står jag med glaset höjt till skål som bringas ut för att komma tillbaka med havens stormar, vågornas gäss, och vrakdelars förnödenheter till obebodda öar; och han har ögon som stenar, och snackar om knark, säger ring mig om du vill ha och när jag frågar om hans nummer går han bara därifrån med ett leende som om jag föddes igår och kanske är det sant, han är en sån som inte hade flyttat Bretons kropp ens om den var död och i mitten av vägen står en gubbe som skriker;

I'm God because I'm lazy

- och sån vill jag också bli!

1211. Bresson

Dom där hemligheterna som slöts och bröts på skolgården i kingkastarköer och kurragömma-lekar med händerna framför ögonen och räkna till hundra; och om jag bara kisar med ögonen så vinner jag kanske, tillbaka mitt liv på min sida igen - så sprang jag och vad jag sprang, så sprang jag alltid först in till klassrummet när rastvakternas klockor ringde, i rädsla för att bli kvar när alla andra lärde sig vem jag var...

och vem jag är; ett alfabet utan vokaler en ekvation utan rationella tal, som dom där fråga chans-lapparna med inringade kanske-svar...

armarna utsträckta, fingrarna spända...

har jag suttit ensam i skuggorna hela mitt liv med skjortärmarna uppkavlade till armbågarna och försökt trä den lilla röda tråden in genom nålsögat där inga kameler kommer igenom men åtminstone en hel ocean av tårar kärlek och svek för hemligheterna som bröts knöts snart ihop igen som nyköpta fotbollsskor till doften av tigerbalsam och kingkastarköerna har blivit snabbmatsköer där alla snackar om framtiden, så undrar jag...

när jag står vid busshållplatsen; är jag den enda här som tycker att Babyshambles är bättre än Libertines och om chauffören somnar på bron på vägen hem är jag den enda då som hinner trycka på stoppknappen slänga ut biljetten genom fönstret och rätta till min frisyr så att ingen någonsin kommer att veta om jag var där för att åka med eller bara där som en åskådare; som en färd utan mål eller för att jag inte hade något bättre för mig...

är jag den enda med Bresson-citat tatuerade över skrynkligt skinn...

viskas jag fram och tillbaka mellan dom som vet och dom som håller med, så är mitt liv en vänd rygg mot tystnaden, en blind man i korsningen, någonting sånt där, någonting sånt där...

för dör vi inte alla med kors på ryggen på väg till vårt egna Golgata förrådda av dom som kysste oss god natt och sa hur fint vädret var men låtsades som att det regnade som att kärleken inte bara är ett sätt att somna på en sömn och man vaknar upp på morgonen utan att ha kommit ihåg en enda dröm...

jag skriver för att röra min hand, jag skriver för att jag inte har något bättre för mig; står jag där med händerna knäppta och försöker trä den tunna, röda, tråden, genom nålsögat, med vilket syfte vet jag inte och säkert är det därför jag står där, som en story av mitt liv - med fötterna åt samma håll och jag är den som aldrig lyckas, så försöker inte ens - jag hade passat mycket bättre till att vika pappersflygplan men alla andra hann före mig...

och hur jag putsar varje självporträtt rent för att förtränga vem jag är låter jag dammet på ramen ligga kvar för att komma ihåg vem jag var...

1210. En gnutta ångest

Av apati förlupen kastad
ner i hålor utan någonting att skriva med om jag
bara kunde känna en
gnutta ångest ens en gnutta ångest
att fästa mitt liv
vid som kniven mot strupen skulle
jag göra skaftet till min
bästa
vän

1209. Förgätmigej

Dessa nätter sovande
med kläderna på halvsittande
i soffor skorna över
bordet och väckt till liv
på nytt av några fulla
ungdomar utanför en nytrimmad bil
inte medveten om det
är morgon eller kväll och
somnande om på nytt
igen dessa drömmar som filmer
med skrikande skådespelare
springande för sina liv med händerna
bundna och blickarna flackande
och hur dom håller mig i
styr som brudgummen håller sin
blomsterbukett
insnärjd i filtar och uppsnärjd
i mitt eget hår en frisyr som
står åt alla håll och fingrar
som blöder med avbitna naglar
inborrade i skallskinnet som övergivna
snäckskal på havsbottnen döda
förlamade och håglöst begravda
spontant som fältherren kastar
den första tuvan jord över
massgravars lik och dom som inte
är döda än ligger och kvider sina
hudar mot maskars tafatta
försök att hålla sig vid liv en
regnskur till en regnskur till
drägglande saliv ner på trottoarer
som gråter och löpsedlar om
sommaren som kommer och knackar
på bara för att springa
härifrån
och så lever jag mitt
liv som bina suger näring ur
blommorna och så dör jag
på någon annans bekostnad som
ungarna med fräknar och mjölkmustascher
plockar I love you-blad från
en vissen förgätmigej

1208. Det står en man med en cigarett

Det står en man
med en cigarett
och gråter på
första parkett
när ridån faller
ner och han
tittar på dom
som ler och
försöker hitta
en plats dit
han kan gå
och sova när
stjärnorna vuxit
sig starka
nog att säga
hej då

1208. Det står en man med en cigarett

Det står en man
med en cigarett
och gråter på
första parkett
när ridån faller
ner och han
tittar på dom
som ler och
försöker hitta
en plats dit
han kan gå
och sova när
stjärnorna vuxit
sig starka
nog att säga
hej då

1207. Mirakelräddade ungar

Och vad händer med alla mirakelräddade
ungar när dom växer upp och
förstår att det inte var värt någonting

som fåglar på sina grener flyger
dom äter mat och dör så fort vingarna
inte orkar bära dom igen

1206. Stjärnorna som redan fallit ner

Jag visste bara inte hur
man skulle älska skriv det på min grav
och vält den skända min kista och
skratta åt min kropp
en gång till bara
en sista gång så att jag vet
med säkerhet
att jag inte dog under tvång levde
utan barmhärtighet; jag ser en
programledare knäppa sina händer och
skrika åt publiken att det är nu eller aldrig
så skrattar dom åt dom som
gråter och skymfar dom som förlåter och det
är tydligare än någonsin att vi inte har
något kvar att säga men vi måste säga det
och pastorn står med armarna i kors
benen isär och suckar och svär och vi förstår
honom när han tittar ut genom fönstret
och säger att månen är full för vi
har varit där och vänt bara
för att se livet från en ljus sida en
annan sida och kunna säga till
dom som föds imon att vad ni än gör
så gjorde vi det igår

...

måste vi ibland vända oss om och säga
till oss själva
som om vi verkligen mena det
och verkligen mena det
att vad vi gör här det är kanske
inte våran uppgift att vara lyckliga
sprida lycka vi kanske föddes till
att tyna bort och titta på
clownen när han ramlar ropa en
gång till en gång till
en gång till och kasta popcorn
på dom som sitter bredvid
framför oss och
håller med skrattar och
applåderar för att
dom förstår bara hur ont det gör
att ta sig upp igen

samlar vi ord som trasiga lik
på ett krigsfält och samlar vi ord
som barnen trär smultron på ett
grästrå samlar vi orden som
kommer från ingenstans och leder
oss in i tystnaden säger hej då
och visar oss vägen ut till
återvändsplatsen intet och helvetet
bara för att kunna berätta för
dom som föddes igår vilka
som dog och vilka
som gått därifrån

med stapplande steg en
nationalsång bakfickan full
av ID-kort och om jag bara kunde skriva
en dikt för alla att förstå läsa
och begrava det döda som ligger
inombords så hade mitt liv
haft en mening och en plats en
flaggstång och en fana
men allt jag gör och fördriver tiden med
är att räkna stjärnorna som
redan fallit ner

men som en regissör med rekvisitan förstörd
av lera och damm sitter
jag med huvudet böjt och lär mig
mina dikter utantill som om jag
visste det som om bödeln var min
enda vän gör jag en high five upp
mot himmelen och låtsas som om
jag visste det som om jag
dog igår och som om jag visste
att alla andra också visste det inte
genom att spela död men genom
att ställa mig naken
blek och barfota framför
min egen spegelbild och bära med mig
spegeln ut till stan; skrikande åt
dom som vet vem jag är och dom
som bara står där; titta på mig titta
på mig titta på mig och
jag älska er jag ska älska er
som herden älskar sitt
bortsprunga får och tvingas jag bekänna en
gång för alla att av vad jag var en
liten pojke i för stora skor så
var förvirrelsen i era ögon det enda
jag trodde på

1205. Maradona

Det finns något som säger det, något som gör det; något som får saker att verka så uppenbara; så att det inte längre behöver ifrågasättas; det spelar till exempel ingen roll hur många linor kokain Maradona sniffat, hur många journalister han skjutit på, hur många påvar han svurit åt, hur många söner han förnekat; när man ser hur han leker med en boll på planen som om han var en gammal sjöman med sin svärdfisk, en liten pojke med sitt leksaksflygplan, så vill man bara skrika så att alla hör att; låta honom vara, låt honom döda oss, om han så bara kickar bollen en gång till, för han är till för det och vi är till för att titta på.

Och varför kan inte livet vara så enkelt.

Som att gå över ett övergångsställe utan att titta sig om.

1204. Mormor'n

En kompis berättade en sjuk story.

Hans kompis hade blivit tagen av polisen i samband med en demonstration. Och när han satt i polisbilen hade han börjat provocera poliserna och sagt "kom igen era jävla töntar ska ni inte slå mig också?!", till slut hade poliserna blivit så uppretade att de stannade bilen och slog honom. När de fortsatte åka fortsatte han att skratta och håna dom; "era jävla töntar, vad löst ni slår? Kan ni inte slåss hårdare, haha!". Bilen stannade igen och dom slog honom med batong. De fortsatte åka och han sa; "Vad fan, jag blöder ju inte ens era jävla töntar, då får jag fixa det själv!". Så började han slå sig själv blodig och efter det fick poliserna nog och skjutsade honom till psyket istället. Väl där skrevs han snart ut och hans mormor kom och hämtade ut honom, och på väg därifrån fick han se några av poliserna och började skrika till dom; "jag ska knulla era morsor! Jag ska knulla dom i röven!" Allt detta medan mormor'n gick bredvid.

Den är med all sin tragikomik en av den roligaste storyn jag hört.

1203. Förstå

Men en dag inser man att vad folk snackar om, vad ens vänner sitter och försöker säga; är bara skit. Och insikten kommer som en väsande nysning, som ett stelfruset handskak. Man sitter där, och tittar på dom, och vad snackar dom om? Ingenting. Dom står där, så jävla stolta, så jävla viktiga; rättar till sina skjortärmar, stoppar händerna i fickorna, kastar iväg några blickar som om dom vet, bara hur viktiga dom är, och inte det; men som att dom vet också att alla andra vet hur viktiga dom är; så står dom där, med armarna i kors, fötterna bredbenta och med tomma blickar som utstrålar förvirring och den förvirring som föranleder och har föranlett alla stora vetenskapliga upptäckter, och dom tittar ut genom fönstret med flackande blickar och ögon som stirrar utan att se, som ser utan att blinka, som om inte alla upptäckter som någonsin gjorts har kommit just i ögonblicket när ögonlocken sluts, och fantasin tränger in, skakar om och vänder alla intryck upp och ner.

Och man sitter där, lite längre bort och sorterar Sinatra-låtar i sitt huvud, för att komma bort, och Blood on the tracks, och Closing time, och alla skilsmässoalbum som släppts ramlar in i huvudet och sen ut igen, som en ständigt porlande bäck, en å och ett vattenfall; för att det man ser, inte bara är någonting man sakta glider bort ifrån, sjunker iväg och släpas in på land, det är också en skilsmässa från vem man är, och hur man stod och iakttog sig själv i sin egen spegelbild, en skilsmässa från dom man känner, och dom man tror man känner men aldrig hälsar på, från vänner och familj och, verkligheten; världen man lever i och världen man trodde man förstod.. förstår man inte mindre av nu, man förstår bara att man förstår och framförallt; man förstår att det inte finns någonting där, här, ens värt att förstå!

1202. Barn

Barn som stirrar rakt in i kameran, på varje bild; med minen påklistrad, leende och blicken flackande, som på jakt efter något att fästas vid; sådana avgudar jag. Bara för att dom tror att det betyder någonting. Och just det, är det enda som i själva verket betyder någonting.

1201. Havregrynsgröt med mjölk

Som djur är tillgivande endast då de är mänskliga, så är filmer - och konstverk överhuvudtaget - endast bra då människan gestaltas som en robot; utan själ, som brickor i ett spel den varken byggt upp själv eller är skapad till att spela, men född in i; som kulan droppas ner på roulettbordet; för att vinna eller förlora, och genom varje vinst och varje förlust föra mänskligheten framåt; men vilken mänsklighet? Och vad är mänsklighet när vi inte ens vet vad det handlar om; så att det enda mänskliga är människor som dör; som ligger ner; och dör; utslagna, fallfärdiga, och hjälplösa; förlorade nog att inte längre bli kallade människor, så att mänskligheten - och här råder inget tvivel - inte heller har med människan att göra men med det spel vi spelar, genom att födas till liv och dö - ett sken, något vi fått för oss, som när vi står framför spegeln och blundar och undrar om spegelbilden fortfarande finns kvar.

Cement, och denna oro som håller mig kvar och som jag kan hålla fast mig i; hur ömsesidigt jag vankas in i förvirringens dimmor, dunkla ljus, och tomma blickar; för att bara det som håller mig kvar; rastlös och hjälplös; är det jag kan hålla fast mig i. Jag blandar cement med tårar, som jag tidigare blandat havregrynsgröt med mjölk.

Ger mig ut i mörkret, på nattliga promenader, när alla sover och månen tittar på; för att hitta hem, sparkar jag stenarna framför fötterna för att känna mig hemma nog att längta bort därifrån, och vad är hemmet om inte en plats man fäster framtidens drömmar vid, ett brustet hjärta, och ett pulserande liv; kanske om någon ser mig, kan jag fånga det.

1200. spottar & svär bara för att passa in

Det var en sån
dag i parken när
fåglarna sitter på
grenarna och
tittar ner
mot skatorna som
går och rafsar
bland soporna när
vi satt bredvid
med bandare
och hår
i ögonen Broder
Daniel och
tittade på barnfamiljerna
som släpade
barnvagnarna fram
och tillbaka som om dom
visste vad livet
gick ut på

och vad kärleken
är haha är kärleken
det här -

69 love poems
och är kärlek att
slå någon
så hårt att
hon inte längre
orkar säga
nej är kärlek
att bli
kär i skådespelerskan
på bioduken
för att hon spelar
en roll som
man can
understand är
kärlek att låtsas
spela död bara för
att se vem som
är kvar och
slänger den första
tuvan jord över
graven när man
bara ligger där
och med ögonen
slutna är kärlek att
skriva I love you
I love you I
love you på
spegeln och ställa
sig där som ett
fån säga aha
vad fint och alla
svar på hur mår
du-frågor blir
stora hån för
vem man är och är
kärlek att träffa
någon på stan
som inte ens vet
vem man är
säga hej och
få ett hej då
utan ögonkontakt
som svar från någon
som så snabbt så jävla snabbt
skyndar sig
därifrån

jag har ingen aning
vad jag ska
bli när jag
blir stor
så jag gräver ner
mig bland dom
som alltid
sagt hur liten jag är
spottar & svär
bara för
att passa in

så älska mig
och jag ska
pina dig
med presenter
tända ljus
blommor och haha;
självmordsattentat

1199. På stan går alla dom som vet att kullerstenarna bär sina egna namn

Vad lever vi i för tid
av sex våld
och folk som tycker någonting
för att klä ut sig som
clowner och pastorer
alltid är det samma ord
av löften
drömmar och framtiden
alltid ilska ångest
förkroppsligad till för stora
tuttar på en 18-tums
datorskärm och lever
dom eller är det
bara jag som fattat
allting fel

dom säger kommer
ni ihåg natten när
Olof Palme dog jag
säger kommer ni
ihåg dagen när
Systembolagets påsar
bytte färg dom
svarar nej och
svarar okay

vi tar patent på våra
egna namn och döper
oss för guds skull för
något vi inte ens
tror på men som kanske
är bra att ha en
rolig grej och någonting
att snacka om

på stan går alla dom
som vet att
kullerstenarna bär
sina egna namn så
putsa dom och
dom putsar sina
blodiga sår ärr
och rynkiga kinder
bara för att
få vara i fred

och i fred vad fan
är fred är det bara
ett vunnet krig och
några män i skägg som
skrivit under fredsavtal
för att inte dö
och dödas från ett
liv och en chans till
revansch bygg bomben
så spränger
vi dom bygg ett torn
som jag kan
hoppa ifrån

en stor kaka som
jag kan låta
mögla i min hand och
alla dom som stod
längst fram var
aldrig en del av
mig vi skakade händer
ibland men det
var mest för att
vi inte hade något
bättre för oss

du vet såna där
kvällar när man
dricker rött vin
och bestämmer hur
hela livet ska
bli genom att vränga
drömmarna ut och
in en plogad väg
genom framtiden
som dom mörka
gränderna i
Prag ett hus i Florens
några klubbar
i Berlin och jag
älskar dig lappar-
på kylskåpet och
sen så sitter man
bara där;

med yousendit-länkar
upp till öronen ett
MSN fyllt av
frågetecken aha
och ett utropstecken
för att låtsas som
om man bryr sig för
att låtsas som att
man som att
man över
huvud
taget lever

!

några gram gräs i
fickorna blandat med
drömmarna om
Berlin en klubb med
gratis öl och
några snygga brudar
att vakna upp
bredvid you know I
love det är en
sång som heter Those
were the days och
jag brukar sjunga
den ibland men vet ni
att; så fort jag
andas in tränger
tystnaden fram som
om den vet vem
jag är och jag försöker
döda den med ett
smile-tecken på MSN
till hon som har haft
sex med alla dom
jag känner och
ibland så har vi
sex utan att hon
märker det

för

är vi inte alla hundar
springande efter
pinnarna vi kommer
åt pinnarna som någon
kastar till oss ut över
en öde bakgård
där dimman ligger som
ett stormigt hav
och horisonten är
en tvättlina med
frostfruna klädnypor
på dom säger att
staden har feber i dag
jag svarar
sådär tar upp min
mobiltelefon skickar ett
sms till mig själv
höjer volymen så att
alla hör pipet och
säger åh fan vad jag är
populär tills jag
börjar tro på det
och kanske någon annan
också tror på det putsar
spegeln med en
nypa salt då är vi i alla fall
två mot alla
andra

Att förstå allting, jag förstår ingenting, som jag kollar på film utan att tänka, men genom att se; olika stämningar och tycka om, endast för känslan av att tycka om någonting; så rycker jag tag i min älskades arm, faller ner i hennes famn; och säger, vi är bara här på besök. Att förstå någonting, är oftast att vara rädd för att tappa det, och att tappa någonting är oftast rädslan, bara rädslan, i sig, just för att tappa det man tycker om.

dom säger att staden har
feber i natt och
jag svarar sådär för dom
som utger sig för att
veta har aldrig ens någon
aning vad dom snackar om

&

man kan inte både äta
kakan och ha den
kvar säger killen med
fjortis-mustasch som
blivit pokerproffs
på internet säger han
och stoppar ner
en krona till i
godisautomaten vrider
om och sväljer den
hel för man kan
ha kakan kvar om
man bara käkar upp
dom andras kakor
först

det handlar om skönhet
och knark det handlar
om pengar och hockey-VM
och ibland kollar vi
på filmerna där nördarna
får prinsessorna som
om det någonsin har hänt
det handlar om bröllopspresenter
och bröstvårtor en
barndom fastkilad mellan
för stora skor och
havregrynsgröt och på
det bygger vi våra liv
som Babylons torn och
några droppar saliv
det handlar om kärlek
och sex det handlar om
sex sex sex och
ska vi knulla i natt
eller har du mens det
handlar Casablanca-citat
och sex det handlar
om sex och sånt men bara det
faktum att vi dör lika
ensamma inbäddade i ett kristallslott
som lutandes svettiga förlorade
och bortdomnade mot
väggen i en fabrik gör oss
alla jämnlika och det
hela så jävla uppenbart
att vi alls inte
har någon aning om
vad
det
handlar
om

1198. Fantasin

Ändå slår det mig, hur jag faller för folk som mår dåligt. Som kämpar med knutna nävar, och blickarna flackande, ibland spända; som om dom spanade efter någonting som kunde ta dom därifrån, samtidigt stirrande folk rakt i ögonen som om dom sa med alla ord på samma gång; lämna mig ifred! Alltid, ändå spanande, som hökarna efter lik, faller jag för dom som mår dåligt som fången i ett fängelse känner gemenskap med fången i cellen mitt emot, så består vår frihet endast av, att instängda i våra burar, dömda till döden; genom gallret se, spana, vad som händer utanför.

Det står en skara folk på gatan, nedanför där jag bor; och väntar på sista bussen ut ur stan. Jag blir ensam kvar, ensam med alla dödliga, sovande människor. Som har sina liv, sina arbeten att gå till och sina rykten att prata om. Jag blir ensam kvar, men vid liv.

Läste Sartre och kom på mig själv med att skratta åt; "vi måste alla känna ansvar även för våra passioner". Slog undan boken, i förakt, kanske i självförakt och undrade om någon annan någonsin skrattat åt den meningen förut.

Så för att fly till fantasin måste vi skriva ner vad vi ser, vad vi iakttar i det verkliga livet, för att ha någonting att fly bort ifrån; så målar vi allt tvärtom, som schackbrädets svarta rutor målas vita och de vita rutorna målas svarta, så kan vi se, att fantasin på intet sätt är identisk med verkligheten; men likväl samstämmig, så är motsatsen aldrig att se eller inte se, utan att se dom som tittar, och se dom som tittas på.

1197. Det var en mörk park

Känslan man får ibland, när man sitter med sina kompisar, runt ett bord, över en middag och känner att dom sitter bara här, är bara kompisar, så länge man följer den mall av regler på hur man ska sköta sig, och en mapp som ristats in sen barndomen, genom alla snedsteg och fjortisfyllor - inte på hur man ska agera, utan på hur man inte ska agera; så att man till slut blir rädslan för att säga fel saker, och istället; tystnaden, mat som äts, tuggas och sväljs ner till så lite ljud som möjligt, och bara en enda nysning, en enda blick, kan förstöra allt, rasera hela livet, och få vännerna på andra sidan att fnysa så förnämt, så oförskämt, och så jävla tydligt; att den man är, är ingenting annat än rädslan för att nysa igen, nysa eller säga hej till fel person på stan. Inte säga hej, och göra allt det där man gör ibland, när man blir besinningslöst glad men inte har rätt till det, som när någon nära anhörig begravs och man ser att prästen ser ut som Jack Nicholson, men är det han, eller är det inte han, och skrattet som fyller hela huvudet och man vänder sig om, biter sig i läppen, och hoppas att ingen ser.

***

Jag gick i den parken när jag bodde i Manchester. Det var en mörk park, en sån där park där dimman håller fast om trädtopparna och sänker sig ner över allén som om den föddes där, och dog där; jag gick ofta dit och började längta hem, tänkte på barndomen och alla mörka gränder, ensamma nätter, på väg hem från en efterfest med mobilen tömd på SMS och den sista ölen i vänster hand, den andra i bakfickan och vad ska jag bli när jag blir stor-tankar i vilda slagsmål med känslan av att inte räcka till; jag gick i den mörka gränden och började sakna även de tyngsta i min uppväxt, all tystnad, och kärleksbreven som skrevs utan att skickas iväg, som självmordsbrev och en spegelbild fylld med blod och saliv, jag gick till parken ibland och tänkte på allt det där, och insåg att lycka är ingenting man får genom att förtränga dom där, misslyckandena, det är bara ett sätt genom vilket man tar misslyckan i handen, vaggar, bjuder upp till dans, och försöker hålla jämna steg med; så började sakna, också det jag alltid tidigare längtat mig bort ifrån, som om det verkligen var mitt hem, som om det var mitt hem och efter allt tycktes det mig helt uppenbart; att mitt hem var just det, längtan bort därifrån, så visste jag också att jag skulle sakna även denna park, som konstnären målar av verkligheten, inte med fantasin, utan med extra mycket verklighet, så att den i dagens sken och morgonljus, framstår så verklig att det lika gärna kunde ha varit en flykt därifrån.

***

Jag drömde en gång att livet var en tågperrong där några steg på, och alla andra dog; kanske rörde på sig och sa hallå ibland, men dog.

***

Att förstå allting, jag förstår ingenting, som jag kollar på film utan att tänka, men genom att se; olika stämningar och tycka om, endast för känslan av att tycka om någonting; så rycker jag tag i min älskades arm, faller ner i hennes famn; och säger, vi är bara här på besök. Att förstå någonting, är oftast att vara rädd för att tappa det, och att tappa någonting är oftast rädslan, bara rädslan, just för att tappa det man tycker om.

1196. Kärlek

Så är nog det enda som skiljer människor, från människor, sätten att uttrycka kärlek på; så att pedofiler som romantiker gör uttryck för samma kärlek, samma känsla av att vara underkastad någonting som riktar varje steg djupare in i labyrinten, och det enda vi har, så vi går och vi går; för vi har ingenting bättre för oss.

Och vad är kärlek egentligen, om inte bara ett sätt att fördriva tiden på.

1195. Story från en studentkorridor & Valborgsfylla

Vad hade ni gjort?

Det är fest, klockan är sent och alla är fulla och glada och dansar.

Tjejen som spelar skivor börjar med att stänga av låtarna mitt i, och jag stönar uppgivet för mig själv. Hon ställer sig upp i soffan och vevar med armarna, stänger av låtarna mitt i och byter skivor, trots att folk dansar.

Plötsligt tar hon upp alla skivor som ligger längs stereon och börja kasta ut dom som frisbees mot väggen. Jag vänder mig om och ser när hon kastar i väg dom, går på toaletten. Kommer tillbaka, och frågar undrande varför hon kastar i väg skivorna. Hon säger; Pedro, det är mina skivor jag kastar i väg. Jag säger okay, och säger sorry att jag verkade misstänksam. Dansen fortsätter, och jag går ut till köket för att hämta en öl.

Då trampar jag på en skiva som ligger på golvet, och som hon har kastat iväg, jag tar upp skivan från golvet, vänder på den, och ser att det är min Dexy's Midnight Runners skiva, "Don't stand me down". Jag tar ölen, går tillbaka och säger att hon visst har kastat ut mina skivor.

Jag frågar varför, och håller min skiva i handen. Hon skakar bara på huvudet, och säger; det var inte jag. Jag harklar mig och säger, men den här skivan låg ju på golvet bland andra skivor som du kastat ut. Hon skakar på huvudet, igen, och säger att hon inte kommer ihåg.

Då tystnar musiken, hon vrider av volymen, och alla i rummet stannar upp; jag frågar vad hon menar med att hon inte kommer ihåg, och säger att jag såg att hon kastade ut den skivan. Hennes kompis flåsar och ber mig vara tyst, en annan kompis säger att ingen har sett det, och då vänder jag mig till en kille som står bredvid henne och frågar killen; såg du? och han svarar att han visst såg.

Då så.

Dom ber mig hålla tyst, och jag säger att jag vill ha en ursäkt. Hon säger att en skiva är bara en skiva, och man kan ladda ner sånt gratis. Jag säger att jag köpte skivan för 170 spänn en gång, och att det är som är grejen. Hon frågar varför jag köper skivor, och någon annan i rummet säger att det är dumt att köpa skivor när man kan ladda ner. Hon frågar varför jag la skivan där om jag var så rädd för den, jag svarar att jag gjorde det för att alla ska kunna ta del av den, som varför står stereon där och bara för att stereon står där så menar det inte att man ska slå sönder den.

Plötsligt säger hon; Men Pedro, helt ärligt; vad är den jävla grejen? Jag säger att jag vill ha en ursäkt för att hon kastade ut skivorna. En kille går runt i rummet och samlar ihop skivorna, jag hittar ytterligare en Velvet Underground-skiva som är min, och en Robert Johnson-skiva också. Hon säger; vadå, vill du bestämma musiken, eller vad är den jävla grejen. Jag svarar, igen; att grejen är att hon kastade ut mina skivor som frisbees. Och sen förnekade det.

Hon svarar med att jag brukar ha för många efterfester och jag säger jag vet, och jag har bett om ursäkt för det och jag ska inte göra så igen, och hon fnäser att hon i alla fall inte är lika dum i huvudet som jag och mina polare. Jag frågar vad hon menar med det, och hon svarar med att dom kommer in utan att säga hallå.

Jag säger, okay; vi är dumma i huvudet, men säg förlåt. Det är allt jag vill höra. Och hon säger; förlåt så jävla mycket, jag är så jävla dum i huvudet, men vad är den jävla grejen.

Jag säger att den jävla grejen är att hon kastade iväg min skiva, respektlöst, och hon säger; men min kompis förlovar sig faktiskt idag, varför kan vi inte vara glada över det. Jag svarar att det inte har med saken att göra.

Alla hennes kompisar flåsar som fan. Och hon flåsar också. Alla tycker att jag är dum i huvudet och jag vet om det.

Frågan är; hur hade ni gjort i en liknande situation?

1194. Stora moln och små moln

Är vi inte alla hundar, springande efter pinnarna vi kommer åt, pinnarna som någon kastar åt oss; ut över en öde bakgård..

***

Dom säger att staden har feber i dag
jag säger sådär

***

Man kan inte både äta kakan och
bita den men man kan bita den
utan att ha den

***

Han säger att livet är en kamp, och jag måste resa igen; han har gjort till sin sak att slå på livet, stora hål; för att se vad som finns kvar inuti, på insidan. Som stora moln och små moln.