Havanna - 2004.12.14

[Ever since I was 8 or 9 I've been standing on the shoreline]

Tuesday, June 28, 2005

10 kr.

Min farsa, körde 5 mil, för att lämna en regnrock som jag köpte på Hultsfred, 2004.
En rosa, i plast, med "Aftonbladet", på ryggen.
För 10 kr.
Är det kärlek, för mig? Det är kärlek, för mig.
När han kom, tittade jag ut. Skrattade, och log.
Och sa, "well, det regnar inte nu."
Sa "hej då". Stängde dörren.
Och gick in till mitt rum.
Han stod kvar länge. Utanför dörren.
Jag såg han, sakta vända sig om.
Han stod kvar länge, sen vände han sig om.
Och åkte hela vägen hem igen.
Jag är hans barn. Jag är hans barn.
Det är kärlek för mig.

Sov sött, dröm sött, natti!

Det finns så många söta sätt, att säga "godnatt", på.
Så jag är rädd, för dom som bara säger, "men somna då".

Vet ni inte att vi dör, varje natt,
och återuppstår på morgonen?

I know you are beauty, ya.

Min kärlek, gick ut på att få henne att älska mig. Och hon älskade mig. Och min kärlek gick ut på att få henne att sakna mig, när jag gick. När jag skulle gå. På att få henne att gråta, och dra mig tillbaka, dit vi en gång, började. Och börja om.

Men, hon gick, bort från mig. Och nu vill hon inte ens veta om jag finns, hon ville inte veta att jag lever, eller inte lever. Hon ville inte veta att jag finns.

I know you are beauty, ya
I know you are beauty, ya
I know you are beauty queen.
I know you listen to The Smiths,
I know you listen to The Smiths,
And you got big tits too,
And you got big tits too,
You got such a big tits, ya
You say you love me, sometimes
You say want me here.
But I'm still in love with a whore,
I'm still in love with a whore,
Who don't care if I live, and let live,
or if I die, for ever more.
I'm still in love with a whore,
I'm still in love with a whore,
who doesn't even say Hello.
Love me, love me.
I hope I'll never die,
I hope I'll never die,
it seems so unreal,
to get old, and still,
be in love, with a whore,
and beauty all around.
such a big tits, ya
I hope I'll never die,
I hope I'll never die.

Hård som sten

För många portioner snus, har trillat ner, under läppen, till tungan, och ner i lungorna. (Men jag är fortfarande hård som sten.)
För många klunkar, svart, svart, kaffe, har åkt upp, som kallsupar, i bihålorna, och näsan. (Men jag är fortfarande hård som sten.)
Och kikhosta.
För många tuggor, oxfilé, har harklats upp, när natten är sen. Svalts, men i sura uppstötningar, kommit upp igen. Hoppas jag inte.
Och hjärtat i halsgropen, tuggade jag, bit för bit. För att inte svälja, hela klumpen på samma gång.
En famn, som inte kunde hålla kvar, allt jag roffade åt mig, i stan. Är allt jag har. Kvar, och en stad, som inte riktigt, kan ta mig på allvar, efter allt det där, och aldrig igen.
Tar jag spårvagnen ändå, och tittar ut. Mot skolgårdar, övergivna, barn. I hörnen, med ryggsäckar, för stora, och för fula, för att någonsin, få chans, på bruden, med flätor i sitt hår. Redan, fräck, pålastad, alla fräcka kläder, från morsan, som inte heller, kommit därifrån. Vill jag ta dom i handen, och leda dom därifrån.
Bandare, med blandband, av på mitten, i trassel, för armvev, som gick för fort, i vindarna, eller åt motsatt håll, mot pirarna, i mörkret;
kunde jag se dig, stå ensam, lutad, mot ett ödelagt, Kajskjul 8. Göteborgskalaset, 1994.
Spyor, spyor. Vilda danser. Vid Majorna, högt över taken. Sitter barnen där, och röker gräs, än idag. Jag såg dom igår. På samma plats. Med samma blandband, och armvev åt fel håll.
Vill jag, egentligen, bara sätta mig bredvid.
Och sjunga med.
Varför?
Därför?
Aha?
För, jag är fortfarande hård som sten.

För Stockholm blir aldrig min stad, heller..

Dom ljuger! Dom ljuger! För vi finns ju kvar. Och vi väntar, med leenden, små, söta, nätta, ögon, stirrande, rakt, mot solen: PÅ ATT NU ÄR DET VÄL VÅR TUR: hallå vi stod först i kön redan 1972, nummerlappar, jag frågade chans, på en Hultsfred-festival, i skogsdungen, när alla andra spydde, hon skrev på sin nummerlapp, NEJ, tyvärr. Jag är ledsen, att jag inte gillar dig, sådär. Men nu, med fötterna stampande mot marken, i en busskur, regn, och buss 60 passerar förbi, med han, den där busschauffören som talar ut i megafonen att skolbarnen från Lunden fick kvarsittning, så nu är bussen sen: "ta fram era kort, redan nu!". Det finns en småstadsatmosfär, i den staden. Göteborg. Alla har sina egna palats, i utkanten av stan. Och beger sig in i stora hordar, i flock, för att se kungens parad. Göran Johansson, gillar nog oss. (Men usch, så ful han är.) Alla tror att dom är i en småstad, och i Stockholm, blir aldrig min stad, går folket runt och vaktar sina egna kvarter, med pålar från en annan epok, ni ligger för långt norrut, Stockholm, kommer ni någonsin att fatta det. Det är Malmö, vi vill till. Alla kids, vänder er ryggen åt. 08:or, och kaxiga chicks, håller nöjesmagasin i gång, full fart, men vi skrattar åt er. Är det inte vår tur, vi står först i kön, ATT TRÄFFA NÅGON SOM BEHÖVER OSS. Och 08:orna, rullar, med gatans grus. Tycker det är hippt, att gå och strosa på stan. Köpa kaffe latte, och dra Italien ända hit. Vi åker hellre dit. Dom är snyggare där. I Rom, dom är snyggare än er. Dom är snyggare, än Göran Johansson, men, han gillar oss. Ni drar pålarna, in från landsbygden, och bosätter er, mitt i världens nav. Som om det var, världens metropol. Ni är bönder, i Stockholm, som tror ni vet, att mänskligheten, började där. I Birka, byggdes det första huset, vid Mälarens kant, lärde sig folk att ro, bara för att ro därifrån. Och krutet, uppfanns där, tror ni. Och August Strindberg, flyttade visst därifrån. Giljoutinenen, uppfanns av Kristian Tyrann, bara för att döda er. Tänk på det. Men i Göteborg, lärde sig folk att ramla, gator fram. Jaga morgonar, längs avenyn. Skratta, och le. Ni har Kristian Tyrann, vi har Göran Johansson. Jag har Pontius Pilatus, i bakfickan, som ett Pokemonkort, om någon, påle, någonsin skulle träffa mig. Han är cool, han är snygg. Jag har han som ett hockeykort, bredvid Dominik Hasek och Mario Lemiux, mittemellan, för att han vann Stanley Cup med New Jersey Devils, 1943. Så fatta det, och tagga ner. Ni ligger åt fel håll, Stockholm: det är för mörkt hos er. Ni ligger åt fel håll, Stockholm, ni har ingen själ. Ni är bönder, som bytte åkrar, mot ett kvarter. Arga bönder, som bytta piskor, och ilskna kor, mot pålar, och grannarna.

Gräv upp mig!

Nergrävd i det blå, så jävla nergrävd, i det blå. För vem har sagt att änglar ler? Vem har sagt att änglar ler? Ni har blåst mig! Ha, ni har blåst mig! Jag trodde på er, sen vek ni av. Jag trodde på er, och gjorde likadant. Bara det, den tron; att det fanns ingenting bakom mig. Mata inte fiskmåsar, dom attackerar då. Säger någon. Mata dom, säger jag. Vad skulle vi annars göra. Vet ni inte, att jag sitter på en pinnstol, med skoskav. Och skriver det här. Kan inte, ändå, låta bli att sparka i luften, på allt jag ser.

Ta en spade och gräv upp mig.
Ta ditt liv, krydda med passion.
Ta min mun, krydda med saliv.
Ta mig, ta mig!

Svart kaffe, två sockerbitar. Svart kaffe, från en annan tid.
Svart kaffe, två sockerbitar. Svart kaffe, från en annan tid.

Jag måste komma härifrån. Jag måste komma härifrån.
Där änglar ler, och vill ha barn. Där änglar, vill ha barn med mig.
Och ler, när jag ler.

Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig! Gräv upp mig!

Magnolia - Quotes

Magnolia:

There are stories of coincidence and chance, of intersections and strange things told, and which is which and nobody knows; and we generally say, "Well, if that was in a movie, I wouldn't believe it." /.../ These strange things happen all the time.

***

I really do have love to give; I just don't know where to put it.

***

I used to be smart, but now I'm just stupid.

***

In this life, it's not what you hope for, it's not what you deserve - it's what you take.

***

I'll tell you everything, and you tell me everything, and maybe we can get through all the piss and shit and lies that kill other people.

***

It's dangerous to confuse children with angels.

***

Quiz Kid Donnie Smith: I'm sick and I'm in love.
Thurston Howell: You seem the sort of person who confuses the two.
Quiz Kid Donnie Smith: That's right. That's the first time you've been right. I confuse the two and I don't care.

***

Phil Parma: Do you know that every other word you use is either 'shit', 'fuck', 'balls' or 'cocksucker'?
Earl Partridge: Could you do me a personal favor?
Phil Parma: Go fuck myself?
Earl Partridge: You got it.

***

Phil Parma: [making an order over the phone] I'd like to get an order of peanut butter, umm, uh, cigarettes, Camel Light, uhh, water...
Pink Dot Girl: Bottled water?
Phil Parma: No. You know what, forget the water. Just give me a loaf of bread. White bread.
Pink Dot Girl: Okay.
Phil Parma: And, umm, do you have Playboy magazine?
Pink Dot Girl: Yeah.
Phil Parma: Okay, one of those, and uh, Penthouse? The magazine?
Pink Dot Girl: Yeah.
Phil Parma: You have that? Okay uh, one of those, and umm... Hustler?
Pink Dot Girl: Yeah.
Phil Parma: You have that?
Pink Dot Girl: Yeah, I said. That it?
Phil Parma: Yeah that's it.
Pink Dot Girl: Still want the peanut butter, bread, and cigarettes?
Phil Parma: Yeah. What?

Monday, June 27, 2005

Tidigare opublicerat material: "I was here 2004"

16:e december, 2004:

Om jag dör nu. Så här ung och så här fri. Kom ihåg mig som ett ensamt barn. Ensam i en stor folksamling, som ett öde hotell i Mumbai. Säg att jag dog bland råttorna och hundarna och kossorna som åt plast på trottoaren, och jag bland barnen som aldrig blev någonting. Ensam, ihoptryckt med vänner, som aldrig förstod. Rädd för de som förstod och visste vem jag var, och rädd för främlingen som kanske skulle döda mig, med en enda blick. Säg att jag var en sån som kollade mot varje horisont och drömde sig dit men det var alltid någon i vägen som berättade hur allt skulle vara. Och jag dog med kroppen lutad mot en vägg och huvudet bredvid, rullande ner för trottoaren bland plasten och kossorna och någon gång äter en kossa upp mig. Jag dog med kroppen lutad mot väggen där gatans poet skrivit sin poesi och alla andra hade fyllt i med "I was here, too" och jag skrev "I was here 2004". Och jag skrev "We rule the school". Och sen lutade jag mig bakåt och dog med avgaserna runt omkring och stanken av urin och av sopor som legat för länge på trottoaren och bilerna som körde förbi och det svarta molnen efter bussarna och överallt dimman av avgaser som kämpade mot solens strålar och alla gröna löv. Men jag dog ensam, och jag dog ung.

Eternal sunshine of a spotless mind - Quotes

Eternal sunshine of a spotless mind:

1. Joel: Sand is overrated. It's just tiny, little rocks.

***

2. Joel: Why do I fall in love with every woman I see who shows me the least bit of attention?

***

3. Joel: I could die right now, Clem. I'm just... happy. I've never felt that before. I'm just exactly where I want to be.

***

4. Joel: Are we like couples you see in restaurants? Are we the dining dead?

***

5. Joel: I can't remember anything without you.
Clementine: That's sweet, but try.

***

6. Joel: I don't see anything I don't like about you.
Clementine: But you will! But you will, and I'll get bored with you and feel trapped, because that's what happens with me.
Joel: Okay.

***

7. Clementine: Okay.
Joel: Okay.

***

8. Clementine: I wish you'd stayed.
Joel: I wish I'd stayed, too. NOW I wish I'd stayed. I wish I'd done a lot of things. I wish I'd... I wish I'd stayed... I do.

***

9. Clementine: My embarrassing admission is I really like that you're nice, right now.

***

10. Clementine: Joely?
Joel: Yeah Tangerine?
Clementine: Am I ugly?
Joel: Uh-uh.
Clementine: When I was a kid, I thought I was. I can't believe I'm crying already. Sometimes I think people don't understand how lonely it is to be a kid, like you don't matter. So, I'm eight, and I have these toys, these dolls. My favorite is this ugly girl doll who I call Clementine, and I keep yelling at her, "You can't be ugly! Be pretty!" It's weird, like if I can transform her, I would magically change, too.
Joel: [kisses Clementine] You're pretty.
Clementine: Joely, don't ever leave me.
Joel: You're pretty... you're pretty... pretty...

I am the stylish kid in the riot.

Vad fan, har jag blivit? En sån jag aldrig velat bli. Jag sitter här, här, och, jag, och jag, svär och förbannar dom som springer förbi på gatorna. Och ler, inte för att dom ler. Inte så, utan för att jag sitter här. Det känns, ibland känns det som att Havanna har blivit ett monster. Folk tycker synd om mig. Det är inte synd om mig. Jag är inte rädd. Varför skulle jag vara rädd? Jag får skylla mig själv. As easye as 1, 2, 3. Jag får skylla mig själv. Havanna är en spegelbild, och jag föraktar, isåfall vem jag är. Utan att veta vem jag är. Att Havanna har tagit fram djävulen i mig, det sämsta i allt, ha, det är för att jag aldrig tidigare lärt mig titta i en spegelbild, utan att se, ögonen, rakt fram, stirrande efter någonting som passerat förbi. Borta, när jag är här. Jag ska, från och med nu, jag ska, alla dansgolv, jag ska låta dom stå kvar, med bitmärken, från mina oklippta tår. Jag ska skava ner listorna, med mina vassa tänder. Jag ska riva ner väggarna, och hänga mig i discokulan. It's not like, if there's a man saying: "I'm goin' 150". Then I say, "let's go 160". Or, "let's rock this party". We are the stylish kids in the riot. Don't you know, ha, ha, I am the STYLISH KID IN THE RIOT. And remember me for the style, to be. For who I am, or not, eh, not, why I am that kind of a person, who, if there's a man saying: "I'm going 160", I'll be the first man in the world, the only man, the only living boy in New York, saying, "let's go 170, together, let's race!", and, "let's race to the end of the life, 'cuz there's nothing left her to gain, no flowers left to gathering, along the road, I've seen them all, and I've seen the girls picking them, I've seen girls with flowers in the hair, and they never told me the truth, or one simple word, to rember. Rembering is just, a way of life. I'm not lonely, i'm not alone, if you see me, standing alone, it's because i'm a very good friend of mine. I use to whisper, in the silence, to not know, or know, but not know if I am the silence, here, or the spoken words, and it be another ugly scene tonight as I'm refuse to see the obvious. If there should be one, one, one, man, one person, at the dancefloor, jumping after me, I would be the one, who'd turned around, saying, let's jump together. Let's set the night on fire. We are nowhere, and it's now. Let's race, let's race. Let's race, 'cuz there's nothing else to do. Let's fucking race. Like in "Rebel". I should, ahhh, set the wheels on fire. Ah shit, man. And in that smoke, I gonna live my life. My own fucking life. My own miserable life.

Kärleken till fussball! - Länkar

1. Se & lär & njut!

2. "Dansa samba med mig"

3. Maradona - 1986!

4. EM '88 & Van Basten

5. Zlatan!

6. Maradona, uppvärmning.

7. Seedorf!

Men jag är på.

Har du aldrig kletat en hel burk vax, rakt i ditt hår?
Har du aldrig sprutat en flaska Axe, rakt upp i fejjan?

Inte jag heller, men jag är på.

Hundra år.

Jag har slickat frimärket i hundra år snart. Och hundra år av hjärtesorg. Hundra år av för mycket liv. Hundra år av nedräkning. Hundra år av svår kolik. Hundra år åt främmande håll. Hundra år, med rädslan för att fastna. Hundra år utan golv. Snart skickar jag det till dig. Och det står, att jag älskar dig. Det står att jag är äldre nu. Det står att hundra år av saknad, är hundra år med dig. Det står att jag är äldre nu. För hundra år i mörkret, kan inte ge mig någonting. Hundra år, sen hundra år. Kom och ta mig. Här. Kom och ta mig. Här. Vi kan bli gamla ihop. Så ska jag älska dig.

Garden State - Quotes

Garden State:

1. Andrew Largeman: You know that point in your life when you realize that the house that you grew up in isn't really your home anymore? All of the sudden even though you have some place where you can put your stuff that idea of home is gone.

Sam: I still feel at home in my house.

Andrew Largeman: You'll see when you move out it just sort of happens one day one day and it's just gone. And you can never get it back. It's like you get homesick for a place that doesn't exist. I mean it's like this rite of passage, you know. You won't have this feeling again until you create a new idea of home for yourself, you know, for you kids, for the family you start, it's like a cycle or something. I miss the idea of it. Maybe that's all family really is. A group of people who miss the same imaginary place.

***

2. Andrew Largeman: We may not be as happy as you always dreamed we would be, but, for for the first time let's just allow ourselves to be whatever it is that we are.

***

3. Andrew Largeman: You know, this necklace makes me think of this totally random memory of my mother. I was a little kid, and I was crying for whatever reason. And she was cradling me, rocking me back and forth, and I can just remember the silver balls rolling around. And there was like snot running down my nose. And she offered me her sleeve and told me to blow my nose into it. And I can remember, even as a little kid, thinking to myself, This is love... this is love.

Såg du Maradona dansa?

Såg du Maradona dansa, den där sommarkvällen, -86. Att han sen slog ner England, med sin bara hand. Är ingenting att bry sig om. Har aldrig varit någonting av värde. Om man ser någon dansa tango, på ett dansgolv någonstans. Så sitter man nästan bredvid, med tummarna mitt i, och hoppas på att hon, eller han, sen, med bestämda steg, ska gå upp till DJ-båset, och slå ner honom, den jäveln som står där. När Maradona gjorde det där, solo, ville jag nästan att han skulle, sen, förstöra hela stan. Riva stadion. Så att alla som satt där, och kanske sitter där idag, skulle gå därifrån med bestående men. Det hör till. Att det vackra, också är smärtan efteråt. Att smärtan efteråt, är det vackra egentligen. Och en stad i ruiner, ett dansgolv som brann upp, gjorde det av någon mening. För att folket med tango, aldrig igen skulle dansa tango där. Som händerna som byggde Taj Mahal, höggs av. För att händerna som byggde Taj Mahal, aldrig skulle kunna bygga Taj Mahal igen.

Jake LaMotta

Jag blev nästan knäckt när Jake LaMotta sa att han var störd, att han borde spärras in. Jag såg "Tjuren från Bronx", och såg mig själv i lite av det där. I det galna, uppenbart idiotiska, som inte kunde undvikas, hur självfallet vrickat det än var. Kärleken som inte kunde räddas, trots att den låg på säker grund. Som inte kunde undvikas. Från gatan, rakt upp i ringen. Han var en tjur. Den idioten. Han var en tjur. Som slogs, för att bli dödad. Eller dö. För att leva, livet ut. Och på andra sidan, i samma ring, skönheten. Som är där, för att besegra. För att få mig att ligga ner. Eller så skulle jag vara tvungen att döda den. Skönheten, slå den blodig. Slå ut den. Som tänder flyger. Slå bort den. Slå den. Döda den. Skönheten, är det värt det?

Sunday, June 26, 2005

Tidigare opublicerat material: "Så kyss mig"

24 dec, 2004:

Jag vet inte vad som händer. Jag har faktiskt ingen aning i hela världen. Jag ska bara skriva allt och inte fatta någonting. Jul idag och jag mår så jävla kass, och jag tänkte inte ens ringa dig för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville bara skrika ut att jag älskar dig, men så fort jag ska skrika är det en sten som lägger sig över stämbanden. Och med alla fina ord. Jag kanske är störd. Vem vet? Elvis Costello - Psycho. Det kanske inte ordnar sig, ikväll. Allt kan hända, och åtta öl och julafton och jag mår piss och vad fan ska hända ikväll. Men jag orkar inte bry mig. Jag orka inte titta mig i spegeln och se hur ful jag är. Det är en dimma, och jag går runt i dimman och vet att jag inte fattar vad jag ser och om en vecka kommer jag inte minnas en enda sekund av de här tre dagarna. Jag är knappt medveten, det är bara som det ser ut, som ett sätt att vara för att inte andra ska bry sig. Och du är den enda som förstår, för du är den enda som ser att det är ett stort, jävla, moln av dimma omkring mig. Alla andra tittar åt motsatt håll och pratar med mig. Jag ska dricka åtta öl ikväll och ingen vet vad som kommer att hända sen. Men jag dricker åtta öl för att inte veta vad som ska hända, själv. För att inte veta vad som händer. Och du ska träffa den där Carl. Och jag är inte svartsjuk, alls. Men han vill säkert ha dig och vill du ha honom så vill jag inte ha dig. Jag vet inte vad jag skriver för jag är i en dimma och jag vill inte ens träffa dig nu, för jag är i en dimma och skulle inte ens förstå att det var du. Och du skulle bli rädd och gråta. Och jag skulle bara ligga där, som en sten. Orörlig. Och blicken bara stirrande rakt fram. Jag vet inte, jag har inga känslor. Men jag älskar dig. Och ligger jag som en sten för länge, utan att röra mig, då kommer någon annan och tar dig. Och den gången du blir tagen och följer med, om den ens kommer, så är det för att jag har varit en sten för länge. Men jag kommer aldrig vilja ha tillbaka dig. I så fall. För sån är inte jag. Och jag ska aldrig visa det här för dig. Jag ska aldrig visa det för dig, jag ska bara läsa det själv, om några dagar, och förstå hur borta jag var. Det är tur att du är borta nu, för jag vet inte vad kärlek är. Jag är vilsen, försvunnen, uppskjuten. Och jag vet inte om kärlek finns. Jag ser bara lyckliga människor, och de kysser varandra, och jag vet att vi var likadana en gång, och nu vill jag kyssa dig. Bara för att minnas en bättre tid, bara för att minnas alls. Men jag är i en dimma nu, jag är en sten som inte rör sig. Och jag sitter här, och där sitter Carl. Och han är bara en i mängden och du vet hur söt du är. Han vet att du är söt. Så kyss mig.

"DU RÖKER HASCH!"

Alla tycker att jag är konstig nu. Alla tycker att jag är skev. Alla tycker att jag är skev. Alla tycker att jag är konstig nu. Du kunde inte riktigt hålla med när jag sa att kärleken var osäkerheten. För att jag hade läst Oscar Wilde. Du ville ha framtiden, tryggad och klar. Att börja leva nu. Jag ville ha den sen, och först, innan det, leva klart. Du grät när jag sa att jag skulle åka till Kina. Jag sa, what ever. Fuck me. Jag är så jävla nere. Fan, ta mig. Ingen förstår. Och när jag ska tänka tillbaka på den tiden, som är nu. Om jag ens kommer dit: sen, om tusen år. Så ska jag inte bara tänka på alla ord. Som står här, lutade mot varandra. Vaggade i vals. Jag ska tänka på allting som kom i vägen, alla middagar när besticken klickade mot tallrikar i rummet bredvid, säkert ljusår härifrån, och jag låg i min säng, under täcket, och var ensam. Med en mobiltelefon, som aldrig rörde sig. Eller lät. När jag skulle offrat min ena hand, för ett SMS, från "Älsko" i telefonboken, heter fortfarande likadant. Fy fan. Och min morsa fattar inte vem jag är. Hon tror att jag är sån bara för att jag vill. Vad fan vill jag? Hon borde se. Hon tror att jag inte tycker om henne, bara för det. För att, när hon kommer, ibland, jag inte orkar lyfta handen och hälsa "hallå". Jag hatar henne för det. Och när hon kommer in i sovrummet, och ser mig. Helt uppgiven. Ringer, "är du vid liv?". Tittar in, drar upp täcket och skriker att "varför är du så här?". Du röker hasch. "DU RÖKER HASCH!". Eller den gången, hon skulle ringa polisen. Och ringde min flickvän så att började gråta. För ett slags korsförhör, som ingen, heller mådde särskilt bra av. Bara för att hon trodde att jag hade hasch under sängen. Och hon skulle skicka mig på ett läger, långt härifrån. För att hjälpa mig. Vad, hjälpa mig?

Hon borde fatta bättre än så.
Tills dess, och kanske 4-ever, så hatar jag henne.
För det.
Och tills dess. Ligger jag i min säng.
Tills dess kommer jag ligga min säng.
Under täcket. Och bara,
ligga kvar.

Jag är ett vrak, som ni kan plocka delar ifrån. Jag är ett vrak, som redan ramlat ner. Och ligger, isär. Jag är ett vrak. Ett jävla vrak. Spotta på mig, spotta mig i ansiktet. För jag vill veta om kärlek finns.

På en trampmina.

Jag hostar. Hostar. Harklar. Där ligger sanningen, och på andra sidan ligger jag. Ån flyter förbi, med alla döda fiskar. Synliga, för mig. Upp och ner. Och några lik, av dom som gav upp så lätt. Hos dom finns inget kvar. Verkligheten, ligger som ett liv mellan oss, och framtiden. Verkligheten, ligger verkligen, som en rökridå över en skyttegrav. Där jag sprang, för fort. Och snubblade. På en trampmina. Du såg mig, gå av. Från långt håll, och vände om. Mot ett nytt liv, och nya killar, kommer leda dig någonstans. Men tro inte att du kommer fram, dit du vill, dit du ville gå med mig, dit du ville ta mig, och visa mig, vem du är. Vem du är, en trasig kliché, ett söndrigt liv. En brådskande promenad, i två trasiga skor. Så gå, men så fort du sätter dig ner igen. Kommer du inte, då, att börja leta efter mig? Så kyss mig, kommer du inte sakna alla dagar, när vi älskade varandra. Kommer du inte sakna mig? Du säger att du tycker om mig. Du tycker om mig. Men hälsar inte ens, om vi möts på stan. Och dit du går, för friheten, är nog inte vart du blir fri. Och dit du går, för friheten, är nog inte vart du blir fri. För dit du går mot friheten, är nog inte vart du blir fri.

Snälla, älska mig.

Är det skönt?

Jag vill bara att du ska veta;
fuck - fuck - fuck;
att jag aldrig ska göra så igen.
Mot någon ever, inte ens mig själv.
Fattar du inte, ditt jävla hallå,
att allt var ett jävla skämt.
Min första kärlek, jag ville svälja den.
Vilket svin jag måste varit.
Vilket jävla svin jag var!
Men jag har har bytt om och börjat se.
Spottat ut, det jag svalde ner.
Och borstat tänderna.
Fuck you, fuck you.
Jag älskar dig.
Fuck you, om du så någon gång.
FCUKKAR ME!
JAG ÄLSKAR DIG.
Nu knullar du runt, från dörr
till dörr.
För att glömma mig.
Du har ju glömt mig, redan.
Du har jag ju kommit över mig.
Så jävla snabbt, och smärtfritt.
Säger du,
så där tyst förlegat.
Som om du visste det.
Ha, hur kan du veta det?
Din jävla du.
När jag sitter kvar ibland ruinerna,
i blodet, och lidandet;
med plåster på mitt ben,
plåster över ögonen,
plåster över läpparna,
plåster över kuken,
plåster, som fan, PLÅSTER.
(Överallt)
Och bandage runt tinningen.
..försöker, så jävla uppgivet,
att pussla ihop mitt liv.
Du knullar, är det skönt?
Du knullar, du knullar.
Är det skönt? Kommer du?
Ligger ni kvar efteråt,
och håller varandra i handen,
kryper du in i hans famn,
medan pulsen slår i takt.
Med andetagen,
och älskar ni, i morgonsol?
Och viskar,
"en gång till".
Jävla du.
Ditt jävla du, som älskade mig.
Hur kan du älska mig?
Och sen bara gå därifrån?
Hur kan du komma över mig?
Vi som skulle gifta oss.
Ha, mitt jävla as.
Jag som trodde på det.
Och allteftersom,
började foga ihop mitt liv,
med framtiden,
och villa, barn, och Volvo.
Nu sitter jag här.
Jävla kuk.
Och hör dina stön,
mot gatans betong.
Lyssnar, så noga jag kan.
Ha, kom du? Kom du? Nu?
Så stöna då, så där som,
du alltid gjort förut.

Låtrader, del 2

Fortsättningen:

* But, I’m gonna try for the kingdom if I can, ’cause it makes me feel that I’m a man. - Velvet Underground

* Hope there’s someone who'll take care of me, when I die. - Antony & the Jonhsons

* The games you play, makes people say you either weird or lonely. - Nick Drake

* I've been waiting for a guide to come and take me by the hand. - Joy Division

* One things not said too much, but I think it's true, they just get married cause there's nothing else to do. - Rolling Stones

* People so busy, makes me feel dizzy, taxi light shines so bright. - The Kinks

* There’ll be another ugly scene tonight, as we refuse to accept the obvious. - Tindersticks

* Sitting on a hillside, watching all the people die. - Love

* I wanna be adored, I wanna be adored. - Stone Roses

* I would say I’m sorry, if I thought that it would change your mind. - The Cure

* Strange fascination, fascinating me. - David Bowie

* I know I can't forget you, so I don't even try. - Elvis

* Who shot John F. Kennedy, it was just a man with something to prove. - Postal Service

* Dreams, that big blue open sea, that can't be crossed, that can't be climbed, just born between, oh th' two white lines. - Mercury Rev

* Well you know I have a love, for everyone I know, and you know I have a drive, for life I won't let go. - Bonnie 'Prince' Billy

* I wish you could have said something before now, I wouldn’t share a bag of chips with you. - Camera Obscura

* The angels don’t know why your skin is so white, and Jesus don’t know what I know tonight. - Hefner

* When we finally kiss goodnight, how I'll hate going out in a storm. - Dean Martin

* I'll call back tomorrow when I find some worth I can borrow. - Khonnor

* I'm not too proud to say that I'm okay with the girl next door who's famous for showing her chest - Belle and Sebastian.

* I shot a man in Reno, just to watch him die. - Johny Cash

* I'm in love with the world through the eyes of a girl who's still around the morning after. - Elliot Smith

Sen blinka igen

Aldrig känt mig så sviken, förföljd. Söndrig, som när jag hittade lappen där. Och på lappen stod det mitt namn.

***

Jag behöver inte skriva i cut up-format. För min hjärna är helt fucked-up!

***

Som ett övergivet får i en hage, drar jag runt en vända till. Springer, eller springer inte. Köper in rundor till folk som inte vet vem jag är. Skrålar. Ropar högst, och ber publiken, klappa händer, hålla sig, ”för nu smäller det”. Och sjunga med, i snappsvisor på främmande språk. För sån är jag. Blinkar, just därför att jag vet att om jag inte blinkar, kommer jag sedan, inte heller kunna se. Ingenting går per automatik. Jag ser mig sig ibland, som ett band i en Volvo-fabrik, där den färdiga bilen är jag, mitt yttre, det andra ser, men jag själv, springer runt mellan alla stationer i hela verkstaden, som Groucho Marx, och försöker le, för att inte spegelbilden ska bli ful. Undrar, förundras, och går av. Energin i blicken, den stirrande blicken, samlar ihop den, allt medan jag fogar ihop mig själv, och kanaliserar den, till min händer, att skriva brinnande ord. För mig att blinka, och titta upp igen, i en främmande värld. Hitta vägar därifrån, låta blicken stirra. Sen blinka igen.

***

Jag har mina hjältar i tryggt förvar. När jag går på stan. Jag vill skriva en bok, och bli någonting. Jag vill vara stor, men inte åldras. Rätt så full, är det allt jag tänker på. Och försäkrar mig om, då genast, att jag för stunden och i all framtid, ska ha mina hjältar i tryggt förvar.

Saturday, June 25, 2005

23:44 fan, Borlänge ligger skitlångt bort

[2005-06-25 12:41]
12:36 midsommar: öl, sprit, vin. borttappad cd-jävla-kuk-caZe. fuck. kukunge som var kukig. typ, lite mindre dans. rätt så full. the gang, var där. rädd, som fan rädd. att dom skulle säga, vadfansomhelst, sanningen. 12:47 jag luktar indie-zigg i näsan och drömde att jag drömde att jag vaknade, så jag gick därifrån.

15:04 gårdagen var helt katastrofal.. nu sitter jag här och äter upp smulorna.. för fan.. hon strulade med en annan. när jag satt bredvid. jag tror dom knullade på övervåningen. idag åkte hon till stugan och kan inte snacka. och ALLA säger: hon har inte kommit över dig.. dig.. dig.. men vad ska jag göra? när hon gör så.

15:22 jag är nere... och alla hennes kompisar var där, och dom sa att jag var störd. att dom älskade mig, men att jag verkar ha varit störd. jag lutade mig mot en kompis, på dansgolvet. och sa, jag vill dö. då sa han att han älskade mig. och jag började gråta, lite. tårar. sen kom det på en bra låt och vi började dansa. det var verkligen som Dean och Sal, när alla tjaffsade på Dean, och Dean hade den stora tummen. det kändes som att bara var oss i hela världen. emma hade gått hem med killen, redan. och vi hade inte pratat någonting. bara undvikit varandra och jag såg på håll hur hon rörde sin hand över hans rygg. OCH HAN VAR FUL.

[2005-06-24 02:22]
02:19 hey, midsommar.. midsummer... = libertines. fikade.. hälsade på martin.. typ var där.. åt 5555 mackor.. sprang till spårvagnen, sprang till stationen. satt på en kulle vid en cykelbana och snackade om att bli någonting. typ, bli rik. och sen göra som man vill. skejtare åkte förbi och så, vi snackade skit om svensson-people, och skrattade. kändes som: "sitting on a hillside, watching all the people die". pekade. daniel ska göra en ny tändare, och jag ska fixa så man slipper gå i stan och bara kan åka, som spårvagnar typ, fast i styren som man håller i. ah, fuck.

14:37 nu spisas: spår nummer 6 på UNPOC's Fifth column

14:38 bo-göran-bög-göran på gymnasiet. världens roligaste människa. A) jeopardy. b) kycklingarna. c) på en lektion: bo-göran: "säg en vanlig svensk mening?" ..ingen säger nåt.. hm, då tar jag en vanlig svensk mening.. *skriver* --> 'Tyllaho, tyllaho, jag sköt en dront'. hahahahahaha


[2005-06-23 15:52]
15:50 zeg. som en zeg råtta. igår, slottsskogen och grillning, 6 stora korvar, och 6 pitabröd, 1 engångsgrill, och 1 spansk tomatdressing. & 6 öl. 1 eld i en papperskorg. 1 kille i blå shorts som sprang till den lilla jävla bäcken, med en hink, för att släcka..määd water! 5 andra killar som också sprang. för: a working class hero is something to be, eller inte.


[2005-06-22 16:48]

16:48 idag, slottsskogen. here we come with lidl-beer.


[2005-06-20 14:27]
PEACE & LOVE 2005

(åå wow för jag kommer se DIG DIG DIG där, sådetSÅ!)

14:24 vaknat, av att det knackade på dörren. farsan stod med två krämbullar och en termos kaffe. weii.. såg en Hamlet-bok som jag glömt lämna tillbaka på bibblan.. och sol, fan, jävla sol! åkte till farmor, åt oxfilé och farmor berättade om 50-talet när hennes kompis körde runt henne i gbg för att leta efter raggare, "dom kommer ut på gatorna ungefär nu", sa han, och så stack dom ut, och hittade inget, och sen kom dom till en korvkiosk och där stod två ungdomar och han lutade sig mot farmor och sa: "kolla på dom, dom är nog inte heller så jävla smarta". sen åkte dom, hem igen. HAHAHHAHA.

14:27 haha, jag ser helt vrickad ut, men det var en kueeuwl kwell... grand hotel, 4-stjärnigt, hallååå eller?? å en vimmelbild. ->

21:32 ..just because we use cheats, doesn't mean we're not smart..

23:44 fan, Borlänge ligger skitlångt bort. typ 5 timmar med tåg. Jag trodde det låg någon annanstans, då sa Daniel, nej, ligger det inte stationen efter Varberg, när man åker tåg. :) puss.


[2005-06-21 00:03]
00:04 baaad as this: me: "I have done everything I can do in this town":
1. Med på en vimmelbild från HOtellET.
2. En pizza döpt efter mig vid STATIONEN, och han ringde typ halv3 en vardagnatt, och verkade knarkad eller kåt, "hur stavar du ditt namn?".. bokstaverade..sen BOKSTAVERADE..B-O-K-S-T-A-V-E-R-A-D-E..någon vecka senare, han ropar, kom in hit, titta, jag kommer in, FELSTAVAT, f-e-l-s-t-a-v-a-t.. och jag tog med mig pizzan hem, 4free.

->
1 + 2 = "I have to go when the whistle blows- The whistle knows my name. Baby, I was born on a train."

03:38 fan, kan inte sova. jävla kuk.

Mitt lilla rum..

Knäpper på modemet,
och av igen.
I takt, som jag en gång,
höll takten, med ett sparkande ben,
mot rullande grus.
Skickar SMS, på rad,
som jag en gång,
pärlade pärlband,
knöt runt min arm.
Och log.

***

Mitt lilla rum,
med Bamse-gardin,
är nu ett stort fönster mot världen,
och sånna som kanske,
en dag eller så,
på halvtid,
är som mig.
Men fortfarande finns det ingen där,
som ser.
Mig.
För immigt, för mörkt.
När jag ser alla andra leva sina liv,
är de som facklor,
kastade till varandra.
Tända på håll;
neonskyltarna & skatorna.
Och upplysta, promenadstråk.
För människor att hålla i hand,
och verkligen visa det.
Får jag bestående men,
när jag står där.
Som jag en gång stod där,
eller här,
precis här,
och räknade fingrar på min hand,
för hur många dagar det var kvar,
till ett sommarlov.

***

Allt är uppenbart,
försök inte gömma dig.
Lilla barn,
lilla barn,
din lilla jävel,
med Robert Burns i din hand.
Jag ser dig.
Jag ser dig.

Hur det rullar..

Hur jag pressade mig mot klippkanten,
så naivt,
rullar fortfarande framför ögonen,
i repris.
För kvisten, som nästan ramlade ner,
jag skulle ha allt.
Sen tappade jag det.

***

Hur hennes mun formar sig,
när hon säger,
"HEJ!",
rullar fortfarande framför ögonen,
i repris.
Varje gång hon säger "hej då".

***

Hur jag älskar henne, fortfarande.
Men försöker övertyga mig själv,
om att nederlaget,
inte är en plats i mig,
Får mig att känna mig så vek.
Och oförstörd.
Så vek, och ensam.
När alla andra står bredvid,
och håller med.
Med goda råd, i mungiporna.
Hör jag bara tystnaden,
i repris.
Varje gång jag går därifrån.
Stänger dörren, medan,
rummet fylls dans & musik.

***

Hur dåligt jag mår i alla drömmar,
och oron vad som ska komma ut ur mitt liv,
kanske en hel värld,
men troligtvis,
något mindre än så,
ingenting, snarare, ingenting.
Så att jag inte förmår att vända mig om,
när jag sover.
Av ren smärta. Rädsla. Och oro.
Att kanske stöta till henne,
när hon sover.
Ljusår härifrån.
Men ändå.

***

Rullar allt det här,
framför ögonen,
när jag blundar.
Och försöker stänga av.
Kommer det dit och tar över mig.
Säger, gör så här.
Så blir det bra.
Men det blir aldrig bättre,
kanske aldrig bättre än så här.

***

När jag var där,
i skogen förut.
Varje gång jag var ledsen,
och ville komma ut.
Med ångesten.
Vill skrika den,
men inte vågade.
Satt jag på en sten, vid en sjö.
Och såg svalor lyfta, och landa.
Vad tänker svalor på?
På dig och mig.
Fortfarande,
känns det som.
Så känner jag mig,
nästan tvingad att gå dit igen,
till stenen vid sjön.
Med släpande steg,
ett brustet hjärta,
som blöder, och kvider,
men inte längre,
vill vara med.
Två trasiga skor,
tomma fickor,
och en kisande blick.
Går jag dit igen, varje natt,
varje gång det rullar framför mig.

***

För, varje gång jag gråter nu,
varje gång,
det rullar framför mig.
Rullar hela livet iväg.
Runt, runt.
Och jag står bredvid,
ofta med armarna i kors,
och drömmer om att vara mitt i.
Bli full, se spegeln snurra.
Och kanske bli yr.

Och jag orkar inte riktigt,
springa ikapp,
eller på kapp med tiden.
För rädd för att förlora.
Skrynklas ihop,
och dö.

Wednesday, June 22, 2005

Låtrader, del 1

Jag satt en kväll och försökte tänka ut låtrader. Det slutade så här. Som en liten manifestation till hjältarna, ett sätt att betala tillbaka. Jag älskar dom. Som Dean Moriarty älskade sitt liv.

* We sit here stranded, though we're all doin' our best to deny it.. - Bob Dylan

* Well, I'm at the station and I can't get on the train.. - Tom Waits

* When everything is lonley i can be my own best friend, I'll get a coffe and the paper, have my own conversations.. - Bright Eyes

* The windscreen wipers keep a beat repeatin'.. - Bryan Ferry

* Down here, it's just winners and loosers and don't get caught on the wrong side of that line.. - Bruce Springsteen

* All the passengers for Allentown wait closer to the track.. - Frank Sinatra

* And you know you gotta go, on that train from Dublin up to Sandy row.. - Van Morrison

* Mother, I can feel the soil falling over my head.. - The Smiths

* New york is cold, but I like where I’m living; there’s music on Clinton street all through the evening.. - Leonard Cohen

* The taxi lights were in your eyes, so warm against ST Marys spires, the carneval was over in the rain.. - The Clientele

* You think I'm psycho, don't you mama?.. - Elvis Costello

* There was a band playing in my head, and I felt like getting high.. - Neil Young

* Neonskyltar på gatorna, sänder ljus till mig hos skatorna.. - Håkan Hellström

* Just because we use cheats, doesn't mean we're not smart.. - Moldy Peaches

***

Har ni några låtrader som ni bär på? Förlös det, förlös er själva och kommentera.

Tuesday, June 21, 2005

Allt är solens fel!

Jag låter solen lysa in i ögonen, just så här. Nice try, sun-s-h-i-n-e. Lys in då, jävla sol, lys in på jävla mig. Om någonting finns kvar att se, så är det sakerna som bländar mig. Redan nu, och sedan länge förut, bländar mig. Vill inte riktigt att sommaren 2005, ska bli sommaren då jag inte var på Hultsfred. Och istället, i och för sig gjorde 6 mål på sommarens första fotbollsmatch, blev fast på en vimmelbild på ett grandhotel, och satt på taket, på samma hotell, och ropade "Små knegare, små knegare", till folket som gick förbi. Nedanför.

Allt är solens fel. Alla blir så jävla lyckliga, och plockar fram sina liv med cyklar, som skiner, och uppblåsbara pooler i trädgårdar. Som att inte jag, ramlar i dom, på skämt, och tar mig upp, i givakt, på gehör, från såna som en gång skrek åt mig, men nu har vänt sig om och gått därifrån, hör jag fortfarande skriken ringa som brandalarm inuti, mitt huvud, dom tomma balkarna, och paragraf nummer 12, för barnen som ingen förstod. Och, i våldsam flykt, flyr därifrån. När kläderna fortfarande dryper av svett, och poolvattnet, skvätter ner, allt jag kommer i närheten. Så var allt, i slutändan, ändå, solens fel!

Jag kunde ha älskat dig, jag älskar dig. Du borde älska mig, men försade dig. Jag förfasades, som hon i Vietnam, och jag, med häcken full av napalm. Sprang jag därifrån, för att inte bli kvar. Jag sprang aldrig ifrån dig. Nej, nej, nej. Jag sprang ifrån mitt liv, och alla som betytt någonting, som jag sprungit ifrån, allt som betytt någonting, förut. Kanske hälsat dom adjö, kanske, sakt, "vi ses igen". Kanske inte. Kanske laddat batterierna på en walkman, söndrig innan Fredrikshamn, och sen ut i världen, för att se. Vad som fanns där hemma. Men inte syntes. För att se, sånt som bara syns på håll. För att vända mig om, verkligen, vända mig om, för att se vad som syns på håll. Och vad som bara är. I en annan värld. Inte riktigt till för mig.

Kom hit, din jävla Dante.

Rastlös, alltid ensam. Full, nästan alltid olycklig. Drar jag genom stan, en sen sommarnatt. Cyklande, utan att hålla mig i. Slalom mellan pölarna, och skuggorna, i månens sken. Rädd för att fastna, och bli kvar. Höll jag mig på den ljusa sidan av stan, på gatorna, ni säger gatorna, vid brevlådorna, jag säger du & jag. Håller jag mig fast, så hårt jag kan, i plingklockorna, vid styrets kant. För flickan på andra sidan, att reagaera, och kanske; titta på mig. Men bländar någon mig, så blundar jag. För i natt var jag Josef K. Jag drömde, att jag kanske aldrig skulle komma därifrån. Och om jag istället tänker så, att Josef K. kanske också, drömde om mig. För blundar jag någonsin igen, så tänker jag nog på dig. Och bara, stilla, i min oro, försöker stilla oron, genom att aldrig somna igen. Var jag heller aldrig beroende, av den berusade kåtheten. Den fällde mig, snarare. Och blottade mig, för det uppenbara(re). Just därför att, alla andra hade sina liv. Kom jag, i otvättat hår, och begagnad parfym, med slitna kläder, och hundarna. På håll, sprang jag närmare för att se. För nära, brände jag mig på skärselden. Som Dante, den jävla Dante. Kom hit, din jävla Dante. Kom hit. Blev jag chockad, en kväll. När jag öppnade baksidan, på en löpsedel, och såg någon, hade kritiserat en helt, vanlig roman. Om någon, så kritiserar mig, dör jag nog. Och tills dess, förfaller jag. Låter skuggorna skrämma mig, låter skuggorna, syna mig. Och behålla sina fasta grepp, om mitt, liv.

Monday, June 20, 2005

Ta ER!

Ta er, ni, era pantade jävlar. Jag ska knäcka er mitt itu. Ser ni inte att jag ser, hur gubben på andra gatan, delar ut plakat till ungarna, som står vid vägens kant, annars tomhänta, och oskuldsfulla, för alla att tycka likadant. TA ER! För, bakom min rygg händer det alltid någonting. Och jag lever mitt liv åt alla håll, på samma gång, i maxfart. Så intensivt, så jävla intensivt, så att klockan alltid ringer innan morgonen nalkas, för mig att läsa Kafka och komma igång. Silhuetten, ensam mot en solnedgång. I saw you hanging from a tree. Jag såg dig köra upp pinnen i regnet, och jag låtsades, att det var jag. Men det är när jag vänder mig om, efter hundra varv, stannar, och vänder mig om, för att se att alla väggar är likadana, och tycks likgiltiga av min närvaro, som jag bryts ner. Och sakta, dör. Då jag springer runt i rummet, för det är alltid ett rum, efter någonting att hålla i, och samma sak som jag kan hålla mig i, och hålla mig kvar i, och hålla fast, så stenhårt, så förbannat stenhårt, med samma sak, kan jag alltid döda mig själv. Som ett vapen, i rätt riktning. Som ett verktyg att bygga någonting med, så är alla sådana verktyg, också vapen, mot sig själv. Så passa dig, innan jag river ner det. Passa ER! Ta er. Det här är min terapi. Jag har orden, jag och orden. Mitt jävla jag, och alla jävla ord. Jag är inte frisk. Jag har aldrig varit frisk. Jag är galen. Jag är sjuk. Så rädda mig. Jag är en galen man, så akta er. Alla orden, borde verkligen springa sin väg. Men jag hittar dom, och kastar dom, iväg. I brist på annat att hålla i. Plockar jag orden vid en dikeskant, som så många blommor plockats där förut. Akta er, passa er, ta ER, för jag är galen idag. Och jag är galen idag. Jag är inte precis normal.

Krabborna

Som puppan kläcks,
och en fjärils vingar,
för första gången,
ser dagens ljus,
i sommarsolståndet,
reflekterar det som finns på andra sidan,
längs vågornas brus,
i ett böljande hav,
så ska du också ta min hand,
på bryggorna,
och gunga med mig,
när våra barn,
sätter sig bredvid med en håv,
för att fånga den största maneten,
ska jag slå av mina blodiga tår,
och naglarna, för att hämta
musslorna, till barnens vilda jakt,
efter krabborna,
som i hundra år,
och ända fram, till bryggan,
bitit mina tår blodiga,
med sina klor,
ätit det som återstod,
och spottat ut,
medan andra, bredvid,
skrattade åt mig,
och skrattade åt,
krabbornas dans,
fanns det ingen plats över,
för mig, att skratta åt dom.
Som skrattade,
för att alla andra skrattade,
och över han som skrattade först,
ska jag sänka håven, långsamt,
med maneterna i,
över hans kala hjässa,
och rödstekta panna,
och långsamt,
bara långsamt,
och plågsamt,
steka krabborna till döds.
Så att dom som skrattade,
alls skrattade,
eller bara log,
nu ska gråta en skvätt.

Strokes, Strokes, Strokes!

Strokes, Strokes, Strokes! Kommer ni ihåg Strokes? Av alla år med Napster och Bengans skivbutik på Masthugget, och tidiga förfester med spritdrinkar, ofta fifty-fifty-och utspädda med Lidl-cola och sänkta i en klunk, för svep, Pedro, svep, och bli full, och ”kan Pedro, kan Pedro, kan Pedro dricka sprit?” och dränkta kläder i whiskey och gin, med spyor, och hysteriska löpningar över öde skolgårdar, asfaltsplaner inhägnade av söndriga nät, och bänkar dränkta i svordomar och tags, spring, över, först fram till den skevaste basketkorgen, med nätet som trasor hängande ner, och häng dig där, Pedro, häng där, och vinn, för full kalabik och skuggor bakom knuten, i skepnader, kastar sig fram, spring, och cyklar ner för ruschkanor, och gungor, för gunga tills du spyr, Pedro, gunga tills du spyr, och ibland, krossade rutor, klockor, med avbrytna timvisare, vissna blommor vid vägens kant, och ibland ett blåljus i röven, för när vi kommer hem till lägenheten igen har alla andra kommit dit, och cdspelaren står i hörnet men lyser inte riktigt av sig själv, då kommer Steffo fram och smäller handen i min, ”high five”, vi tar över den jävla festen innan den dör ut av sig själv, och av alla dom här jävla åren, så fanns det aldrig en skiva som exploderade lika högt. Som knockade varenda jävel i rummet. Lika HÅRT. Som bara låg där och dansen på ett vardagsgolv så skålarna med chips och dipp skakade och dallrade ner för glasborden mot skinnmattor, och kanske en björnfjäll, så var allt ändå så jävla fint så vi borde dragit därifrån, men stannade kvar ändå, för det fanns en lykta New York över varje konversation, och skuggor därefter, stilla, stilla, när vi tog, med breda axlar, och dunkande armar, våra första steg på dansgolvet, rev loss, rev loss, och skrek "fuck you, fuck you", till dom satt kvar, och lyssnade på Last nite och dansade ändå mer, några varv högre, och New York City Cops, skrek så högt jag kunde, några nätter i maj, skrek, mig hes, till, flera dagar efteråt, och, "Pedro, skrik dig hes, kan Pedro, kan Pedro, kan Pedro skrika högst?!", klapp, klapp, adrenalin, ADRENALIN, och spelade basket med musiken utomhus och jag sprang in den jävla stolpen och deckade av och det är sånt som jag hör än i dag och ibland när vi dansade och hoppade extra högt skakade cdspelaren till och det blev hack och några jävlar längst in i hörnsoffan harklade sig och sa, ska ni inte dansa lite längre bort, men vi ville ha allt här och nu. Det var New York. New York. Och drömmen om New York som ett förlorat barn på en Atlanten-båt, och i gryningen, frihetsgudinnan, checka in i USA, och ramla 5th Avenue fram, och tillbaka, så, ni längre fram i kön, SKYNDA ER, vi har redan passkorten klara, och stämpeln in i landet, kom hit, så att varenda jävla dörrvakt, vet våra namn, och vet, vart skåpet ska stå, vart vi ställde det, och vad vi ställde i det, en trave böcker av Burroughs, Ginsberg och Kerouac så klart, och ett fasttejpat, kidnappat The Strokes. För fan, reagera. För fan, flyg upp, och explodera. Som fan klart, och "high five" Steffo, high five för oss, och ramla ut på stan, så att varenda jävla gatubrunn och rinnande avlopp, fick något att leva för, hoppa, över sopsäckar, och dansa som Staffan Strand för varenda hyfsat försök, på 1.96?, sprängde han gränsen i Sevilla -97, och skrattade jag ihjäl mig, då, första gången Staffan Strand hoppade 2 meter, dansade han som storkar dansar, och lade näbben mot ytan för småfisk, då, Staffan Strand, fan, we love you, för din dans, (för din slanka stjärt), och för att du aldrig kommer att bli något, lät vi aldrig höstlöven begrava oss, ALDRIG i HELVETET, och varenda grannes viftande med flaggor, stals av oss, på nätterna, och en spark, på varenda, jävla, JÄVLA, nyrenoverad brevlåda, målad i vitt, och dekorerad med kinesiska tecken, vad fan, för tvestjärtarna har också liv, oavsett, det, sparkade vi en spark på varenda sådan brevlåda, mest för sakens skull. Vi ville vara snygga som Julian Casablanca och stå längst fram. För Julian Casablanca var snygg, och i några månader av 2001 var det allt jag tänkte på. Jag dansade till Last Nite. Ni kan skriva det i telefonboken, jag har skrivit det på CV:n. Som ett slags motto på hur saker fungerar, som ett sätt att vara, för några nätter till. Hörde ni det? HÖRDE NI? HA, LYSSNA DÅ. Dansa till Last Nite, som ni gråtit till The Smiths. Som ni vänt era dagboksblad, utrivna, och lagda i skit, för gränsen mellan pest och kolera, är inte längre än avståndet från penis till röv, inte längre än tystnaden, vad fan tystnaden mellan dig och The Smiths, och gråter, gråter du, små, nätta, jävla, tårar i dagboken, för att förena dig med Moz? Gör du det? Och suckar tungt, suckar du tungt, för att besegra tystnaden? Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn.Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes. Barn. Dansa till The Strokes.

Sunday, June 19, 2005

"On the road"

Ni kan säga vad ni vill, så säg det. En kväll, när kanske bilarna åkte fort, eller inte åkte alls, så satt jag vid mitt sovrumsfönster som en ung Werthes, utan någon att ens sakna, utan något att bry sig om. Och på golvet låg "On the road", för första gången, öppnade jag den, och lät den inte bara ligga där. Så ta mig bort härifrån, för annars går jag av. Jag lät den boken, den jävla boken, spela ut sin roll, jag lät den bryta av mig, som en rutten kvist, i en öde och tom allé. Fan, jag som satt där. Fan, det var jag som satt där. Jag blev kär, och fastnade där. Kanske inte i varenda ord, ni kan säga så, att ord inte betyder någonting. Men det var inte det, med beat, det var hur orden hela tiden kastades framåt för att dö, i rent jävla; tidsfördriv. En rastlöshet som hade nått klimax, och börjat leva sitt eget liv. Som vad, som det här, att dom såg orden, med samma ängsliga blick, som dom såg sina egna förlorade liv, i spegeln, varje morgon. Med håret åt olika håll, och skärpet på sned, också såg på orden. Och behandlade orden därefter. Som någonting, som kom, sågs, och försvann. Så fånga dom nu. Det var tempot och farten, som Dean körde sin bil, utan marginaler, eller ens mittrefuger att hålla vid, så kastades orden ut genom fönstret, vevat ner, på alla som åktes förbi, och dom som inte ens försökte att komma ikapp.

Dean var hjälten. Det finns ingen hjälte som Dean Moriarty. Sal Paradise, åkte med. Och Carlo Marx förirrade sig i ett snöigt Denver, på väg till San Fransisco. Blev förvirrad, fast i sina egna ord, för att sitta på samma grind, i samma källare, och dö. I drivorna av löv, i drivorna av damm.

Varför ska man leva livet på halvfart? JÄVLA DU? Varför lever vi livet i våra egna hus, dag in och dag ut, utan att göra någonting. För fan, SVARA. Spring, varför springer du inte. Hoppa så högt du kan, och landa på andra ån. SPRING: din jävla unge: SPRING. Jag orkar inte se era förstelnade jävla ansikten, stå och glo på mig när jag står längst fram vid busschauffören och försöker stoppa in kortet så snabbt som möjligt, i en grön jävla automat. Buss, linje 60. JÄVLA ER, som sitter med era liv i handväskor, från Gucci, eller BH:n, oftast söndertrasad, ni som dör med rynkorna, ni som inte springer: DÖ! Varför ska man bara gå, runt, i cirklar i stan, hoppa över A-brunnar, på trottoaren, balansera på refugen, och gå av, med vindarna, som alltid blåser snårigare för varje år, och kyligare än förut, mot er, upp i era ansikten, vindarna hatar ER, era jävla ni, och, varför ska man gå i cirklar i stan när det går flyg till Santiago varenda jävla dag, varenda jävla sekund, när det står busslast, och lastbilsflak, vid varenda jävla trafikljus, på väg till Kazakstan, hoppa på, vad fan väntar du på, sommaren i Moskva, försvinn, dit. För många gånger har jag drömt om Shanghai, och morgonen efter vaknat med obeskrivlig vånda. Sett era förstelnade ansikten, och era jävla, gråa, ögon, blinka en gång till, era torra slemmiga tungor, slicka vägen runt läpparna, ett varv till.

LEV ERA JÄVLA LIV.

Tidigare opublicerat material: And the fucking Tsunami killed them all

24 januari 2005:

Trumman i skogen. Jag är lost in translation. A small town outside the village. The village outside another town. Dropped into the sea. To sink beneath the waves. To sink and swim in the setting sun. To stand, waiting, for a bus to come. Take me anyway, take me anyway, take me away from here! And take a ride to a Jerseytown. Thinking of, dreaming of, walking hand in hand with a jersey girl. Listening to Tom Waits. To wait, and wait, for a better day to come. Dropped into the ocean to burn and be reborned. But always wait, and wait, wait for a better day to come. And the fucking Tsunami killed them all. One by one. Like an electric chair, and revolution in the air. Like standing against a wall, with a gun against the head, singing: Hey Joe where are you going with that gun in your head. Smiling, smiling and talking, chatting with smiling eyes, smiling to the sun, smiling for a better day to come. Crying beyond a smiling sun. And singing. Praying with tears, laughing in the silence. And the fucking Tsunami killed them all. I have blood on my hands, and blood covering my body, blood in my eyes, for a red sight and a red moon in the sky. I asked them to leave, I told them to travel, and they went to Khao Lak. Now, when the Tsunami killed them all. I'm laying alone in my bed. With blood on the floor, trying to catch me. Stumbling. Trying to eat me up. And I'm laying in my bed, drinking glass of water and drinking glass of blood, drinking with my tongue licking the floor. Drinking the blood of my most beloved friends. And their children. And the childrens mum. Looking out the window, the clouds are gathering, misty, misty morning. The clouds are gathering, like a mirror to the sea. Looking out the window, looking, listening, dreaming of the mansion on the hill. Trembling, jumping to the doorway. And running away, running away from it all. Running faster then anyway.

Just laying alone in my bed, make me think of all of those things; make me want to kill myself. Just jump into the sea, just fall down to the floor.

Slip away, with one hand waving free: Slip away, boy, slip away.

11:51 mår piss som fan.

10:10 dansade till: once in a lifetime: jättedålig musik. önskade Broder Daniel: Dj'n bara: "Vem är han?".. sprang ner, dansade,,hoppade upp i DJ båset.. önskade..Jackson 5.. kommer om 3 låtar.. 3 låtar senare.. ngn jävla Martin Stenmarck.. "SPELA JACKSON 5":. DJ'n bara: "NEEEER, DU STÅR PÅ SLADDARNA!!!"...

10:12 gick runt på uteserveringen, till dom som rökte: "tyst, rök i smyg, för Fredrik Virtaanen är här".. "ÄR HAN?".. "ja, fimpa då"..

11:51 mår piss som fan.

11:51 igår var en jävla kwell. fest hos jakopp å alla kom å var där och var drunk och zen znackade vi om da future och då kom jakopp in som en jävla clown och stoppade en banan i en kondom. (och sög av den.) slut.

17:03 kollar på bilder från fjåårtisHULTAN och fan vad jag INTE vill vara där. jävla äckel hårdrockare med äckelsvartaKLÄDER, för att det är coolt att inte vara som alla andra. dom borde känna sig töntigast i världen när dom står framför Marilyn Manson, och alla ser likadana ut. För det är dom.

17:10 om 23409204923044934924 timmar ska jag till EMMABODA: och fjååårtisDRICKA rött vin.

17:45 SooOooOooOool! har inte varit ute än. känner mig helt misslyckad. känner mig som ett knullat får, uppochnerPÅ.

17:59 idag, kuk.

18:14 Hey, jag är 20000 år. Jag jobbar på dagis. På dagis finns det en kille som letar maskar hela dagarna. En gång hittade han en skalbagge. Sen kom det en liten flicka och trampade på skalbaggen, och skrattade. Då sa jag till henne: tänk om skalbaggen hade kommit och trampat på dig? Då började hon gråta. Och jag sa att hon skulle läsa "Förvandlingen". Då började hon gråta igen..

18:57 Tom Cruise, kung.

19:27 På dagis: "Om du gräver så djupt så kommer du till kina".. "kina, jag vill inte till kina, jag vill till england!".. "gräv inte så djupt då".

19:38 På dagis, 2: någon till någon: "När jag var ett låg du i mammas mage, när jag låg i mammas mage, låg du i pappas pung".

22:45 "I'm gettin' bugged driving up and down the same old strip I gotta finda new place where the kids are hip"

23:02 ...borrade ett hål i en vägg, fick världens fetaste stöt. 220v. Drog ut fel kontakt.

02:20 Borde gå och lägga mig: men.. Flaming Lips - In the morning of the magician
Wilco - Jesus etc.
Bright Eyes - Landlocked blues

mhm, fuck. En kopp te. Too.

Jag skrattar på mig. Fan. Fint: "jag försökte rädda en snigel över cykelvägen igår men den klibbade fast sej å då tänkte jag att den fick skylla sej själv." ..min!

03:15 LiedL-ÖÖÖÖÖöööööl!

11:06 Bajs, blev så jävla full. Hittade nästan inte hem. [tänker på indien]

11:51 Idag, Broder Daniel - Shoreline..

12:03 It ain't me babe.. it ain't me you looking for.. trodde aldrig jag skulle sjunga den jävla låten så jävla högt. Så jävla rätt. Men skönt. Som nooooooow. Jag är fri, nu ska jag leva. Dansa. That's it!! Fuck. Fuck. Fuck. Jag vill inte veta mer.. never-ever.

13:06 .... aaaaaaa... ska:
1. dricka kaffe. nosecoffe. sånt som vi drack i manchesteroooh, och spelade bra musik som typ Tom Waits. och Tindersticks.
2. äta
3. ladda ner::: MAgic numbers - wheels on fire som jag kukaldrig får ner. kukfitta.
4. dricka teeee
5. städa
6. spela gitarr.

13:20 * Spelar gitarr. *

Down here, it's just winners and loosers and don't get caught on the wrong side of that line..

13:43 annars då / annars då / annars då / annars då / AaHAHAHAHAHAAHaahAHA / Fyra nyanser av brunt och fan vad kul det var med första filmen: Annars då? Annars då? Annars då? / kungar.

Saturday, June 18, 2005

Just nu..

Dagensskiva.com's forum, snackas det om just nu:

Hur man dansar till "Born to run".

Lamont Dozier 2005-06-18 17:31
Till "Born To Run" dansar man Lundellbumpen – man tar av sig flanellskjortan och svänger den ovanför huvudet samtidigt som man knuffar till de människor som finns i ens närhet.

***

Och här, hemma, just nu:

Jag har bananen i röven så jag vinner nog. Men man ska aldrig säga aldrig när hennes fitta blir våt. Och webcamen riggas upp av mig personligen, i ett vardagsrum, trodde aldrig att det skulle bli så här. Trodde inte att jag var sån här. Och hennes fitta är trång.

(Försöker skicka så pinsamma meddelanden på MSN, och låtsas som att jag skrev till fel person. Alla svarar medhållande, och beklagar. Men jag vill höra ryktena på stan.)

Vad är poängen?

Vad är poängen med att skriva här? Vad skulle vi annars göra? Det är ett skapande. En slags utveckling, en vägran. Vad är poängen med att vara här? Vad är poängen med litteratur, när vi ändå dör lika skrynkliga, som förut. Och skallen tom på poesi. Vad är poängen med att läsa böcker, när vi ändå, aldrig kommer ända fram. In i hjärnan, på författaren som sitter där. Stirrar på orden, och sen försöker hindra oss från att ta oss dit. Döljer sanningen, och skyddar sig själv, mot vitt. Vad är poängen med att drömma drömmar som vi aldrig kommer att få, och som om vi får, ändå alltid är för tunga och stora och otympliga för att bäras med. Vad är poängen med att drömma då? Vad är poängen med att ha en poäng? Vad är poängen med allt det här?

Det finns ingen poäng.

Det står 6 - 6 i VM-finalen och Zlatan lägger sin avgörande straff, som en chipp i vänstra kryss. Och jag kommer skrika lika högt varje gång Zlatan gör mål, och jag kommer alltid skrika högre på repriserna, om så, målvakten än skulle dö, och säcka ihop, under stolparna, eller en inkastad raket. I röven. Jag skulle skrika lika högt om han trampade snett, eller om Zlatan sparkade bollen in i magen och ut på andra sidan. Jag skulle skrika lika högt ändå.

Och det finns ingen poäng med det, heller.

Men den som letar efter poänger, blir oftast väldigt rädd för att tappa dom.

Groucho Marx sa..

"Jag skulle inte kunna tänka mig att bli medlem i en förening, som skulle kunna tänka sig att ha mig som medlem." - Groucho Marx

Och när jag läser mina ord, på Havanna, och ibland tänker mig för, på er, så tänker jag på vad Groucho Marx sa. Att ni sitter här, och faktiskt fördriver er tid, på att läsa oväsentliga saker som kanske bara hittats på, ändå, så, av en kille, yngre man, vad fan som helst, som en gång satte sig ner, men inte längre vill sitta ner, för att skriva allt det här, för er, jävla ni, som ändå bara är såna som kan fördriva tid på en konstig man, som mig. Sen tänker jag tillbaka på mig, som faktiskt, ägnar mer tid åt att skriva det här åt er, än er, och dela med mig av något som inte ens får plats, i min famn, och därför heller aldrig kommer att kunna bäras med, till en annan horisont, och skriver, bara för att bli förstådd, men ändå inte veta.

Hur saker fungerar, men att saker finns. Och finns, kanske bara för att jag sitter här, inbillar jag mig, när världen roterar ett varv till.

Döden

Jag tror att när man dör kommer det ner en biffig man med luvtröja och förortssvenska, med en pekpinne i ena handen, och en spikklubba i den andra, och luvan över huvudet och sänkt över ansiktet så att man nätt och jämt kan se hans ögon, och ur bakfickan drar han fram någonting, rotar i fickan och så just när man tar skydd och är beredd på att han ska dra fram revolvern och råna en på pengarna man inte har, så visar han en ordbok, och inför den, får man stå till svars för alla sina ord man någonsin använt. Och dessutom uttala dom rätt. För att komma förbi. Som på ett Zelda-spel. Och för honom ska jag dra ner mina byxor, och vifta på min kuk. Nästan hoppas på att han släpper in mig, men lika mycket hoppas att han sätter spikklubben i kuken, vidare ner till pungen, så att varje spik får var sin nerv. För jag har ingenting mer att tillägga. Verkligen.

Mina stirrande ögon, ser ni mig?

Mina stirrande ögon, vill ni vara med? Ser ni mig? Mina stirrande ögon, ser ni mig? Vill ni vara med. Men säg någonting. Säg något! Säg att jag är fin? Mina stirrande ögons, vaggande gång, från en horisont, över till en annan horisont, varför lämnar ni mig alltid tomhänt mitt i. Varför lämnar ni mig aldrig i fred, med välbehag, och sång. Nej, nu, bara illamående och sorg. Mina stirrande ögon, djävulens påfund, lägger mig bredvid och lägger upp ögonlocken emellan oss, för att inte bli för intim, inte riskera att ni tittar åt ett annat håll, för här är jag, vad såg ni där borta? Frågar jag, innan jag somnar, varje kväll, och drömmer en dröm till varje svar, jag aldrig får men verkar ligga där. I brygga, nästan redo att ge upp, men så blinkar dom och vandrar sin stolta gång därifrån. Så förbannat fräckt och macho. Ni behöver inte bevisa något, mina stirrande ögon, ser ni mig? I spegeln, det är jag! 13 år, och välkammad frisyr. För er skull, bara för er. Om ni så bryr er? Bry er! Bara en kväll, så ska jag klä upp mig, i min finaste kostym, och kamma håret bakåt, bakom öronen, och le. Om ni så såg hur jag log, om ni så förstod att jag log för er.

Mina stirrande ögon, ser ni mig?

Spegeln och alla jävla ord

Jag har mina jävla ord, och jag är glad med det. Jag har ett tagentbord som en skalbagge, ät upp mig då för jag ska aldrig slåss så hårt igen, vänder mig om, på stolen, snurar, runt i en IKEA-värld, förklarar läget för skalbaggen, och viskar till han, att allt är ordens fel, dom jävla orden, och tyst, viskar tyst, så att inte orden hör. Skalbaggen nickar och håller med, ha, men undrar om han någonsin förstår. Och jag har mina jävla ord, tänker jag i spegeln inte på att det var Leonard Cohen som lärde mig se, orden, som ord, och inte bara del av ett större sammanhand, han som satte spegeln dit på väggen, där den hänger än idag, så vaggande, vickande, vibrerande, så att om den faller ner och sju år av otur, kanske kommer en dag, på morgonen, utan att jag är förberedd, och vad händer sen. I en bunker, sju år. Utan någonting att skära sig på. Dra upp mig, från den där jävla bunkern, som Eva Braun sköt sin man i kuken först, kan inte någon skjuta mig i kuken, först, för jag vill veta vem Adolf var. Och jesus vet inte vad jag vet ikväll, så hur ska bönerna rädda mig, när jag inte får fram sanningen, men orden, jävla orden, som kanske hoppar runt, och förstör allt, med, EN, SVORDOM. Och gud så pinsamt, förlåt gud, det var inte meningen, gud, hörde du, gud hör du mig? Gud, hallå? *Klick* ..Hallå? Men svara då? Jag är kåt, hallå? Och föll ut, över Leonard Cohen, som är min farfar ibland, i sin gungstol, med låtrader, om att lämna allt man har, gjorde jag det för hans skull och tappade nästan allt på vägen till platsen, där jag skulle lägga det ner, så försiktigt, och ömt, av kärlek, tömt, istället tappade jag det, så att ingen såg att jag verkligen bryr, oavsett då, och oavsett nu. Reser jag mig alltid, för snabbt igen och springer förbryllat därifrån med varje ben, rädda för varandra, och armarna, vevande ett varv till, så att ingen ser mina tårar, och därför inte ser hur olycklig jag är. Men vem mår bra av det, och veta att olyckan finns, i 6 år till, nästan sju, med almanackan kladdad av svärta bredvid, spikar jag upp spiken, och på den, hänger upp en spegel till för att försäkra mig om att dom 6 åren inte ska lämna mig oberörd, på något vis, måste jag höra darret från spegeln, och somna till det i rädslan för 7 år till. Som, har jag inte en svordom som trumfkort i varje armveck, lika mycket, som svordomarna, är fläckar, skamfläckar, leverfläckar, eller djupa, fortfarande levande, i högsta grad levande till och med, sår, på en i övrigt rätt så undernärd kropp. Bad jag aldrig dom att komma hit, eller ens, hälsade dom hallå, när dom kom, och på sånt, vidrigt manér en gång kom in till mitt liv för att berätta vem jag var, och om sanningen, slog jag bort dom, som ord, i självförsvar, och träffade min kropp, med vassa föremål, som vapen, till djupa, och i högsta grad, levande sår på min kropp. Men är spegeln där så är jag här, och då lever jag gärna med rädslan, om jag just får veta, att rädslan finns.

"ALL IN"

Rätt så trött. Vek i kroppen. Blek, och undernärd. Med håret, i tovor ner för min hals. Spelade poker igår, förlorade allt på ett hotfullt uttalat "All in", och par i dam, på första giv. Sen kom kungarna in, redan på floppen, och jag försvann, hastigt, nästan obemärkt, därifrån.

Ser att Fabian Bengtsson har gift sig. Han saknar väl buren. Sånt är normalt, inbillar jag mig. Det är en drift, att hela tiden få det bästa av situationen.

Jag kan aldrig skilja ont från gott. Som bra dagar, alltid lämnar mig i ett tomrum, om vem jag är. Och varför jag inte gjorde något mer av situationen. Jag ska skriva, när jag skrattar. Men det får mig att tänka mer. Lite rädd för att tristessen ska dra över, komma fram till mig, och älska mig. Lite rädd för alla lyckliga dagar.

Stod vi och snackade, inkörda i en tvåa med knastrigt kylskåp, att pengar är allt. Kunde inte hejda mig, och sa vad jag ville bli. Större, och framgångsrik. Pengar, pengar, pengar. Jag vill sälja min själ, för pengar. Jag vill klä av mig naken, för pengar. Men jag vill inte veta att pengar finns.

För sånt angår inte mig.

Som i en modul, skickas han upp, till det kapade rymdskeppet, och den nakna sanningen, av kidnappare. Så att alla ser, men ingen kan komma dit, egentligen. Vet vi bara att han finns. Så känner också jag mig. Varje dag, när jag går på stan. Men vågar inte riktigt be någon att sträcka ut sin arm, dra isär fingrarna, och plocka ner mig.

Och skulle inte jag, som Fabian, gifta mig med hon som styr. Bara för att, göra det bästa av situationen.

Skriker jag, hes, och lika hotfullt som jag skrek "ALL IN", till hon som styr, att "älska mig då, eller lämna mig i fred", och allt det där, man säger för att få ändå,

"jag är äldre nu",
"jag älskar dig",

från modulen i rymden tittar jag ner på alla som ser, mig sitta där, ensam på utsidan, av skalet, till världen, och alla dom som vet att modulen bara är en modul, är för långt ifrån för att pratas med, har jag heller aldrig riktigt, vågat be dom att plocka mig ner. Så plocka mig ner, i tystnaden. Återvänder jag, i samma tystnad, in till modulen, och människorna där, som verkligen tror att modulen, är en hel värld, och den värld, vi alla lever i.

"Fuck dom". Med samma späda skrik, med samma spädbarnsskrik, som jag en gång föddes till jorden. Som vi alla föddes till att leva, och så småningom till att hålla käften, för ett liv i tystnaden.

Så skrik, om ni vill. Och spela poker med mig.

"Fuck dom", i tystnaden, "fuck alla dom som styr", med spädbarnsskrik.

TEDDY!

Teddy i Manchester. Han är världens roligaste Teddy.

***

Teddy säger:
i tell u wot
Teddy säger:
a girl wanna marry me on 4th july
Carlo Marx säger:
shit..
Teddy säger:
we just internet chatting friends
Carlo Marx säger:
what do you gonna say?
Teddy säger:
i made a joke,
Teddy säger:
said let's marry on the first when i m back in china
Teddy säger:
she told her family
Carlo Marx säger:
hahahaahahahhahahahaha
Teddy säger:
her family agreed
Teddy säger:
she told everyone, her relatives ,her friends
Teddy säger:
but how can i tell my parents that i will marry a girl when i don know her at all
Carlo Marx säger:
do you wanna marry her?
Teddy säger:
i don know yet
Teddy säger:
i don wanna cheat her
Teddy säger:
but i don know how to tell my parents
Carlo Marx säger:
are you in love?
Teddy säger:
no, how can I?
Teddy säger:
i've never seen her

***

Teddy säger:
wot r u doing now?
Carlo Marx säger:
now im working
Carlo Marx säger:
with children
Carlo Marx säger:
in a day nursery for children
Teddy säger:
good job
Teddy säger:
do they like u?
Carlo Marx säger:
mhm.. sometimes.. when I give them fruits.. :)
Teddy säger:
how old are they?
Carlo Marx säger:
1-5 yrs
Teddy säger:
do u need to change their shitty things?
Carlo Marx säger:
haha!
Carlo Marx säger:
that was funny
Carlo Marx säger:
sometimes.. but I always try to avoid it.. if it stinks.. if I can smell it.. I tell the child to go to another teacher.. and then, the teacher do it.. :)

***

Teddy säger:
Today, I was asked to be team leader in manchester city stadium. I thought it could be easy to lead 3 kids. However, no one was listening to me. They are even bad at counting. I finished fucking everything by myself. I was team leader of myself today. It is a fucking joke, isn't it?

Friday, June 17, 2005

Jag ville ha kärlek som den var på film..

Jag bryr mig inte, när jag springer, så jag springer ifrån alla jag bryr mig om. Och springer, för att stå still, springer, för att stå still, som jag brottas med drömmarna, för att kunna drömma dom, drömmarna, en gång till. Som jag ger bort allt jag älskar, för att överhuvudtaget, kunna bli kär igen. Som jag rannsakar mig själv i spegeln, just för att hitta vägen därifrån. Hur jag hatar mina känslor, för att veta vad känslor är. Hur jag skriver ner allt det här, i ett tidsfördriv, och för många sömnlösa nätter, som sedan, ledde in mig på ett spår, jag från början, inte visste om, och sen dess, aldrig heller, varit beredd att gå. Men jag tröstar mig, att det är den väg, som alla måste gå, till förfallet, ner i graven, och jag är en sån som aldrig kommer kunna hålla fast min diamant. Jag är en sån som hellre gräver ner, det jag älskar mest, i rädsla för att tappa det, eller ramla omkull och slå omkull det, så att bara splitter, och vassa skärvor, täcker marken runtomkring.

Och jag är rädd för andra, när jag är ensam. Men då har jag mina ord. Och jag är rädd för mig själv, när jag är med andra. Och då har jag min blick. Som ofta stirrar, efter någonting, ett ord, att ta fasta på. Något uppenbart, när alla mina hjältar sitter på stjärnor som aldrig lyser klart, letar jag tindrande stjärnor för att komma härifrån. Det är självklart, men ibland, måste man lika förbannat självklart leta efter något uppenbart. Om ens för att orka gå, eller med detsamma, för att gå därifrån.

Kanske för att ta skydd, när stjärnor faller.

Och jag ville ha kärlek som den var på film, hon ville inte ens gå på bio med mig.

Jag är en vilsen man, jag är en torterad man. Jag är ingenting annat än mina blåmärken, än mina svarta hål i hjärtat, än mina tankar som sprungit bort. Så jag är ingenting, än det som var där för att döda mig, eller i alla fall förtränga att jag fanns. Och jag söker upp dom, för att de verkar vara de enda, som inte säger till mig hur allt ska vara. Jag har bara mina ord, och efter orden, kommer ingenting. Så, jag är ingenting.

Men ibland, springer jag förbi folk på stan, som verkligen, tittar så att man måste vända sig om och titta igen. Ibland, tittar jag in i skyltfönster, på dockorna, som verkar förföra, varenda morbid ängel, som då och då störtar dit. Och jag vill klippa ut deras ögon, öron, och blickar. Jag vill klippa ut doften av söt parfym, blommig klänning, med gräsfläckar, vissen sommarkrans, med vitsippor. Jag vill klippa ut allt, varenda ord, och klistra upp, spika upp, över mitt sovrum, som ett "Arbeit macht pommes frittes" (förlåt) för oss, som vaknar, och vaknar, men aldrig kommer därifrån. Drömmarna, som håller oss kvar. Jävla oss. Fy fan för oss. Fy fan för mig och mina ord.

9.5 timmar

En dag på kapplöpningsb… DAGISET:

9.5 timmar. 20 minuters rast. Två bananer i lunch. Fyra knytnäveslag i pungen. Två nävar sand i hårbotten. En gunga i ryggen. En kastad sten på halsen. Nästan ett getingstick. Två glas utspilld mjölk på golvet. Ett blöjbyte. Tre gånger fastspänd med ett hopprep runt en flaggstång, som ”skurk”. Tre gånger robot. Två gånger Anakin. En gång avslagen pinne. Fem gånger: alla står och ropar ”BAMSE-fart”, vid gungorna. Två gånger dog Anakin. Tre koppar kaffe. En tömd diskmaskin. Åtta olika rim på mitt namn. Två lästa sagoböcker. Nio toalettbesök. En gryta fastbränd gröt. Två ihjälklämda skalbaggar. En spark på smalbenet. Tre tappade ägghalvor. En rulltårtsbit i gruset. Det är inte så att jag inte har någon kuk, jag är bara väldigt rädd för att visa den. Ett glatt humör. Vad jag kände mig främmande inför mig själv idag. I varje mening jag sade, i varje tonfall och uttal av sidorna i böckerna, tänkte jag, verkligen, är det jag som pratar, eller är det någon annan på besök. Men kom snart fram till att det var jag, därför att orden i nästa sekund mynnade ut i tystnaden, och inte bara tog slut vid punkt.

***

Den dagen då kvinnor inser sin fulla makt, just i att vara kvinnor, och just i att utstråla skönhet och sexualitet, finns det bara kvinnlig makt. För män är bara kukar, och kukar går dit kukar pekar. Varför ska jag vara man? Jag är utklädd till en man. Jag blev bara en man, för att just då, fanns det inga kvinnokroppar lediga att hoppa i, alla var uthyrda som när man står vid sin lokala videobutik och ser att någon jävel har hyrt den enda kopian av Magnolia, tre veckor i rad. Och går hem, vilsen, uttråkad, och ensam.

***

Klockan 22.00 går Bella till sin morfar igen, lagar mat i hans famn, dricker upp en champagne.

***

Ni tror, ni tror, på KÄRLEKEN. Sjunger ut er falsett. Ramlar ihop i en hög. På kullarna bredvid, springer barnen stafett.

***

Fimpa Virtaanen.

Skuggorna.

Datorn står ensam i ett hörn ikväll, förrådda av skuggornas frånvaro, och gatulyktorna har slocknat en efter en när neonskyltarna tändes upp, så en kväll, lystes ansiktet upp i profil, mot en vit, brinnande väg, sade någon, att det fanns hällristningar på en häll, borde samma någon tittat nu, när jag satt och betraktade mitt ansikte i fred, tänkte jag, om fan, inte jag hellre hade sett mitt ansikte, på en mur, till någonting, som betydde någonting, och inte bara, en sovrumsvägg, där för många gått in, och ut igen. Satt jag kvar, tills skuggorna kom, och räddade mig, som åskan och blixtarna för folket därnere, hoppades jag alltid, att någon skulle träffas, falla ihop, och dö, eller allihop, så att någon skulle förstå hur olycklig jag var, fanns inga olyckliga människor, där olyckan slog till, fanns bara ett jävla kall, av uppdämd adrenalin, tog jag tåget in till stan, och klottrade på bakersta vagn, att Idol-Kirshten måste vara bög, för pricken i pannan, och en använd tampong, och huset där barnen skriker i kör, finns ingenting, annars där, än föräldrar som ligger och knullar i ett hörn, och huset där barnen inte skriker alls, finns ingenting annat än tomheten. Och avsaknaden, vid toaletten en använd kondom, för säkerhetsskull, skulle barnet aldrig blivit till, som saknaden, till något att hålla i, reser jag mig upp och knyter fast någonting i kroken där lampan annars brukar vara, och spänner bågen till ett annat imperium, drar folket ned sina flaggor, för mig att sätta sig igen, gör jag det, med en avsmak, men lättnad, och skriver tacktal till folket, som inte ens, vet vem jag är, men tror på mig som ledaren för idag, eftersom jag tror det själv, har till och med, spikat upp ett plakat om framtiden, som ivrigt bärs runt, till platserna, där var sak har sin tid, raserar jag nu allting, för samtiden, och staden där blixten döda allihopa, finns ett sovrum längre upp, som väntar på skuggornas, under ett plakat sätter jag mig ner som Ferdinand, och luktar på ord.

K-U-K

Vad glömde jag, förlåt? Kör bil, på kapp med verkligheten, bromsar in, svänger av, och kommer in på en bakgata. JAG HATAR MIG SJÄLV: så snälla, döda mig. Pratar med vänner i stan, om tider som flytt, och vad fan, jag säger att allt är KUK, och dom fattar inte mig. Jag är inte den, som var sån, precis. Så jag säger det en gång till. Vad fan, jag är ju inte den, som är den. Men vem fan är jag, och hakar upp mig, på ordet, K-U-K. Det enda ordet i världen, som kan beskriva vem jag är, utan att förklara ett piss. Jag är en kuk, och den kuken styr mig. Jag hatar den, och vill inte vara med, men är för svag, och feg, för att såga den itu, eller riva av den. Jag är en känslig jävel. Jag har ingenting att förlora, men lägger mig ner, och ber han jag möter, att lägga sig över mig, han som körde förbi, på vägen, i hundratusen knyck, och verkligheten med fönsterrutan nervevad, på en svarttaxi, hälsar den på mig, och spelar hög musik, vevar upp rutan, andas imma på fönstret, och skriver: KUK. Jag vet vem du är. Enarmade bandit, som bestal mig mina sista mynt, med en ensam apelsin. Fuck YOU! Jag hatar dig, din enarmade bandit, på båten hem, FUCK You. Vet jag ens längre vem jag är? Är inte det poängen. Jag har inget ansvar kvar i kroppen, jag har ingen plikt, och ingen behörigt, på främmande ord, i tystnad virrar jag runt. Nästan full, sänker en glasflaska gin, och slår flaskan omkull. KUK. Jag lägger mig ner, mitt jävla jag, låter kuken peka rakt upp, och ber han som står upp, att inte slå mig så hårt. Som om jag redan förlorat. Fuck YOU! Och verkligheten, med ditt bevekliga, jävla, leende!! Med ditt sätt att vicka på stjärten, som om jag inte förstår, att även du kan ligga naken ibland. Med, din, KUK, pekande rakt upp. Eller fitta, dela, på tu man hand. Att kukar, och fittor är det enda vi är. Det är allt jag vet. Och fittor tar kukar rakt av, hand i hand, vandrar dom genom stan. Som objekt, redo att anfalla, alla KUKAR; på håll, som står slaka och avvaktande att se, hur ska det gå, hur ska det gå, men ikväll är det min tur och jag tar min KUK och anfaller. Sen anfaller alla mig, och begrav mig, där den första tussilagon slår ut.

>>> Vad skulle du aldrig vilja äta?

I framtiden kommer fängelser att vara, en tjock remsa av A-brunnar, formade i en ring, så att människorna där inne i ringen inte kommer därifrån utan att trampa på en A-brunn. Och alla sorts kriminella kommer att sitta där. Och nästa talibanregim kommer att vara ett gäng gubbar, som sitter på fikarasten och slänger nycklar på bordet. Och Bush kommer invadera dom, med stegar, tvärs över gatorna, till husen, där dom bor. Med fruar, och barn, som häller peppar över sin axel. Vilket tragiskt liv.

***

>>> Vad skulle du aldrig vilja äta? - Det som kommer ut ur sniglar, när man kör över dom med cykel, en grön smörja, som snor. Det skulle jag aldrig vilja äta. I så fall skulle jag hellre ätit bajs. Eller levande människor. Nej, men ändå.

Thursday, June 16, 2005

Francis Bacon & Patric K.

Bill Brandt tog en bild en gång.. på Francis Bacon, under en lykta på Primrose Hill, 1963. Han hade kunna bränna kameran sen. Hade inte funnits någonting kvar att fotografera. Ingenting kvar att se, förutom den blicken. Som ser så jävla mycket. Röra sig på håll. Men inte ens, längre, äger förmågan att vända sig om.



Sen hittade jag den i min dator, för några veckor sen. Och jag vet inte om det var Francis Bacon han tänkte på, den jäveln, som ställde sig framför kameran, eller bara stod där, i ett litet rum, tusen år senare. Verkade leta, så innerligt, och jävligt, vägar därifrån, men varken ha lust eller ork att börja gå. Och lampan till vänster, som lyktan över Francis Bacon. Ett plagiat, en hora, för pengar. Jag tog bilden utan att tänka mig för. Nu sitter jag här med bilden och tänker. Bara tänker. Så jävla mycket, tänker. Att världen inte är så jävla stor ändå.



Blicken, hållningen, som om händerna satt fastklistrade i fickorna, och blicken, fastklistrad någonstans bakom, allt som rör sig. Där människan blivit en del av rummet hon lever i, och inte längre orkar gå därifrån. Inte verkar se, men stirra så förjävligt.

Postsecret.blogspot.com


Wednesday, June 15, 2005

Jag ska pumpa upp mig

Rara pojke, sitter och tröstar sig, med en Alfons Åberg-bok, och Nalle Puh-kramdjur, att vi alla dör till slut. Och in, på dagiset, kommer en, som jag misstänker, är hans far. Ingenting alls. Jag såg bilder, och det gick genast upp för mig, hur det hela låg till, hon var psykologen, som blev kär i psykopaten, hon: vid sidan om sin nuvarande man, han, mitt i, sina ångestladdade problem. Nu står han här, och bär upp sonen i fasta tag, låter Alfons Åberg ligga kvar, och slänger Nalle Puh, upp på hyllan ovanför. Vandrar, tyst därifrån.

***

Jag ska pumpa upp mig. Hur ska jag pumpa upp mig, och på den ena sidan satt en gubbe i en stol med fingertopparna vickande mot varandra och på den andra stolen, satt han som ljög. Och alla fattade det, haha, alla fattade det. Men mannen som ljög, körde sitt race. Han körde sitt race, haha, han körde sitt race. Och pop, pop, pop. Jag skulle gärna tro på gud om det fanns konkreta bevis och inte präster som njöt, av att, knulla oss, sönder och samman. Jag skulle gärna tro på rockmusik, om rockmusiken hade trott på mig. En sekund. Nu finns inget kvar, en bok, jag ska skriva den, men är lite rädd, rädd, som fan rädd, att boken ska ta mitt liv. Fan, fan. Alla går runt i stan, och pekar på mig, hej, titta, där är killen som ska ta sitt liv. Som om jag inte hör, men värre är dom som låtsas som att jag inte finns, syns inte, vill inte, kan inte, fuck you, jag brukar gå fram till dom och skrika, ha, skrika, att jag ska ta mitt liv. Dom rynkar hastigt tillbaka och slår ifrån sig, som, ”kom inte nära mig”. Stinker jag, så? Stinker, mitt liv. Eller är dom bara rädda för kukar i analer, like so many times before.

Jag ska sitta på spårvagnar i stan, ha, 6:ans upp till Slottsskogen, men inte hoppa av och läsa William S. Burroughs, jag ska åtnjuta mig en kopp kaffe i en termos som håller för 15 minus, men fan, när det är 50 plus, kokar den då, va. Och medhavd matsäck, revbensspjäll doppad i rött vin, dippskålar, i solid granit, men fortfarande, stanken av urin från bakre vagn. Ah, och jag ska läsa William S. Burroughs, och bara skratta ibland. Rätta till min frisyr, vika till slipsen, lägga ut kavajen, nysa upp små fräna strån mustasch, som då och då trillade dit, och sen, läsa högt, som orkestern spelade, fortfande på däck, för folket i tredje klass, när båten höll på att sjunka, och Leonardo Dicaprio var typ, SÅ, död. Jag ska läsa, som apostrofer. Skrivet av apostlar. Som Marcus Aurelius i Rom. Jag ska läsa i hexameter. Som Illiaden och Poseidon, pissar, för hästen i Troja att riva staden omkull, hämtar han oss då, vänder mig mot den pinkande Poseidon, lutar mig fram, med cyklop för att se klart, och snorkel för att andas djupt, i fontänen, med höga stövlar, och byxor i nylon, klättrar upp testiklarna, för handen över penis, och hälen in i anus, viskar, i hans öra, viskar, till Poseidon, om hästen från Troja kommer tillbaka, får jag hänka på?”. Läser en apostrof till, i hexameter, studsar fram, mellan ord, och meningar som speglar död, men aldrig dör, och hålls vid liv, vid halva andetag, flåsande, fräsande, och hur ska man läsa William S. Burroughs, om inte som om, man sprang så fort man kunde, på gatan, undan polisen, på Baker street, med någon politiker, fastkilad under armen, kidnappad, och flåset därefter. Och hur ska man göra det, klättrar handfast upp, över naveln, sticker in ett finger, blinkar med ögat, och örat, mot min tungas spets, ögonen mot mina läppar, och frågar, Poseidon, ”hur ska man göra det?”. Brusar upp mig, för folket i tredje vagn, som fortfarande tittar ut, och tror på sina liv, när jag står på däck och ser spårvagnen sjunka ner i ån. Och håller ”Den nakna lunchen” som om det var en kamera, riktad i fejjan, rakt mot dig, för en bild på snyggast.com, är aldrig så långt härifrån. Och läsa varje rad som bibelcitat, låtsas att om gud finns, då finns inte jag, och säga till dom som sitter framför mig, ”så vem tror ni på”, det borde vara ganska uppenbart. Att jag syns, men han vet. Uppe i det blå. Jag vet att jag finns, that’s it. Men vad bryr sig andra om det. That’s it, blir –därför- aldrig mer än så. Än ett, bara, stilla, pust: och: aha.. Inte: AHA!, utan: aha.. Suck.

Och jag cyklade hem i natt, över en död stad, utan att hålla mig i, styret, som bara skakar ändå, och slog takten med båda händerna, en blå jacka, glansig, hipp, rätt så kåt, och svartvit halsduk, med rutig mössa. Se mig när jag kommer. Och jag hörde porriga stön, från varje fönster jag cyklade förbi. Tror inte ni, va, tror ni det, tro det, ha, tro det, tror ni inte det, att, jag ville krossa varje fönster med en rullande sten, en kastad gatusten, en påk med spikar på, en omkullvält busskur, och rakt in, för att säga att knulla gör man bara på film. Och knullar gör man bara på film. Ska jag filma dig? Och jag hatar sex, för att det är primitivt. Men jag hatar människan, för dess mänsklighet. Och jag ligger i sängen, och fan, som ett rovdjur känner jag mig, så förvirrad, borta, äcklad, och stön, hej, stöna nu, och om du kommer, säg hej då, för jag pissar in mitt pink som ett revir, och vandrar, med gylfen uppknäppt, därifrån.

***

Clementinen var rätt så mogen idag, nästan rödflammig. Jag plockade ner den från lägsta gren. Skalade, och åt upp.

***

Mottog ett hysteriskt skrik i röstbrevlådan. Vad fan, vad var det. En kille skrek: ”Vad fan, svara då, vi är fan på Debaser”.

***

Och jag tänker, för sex månader sen, jävlar, satt jag som ingenting i ett litet rum, och tittade ut genom fönstret, och såg snön falla, men inga snöänglar än, och ringde Emma, som ringde mig, och vi träffades, kastade oss mot varandra, och kysstes, en natt, sen morgonen efter, jag kysste henne hej då, när hon gick till jobbet, sötare än förut, med blåa ögon, stirrande mot mig, och varma SMS, om framtiden. Sen skrev jag, ner mitt liv, på papper, och trodde ingen skulle älska mig. Som forumet, för något år sedan, och alla hatade mig. Jag skrev en recension för Revo9.com, och alla skrattade. Dom sitter här, och skrattar än. Och jag gjorde ett bo, för en sån som mig, att inreda. Med ord, jag aldrig förstått, som fanns i luften, ungefär som Madame George, och klistrade dom på en dammig vägg, som kylskåpspoesi, med stanken av gummi, från en spis, tätt intill, stekte jag mig själv. Verkligen, för att se vad som fanns kvar, av ett redan bränt barn, med skavsår från Indien, under solen, och i dammet, med saknaden, av famnen, kastade jag mig ut i världen, utan att veta någonting, och blev av med allt, jag visste förut, hur saker skulle fungera, vet jag inte längre, att saker fungerar, angår inte mig, och dom, som satt, på klippor vid hav, satt jag och räknade vågor som kom dit, för att kanske syna mig, döda mig, eller ge igen. Skrev ner små ord, och målade vägar hem, till famnen, Sverige, och flickvännen. Fanns inte, men kom, och mötte mig, med en Lou Reed-biljett och, en röd ros, vid hemkomsten, sa jag, ”jag har saknat dig”, hon svarade, ”åk aldrig iväg från mig, igen”. Hand i hand, tog jag hennes, och knöt min andra hand, över hennes, ena hand, och lät hennes andra, hand, röra min, rygg, full av aska, och hon sa att Indien, nog var en enda stor brand, ingen lägereld, utan en brand, utan gehör, för redan brända barn, lade jag mig i stekpannan, den 12:e oktober 2004, i Mumbai, välkomnade mig med dammig luft, och fuktig jord, 27 grader, och tomma händer, lärde jag mig gå förbi tiggande barn, som jag går på trottoarkanter i stan, lärde jag mig säga till dom, som jag stampar här, ”finns ingenting kvar, finns ingenting kvar”, helt oberörd, just nu, såg för många döda barn, som jag ser, flyttfåglar komma hit, och bygga bon, och flyttfåglar, resa härifrån, dra, och dra, till Afrika, och Afrika, som ett rått ägg, stektes jag i stekpannan, bland lögner, och svek, när jag kom tillbaka 67 dagar senare, sa hon, ”du är dig inte lik”, och jag drog ner, persiennerna den kvällen, inte bara långt och djupt, utan också, extra, extra, hårt. Med mina ord, så oberörda av mig, som indier, verkade spela ut sina liv, på att mynten i min ficka, skramlande, skulle hamna i deras, tomma, händer, som guld, glänsande, på botten av ån, sade jag alltid nej, och köpte bananer, som ingen ville ha, inte ens den magra mannen på tågstationen i Delhi, vände sig mot mig, och bad mig dra därifrån, vadå, så, som indierna verkade se mig som en messias, eller snarare, nog, som en Judas Iskariot, han som svek, satte jag harmonikan mot munnen, och spottade saliv, när orden flög in, åt fel håll, och bestämde mig, samma natt, för att rummet skulle heta Havanna. Ingenting, som ett skämt, skrev jag texterna, för att inte avslöja vem jag var, som ett skämt, spann jag orden, mot dom som skrattade, för att skratta slut, och över på min sida att förbanna sig, över det dom skrattade åt, är det enda jag hört, som en silkestråd, runt lillfingret, spann jag orden, till en bumerang, som förr eller senare, skulle träffa mig, så hårt. Det verkade inte betyda någonting, för mig, trodde ni, som skrattade, och skrattar än, när jag här idag, ligger och knapprar ner tangenterna extra hårt, inte bara djupt, och långt, att nätterna inte längre finns, och att den lilla killen, som satt den 14:e december, 2004, i ett litet rum, inte längre skickar SMS med komplimanger på, utan hela tiden, försöker, jag driva mig, mot stupets kant, just för att se vad som ramlat ner, mot avgrunden, fallit ner, under stjärnhimmeln, för att se, om någon står där nere, bland skeletten, och väntar, på att också jag, ska falla dit, som svikaren, bedragaren, förfalskaren, mot allt jag hade, bytte jag till ord. Till deras värld, att komma dit, på besök, om än för att bli kvar, som förrädaren, för att lära känna dom, orden, som alltid kommer till mig, förvandlingen, och kräver någonting, för sanningen, köper, jag en flaska sprit, i skymningen, bjuder dom, laget runt, för dom som alltid, tar någonting, mer av mig, än vad dom, orkar bära därifrån. Är dom som räddar mig, för dom andra, på andra sidan stan, i ruinerna, mot resten av världen, rycker jag mig upp, mot väggarna, klottrade i tusch, för jag har aldrig kunnat säga nej, till någonting sånt där. Som indier, trodde jag var gud, med pengarna, behandlade mig, som liv och död, kom jag hem, en kylig natt till Sverige, och mitt rum, med rosen, biljetten, och en varm famn, men i dess frånvaro, indiernas, och i minnet, av vad jag lämnade där, byggde jag upp något nytt, i tomheten, för orden som inte brydde sig, om mig, att vara eller inte vara, och döpte det till Havanna, för flickan som dansade naken där en gång, och båten, ekan, med den stora fisken, anländer jag till hamnen, dit, i gryningen, om så, fisken orkar med mig, dra, och bära mig, när Van Morrison, än i dag, står med sin kajuta, noggrant förtäljd, och sjunger Madame George, för alla oss.

***

Det är inte med annat än fruktsansvärt förakt, ångest, och ilska, jag ser tillbaka på de här halvåret, och Havanna, som dödat mig, i alla fall, fångat mig, och lett in mig, på ännu okänt spår. Att överge allt annat, så har jag övergett allt annat. Och levt i exil, på flykt från dom jag älskade, till dom som inte vet vem jag är, just därför att Havanna födde ett behov, på något sätt, genom ni, som läste det, att hela tiden bli förstådd, och därför blotta sig. Så jag blottar mig, men hoppas ingen ser. Så blottar jag mig för sakens skull, när natten är sen, och vad jag hade, så tryggt i min famn, intill framtiden, har jag kastat bort, med knytnävar, för att nu, stå lutad mot muren, i självförsvar. Jag har ingenting kvar, av dom jag älskade. Kan jag inte berätta vad jag gör, vart jag går, på nätterna. Jag är fast, till att brinna ut, när Havanna, lade sin fulla tyngd över mig, först som ett skynke, utan motiv, sen som ett skynke jag klottrat fram, med ord, överstrukna till slut, så att skynket nu är alldeles svart. Jag hatar ingenting mer, än vad jag hatar det jag blev, till att springa runt på stan och vara kär, till att nu vara tvungen att inte tänka klart på kärleken, för att inte, och aldrig mer, få veta något, om känslorna, kanske bara är något man får för sig, eller någonting man har, men i rädsla för att förbruka, gömmer jag undan det, till rum, jag aldrig kommer besöka igen, för vägen dit, att skottas igen, som jag plogade vägen därifrån. Så gärna jag bara skulle ta det röda, pumpande, hjärtat, och gå därifrån, betala på kredit, och hänga tillbaka kroken, där den hängde förut, när jag såg den, i ett skyltfönster, och säga till henne, som vi sa förut, ”kom så går vi och lever vårat liv”. Med barn och villa, hur jag inte vill bli som dom! Men det finns ingen plats, över, och ingen plats kvar, att ligga bredvid, sömndruckna nätter i höst, och klia henne på ryggen, tills hon somnar, men innan det, kyssa henne god natt, så att hon ler, om hon så, redan somnat för längesen. Om det bara inte hade kunnat stanna där, och jag inte, varje dag solen inte sken, behövt dra med henne till Havanna som en tom plats i skuggan, att sätta sig, i vindarna, och förstå, något jag inte ens själv förstod, och tårarna för det. Som promenaden runt sjön, och jag stoppade med en Toblerone – mörk choklad, för oss att äta upp. Snälla gud kom ner i en lian, från himmelen och in till mig, nyp mig i armen, och säg att allt var en dröm, så ska jag aldrig mer igen, säga: - Fitta, kuk, i helvetet, jävla, missfoster, som fan kuk i Jesus röv, till djävulen, upp och ner. Ta mig bort härifrån. Och allt jag har, att komma till, är Havanna. Jävla Havanna. Jävla horstad. Jävla kukstad. Jävla penisförkrympare, penisavbitare, penisförtryckare. Gnid in mitt redan blåa ollon i ditt skaft, över till naveln, om jag bara, hittade vägen bort igen. Som en spegelbild till allt jag inte blev, kan jag inte ens blunda längre, måste jag så befängt, stirra rakt fram, och ändå inte försöka se, det svarta hålet bredvid, och det svarta hjärtat inuti, hur liten jag är när du inte står bredvid. Och egentligen, vad ska det bli av mig?

***

Dricker för mycket kaffe, som stått på, äter för lite mat, alls någonting.

***

Sommaren, ska den här sommaren bli någonting, ni vet jag drömmer om er, men när fågelungar försvinner i sjölejons gap, vågar man då hoppas igen, som fiskmåsar störtar över en musikfestival, dräggfulla ungar hittar inte hem, till tälten, och väntar på en säng, att dela, över natten, för att kunna knäppa gylfarna, i takt med trummorna, från banden som redan börjat spela, innan sömnen satt igång, och gitarrer hörs i bakgrunden, för stönen under tältduken, på håll, och jag vill bara vara där, och se allt hända, men klättra högst i varje gran för att hissa några patetiska flaggor, om att Lady Di var med barn. Om den här sommaren verkligen blir någonting, kommer någon, ändå att dra härifrån. Och lämna mig att dra åt andra håll, för att spänna bågen, och kunna, med, att trilla tillbaka, hit, så småningom. Till nästa sommar, och en musikfestival, med dom som lika gärna, kunde ha varit mina barn, tillsammans med mig, i mitt knä, klunkande sina första deciliter, outspädd sprit, och spyende, när jag redan, är på väg därifrån. Åt ett annat håll, med sjölejonen, djupt ner, under fiskmåsarna, som inte glömt, och kanske skrivit upp mitt namn på brevlådan, vem jag är, och inte vart jag gömmer mig, som sommaren alltid tar sina bruna löv, och lägger dom ner, till att aldrig finnas mer, eller, blåser dom ner, till att aldrig synas igen.

***

Jag kan skriva ord, så att hjärtat studsar fram och tillbaka som en flipperboll, mot alla dess vinklar, och vrår; utan rädsla för att falla ner. Jag kan skriva ord, så att hjärtat snurrar på roulettbordet, utan ens en tanke på att hamna fel. Just som du, blev kär i mig, för att jag inte var som alla andra, men började hata mig, för mina motiv. Jag kan skiva ord, så att hjärtat tickar fram och tillbaka, över nätet, på ett pingisbord, och ändå sitta still. Men så fort jag reser mig upp, så fort jag snuddar vid ett ord, jag just lagt dit, faller allting, som framför spegelbilden, och jag känner inifrån, hur hjärtat, den här gången, pumpar mig omkull. Som jag satsat på grönt ett helt liv, mina sista slantar, spelat för stege i färg, på all in, är det nu min tur att resa mig upp. På fem, kanske senare. På sex fingrar, och ett massivt vrål, som om Sonny Liston aldrig reste sig igen, står jag lutad över repen och låter George Foreman slå sig trött. På nio, eller tio, kanske jag dör, men innan dess, hoppas jag att han ligger ner. Och alla flipperbord ska brinna upp, som yxan drar sitt skaft genom roulettbordet. Klyver pingisbordet itu, och målar hjärter dam i svart.

***

På en klippig kant, i utkanten av stan, lärde jag mig säga hej då, utan att totalt, bryta ihop, och lösas upp med tårarna, som rann, av kinder gjorda av stål, på andra, för att bilda stora pölar, där jag stod, om messias vandrade på vatten, så varför inte jag, när pölarna är oceaner, och mina fötter lika små, som förut, iklädda, converse, trippar jag på tå, för att inte ramla ner, under ytan, och kanske inte komma upp igen, för att andas, och aldrig kunna, mäkta med, ett hej då, till dom andra, som såg på mig, som ett varandra, kanske var den här stan inte gjord för mig, där jag satt på en klippig kant, och såg färjorna försvinna därifrån, utan att vinka först, och vinglade jag, som tekoppen, vinglar ut, för att träffa mig, kanske dränka mig, kan inte jag, veta vad Jesus sade, när han hoppade i land, för han vet inte vad jag vet ikväll och hur, ska änglarna hitta rätt, till mig, när ingen vet, vems rygg, det var, jag så olyckligt, och spontant, trädde nålen i, tills yxans bett, drog ut på andra sidan och i mynningen, släppte jag ner några mynt att falla, till botten av, sjön, och fontänen som sprutade, för att någon gång komma tillbaka dit igen, och färjorna förlöste småbåtar, riggade, som tomma krokar, livsfarliga för barn, över fiskdammen, i stan, dränkta i saliv, tar jag tuggan, för att rädda masken, som viftar, men kanske, känner, hur det vibrerar, när barnen smeker dess hud, med tigerbalsam, vann jag fotbollsmatchen, nästan på egen hand, och ställde mig i mål, på eget bevåg, för att stoppa bollarna, i luften, och rädda det som fanns kvar, och bakom hörnflaggan, pissade jag, första gången, på övertid, och fick aldrig, riktigt chansen, att komma tillbaka igen, för revanscherna döptes till olika namn, och klistrades upp, som affischer i stan, bland andra, kontaktannonser, och singelsajter, om hur man får bollrädda tjejer, i säng, såg jag chansen, att rymma och sprang genast, fort därifrån, men vilse, till den klippiga kanten, att se färjorna bara åka, härifrån, och ensamhet, sen dess, är bara, att vända sig om, mot en annan horisont, helt tom, och låtsas som, att någonting, finns, att hänga upp på dess gren, av redan, ruttna kottar, i en rutten skog, lärde jag mig springa fortast i stan, för att matchen, aldrig tog slut, när domaren, signalerade några, byten till, satt jag kvar, på bänken, ofta ombytt, och redan uppvärmd, för att se, hörnflaggan ensam i ett hörn, ställde jag mig, där, en gång, och pissade igen.

Bloggtoppen.se BlogRankers.com