1047. Ya, ya, ya

Jag vet inte, vad som händer jackan sitter fastklistrad
runt kroppen som en silkesmask jag är sjuk jag har
feber men det är ingen som ser sånt man måste väl ha
AIDS och gonorré för att bli sedd och se för att
verka på håll och det är dagarna med Beethovens 5:e
Beethovens 9:e och Tchaikovskis 1:a pianokonsert

1046. Kid

Med benen vinglande
kroppen svajande och blicken
stilla fast efter någonting
som snurrar motsols reser sig
den lilla rådjursungen upp
på morgonen och verkar yr tar
några stapplande första steg
och säger till morsan men hallå jag
har lärt mig gå morsan säger
bara bra med några läppar
kuvade torra och utan form
åker hon in till stan och köper
rådjursgodis för 30 spänn säger
grattis och ha det fint och
rådjursungen bara står där och
säger men hallå morsan vad är
det för fel med mig jag kan
gå och du säger bara aha och
morsan säger jag sa faktiskt
grattis vad är det med dig och
rådjursungen fattar att från
och med nu och några stapplande
steg så handlar livet om att
gå sin egen väg och kanske
möta en rådjursman att skaffa
rådjursungar med

1045. Snyggast.com

Sitter med händerna
på lut och citerar Burroughs
med läpparna
putande och ta kort nu
tryck upp det
på
snyggast.com jag
kan sälja min
själ bara för att bli
förstådd som
han den där utan
själ och
förstånd vett och
moral haha för vad ska man
ha för nytta
av sånt när folk ställer in dom
i sina skåp som
dammiga pokaler
på översta hyllan bjuder hem gäster
och säger
hey,
titta vad bra jag är jag
måste sälja
själen för att
synas få folk att blunda
för att bli förstådd så ta kort
nu ta kort nu jag
ska bara spänna på en
giraff

mörka alléer från
bergstopp till
bergstopp ringlar
sig ut ur
städer och in igen som
spindelnät låt hämnden
bli din återvändsgränd med livet
som en stängd
dörr är det enda vi kan
göra att bryta oss in i bostaden
och dansa
till musiken som spelas
där sparka på dom som slåss
och svälja tystnaden
med två liter
rom isbitar drömmar
och Arthur Rimbaud saliv
spotta upp våra andra
jag som en
tyst protest på
himmelska fridens torg hade
lika gärna kunnat vara
spegeln i
mitt sovrum ni skulle se
mig när jag
log ni skulle se mig
skratta och ni
skulle se mig skratta
och ni skulle se
mig skratta åt
sanningen

svamlar runt på gatorna varför
ska allt vara
så jävla banalt katastrofalt
fantastiskt och
underbart kan det inte
bara vara okay,
vi går hem till dig och
sen knullar vi sen
går jag hem till mig och
skriver lite
poplyrik

du kan knulla så
länge jag har aldrig lärt
mig vara
avundsjuk på dom som ändå
aldrig lärt sig
behålla det dom
redan har dom som inte
lärt sig fånga
det som är
uppenbart binda fasta
den med några trådar lim
och en läppglans
på Åhlens för 49 spänn
och 50 öre och
sugmärken över hela kroppen nu
kan du bevisa att jag
är din men jag har smittat
ner mitt välbehag
med begär och AIDS skulle inte
kunna döda mig idag
så hårt knuten så långt borta
så försvunnen och
bortkommen vilsen och
förvirrad så förlorad är jag
till fantasin

SOS-beroendet viker ut
sig som kontaktannonser på
Slitz dom säger att
sex är inte
är allt och bevisar det
med kukar
och fittor i porslin dom
säger att kärleken är skör och
vad händer
sen tar jag upp min
buktalardocka och frågar hur man
gör

***

Jag sitter här och natten är sen
jag sitter och läser
Charles Bukowski, you know harklar
mig och sen ställer jag
mig upp och allt jag ser är
bara jag jag & jag jag jag & jag
det är en misär
utan tid
och rum den bara finns där
som ett begär som någonting att
sortera in tankarna i och
någonting som skiljer
tankar från tankar känslor från
känslor och små röda
rosetter från svarta rosetter det
är mitt liv ni ser när
jag skriver andras ord det är
mitt liv och
29 bokstäver som
inte alls
vill vara med längre
det är ett nytt spel och jag
vet inte
vägen
därifrån
på TV:n håller en
gubbe i rutig kostym ett föredrag
om
rutiga kostymer och jag
slumrar till en
sekund och när jag vaknar igen
står gubben i den rutiga
kostymen kvar
bara lite
rutigare än
förut och Christer Petterson
erkände
mordet en gång och
nu ska alla göra likadant men
ingen bryr
sig för det
var tjugo år sen
och ingen bryr sig
egentligen

1044. Kärlek

Främmande solar på
flaskor redo att svepas och
svep med mig
som en ishavsvåg när
du går svep med mig
klaspande
klaspande
plaskande vid vaken
män med stora ärr i
ansiktena insjunkna pannor och
snedvridna ögon står
med smutsiga händer
knutna och tre dagars
skäggstubb söndriga
jeans och trasiga skor
snackar högt om Lena PH svepande
svepande
skrattande och osande
osande av skit stank av
urin som nätta
fjädermoln ur avloppsbrunnarna
drömmar om gin
när dimman skingrar sig dom
ser så coola ut bredbenta
och cigaretterna hängande
ur mungiporna en pojke står bredvid
och biter på naglarna
han ser ut som mig när jag
nu var då annars ingen skillnad

gatulyktorna svajar i vinden
kloakerna bubblande som
vattenfall en flaska fulwhiskey
slås i spillror mot asfaltens kant
en liten flicka med kläder
utan sömmar svänger
sig ut med hela överkroppen över
ruinens brant kom hit skriker
pojken kom hit kom hit men
männen säger stopp går
upp med breda fötter böjda
utåt händerna vikta brösten
vrängda och raka ryggar nu
ska vi knulla säger dom

och dom sliter sönder
den lilla flickans alla kläder och
går sedan laget runt bredvid
står pojken och tuggar
på fingrarna gnager av naglarna
och skrattar

kanske väntar han på att
bli lika stor lika bredbent
och rakryggat stolt lika
cool som alla dom som står
vid tidningsstånd och säljer
tidningar med rubriker som skriker
att allt inte alls var deras
fel på andra sidan svärtan ligger
en flicka med blödande sår och
en pojke med avbitna naglar
ligger bredvid skrattande gråtande
och skämtande om vad
som hände igår

1043. Karusell

Sitter i mitt rum.
Det är lördag idag.
Ska snart ut och äta middag med några.
Sen fest här.
Allt snurrar.
Allt är en jävla karusell som går för fort för att hoppa av.
Men för långsamt för att bota rastlösheten.
Haha.
Jag är väl ett oförskämt barn.
Ett bortskämt barn.
Jag är nog ett bortskämt barn.

***

Dagens låt:

Desperate Bicycles - Cars

1042. John McEnroe

Ni vet känslan av att se någonting
och sen blunda och sen titta
och av det som för
bara några ögonblick var så
uppenbart är nu borta och förgånget
dolt i dimmor
och strandat på land någon
annanstans där gubbarna med
kinahattar och roliga frisyrer
fortfarande
vaskar sin sand i jakten
på guld så vaskar jag mina ord
i jakten på dom som
vet vägen härifrån i jakten på att hitta
vägen härifrån kanske är det inte ens
en jakt kanske är det en
flykt bort från hemmet där
alla förstod vem jag
var och dom pratade så högt som
när man pratar om något
självklart dom sa du fyller år
i dag när jag
undrade vem jag var gav mig
popskivor för såna
som var som mig och jag lyssnade ibland
jag lyssnade och grävde
ner mig i sömnlösa nätter som ett
sätt att vara och rökte min första cigg
för att det var coolt snubblade
ut och snubblade in la mig ner och
sa ser ni mig bara
för att ta mig upp på fem igen och
greppa baksidor på böcker och
läsa om Arthur Rimbaud och
drömmarna var alltid verkligare än
verkligheten men jag behövde
någonting att fly med någonting att
fly ifrån och byggde upp en
värld av falska föreställningar en
falsk värld med sanna ord där
lögnaren stod i profil och berättade
historier om dom
som alltid sa hur fint det var hur
fint det är och falska tårar
ned för en urgröpt
kind tog jag kniven i ena handen
pennan i den andra och
det kändes som att dom kände mig och
med den känslan i bakfickan ska
jag gå jorden runt upp och
ner till himmelen gravarna och
gränderna jag ska gå i mitt liv jag
ska gå med brutna tår
brustan ögon
avbitna naglar
blodiga händer ett hjärta
som pumpar pumpar
pumpar blod i tidsfördriv
rastlöshet &
skoskav

en kall vinterdag på 80-talet föddes
jag och farsan sa att John McEnroe spelade
en tennismatch den dagen
och jag frågade om han vann och han
sa ja så har jag försökt i
många år och nätter utan slut att
hitta spelaren som han
vann emot för att säga
förlåt det var inte mitt
fel men ändå vi kan
väl stryka
ett streck över
det där så ta min hand ta
min hand och
säg att du älskar mig
säg att du älskar mig
jag behöver sånt

***

Jag skriver inte för
er som inte orkar läsa så
här långa dikter jag skriver inte
för er som orkar
läsa dikterna heller jag skriver inte
för att jag vill det jag
skriver inte för
att jag orkar det jag skriver
inte det är orden som
skriver ner mitt liv mitt sätt
att sitta på och huka
mig över tangentbordet och tro på
någonting tro på
kärleken tro på tron på tron
på tron på tron att kärleken finns är
bara något vi fått
för oss men varför
svika tron egentligen
så jag kan lika gärna sitta kvar sitta
här när natten drar
igång och alla sjunger
alla låtar om en kille på
fjärde våningen med fransk balkong och
dusch i korridoren jag
skriver inte jag skriver jag
skriver för att på något sätt på
ett enda sätt eller ett
avigt sätt få del i
vad dom tittar på dom som
tittar när jag går på
stan och dom skrattar ibland jag
skriver för att
jag inte har något bättre för mig och
i aska från
cigarettfimpar
upplockade på stan
av fingrar
med naglar
avbitna drar jag askan
över ansiktet
som ett kamouflage mot samtiden
där alla
sticker ut men ingen
sticker härifrån där alla slåss
för att
få synas slåss för att
bli sedda men ingenting någonting
syns och solen går i
moln när skuggans barn
går därifrån

***

Någon såg någonting
hon inte fick
se så jag
raderade det och drömde
mig bort
någon annanstans gick
till spegeln och målade dit
ett stort
svart kors om det bara
hade funnits ett
cntrl
alt
delete på sakerna
jag ser hade
jag fångat dom och gjort
drömmarna
till
mina drömmar om att
komma fram och
sen bara stå där om att
veta
vad livet går ut
på och ändå må skit
det är nog rädslan för det
som håller mig
nere bland
råttor piss och
Arthur Rimbaud

1041. Stig Dagerman

STIG DAGERMAN
Krönikören sitter ensam
på sitt rum igen formulerar
klyschor på
främmande språk det låter
bra tycker han och jag
ser inte vad jag skriver
i mörkret det är så mörkt
här så jävla mörkt och tangenterna
och så lever jag mitt
liv med tur kanske av vilja
andas jag trampar och jesus hade
tur det var stenar under
ytan där han gick så hittar jag
mina tangenter så hittar
jag ord och ibland leder dom
mig in
i förvirring igen som dagen
när Stig Dagerman dog
det var väl ingen grät alla
sa bara okay aha &
äntligen
vilsen i en värld där
alla snackar om att komma
hem och åka bort
som om det är
så jävla lätt att
bara göra sånt vilsen i
en värld där alla försöker få mig
att tro att jag
ska bli precis som dom

haha

mobiltelefonen ligger bredvid och
msn-fönstren blinkar i
en själslig takt som om jag
redan var där i framtiden och grävde
efter dagarna som
betydde någonting titta här det
blir en lång natt i natt och
jag är bara 15 år dagarna
som bara låg där ligger framför
mig omsluter mig med låtcitat istället
för att
värma mig en famn I just
need somebody to love och jag
har väntat på
en guide att hålla ta
min hand jag kollar på
timvisarna och går därifrån
till spegelbilden kollar på
timvisarna och säger nu
är du eller jag ska vi slåss
eller inte slåss med naken
själ och påklädd kropp
kan jag visa dig hur man
sätter på någon
bakifrån

och känslan av att
känslan av att
finnas till bygger på
rädslan för att dö vi kan
hoppa på samma gång och
be dom sjunga samma
sång på begravningen efteråt
blir det dans och
jag hoppas dom förstår pojkarna
med Marx under armarna spelar
finans på helgerna och
skrattar högt åt varje
tärningskast är känslan
av att se Pele hoppa
över bollen och se
Garrincha sparka bollen i
mål i krysset med en yttersida
jag vet för jag
var där jag är där
ibland och jag såg Ovetchin
på TV:n igår och varje
skridskoskär är som en hjärta
i takt en pulsåder
intakt och ett sambaband
måste spela i otakt också för
att hitta stämningen bygger
på att reflektera
världen utanför jag så Ovetchin på
TV:n igår och ibland drömmer
jag om Nijinskys
dans

dom sitter och gråter
framför TV: åt Extreme home
makeover men egentligen
är dom bara avundsjuka
svartsjuka
gråa och blåa och
köper kvällstidningen
för att hänga med där har en
professor skrivit om
hur man gör på
ledarsidorna och jag
känner igen varje rubrik som
psykologen sitter
med benen i kors och
berättar att någonstans
finns sanningen det gäller
bara att hitta den i lögnarens
vrå och jag går dit
ibland jag går dit ibland
och säger
hej då

jag packar väskan och
försöker att se
olycklig ut med tårar i ögonen
och några pins
över
skjortärmen inte för att jag
vill det men det
är
det enda jag
är bra
på

haha

1040. Kina

1039. Kina

På något sätt älskar jag den här bilden.
Yes, jag tror jag älskar den.
Insmord i aska.
Utan att veta om det.
Den kallaste natten i Kina och uppe på nästan 4000 meters höjd.
10 timmar av klättring.
Och plötsligt satt vi bara där.
Lutande mot kala stenväggar.
Suktande efter att få komma därifrån.
Men ändå; helt utslagna av trötthet.
Utmattning, och på något sätt tagna av studens allvar.
Jag och Marcelo från Spanien.

1038. Kaffe och mazariner

Sista natten innan tentan.
Lutar mig ut från fönstret och tänder min sista cigarett.
Cykelvägen utanför är helt tyst och öde.
Ett rum på översta våningen i huset mitt emot blinkar.
Som trafikljusen.
Det kanske sitter en student där.
En sån som jag.
Det handlar inte längre om att söka kunskap.
Om att förstå.
Men att skapa hintar, hitta på hintar som leder till den världen.
Jag redan byggt upp genom timmar av läsning.
Sömnlösa nätter.
Som gjort allt till en total röra och avsaknaden av organisation, är det den;
Kanske är den som fäller mig, på mållinjen.
Så jag måste skapa hintar.
Och Leibniz monader.
Salivet torkar in i gommen som att tiden tagit ut sin rätt.
Man kan inte leva så här.
Men ge mig bara en natt till så ska jag visa att jag kan.
Jag ska visa att jag förstår.
Kaffe och mazariner.
Jag ska hålla mig vaken imon.
Kaffe och mazariner.
Jag ska visa er.
Jag ska visa er.
Men i mitt försök att få alla att förstå kommer jag falla ner.
Som marathonlöparen på mållinjen, segna ner.
Som det vrak jag är.
Och sen vänta på funktionärerna att bära mig därifrån.

Jag hade inte kunnat göra någonting annorlunda.
Och bara den tanken räddar mig.
Men kanske, är det ändå.
Bara en hint till vem jag är, egentligen.

1037. OS

Det här är sport, också.
Det här är varför vi älskar sport.
Så jävla mycket sport.
Som sagan om den fula ankungen.
Det finns dagar när inte svanar finns.
Det gäller bara att fånga dom.

1036. Tom Waits

Lyssnar på Tom Waits och gråter, ibland.
Som om varje handlar om mig, trots att jag inte upplevt det.
Som att gå tillbaka till gamla fotoalbum där någon har har stoppat in bilder av en annan man.
Utan att märka det.
Varenda röstbrytning. Varenda brusten ton.
Kom hit och ta mig, torka tårarna från min kind.
Vi kan bli bästa kompisar.

Jersey girl.

***

Tentaplugg.

1035. Tenta snart

Med vilken kraft jag måste angripa varje filosofiskt problem, som tagit tusen år för andra att förstå och ytterligare tusen år att lösa, så ska jag förstå dom och komma ihåg, vad jag förstått, allt detta på bara några dagar.
Till att skriva ner och ge skenet av att vara precis som dom.
När jag tidigare vilat hela min existens på att inte förstå, på att inte veta; på att vara ingenting.
Varenda problem från antiken till Kant.
Och det absurda i det; att jag nu sitter som dom.
Några timmar varje natt, och inbillar mig att jag suttit så i alla dess tusentals år.
Sätter mig som Sokrates, sätter mig som Platon, Aristoteles, Spinoza, Leibniz, och alla dom som bara satt där. Står på torg.
Som om jag satt precis bredvid, statyerna och istället för att putsa dom, frågar folket som kommer förbi om dom kan putsa mig; frågar bara genom sättet att sitta på.
Och bara om dom putsar mig, bara om jag sitter tillräckligt still; bara om dom putsar mig kan jag verkligen åtdraga den kraft som det krävs till att inbilla mig att jag verkligen är dom, att jag verkligen förstår.
Alla dom som målade världen svart och vit.
Så dras jag därifrån, långsamt, långsamt.
Så ska jag sitta ner, inte som att jag känner dom, men som att jag var dom.
Inte som att jag förstår tankarna, men som om jag myntat dom.
Stiftat lagar, som hållt mig ner.
Filosofiska problem; och det kommer en dag när den unge Werthes måste förklara inte bara hur han mår, utan varför; och då handlar det om att låta svaret tala med tystnaden.
Hur ska jag lösa alla problem med bara tomma ord.
Det enda jag vet.
Dom enda jag känner.
Och dom enda som känner mig.
Alla de tomma orden.

(Tenta snart och jag kommer kugga mig själv till döds.)

1034. Sim city

Kommer du ihåg
yes kommer du ihåg kommer
du ihåg kommer du
ihåg komer du ihåg kvällarna
med färsk sprit och
rått kött blodiga blickar och dans
kommer du ihåg I wanna
be adored och på väg
ut från 42nd street i
Manchester oho, maaan
oh, boy
sprang ner för alla trapporna och
smällde händerna över staketen svingade
upp dörren och där utanför
stod några och frös sprang bara
förbi dom sprang förbi tiggarna också
jackan fladdrade som dom springer i
konsthallen i Jim et Jules och
Jim stannar trött men vid liv säger
"We played with life and lost" haha
vi sprang som Renton i Trainspotting till
ljudet av Lust for life som Håkan
ner för AVENYN ramlande nere
men uppe på 5 igen pompomPOM -
jag sträckte armarna mot
skyn och hoppade över
papperskorgar utslängda på
stora korg sjöng LET'S PRETEND
WE'RE BUNNY RABBITS för folk som
bara stod där och blev nästan
nedslagen av en två snaggade killar
med adidasskor och nikebyxor
haha jag skrek let's pretend och
sprang haha sprang jag har
blivit nedslagen nästan varje dag
i hundra år snart jag är van
jag är van dom hinner aldrig ikapp
mig-pompompom Nigeria centret
och ONE LOVE UNITE!!! I WANNA
I WANNA I WANNA
BE ADORED sprang upp på
buss 43 Fallowsfield gå av
där parken breder ut sig som
ett monster och dimman hänger
över träden i allén som ett
lapptäcke!! GÅ av där dom
har knark på hörnet i
en liten turkaffär med kebab &
mattor booze & news
kärlek och utgångna
varor direkt från
China made in Vietnam och
lastad från hand till hand oljad
och klar redo att
gå sönder och lämnas tillbaka efter
konsumentslagar som
aldrig funkar det bara verkar så
och give me China tonight and
tonight I gonna be with you sha-
lalalalala så sjunger Tom Waits
Jersey Girl så att Jersey floden
stannar och vänder sig om för en
sekund sayin' what the HELL AM
I DOING HERE sha-lalalala
truckar med truckchaffisar och
man kan ju undra vad dom gör här
parkerad på en öde tom
övergiven
parkeringsplats knullande
säkert lika övergivna
brudar öde och tomma cause
tonight I gonna be with you sätter
på Deserter's songs och
på bara en repeatknapp ligger
hela min existens och skaver mot
sängkanten som repet
över en klippkant som den där
lastbilen över Tjörn-bron som
lastat lots över relingen och
Friday I'm in love var aldrig lika
bra som BOYS DON'T CRY hahaha
så ta mig hem till dig
inatt
vi kan knulla hela natten lång!!!

Och vi sprang och jag sprang
yes oh maaan sjungande
för busschaufförer clasping
my hands skakande insnöad
i allt på samma gång leende
suktande skrattande maniskt
maniskt skrattande viftande
på höfterna som en
Elvis 52 och stirrande
som Dean Moriarty i Carlo
Marxs källarya i
Denver några år
tidigare det finns ett liv för
sånna som oss drömmande om Bob Dylan
65 och 2006 är
inte längre ifrån än några
rispiga cd-R bootlegs med
en vresig röst från
ya you know Avignon 82 och
varenda hack
har ett eget liv så sluta putsa
oss sluta döda oss det står
en man vid Coop Konsum med
en skylt handskriven i
tusch "SLUTA DÖDA OSS" så
skrev jag med tusch på
spårvagn 9 till Saltholmen "VEM
FAN BRYR SIG" under
ett bibelcitat och mobilnummer till
tjejen som ville KNULLA LOSS kom hem
till mig jag vet vart du bor
så säger jag hallå till gubben på
Coop Konsum ibland håller
med och säger nu är
det vi två but the world
kicks a lot fucking harder
di-di-dori-dum-ah-ah-AH-
na-na-ni-nari-num-oh-oh-CAN'T
STAND IT NOW en knarkad
bild på Pete Doherty talar direkt till
oss och säger hey, this is
fun när vi sätter på TV:n och fattar
att våra egna förutfattade
jävla liv aldrig
kommer få plats i
ett nyhetsreportage dom säger
ju aldrig hur man mår vi får
aldrig plats i en kontaktannons
så vi kan lika gärna hålla på
och 13 år kanske 19 år
springande med nacken sträckt
och vevande på armarna
i en CHARLIE CHAPLIN-gång
gånger 100 tusen och
Einstein hade skrattat nu
rapid som solsystemen rör sig
dunkande med huvudet mot en
datorskärm som alltid ljuger
som aldrig ljuger till tonerna
av TCHAIKOVSKI-symfoni
oho-oho 2:09 och klink, klink!!
13 år kanske 19 bast trodde
att gud satt på andra
sidan skärmen i en annan värld
på gatan mitt emot nästa
dörr och I'm not too proud
too say jag är kär i tjejen
next door som är känd för att
visa sina bröst i lokaltidningen 13
bast kanske 19 jordsnurr med
gud vid en annan skärm spelande
SIM CITY med oss och väntande
i rädsla väntande med händerna
inkörda i fickorna och vacklande gång
som James Dean på Times Square och
ni har väl sett bilderna klart
ni har hur Allen Ginsberg står i hörnet
och snackar med en reporter när
Bob Dylan står i förgrunden och slänger
lappar med ord på han slänger
lappar med ord på och gud tröttnar
kanske snart öppnar en coke till
och laddar ner porr spelar SIM
CITY med oss och dissar vännerna har
han några vänner kvar
eller ligger dom på kyrkogår'n har
han några vänner kvar dom
kanske ligger på kyrkogår'n och
herre gud vad tragiskt så nu
sitter han där med Marilyn
Manson-frisyr och trenchcoat-
rock maskara och
kulspetspennan vrider åt
orden slår hål på pappret bankar
huvudet mot tangenterna
som mannen
utan ansikte svämmar över
alla punkter och alla tankar om
mänskligt förstånd Platon
och epikuréerna "Det var en
gång" sen slut sen ingenting mer
och jag försökte i alla fall
skriva om Werthes lidanden som om
det bara var en annan
skunkdagbok och vad gör
skunktjejernas pojkvänner när
skunktjejerna sitter på skunk och
skriker i ursinne panik och vrede om hur
kära dom HUR KÄRA DOM ÄR med en
svärta värre än Stockholms blodbads
blod haha så önskar jag att
jag var där bara för att säga till
den där Brask hur feg han
är hur feg han är och möta giljotinen
med en knytnäve och ropa
till Kristian Tyrann vad fan gör
du här när det finns råttor
i Skåne böldpest i Köpenhamn och
gratis choklad i Enskede som
dagen när Ayrton Senna dog
i sitt eget blod försöker jag
hitta kroppsliga vätskor att fylla
mitt rum med att drunkna i
att drunkna i och dagen när
Ayrton Senna dog var det ingen
som stod bredvid och sa NU
FÅR DET FAN VARA NOG dom bara
åkte vidare varv efter varv tills
en annan kille vann som Brask
och Kristian Tyrann är
same shit med
olika namn dom hade säkert
ställt upp i Big Brother now-
a-days haha så vrider jag
pennan som vrider orden som
vrider mig vrider pennan
motsols
bak
och fram för döden
är inget man snackar om lutar hon
sig fram i bankomatkön och säger hallå
dina kompisar snackar skit om dig
och svarar AHA vad bra då står vi på
samma sida av ån snackar om
vädret snackar om OS vrider
jag pennan ut och in vränger den
vrider & vrider
saying NU FÅR DET
FAN VARA NOG!!!!!!!!

1033. OS

Det här är sport.

1032. Spela piano

När flykten
blir verkligare än
verkligheten
vad gör man då ska
jag be mina barn att klippa
mig i en Barbie-
frisyr eller bara låta
dom vara jag brukar tänka
ibland
att jag står på
tågstationen att dom
ser mig
kanske dom ser mig kanske
men dom vet
inte vem jag är
och folk brukar säga att
dom känner mig ibland
ha
ha
ha
dom skulle hört mig spela piano
ha
ha
ha
du säger att du älskar mig ibland
och jag trycker
av mitt fingeravtryck
på olika ställen
för att hitta vägen härifrån
går alltid
genom dom mörka
allérna över bergen jag
besteg igår
du säger att du älskar mig ibland
och jag säger
bara
hur kan du
skulle
hört mig spela piano
men det kanske är därför
därför
du älskar mig och
I'm in love
with how you feel kommer du ihåg
hur vi älskade den
där Moldy Peaches-låten
när dom sjöng
på samma gång och skrattade ibland
det var Woody Allen som
sa massa smarta saker igen sen
sa alla konstiga barn
likadant men jag
har alltid lyssnat på tystnaden
och lyssna på
mig jag lyssnar på tystnaden
påminner om
popartisten när han lutar
sig över stativet
och berättar hur han mår

bara känslan av att
inte veta hur
man gör vad och
hur ska man älska någon
begraver mig
eller sätter mig på drift
så att jag
kan fötränga
närvaron
av min
egen ensamhet
hur ska man älska någon
hur ska
man bli bra på
sånt med varje klockslag
som bokmärke
mellan tankarna
på att dö
eller
inte dö doktorn sa en gång
du kommer
dö och vad ska man
svara på något sånt jag sa
okay och försökte le
som om jag
inte förstod men ändå höll med
han sa
du är en sån som
dör och sen delar
folk ut flyers på begravningen
till en annan begravning
på kyrkogården
mitt emot där
en annan pojke begravs en
pojke som var
mycket bättre än mig

biktar jag
mig i spegelbilden genom
att bara sitta där
och lyssna
på dom som pratar
i rummet bredvid dom verkar
veta hur
allt fungerar dom
måste bevisa allt dom
måste bevisa allt
och jag vet
det är inte
deras fel
det är inte ens fel
men kärleken bara
styr och styr och en
dag vaknar man upp
bara för att
fatta hur vilsen man är
och då
sitter doktorn på
sängkanten säger
Marenius Alfredo Carvantes
du skulle bara
veta hur snygg du är
han säger inte så
han är inte den typen
han sätter sig på
sängkanten
han sitter där
han sitter där
säger
Marenius Alfredo Carvantes
konstapelns son
du kommer dö
du kommer dö
och vad svarar man
på något
sådant uppenbart
så jag svarar
nej och sluter
ögonen

1031. Känslan

Den orimliga känslan av att någon annan kanske finns i min kropp, samtidigt.
Att jag är jag, men att jag också delar mitt skal med andra människor.
Kanske är den inte orimlig alls.
Kanske är jag den enda som inte vet.

***

1030. Nyfödda barn

Jag vill
inte alls se ditt
nyfödda barn

det är bara något som
du fått för dig

1029. Brända barn

Ah, hey - dom sitter på
sina rum nu dom sitter och
tänker på livet och
tänker på döden och lyssnar
på All Saints Never Ever och
sjunger med och lyssnar
en gång till och dom tycker
synd om sig själva nu -

men vem hade inte gjort det

jag menar
jag har ju inte dödat någon
men allt behöver inte
vara bra för det haha så
trött så trött på dom
som läser i tidningar kollar
på bilder någon dödas
och en skrattande man
och konsumera mera-
reklam och det är
en jävla spiral

körledaren står
längst
fram står längst
fram och häver
med armen säger
du måste tänka på tonläget
du måse tänka på tonen
Carl Saxius Lamedes vaktmästarens
son du måste tänka
på tonen

och det är så jag känner mig

har hela världen innanför
ögonen skvalpande som
vågornas gäss mot
pannbenet tinningen och
sen tillbaka ut igen till
horisonten drömmarna
tankarna minnena kärleken och
jag var 15 år och alla
mina problem i hela
världen bestod i varför
Allmusic.com alltid
kunde sätta rätt betyg
på skivorna jag
tyckte om och inte
tyckte om idag hade jag
svarat att
jag bara tyckte om
dom med högst
betyg och att vara självständig
är ibland att
erkänna hur liten man
är jag var 16 och ett halvt
när fodralet
till min harmonika
gick av och
fast det inte spelade
någon roll egentligen så
kommer jag ihåg det som igår det
kändes som att jag hade dödat
någon och den känslan
förföljer mig
som onda andar och demoner
du vet känslan
av att alla tittar på en som om dom vet
vad gjorde du igår
så lutar jag mig mot statyerna
i sökande
efter alibin
ristar in mitt namn
under deras signaturer och
skriver I WAS HERE 1250 och
I WAS HERE YESTERDAY det
är inte jag och känslan
av att vara förföljd av att
inte bli förstådd av att
vara precis som Josef K precis
som Raskolnikov precis
som Mersault är känslan av
att stava sitt namn fel
på den stora svarta
tavlan när alla sitter
och tittar på är känslan av
att vara helt normal av
att vara dödlig av att
vara som alla
andra av att finnas av
att dö av att
haha
av att vara helt normal

hahaha jag hade en dröm en gång
att allt försvann hela
Poeter.se-kontoret brann ner och
kvar fanns bara Charlie Glimmer och jag

och det brann och det
brann and you know that shit vi
satt i ruinerna som
förlorade barn och smorde in
våra ansikten i aska
för att gömma oss för att
förstå för att passa in
och hitta vägen därifrån

vi satt och smorde in
våra bleka hudar våra
undernärda kroppar på gränsen
att trilla av
den där grenen som
allting
hänger ifrån vi smorde
in och vi smorde in som
Jesus polare och
gamla KK:s och
knarkare bortskämda
barn med TV-spel tidnings-
redaktörer och journalister
i Nöjesguiden SOFISTER barn
med damp utvecklingstörda
barn från Tjernobyl såna
barn med stora huvuden
och andra barn som sitter bredvid
barnen med stora
huvuden och skrattar åt dom
där barnen med stora
huvuden läser en psalm och
sen skrattar igen för att
sanningen ibland
är verkligare än man tror
behöver det inte betyda att
det är så knarkare med
kanylerna fortfarande
hängande från armvecken så
hänger jag kvar från grenen
som allting hänger på
och hoppas att den inte
ska gå av det är allt jag tänker
på Jesus polare som
Steffo & Peddo
och gamla romare som
alla dom smorde in
Jesus kropp med balsam
så smorde jag och
Charlie Glimmer in varandra
i aska från ruinerna utan
att tänka på
vad som brann upp
för att passa in för att
passa in

suktande
trötta och med
snor hängande från näsan som
kanyler från armveck skrattande
åt barnen med
stora huvuden för vi
har fcukkat upp allt så
vi kan lika gärna fcukka upp
det ändå mer

som brända barn
som brända barn
med sot
i ögonen
och avbitna
naglar framför tänderna
trasiga kläder
och tår
med sårskorpor på
som brända barn
sitter vi där

sitter vi bara där
sitter där
sitter där
sitter där och lutar oss emot
känslan
av
att
vara helt
normal lutar oss emot
den där trädstammen
med grenen
från varifrån allt
hänger upp och ner
lutar oss och ristar in våra
namn i stammen ristar
in våra namn
i askan
som ett alibi
för framtiden det står
"Charlie & Cassius
were here" det står så
det står så

och några håller med

1028. Cassius Clay

Nu ska jag slåss
slåss slåss som en
CASSIUS CLAY

that's my name
that's my name

när orden ramlar framför
ögonen och jag
kan inte se så är
den dystra blicken
allt jag har kvar

yes, jag var full igår
nu sitter jag ensam med ett glas te
& Sokrates

jag ska slåss
12 år och med barn
det är så jag känner mig ibland
att det man vill få
bekräftat
kräver en sensation
som ändå skulle dra mig ner
framför skrattande skaror
applåderande
i förakt
viskande whisp whisp skrattande
igen och jag kunde
bli med barn jag kunde leva
jag kunde leva men
det betyder inte att jag vill
att barnet ska vara kvar

som Cassius Clay kröp in
mellan sina slag som ett skal
ett skal och hur hårt
någon än slår så finns repen
där och världens bästa
boxare är världens bästa
boxare på att ta hårda slag
som den där dagen
i Zaire nitton
hundra
seventy
four

jag ska skriva jag
ska skriva i mitt liv för
att leva vidare
och bli med barn

ställa mig upp
och knyta näven
tända ciggen så där
fräckt så där coolt och säga
what's my name again
what's my name again
lodisar
knarkare och mina
andra jag Irene haha
och tjejen på bussen
in till Bangkok lögnare
idioter och
mina andra jag what's
my name again what's
my name again viftande
på höfterna sjungande
de feta rövarna och
kärleken körande sjungande och
viftande på höfterna vevande
vevande dansande vevande
på armarna som en
Ricki Lake-publik sjungande
"OH, CASSIUS - OH, CASSIUS
we love you
and we have never
ever ever felt
like this before" och jag kommer
bara stå där och se konstig
ut jag kommer se konstig ut
och sen kommer alla börja
sjunga en annnan sång

skratta
applådera och spotta
saliv med stora
klumpar svalj i
jag kommer göra en sån
där lustigt entré som jag gör
på släktkalas ibland
när alla redan sitter ner och
jag säger "umh, hey-mmm" och
det blir helt tyst och sen
kommer Gert från
Eslöv han som alltid skrattar
åt sina skämt och
sen skrattar alla åt Gert
för att ha något
att skratta åt han kommer
dra ett skämt om
Ulla från Eslöv också
som han knullade när han
var 18 år och det är
längesen nu
men han snackar ofta om det inte
att han knullade men
att han pillade och så och
jag kommer sitta där tyst banka
gaffeln mot glaset och
säga "förlåt att jag är sen, förlåt
att jag är sen" och förlåt att jag
är här, egentligen
jag hade bara ingen annanstans
att ta vägen
och när man haft skoskav
ett tag nageltrång och
svettiga strumpor
med hål i så kommer det
en dag när man inte
längre vet hur man ska
gå på stan
och se cool ut man vet
inte hur man ska gå så man
fcukkar upp varenda mål
varenda dröm som man växt
upp med och levt i
avsaknaden av som en
lemlästad kropp
till sina bandage och
man fcukkar upp allt sånt och
alla drömmar om
BRASILIEN man fcukkar upp
det med ciggen i
ena handen och en
flaska fulsprit i den andra
för man kan ändå inte
gå dit man kan ändå inte gå man
kan ändå
inte gå så
what's my name again det
är lika bra
att
passa på

1027. James Joyce

Vaken, fortfarande vaken. Nästlad in i nattens mörker, som en ofött barn i magen. Sitter och läser James Joyce.

Sitter med ryggen böjd och benen utrsträckta, darrande med blicken som om det var ett krig; med krigare framför ögonen och kanske kommer någon se mig.

Speglar mitt ansikte mot fönsterrutan och snön virvlar långsamt ner, i snöflingor, snöflingor som sett likadana ut i hundra tusen år och dom verkar inte märka att jag tittar; kanske märker dom, utan att bry sig.

Det måste ha varit många som mig, innan det här, innan idag.

Hallå, hör ni mig?

Orden fyller mig. Haha, vilken tragedi!

Vi pratade om Kant idag och jag lärde mig att hela världen finns inuti oss, som små och stora tankar, efter hur vi tror oss veta, men inte förstå, så ska jag lägga mig ner och låta tiden gå: gå: gå: jag behöver inte dig!

1026. Spanien & Spanien (jag kunde lika gärna skrivit något om sanningen)

Ett lampskal söndrigt så
att strålarna lyser
igenom ibland drömmer jag
om andra drömmar
än dom jag har
är det något man kan byta
eller ska jag sälja
min själ för att köpa en
bättre grav på
en kyrkogård någonstans
där änglarna inte lärt sig
SPRINGA SÅ JÄVLA
fort där inte gudarna
vet mitt namn och djävulen
du vinner nog
men jag vill
bara känna hur det känns att
vandra
upprätt
när gamla broar bränns

ett glas
helt tomt en tepåse
på väg att
ramla ur haha
jag har dödat
i mitt liv jag har dödat
och jag har njutit av
det diktat upp mitt liv
för att ta del
av det slagit mig själv
i spegelbilden för
att stå kvar för att
stå kvar och le jag
har skrattat åt
dom förlorade för att
slåss i självförsvar (för
att slåss mot dom
som ligger ner sparka
och hoppats på det
bästa jag är en sjuk
man jag är en sjuk man
har jag sagt med blicken
spänd i en dold kamera
för att le och säga I KNOW
YOU för du gick i min klass
och någon gång ligger
vi på botten av ån och
räknar fiskarna som
simmar ovanför hand
i hand I KNOW YOU
för du satt alltid längst
fram och blinkade med ögonen
sa 1 + 1 är 2 haha när
läraren frågade om
Sigmund Freud var gay
eller kär i mig det finns
inget mellanting och hello
jag satt med blicken ut
ur fönstren och sneglade kanske
skelade jag för att
fånga flygplanen som flög
diagonalt upp och ner
räknade för att bli
förberedd och säga
hey Sigmund Freud jag
älskar dig ska vi ha
barn ihop högt för
klassen bara för att
se hur du reagerade
haha) i
kampen mellan mig och
världen stöttar jag
alltid dom som tittar på
men fatta då
att det är inget
tidsfördriv
dom sitter framför
TV:n nu och
säger
HEY, THIS IS FUN
det är självförsvar
det är självförsvar
så spottar jag ut
resterna och låter
blodet vara kvar spottar
och dödar
ännu en
packar väskan
äter upp

& åker till Spanien!

1025. MS PAINT

1024. Kafka. Kafka.

Dagar som denna...

Jag vet inte, jag är bara fast.
Jag är fast i massa tankar och vet inte hur man ska få ner dom i ord.

På Spinoza verkar det som att den enda friheten vi har, är friheten att välja mellan två deterministiska system.
Vi kan välja känslorna.
Och vi kan välja den andra vägen.
Den andra vägen är bättre.
Och jag vet inte.
Den andra vägen är säkert bättre.
Men jag vet inte.
Jag vet inte hur man gör.

Locke pratar om identiteten.
Han säger att den enda identiten är vårt medvetande.
Vad vi är medvetna om.
Och vi är samma människa som igår, endast om vi kommer ihåg vad vi upplevde igår.

Jag ska komma på en jättebra teori om sånt.
Om att vi bara är våra tankar.
Vi bara är vad vi tänker på.
Men vad vi tänker på är vad andra tänker om oss.
Och jag vet att sanningen finns någonstans inuti Boris Mikhailovs ord.
När han sa;
titta på mig, jag tittar på vatten.
Men hur ska jag bevisa det med ord.

Annars då?
Bara Kafka.
Kafka. Kafka.
Om jag förstår andra bara genom att tycka mig minnas att jag var där själv.
Förnimmas.
Så är jag kanske Kafka.
Men till vilken nytta.
Kafka var knappast mig och om han inte var det,
så finns det ingen plats över.
Inget utrymme.
Inget jag!

Haha.

Och kunskap om kunskapen är det enda vi har.
Så är tankarna om vem jag är.
Mitt enda jag.

1023. MS PAINT

***

***


***

***

1022. Cyklar

Cyklar.
Cyklar.
Tusentals av cyklar.
Gröna cyklar.
Röda cyklar. Eller vad var det Bukowski skrev.
Han skrev väl något sådant.
En cykel med punka drar jag längs fasaderna och kastar mig ut i vägen för att bilarna ska stanna.
Och dom stannar.
Så jag finns väl.
Identitet, vad är det?
Titta på mig jag tittar på vatten.
Så hade Locke en del intressanta teorier.
Folk utan stil passerar förbi.
Folkskygga.
Som djur på flykt.
Och man hör när dom pratar.
Att dom är utanför.
Inte för vilka ord dom använder.
Nej, nej.
Men deras gälla röst; som hela tiden verkar skrika;
ett desperat skrik;
Släpp in mig! Släpp in mig!
Cyklar.
Cyklar. Så blir allt jag ser, några författares ord.
Till att jag ser författarna ligga där.
Bukowski ligga bakfull och utslagen på en utriven sida ur Postverket.
Ta en siesta på rasten.
Ta en öl.
Några till.
Och bara genom att se sånt där, kan jag läsa böckerna.
Och bara genom att läsa böckerna kan jag se.
Så tänkte jag på;
Kafka.
Kant.
Och Proust idag.
Och gick hela vägen till föreläsningen och upprepade dessa namn.
Kafka.
Kant.
Och Proust.
Om och om igen, som för att försäkra mig på att jag inte glömde av dom.
Inte glömde av vilka som gjorde dagen.
Vilka som gick upp på morgonen och drog upp solen.
Vem jag är.
Så att jag inte ska glömma bort vem jag är.

1021. MS PAINT!

***

***


***

1020. Döden

Konstigt
att vi bara vet om vår existens
när vi ifrågasätter den

och är det inte samma med
livet i sig
vi lever bara i vitögat
av döden

mhm

om vi är genom våra tankar
hur ska vi då
lära oss att förstå
sakerna som inte tänker på oss

***

Livets mening går
inte att dela
med två även om det
hade varit enklare så

***

Lustigt igen att Descartes byggde hela sin filosofi på bara föreställningen om att Gud är god.

Leibniz är en galen man.

Snart Spinoza!

1019. Pölen

Skrattar skrattar
haha
där ligger kärleksbreven på hög
från alla dom
som lärde sig uttala
mitt namn och sjunga
nationalsången i moll
dom är också där jag vill
se vad dom gör
när flaggan hissas ner och
det blir alldeles för
uppenbart att alla människors hjärtan
och blod har samma
färg för uppenbart för
att tiga om då så skriker
dom att I WAS HERE och
I WAS THERE när Adolf Hitler
sög sina vänners
kuk

men det är ingenting
jag talar högt om det är
ingenting jag skryter om
hallå
hade du slagit ner någon som
ber om det jag har
alltid varit
killen som spöar skiten
för att torka
upp pölar av
tårar och svett och
låtsas som att det inte var
meningen har jag diktat
upp mitt liv för att ta del av det
har jag slagit mig själv i
spegeln för att kunna identifiera spegelbilden
som inte bara en av alla dom
som går på stan inte en av
alla dom som säger hallå
och hej då som om det
spelade någon roll och låtsats
låtsats att krigen som utspelas
på TV:n är på riktigt och
det är fejk
så stäng av och dansa i natt
vi ska dansa
dansa vi ska dansa i natt

torkar jag upp pölen av blod
och svett och sminkar mitt ansikte
blått och gult säger det här är
mitt liv det här är mitt liv och det
är synd om mig

***

Somnar drömmer och
vaknar upp på fel sida
ibland rätt
ibland mitt
i
mellan
livets smala väg
leder
alltid ner till ån
där några dansar
simmar och andra
dränker sig
drunknar
vem lärde alla andra
att prata har vi
alla honom att tacka
för hur dåligt vi
mår så kan jag
inte ens tänka mig
en annan värld
än den jag lever i

***

Imon:

* Ska läsa om Leibniz
* Ska läsa om Spinoza
* Ska läsa om dom gamla grekerna

* Ska börja skriva på en ny recension till Popkuken
* Ska måla paintbilder
* Ska handla mjölk och tepåsar
* Ska tvätta
* Ska börja skriva på en bok
* Ska börja skriva på ett filmmanus
* Ska ringa farsan och be honom skicka iväg ett filosofihäfte

Klockan är 05:01, ska ställa klockan på 09:30.
Måste komma upp.
Måste plugga!

Hej då!

1018. Saddam

Saxad härifrån.

1017. Moduler

Jag ska filma någonting.
Jag ska filma kameran och kameran ska filma mig.

***

Om tankar finns, så tar tankar plats.
Och vad fanns innan tanken var där.
En kista, en grav.
En tegelstan, en julgran.
Är vi bara tankarna, eller är tankarna bara oss.

***

Leibniz.

***

Tänk om det är så, tänk om det är så.
Att vi sitter i olika moduler och åker fram och tillbaka.
Och tror att vi ser någonting.
Tror att fönstret ut är ett fönster.
Och utsikten.
Men i själva verket är fönstret en spegel.
Till våra tankar.
Till hur vi har föreställt oss att det är.
Och i varje idé reflekteras hela världen.
I hela världen reflekteras vi.
Som små moduler.
Och allt vi ser är andra moduler.
Som också springer runt och tror på utsikten.
Letar efter utsikten.
Och låtsas att dom hittar någonting.

1016. Dåren

Jag sitter här.
Jag har suttit här länge nog.
Jag är en galen man.
Jag är galen.
Jag sitter här och tittar ut.
Jag sitter här och tittar ut på andra dårar.
Hur världen diktats upp av gamla hjältar.
Så att verkligheten växer och breder ut sig som blommor på deras gravar.
Gamla hjältar som i varje fall var dårar.
Också dårar.
Och hur vi diktar samtiden i krönikor och lägger ut dom på internet.
Bloggar, tidningar.
Om att dom gamla dårarna inte alls var dårar.
Men hur ska vi lyssna och ta till och förstå en dåres verk utan att se hur han stod.
Och sminkade sig.
För att komma bort.
Putsade spegelglaset för att titta ut.
Skrev sina verk som clownen målar ansiktet svart och vitt.
Jag sitter i en utsliten soffa och lyssnar på Beethovens fjärde pianokonsert.
Allt handlar om det.
Dåren.
Och jag har lärt mig att i en författares varje mening ligger hela hans liv.
Som i Beethovens pianoklink ligger det en idé om hur det ska bli.
Om hur det ska framstå.
Om det är bra
Samma idé som skriver kärleksbrev.
Som klipper och klistrar ihop till en ny verklighet.
Som står i spegeln och tittar ut.
Det var nog Leibniz som lärde mig det.
Om hur världen består av små monader som inte ser andra monader.
Som små kapslar med fönster på.
Är varje fönster också ett spegelglas.
Det beror bara på hur man ser det.
Uppifrån och ner.
Jag tittar allt utifrån och in.
Är det någon där.
Eller är det bara jag.
Så är vi små monader som rymmer hela världen inuti.
I ett andetag.
Så andas ut.
Och samma idé som säger hej då till någon.
Är samma idé som lägger sig på kvällen.
Vi vill bara bli förstådda.
Sen dör vi.
Kaffet är svalt.
Det har stått på länge och nu har det svalnat.
Någon kommer in i rummet och frågar hur det går med filosofin.
Jag säger att det går bra.
Sen skrattar han och säger.
Med "livets mening och sånt".
Det var jag som sa det en gång.
Första gången någon frågade vad jag läste.
"Jag läser om livets mening och sånt".
Nu har det blivit ett skämt.
Nästan som ett smeknamn.
Och det passar rätt så bra.
Så jag skrattar och håller med.
Tänker efter på alla dagar som har passerat.
Alla nätter.
Om hur jag står i min spegelbild.
Och slåss.
För att ha någon att luta mig emot.
Som repen i en boxningsring.
Har jag alltid sökt en anledning till att bara kunna stå där.
Och luta mig.
En orsak.
Ett syfte.
Så har jag slagits i min spegelbild.
Sparkat.
Och spottat.
Svettats och fällt tårar.
Slagits med knytnävar.
Sparkat med ett brustet hjärta.
Hånskrattat.
Och svurit.
För att på något sätt ta del av spegelbilden.
Säga: det här är jag och jag är en galen man.
Och hålla med.
En anledning till att vara.
Bara galenskapen kan ge mig det.
Så ska jag dikta ihop mitt liv.
Sparka på det.
Slåss.
Och spottas.
Bara för att ta del av det.

1015. Jag älskar dig, ska vi ha barn?

Servitören snubblar ut på golvet med två överfyllda kaffe latte i händerna;
- Kaffe latte? Kaffe latte?

Japp, det är våra.

Och plötsligt kommer allt tillbaka, alla soliga dagar i Kina. Alla dagar med dans, och sena frukostar. Ris, och risvin.

Musiken knastrar ut från söndriga högtalare.

Jag viker av och in till H & M, köper en deodorant för 19 kronor. Två t-shirtar, ett paket sockar, och en långärmad t-shirt. Och känslan man får när man köper mer än 5 plagg samtidigt, på H & M, känslan av att vara som alla andra; känslan av att vara i Sverige; känslan av att tillhöra alla dom som går på stan och håller sina mobiltelefoner som dart-pilar och någon gång snubblar någon och sen skrattar alla som tittar på.

Jag möter Kristian från filosofiklassen. Jag säger att det är fest ikväll. Och han säger att han är på. Han ska bjuda med sig några kompisar och jag säger att jag är helt väck från gårdagen och han skrattar medhållande.

Det var dans igår, det var dans till Ramones och jag skrek till DJ'n att vrida upp volymen. Han låtsades som att han inte hörde. Vi dansade och ibland gick vi ut och tände varsina Kent-cigaretter.

Systemet lyser upp som en gatulykta över en öde och nedstängd allé, jag går in och kön är minst tvåhundra meter lång. Där inne står alla med korgarna fulla av fulöl och dom träffar folk som dom inte har träffat förut och säger självklara saker som; aha, det är fest ikväll ser jag. Och dom säger; det var längesen vi sågs, vi borde träffas igen. Dom säger allt sånt där som folk säger bara för att ha något att säga, bara för att låtsas att spelet fortfarande är i full gång, att Pariser-hjulet snurrar och någon gång stannar det, men inte idag, inte ikväll, och dom är inte fulla nu; det är den enda skillnaden så dom betalar bara sina öl, visar upp legitimationen motvilligt och med butter min, ett klassfoto från årskurs 9 d på Valdermanshamnskolan, sväng vänster efter Statoil-macken och ni kommer dit; är det verkligen du?

Ja.
Men jag vet inte.
Det är inte mitt jobb att avgöra sånt.
Det är inte mitt fel.

Packar ner ölen i tvåhundra gröna plastpåsar, när ska System-påsarna byta färg?

Dom har redan gjort det, säger någon.
Dom gjorde det som en "GOD JUL"-kampanj.
Tur att jag inte var hemma då.
Vad tragiskt och verkligt på samma gång.
Men kanske är tragedin den enda verkligheten; tragedin det enda verkliga och har ni inte känslan av att inte vara här så fort någon säger; vad fin du är, vad fin du är, ska vi ha barn? Känslan av att inte vara där, och inte vara den som folk säger såna saker till. Hallå, det är ju bara jag. Det måste vara en annan man.

Men dom är inte fulla nu, och dom är inte fulla nu som dom packar bara ner ölen i tvåhundra påsar, stoppar ner legitimationen i fickan, tar kvittot med höger hand och säger hej då med den andra handen.

Säger; hej då, vi ses.
Säger; ha det fint ikväll.

För vi måste ha alkohol för att säga; jag älskar dig, ska vi har barn?
Vi måste ha droger, någonting som ger oss en anledning att säga vanliga saker som om det inte var ovanligt. Någonting att skylla på för folket som inte förstår ändå. Dom som aldrig förstår, dom som aldrig förstår, och vi måste ha alkohol för att säga; jag älskar dig, ska vi har barn?

Har du inte tänkt att bara när du är utanför och tittar in, på ett dansgolv där alla rör sig, så ser du dig själv göra alla dom där, vilda, ursinniga, dansstegen. Som om du vann. Som om du vann. Men alla dansar likadant och jag har aldrig haft någon att vinna mot.

Det är samma sak som att säga; jag älskar dig.
Det är samma sak.
Och ibland säger jag; jag älskar dig, ska vi ha barn?
Till mig själv; min spegelbild och tystnaden.

Jag älskar dig, ska vi ha barn?

1014. Sibyl Vane

Francis Bacon satsade från början stenhårt på politiken. Men anklagades för att ha tagit emot mutor, blev utesluten och satsade vidare som vetenskapsman. När han senare tillfrågades om han erkände att han tagit emot mutor svarade han:

- Ja, det är sant att jag har tagit emot mutor, men dom påverkade mig inte.

***

Tankar, bara ord; sitter helt frånvarande på lektionen och försöker hinna ifatt meningen som jag tappade bort igår. Jag tappade bort en mening igår, och nu får jag stå för det. Som att alla andra meningar står och skrattar nu. Skrattar åt mig; hånskrattar!

***

Dödade Dorian Gray Sibyl Vane?

***

Ångest; den slags ångest som drabbar dom som har fel artist längst upp på last.fm-listan och plötsligt; ah, det känns som att hela världen står utanför och tittar in genom fönstret och säger; vad liten han är, vad liten han är.

***

Jag existerar alltså tänker jag, sa en kompis en gång.

Fel, eller hur? Men kanske rätt.

***

Föreläsaren säger bara att Leibniz påstående att vi lever i den bästa av alla världar, är tagit ur luften och skämtar om Voltaire som gjorde parodi av den i Candide. Jag tror han har fel och får ett plötsligt infall att resa mig upp och säga det. Men hindrar mig i sista sekund. Och det var kanske lika bra.

Leibniz menar inte, som många verkar tro, eller kanske vilja tro snarare än att ägna en tanke åt; att det ligger någon slags optimism, yes; på gränsen till naivitet i påståendet; utan att Guds kärlek till folket har gjort att han från ett urval på oändligt många världar har valt ut den bästa till oss.

Det säger ingenting om hur bra vi har det, men hur dåliga de andra världarna var.

***

Velade fram och tillbaka på stan och undrade om jag skulle köpa en H&M-deodorant. Visste inte ens om dom hade det. Gick utanför ingången, sneglade in, gick förbi; det regnade; tänkte på Mercier et Camier i Becketts bok, tänkte på Goethe och den unga Werthes som jag läste om igår; vände om, med min cykel, kedjan av, ledde cykeln förbi ingången; regn, gick inte in, det känns konstigt att gå in på H&M och bara köpa en deodorant. Som att jag alltid gör det, som att jag är en deodorantstammis, jag vet inte vad det spelar för roll, men det är utelämnande. På ett sätt. Jag vet inte ens om dom har deodorant där. Vet bara att jag köpte deodorant på ett H&M i Manchester en gång, men det kanske bara var där. Var dessutom inne och kollade på t-shirtar där igår. Ska nog köpa en t-shirt och deodorant på samma gång. Det känns bättre så. Jag köper det imon.

***

Somnade nästan på föreläsningen idag. Drack kaffe, kaffe, kaffe. Föreläsaren tittade på mig, jag märkte hur han tittade på mig; rättade upp min rygg, spände blicken, bara för att känna hur ögonlocken föll över ögonen som i ett anfall; spända upp ögonen igen, ögonlocken ner; tio sekunder; ögonen spända igen; och så höll det på tills föreläsningen var slut. I kanske 30 minuter.

Måste lära mig somna på kvällarna.
Men dom är mitt liv.
Ska jag tvingas dö för att få reda på hur man lever sitt liv?
Leibniz, Spinoza; rädda mig.

***

En kurskamrat bjöd mig till fest på lördag i deras hus. Åker nog dit, han sa att det skulle komma massa folk dit.

***

Kom att tänka på Manchester igen, när jag och försökte hålla ögonen öppna på föreläsningen; konstigt att jag ens kunde tänka, men det gjorde jag; en 35-årig kvinna, fast hon klädde sig som ett 15-årigt barn och sminkade sig som en strippa och pratade i mobiltelefon med slang; och virrade tuggummit runt pekfingret, satt längst bak i bussen med sin 8-åriga son som inte hörde och hade öronapparat och glasögon och talproblem. Och mamman pratade i mobiltelefon hela tiden och sonen tittade ut genom fönstret som ett ensamt och övergivet barn sökande efter någon att leka med; och så avslutades mammans samtal och hon vände sig mot sonen och sa; what's up?! Och han svarade och hon sa; nu får du skärpa dig och prata tydligt. Och han hörde inte vad mamman sa och mamman sa; hör du inte vad jag säger, du och alla dina jävla problem! Och sonen tittade ut igen och mamman virrade tuggummit ett varv till och sonen satt och tittade ut och man såg hur han skrek på hjälp efter någon som älskade honom tillbaka; KOM HIT! KOM HIT! Som aporna på zoo skriker; SLÄPP UT MIG! SLÄPP UT MIG!

1013. Popmusik

Dom jublar från rummet bredvid.
Jag sitter på mitt rum med dörren på glänt och Daniel Johnston.
Ett glas svalt kaffe och en sockerbit.
Det är mitt liv.
Konstig att kärleken till alla som berör bara räcker hit.
Som några förhastade och nerkladdade ord.
Hammrade ner på en lap top och upptryckta på en blogg,
haha, en blogg som några läser ibland men ingen egentligen verkar bry sig om.
Jag borde tänka innan jag skriver.
Jag borde tänka någon gång.
Kanske imon men inte idag.
Jag kan sitta och lyssna på låtar ibland och nästan gråta.
Men hur skriver man sånt med ord.
Som om det betyder någonting.
Hur skriver man om popmusik som om den betyder någonting.
Och inte bara så att det är en stil.
Ett sätt att leva på; ett sätt att hälsa på folk på stan.
Och säga hej då, till dom som inte orkade ända fram.
Jag är lika liten som dom.
Men vid liv.
Hur målar man av saliv och blod utan att skriva om det.
Oftast ser det bara löjligt ut.
Det ser nästan alltid bara löjligt ut.
Jag går på stan ibland med händerna i fickorna.
Smygande längs fasaderna med blicken böjd.
Och nacken stel.
Finns det någon som älskar så mycket som jag.
Det finns säkert, men vart går dom.
Alla dom, hallå.
Alla dom man läser om ibland.
Alla dom med bloggar utan slut, med recensioner av sina egna spegelbilder och popreferenser som egentligen är större än liv och död.
Vem har sagt att Ray Davies inte räddar liv.
Han räddar liv men ibland så dör vi ändå.
Det är inte hans fel.
Det är inte någons fel att saker ibland bara händer.
Men vi måste alltid ha någonting att skylla på.
Ofta skyller vi på knark och popmusik.
Jag vill dansa i natt.
Vart går dom som älskar, vart går dom och röker sina cigg.
Dom jublar från rummet bredvid men det är inte deras fel.
Det är inte deras fel och det är inte Daniel Johnstons fel.
Ibland känns det som att ingen älskar som mig.
Ingen springer hem till sitt 16 kvadrat stora studentrum för att lägga huvudet mot bokomslagen och fråga hur dom mår.
Ingen lyssnar på Tindersticks på repeat till sömns, till drömmarna;
för att ha någonting att vakna upp till på morgonen.
För att ha någonting att leva för.
För att slåss mot dom som slåss.
För att slåss mot drömmarna.
För att slåss mot sagorna och alla lyckliga slut.
Men mest för att slåss mot dom i rummet bredvid.

Med dörren på glänt; jag sitter och lyssnar på popmusik.

1012. Svarta fanor

Helt plötsligt trodde jag att jag var någonting.

Jag gick vilse i alla böcker jag läst och i alla drömmar jag drömt och det kom ner en ridå som sa att bakom den så finns framtiden.

Ingen satt kvar den kvällen.

Folket på första parkett hade lämnat sina stolar och gått hem.

***

Kommer hem och det ligger ett 20-tal böcker spridda över golvet; försöker hoppa över dom och fram till min säng; som man hoppar på stenar över en flod för att inte bli blöt om fötterna, liknelsen kan inte bli tydligare. Det här är min vardag och ibland så älskar jag den. Ibland så trampar jag böcker för att känna hur det känns, att flyta upp och ner, under ytan, att ligga på botten och se alla döda fiskar flyta förbi; som i en hämndaktion; trampar extra hårt för att dom ska veta hur det känns att läsa dom, som om dom inte heller hade en spegelbild att leva efter, att undvika, att håna och spotta på!

***

Orimlig tanke; att dö utan att få ångra sitt beslut först. Även om man sitter i en bil och ser en mötande bil på fel sida av vägen och vet att man ska dö, så ångrar man att man tog bilen just den dagen; att inte ens få ångra det, så ser jag just den ångern som livet i sig, som det som skiljer livet och döden åt, som en vallgrav, eller en mur och en bur är ingenting annat än sina stängsel och galler så är inte livet någonting annat än att få ångra sin död. Tänk att inte ens få ångra sitt beslut innan man dör; tänk att till exempel skjutas med kulspruta, bakifrån, i skallen och inte hinna sätta tanken i brand innan man slocknar själv. Som sagt, orimlig tanke.

***

Är inte filosofin i grund och botten meningslös? Nej. Men ändå; varenda filosof målar allt svart och vitt, även om så försöker påvisa att färger finns. En filosof målar allt i en färg. En annan målar allt i en annan färg. Och så håller det på. Men vet vi egentligen mer än grekerna visste? Eller tror vi bara det. Känns det bara så, eller tänker vi på ett annat sätt som om några tusen år kommer att skrattas åt, hånas, och läras ut som en förlorad lära från en förlorad tid där någon vet att grekerna hade rätt. Och kanske är det så. Har jag då slösat bort mitt liv? Nej, för det är nödvändigt.

***

Konstig dröm i natt; jag var på en på en offentlig toalett och pissade i en pissoar. Min kompis var där också, men pissade i en vanlig toalett. Vi var på en färja och var tvungna att gå genom en restaurangdel för att komma tillbaka till platsen där vi ursprungligen satt, dom kollade på film; när vi kom tillbaka satt en tjej och en man med en barnvagn, där. Tjejen verkade upprörd på mannen, och försökte ignorera honom. Han följde efter. När färjan kom in till hamnen försökte tjejen gå före, med barnvagnen, men mannen kom hela tiden ikapp och trängde sig före och vid ett staket, på en trappa, började dom plötsligt kyssas. Och jag skrek till min kompis; sparka ner barnvagnen! Men han gjorde inte det, och vände sig bara förskräckt, frågande, mot mig och sa; varför sa du så? Jag svarade bara kallt; det är så dom gör på film. Och gick vidare.

Det måste ha varit att jag läste Strindbergs "Svarta fanor" precis innan jag somnade. På sidan 14 handlar det om en mamma som vill döda sin son, och jag kände igen många människor från boken, och dom verkade känna igen mig; som den grymmaste av de alla; den hetskaste; den ondaste; märkligt att jag blev just den personen.

***

Drömmar som är så verkliga så att man vaknar på morgonen och uppskattar verkligheten. Som efter ett tag blir så verklig att man drömmer sig därifrån.

***

Nietzsche tyckte att Spinoza var en vansinnig man.

Vad kända personer säger om andra kända personer, fascinerar mig. Ibland känns det som att bara dom vet hur det känns. Ibland känns det inte så.

***

När drottningen av Danmark bad Descartes att förklara hur själen kunde beröra kroppen och vice versa, svarade Descartes kort; Om du tänker på det för mycket så blir du galen.

***

Bara tanken av någon en gång ska sätta på en hjälm där en skruv skruvas ner i hjärnan, ett varv för varje dag. Eller ett varv för varje vecka. En trubbig och tjock skruv, så att man hela tiden bär smärtan och rädslan inför nästa vecka; men samtidigt inte dör förrän om några år. Bara blotta tanken på att något sånt skulle hända förlamar alla andra tankar och svämmar över dom, som om alla andra tankar bara förutsätter att det inte redan nu är så, men tänk om.

***

Några i filosofiklassen har börjat odla skägg och dom pratar konstigare och konstigare. Som att det är prestige i att inte bli förstådd. Föreläsaren kan prata om Spinozas realdefinition och en annan kan räcka upp handen och säga definition av definition, det leder ju ingen vart. Och så fortsätter det. Ungefär som att alla tror att dom är framtidens Sokrates och en gång var det en som dissade Antiken i allmänhet och Platon i synnerhet genom att kalla Platon för "en jävla hippie".

***

Tankar som strömmar in och det är kaos för jag har ingenting att skriva ner dom med. Försöker sortera in dom i tankesystem, bokstavsordning, men det kommer hela tiden fler och till slut försvinner alla på samma gång och inga tankar kommer in på dagar, igen, för jag står vaksamt vid dörren och letar efter tankarna som försvann.

***

Descartes byggde hela sin teori om att själen och kroppen är distinkta; med att säga att han kunde föreställa sig ett liv utan kropp; och bara för att han kunde föreställa sig det och då var det så, och om själen kan klara sig utan kroppen är kroppen och själen inte identiska och måste därför vara åtskiljda. Men tänk om Descartes ljög när han sade att han kunde föreställa sig ett liv utan kropp; och hur ska vi kunna föreställa oss att Descartes kunde föreställa sig något sådant. Ett liv utan kropp; utan sinnen; utan att vara någon; men genom att vara överallt på samma gång; som vinden och snön; hur kan man föreställa sig något sånt? Hur kan vi ens föreställa oss att vi kan föreställa oss det, och det är sant; det kanske är där det egentliga problemet ligger.

***

Som en fackla mot stjärnhimmeln försökte Platon skina upp vad som fanns under. Som ett Babylons torn försökte Aristoteles beskriva samma sak. Och är det inte samma sak överallt; där Beethoven var Platon och Mozart var Aristoteles och så vidare, och så vidare.

1011. Passagerare 21987

It was like this.

I Thailand träffade jag en kille som gick runt hela dagarna och rökte cigg och skrattade åt folk och gick in till restauranger, in i köken, och talade om för kockarna att lägga i mycket kött i grytorna. Han sa; IT WAS LIKE YEAH.

It was like yeah.

Jag satt på Helsingfors flygplats och allt var mörkt. Allt var grått och mörkt och folket gick med blickarna spända mot nästa steg och skymningen föll och flygplanen landade och lyfte som hökar ur sina bon; på jakt efter mat. Som stora skepnader och affärsmän satt och spelade spel på sina mobiltelefoner och ingen sa någonting och jag blundade för att passa in och tänkte; tänk om jag blir kvar här. Om någon tar mitt pass och jag inte kommer härifrån.

En film rullade upp framför ögonen, and it was like yeah;

Det var mörkt. Tyst, kameran var still och högtalarna rasslade när dom spelade Tchaikovskis första pianokonsert, som begravningsmusik, och plötsligt stängdes musiken av och en äldre dam harklade sig och sa;

"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A"

Ingen i väntsalen reagerade, alls. Dom bara satt där och någon vände blad i tidningen, annars ingenting. Musiken sattes på igen. Låten spelades om från början. En man i kostym somnade och lutade sig allt längre över mannen som satt bredvid och mannen som satt bredvid drog sig undan lite besvärat och den sovande mannen följde med och till slut låg den sovande mannen i hans knä och han satt och kollade rakt fram, irriterat, och sen slängde han en befängd blick åt sidan som för att titta om någon tittade.

"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A"

Med samma tonläge.

Musiken sattes på igen.

"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A"
"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A"

Ingen reagerade. Musiken sattes på igen. Låten spelades om från början.

"Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A, we'll close the gate in two minutes. "Passenger number two-one-nine-eight-seven, please go to gate fifty-five A, we'll close the gate in two minutes".

Den här gången var rösten lite mer irriterad. Ingen reagerade. Musiken sattes på igen.

Efter en minut kommer en man med sin resväska springande. Kameran är still och man ser han bara springa förbi i bakgrunden. Kameran håll kvar, den sovande mannen sover fortfarande och mannen som satt bredvid har tagit upp sin iPod och börjat lyssna på den.

Scen två.

Passagerare 21987 kommer till incheckningen och säger "sorry, sorry, sorry, my son is sick and I had to drive him to the hospital, but it's alright now, just fever". Tjejen vid incheckningen svarar inte ens, kontrollerar hans biljett, kollar hans pass och iakttar hans ansikte och säger "thank you".

Går i rask takt, halvspringer ner till en flygbuss som väntar och är fullsatt. Flygbussen gasar precis innan han stiger på; som om han säger; du är sen, kom igen. Ställer sig i mittgången, och håller fast i ett handtag som hänger ner. Kameran filmar in hans hand; han tar ett fast grepp, som om han är rädd för att tappa taget. Kollar sig försiktigt omkring, och alla verkar irriterade på att han är sen. Nickar förlåtande, men tanten han nickar åt stirrar bara ilsket tillbaka. En pojke stirrar ut ur fönstret.

Chauffören sätter på ett blandband; Anthony & the Johnsons - Hope there's someone to take care of me when I die

Chauffören sjunger med. Passagerare 21987 nickar med och börjar nynna. Tittar hela tiden ner mot marken. Höjer blicken hastigt och kastar en blick ut genom fönstret; skakar på huvudet; uppgivet och kollar ner mot marken igen. Alla andra sitter orörda, stirrande rakt fram. Med bittra miner.

Passagerare 21987: kostym. Rättar åt slipsen.

Plötsligt stannar bussen och alla går ut. Ställer sig på en rad. Bussen åker iväg och man får se chauffören kolla i backspegeln. Byter blandband till något gladare; Bob Dylan - I want you. Tar upp en inplastad sandwich och äter den.

Scen 3.

Alla ställer upp sig på en rad. En armeklädd äldre, allvarlig man, kommer dit och visar hur dom ska stå. Säger sedan; TIME, och pekar med hela armen mot cementväggen som står precis bredvid. Dom ställer sig där, med magarna mot väggen och håller armarna mot sina bakhuvuden.

Två andra arméklädda killar kommer dit och gör sig redo, tar upp sina vapen; hälsar på den äldre arméklädda mannen. Laddar sina vapen. Och skjuter var och en, en efter en. Ingen reagerar, ingen säger ens ett ljud. Liken ligger kvar. Dom tänder varsina cigaretter, pratar om hockey-VM och Big Brother, släcker sina cigaretter mot fotsulorna; bussen kommer tillbaka.

I want you spelas, chauffören äter fortfarande sin sandwich.

Slut.

1010. Blicken

Det händer att jag ser bilder på mig själv, någon annanstans. Som någon annan har tagit och lagt upp på internet. Ibland undrar jag om det är jag. Det måste vara jag. Men jag ser så ömtålig ut. Och hela barndomen spelas upp igen. Dom där ögonen; dom har sett allt jag skriver om; dom har sett varenda ords födelse och kamp för att bli någonting; dom har sett uppgång och fall som inte ens tankarna har hunnit uppfatta och söta tjejer som ingen tanke kommer ihåg. Jag sitter och lyssnar på Spanish harlem nu. Och såg den bilden förut. Och tänkte; om jag bara kan måla av dom ögonen; om jag kan dränka dom med ord; med orden som aldrig blev någonting, så kan jag också förstå vad dom tittar på. Blicken, det är som ett andra jag. Alltid suktande efter, alltid på drift, alltid styrd, efter den blicken; styrd av rädsla för att se samma sak en gång till; samma krig; styrd av förakt och styrd i självförsvar från dom som står bredvid och tittar på.

Tänk att aldrig bli förstådd, tänk att leva hela sitt liv skrivande kärleksbrev; som inte kommer fram; som kanske inte är menade att komma fram; i rädslan för att förlora; kärleksbrev som kommer fram men aldrig förstås; som skämtas bort av människor, människor, i fabriker, människor, människor, runt fikabord, människor som tror dom vet att små pojkar med såna där blickar inte kan bli större än sina egna ögonlock.

Jag är inte här för att jag måste det. För att jag skulle dö annars. Jag har inte cancer eller någonting sånt som folk brukar snacka. Jag har inte dödat någon. Jag har inte dött i ett terrorattentat. Jag är ingenting sånt, jag är ingen sån man läser om, jag är ingen sån som skriver texter som andra applåderar till och skriker; en gång till, en gång till, från första parkett ända bort till Sandy Row; nej, oh; jag sitter här alldeles ensam, med fötterna mot ett kallt stengolv, sittande i min säng, samma säng jag sover i, samma säng jag vaknar upp på morgonen i, och samma säng jag en gång kommer att ramla ur, i brist på bättre alternativ; jag sitter här och skriver för rätten att skriva om sånt som inte berör. Sånt som ingen läser ändå. Sånt som andas ut och sen andas in igen.

Tänk om jag inte hade suttit här, om jag hade fötts i ett annat land; jag hade kanske varit 50 år och rånat småungar på stranden. Jag hade kanske krigat i Irak. Men nu är jag här. Jag är här, så jävla mycket här och nu.

1009. Svarta fanor

Lånade 7 böcker på bibblan idag. Skulle inte ens dit. Kom in och visste ingenting. Inga planer, inga böcker som behövde lånas. Började med att jag hittade Strindbergs "Svarta fanor" och kom ihåg hur jag läste om den i Kafkas dagböcker kvällen innan, av en ren slump; skulle inte ens läsa Kafkas dagböcker den kvällen, letade efter alarmklockan som skulle ställas in på 08:03, sätter alltid klockan några minuter före eller några minuter efter, av skrockfullhet, precis bredvid klockan låg Kafkas dagböcker, natten var sen, kanske 03:15, kanske mer, tog upp den och öppnade den; inte med iver, men med ett aha - som om jag egentligen inte ville läsa den; som om jag ändå öppnade boken för bokens skull; som när någon knackar på dörren tidigt på morgonen, och man vill inte, man vill inte, men dörrknackningarna upphör inte och till slut är man tillräckligt vaken för att skylla ifrån sig inför sig själv att man sover och därför inte kan öppna; så öppnade jag boken, och tittade; som i ett äktenskap på övertid; tittade jag som hustrun tittar på mannen och säger; okay, en natt till, men imorgon är en annan dag; så tittade jag och fick upp raderna om Strindbergs "Svarta fanor"; han skrev någonting i stil med; med detta ursinne utkämpade sidor, med det raseri, och jag insåg genast att jag måste läsa den, inte för att förstå vem jag är, vem Strindberg var, men för att förstå omvärlden.

Morgonen efter ringde klockan och jag försov mig, missade till halv del en filosofiföreläsning om Descartes och rationalismen. Gick till biblioteket och såg Strindbergs "Svarta fanor", sen började det, rullade på; en söt tjej satt vid stolarna intill fönstret och kollade diskret och jag såg att hon tittade och försökte att inte packa på för många böcker i min famn; det hade sett löjligt och befängt ut; ungefär som 'vem tror han att han är', så jag gömde böcker på varje hylla jag passerade och hoppades att inte bibliotekstanten skulle komma dit och se dom.

Hittade Albert Camus "Främlingen" på en hylla och lånade den. Två böcker av F. Scott Fitzgerald; "En skymt av paradiset" och "Den store Gatsby". Lånade Goethes "Den unge Werthes lidanden" igen, igen, igen, och tänkte att det måste vara den bok jag lånat flest gånger. Gogols "Kappan". Tjechov "Damen med hunden", som jag redan läst ett antal gånger. Sju böcker totalt. Kände mig som en nörd när jag gick mot utgången och försökte gömma mig bakom hyllorna, så att tjejen inte skulle se mig. Försökte gömma mig från alla och hoppades att jag inte skulle se någon jag kände, vad skulle jag svarat; skulle dom skrattat och pekat och sagt till varandra; vad fan håller den där Cassius på med? Vem tror han att han är?

Vem tror jag att jag är.

Samlade ihop alla böcker, lånade dom, och tryckte snabbt ner dom i min svarta tygväska. Nickade belåtet mot biblioteksdamerna. Sa hej då, och försvann ut, låste upp min cykel och cyklade till ÖG för lunch med en kompis. Vi snackade om drogsamhället. Hur vi byter bort vår själ mot lycka, propagerar för lyckan, och hatar dom som knarkar, som om dom fuskar, som om dom dopar sig, och skrattar hela vägen hem. Vi snackade om det och kom fram till att alla har rätt till sånt, som alla har rätt till att föröka sig, det borde vara en mänsklig rättighet att få vara lycklig på sitt sätt och kanske, genom det, invänta olyckan.

Pratade om Einstein också. Hur Einstein blev känd. Att han blev känd. Genom att tänka. Och vi undrade hur det kändes att vara 26 år och förändra världshistorien. Den där dagen när han snackade med sin kompis om sin teori, och plötsligt sprang hem med värsta idén, sprang hem och satte sig, skrev ner och diktade upp hela världsaltet, med att tiden inte är konstant, och hur kände han när han satt där och visste att den här teorin kommer göra mig känd i all framtid, göra mig till en av 1900-talets mest berömda män, symbolen för genialitet och allt det där, och jag är bara 26 år. Hey, jag har hela livet framför mig. Och han måste ha insett det, kanske inte förstått vidden av, men insett att den här idén kommer rättfärdiga mitt liv och överbevisa alla som någon gång hånat mig, som gett mig IG, som skrattat och sagt FUCK YOU. Och jag är bara 26 år. Hey, jag är bara 26 år.

Vi ville komma på något likadant. Något lika smart. Och började tänka på stjärnhimmeln. Jag målade horisonter. Han målade fåglar och flygplan. Det måste finnas ett samband, någonstans, det gäller bara att hitta det.

Så nu läser jag nästan 20 böcker samtidigt. Fick dessutom Nietzsches "Den glada vetenskapen" av en kompis igår, som sa att hans kompis farsa jobbade på ett bokförlag, och han kunde få hur många såna böcker som helst. Shit, det kanske är nåt; jobba på ett bokförlag. Och jag vet att man inte kan läsa 20 böcker på samma gång - man kan visserligen titta i, nästan dagligen, men man kan inte leva där. Och om det är så, som det är, så finns det 20 olika jag, som var och en vaknar till liv när jag öppnar boken och läser om dom; ibland känns det som en spegelbild. Ibland känns det som ett fönster upp till den där stjärhimmeln.

Hur jag slukar böcker, och tankarna börjar komma tillbaka nu. Jag sväljer varje ord jag läser, och ibland kommer det upp sura uppstötningar. Det är dom jag spottar ut, och kladdar ner här.

Som, två tankar under dagens lopp;

* Vi skriker och bönar och säger; vi vill ha rätten att vara någonting annat än oss själva, att ägas, och komma undan med det.

* Och varför skrev Descartes alla sina premisser i jag-form. Alla sina tankar, för att inte en massa kan säga; vi tänker alltså existerar vi, tillsammans. Och vi är ensamma när vi tänker, så vi tänker på hur ensamma vi är.

En tredje tanke;

* Vad är skillnaden på lidande och medlidande? Finns den, och för dom som ser smärtan i allt det levande, ser också det vackra i allt som dör. Det galanta. Det stilrena. Det oundvikliga. Som en fisk som hoppar uppför ån och sprattlande dras med ner för vattenfallet.

1008. Jyllands-posten

1007. William S Burroughs

Tar mina söndertrasade jeans
och en cigg försöker se cool ut när
jag går genom stan
kommer ihåg ansiktena från
varenda en som lät mig
gå jag försöker se cool ut
när jag går med min
William S Burroughs framför
dom som sitter på
caféer nu och citerar
Friedrich Nietzsche och
alla dom som visste hur vi
skulle leva innan vi ens visste
att vi levde det och dom
som bara var där på rätt
plats vi fel tillfälle och har ni sett
Nijinsky dansa balett har ni
hört Tchaikovski spela sin
första pianokonsert på radion en
gång och bland blandskivor
från kompisar och gamla
flickvänner hörde jag en melodi
som sa
du är här du är här
och vi älskar dig
jag bryr mig inte om kärleken
den kommer lämna mig ensam
när jag vänder mig om

1006. ... & drömmarna

Dom sitter på uteserveringar med espresso i sina händer och citerar Scott Fitzgerald.
Benen i kors och feta cigarrer i mungiporna.

När längtan i sig blir för stor och man söker efter någonting att söka efter. Söker i sin hjärna, dag ut och natt ut. Vem är det där? Vem är det där? Och man försöker spela liten och svag och tänker att om någon ser mig nu, så borde någon fråga hur man mår. Istället tystnad.

Och jag undrar vad dom kommer säga om mig när jag har stuckit härifrån. Inte för att jag kommer att sticka härifrån. Men den här tystnaden, den drar mig neråt för varje andetag. Den håller mig isär, drar och sliter; hoppar in i huvudet för varje sak man ser, folket som sprang; dom har sprungit härifrån, kvar finns bara alla dom jag inte litade på och drömmarna. Alla dom som inte trodde på mig och dom som trodde, att kanske; men nej.

Stod i duschen idag och för första gången blev jag helt säker på att jag aldrig skulle bli någonting. Skrubbade håret med schampoo, vred upp värmen, och lät vattnet syna mig. Jag har inget synligt kvar. För första gången blev jag säker på att även den sämsta nöjesskribenten i en lokaltidning, någonstans, skulle kunna uttrycka sig bättre än mig.

Och jag drömmer verkligen om en tid, när författare och poeter inte beskådas efter vad de skrivit, utan för hur de har levt; men drömmarna hänger ihop med vetskapen om att den tiden aldrig kommer komma, är här, har kommit, och stuckit sin väg, och den bittra verkligheten; jag ser genom mitt fönster ut över gården; med grå dimma och imma från en andedräkt som säger; du kan ta mig nu, du kan ta mig nu, och släppa ut mig på utsidan; så tar jag kort på växterna, byggnaderna, som påminner om mig.

I värsta fall.
I värsta fall.

1005. Fabio Capello & kärleken

Ur allt det där, det primitiva.
En mäktig bild.
En bild om makt och attityd.
En bild om mod.
Och mänskliga relationer.
Capello är lejonet.
Pesotto kommer dit och ska säga emot.
När Capello öppnar käften och vrålar.
Blicken tynar bort och Pesotto blir ett barn igen.
Den ena armen rakt utsträckt.
Att se livets storhet i dom små rörelserna.
Är det inte så.
Att identiteten bara är vår relation till andra människor.
Dom vi tror älskar oss.
Och dom vi älskar.
Allt det andra är ingenting.
Och Capello står där.
Hur dom är.
Är det inte så.
Jag tror det är så.
Som ett sytråd till sitt nålsöga.
Måste vi pricka in vår kärlek i andras hål.
Och kalla det för identitet.
Står jag med kameler under båda armarna & gratiskondomer i bakfickan.
Frågar; får jag vara med.
Får jag vara med.
Eller ska vi bli med barn.
Och jag är uppe ibland.
Och jag är nere ibland.
Men när jag är mittimellan är jag bara som alla andra.

1004. Bordshockey

Dagar av ingenting.
Beach Boys - I'm waiting for the day

Jag måste tro på någonting.
Apatin dödar mig långsamt och konstnärens största uppgift är att få alla andra att tro att någonting stort händer.
Någonting som inte går att passa in i.
På nyheterna sitter människor med blonda hår och snackar om bilder med Muhammad på.
Jag har egentligen bara en invändning mot bilderna.
Mot allt det där.
Om en religion har så dålig distans till vad som står i böckerna som skrevs för 2000 år sedan. Hur ska dom då kunna anpassa sig till dagens samhälle?
Vad är dagens samhälle?
Ett fritt samhälle.
Om det står att man inte får avbilda profeten Mohammad, står på nästa sida att homosexualitet är syndigt.
Hade vi läst bibeln lika ordagrant.
Had vi inte levt som vi levde idag.

Nu ska jag spela bordshockey.

Vet inte.
Jag ska sluta skriva så mycket.
Sluta svamla.
Och börja läsa böcker.
Plöja böcker i mängder.
Jag läser nästan 10 böcker på samma gång.
Det är mitt liv.
Samtidigt måste jag läsa facklitteratur.
Så jag läser facklitteratur.
Och hoppas på att någonting ska ta eld.

Apatin dödar mig nästan.
Långsamt, långsamt, faller jag ner.
Om jag bara kunde läsa Strindberg och älska det.
Som jag älskat det förut.
Nu är alla ord som främlingar för mig.
Som en annan mans armé.
Ord som stapplar, och ramlar över varandra.
Ord utan mening.
Jag vill älska, men har inte kraften än.
Jag måste tvinga mig på något sätt.
Tvinga mig att älska.
Och hata mig själv för det.

Hata, kärlek.
Ångest, glädje.
Rädsla, skräck.
Vad som helst förutom apati.

Hade en fruktansvärd dröm idag.
Var på ett krigsfält och blev avsläppt mitt i skottlinjen.
Hoppade ner i en skyttegrav och började döda människor.
Till slut klättrade jag upp och flydde därifrån.
På vägen mötte jag mamma som sa att hon var på väg dit.
Jag sa; NEJ; det är krig!
Men hon bara fortsatte att gå.

Mina drömmar är så verkliga.
Som att verkligheten, den jag vaknar upp till, i själva verket är en fantasi.
Och friheten är ett fängelse där vi tömmer våra hjärnor i sökandet efter något att fylla dom med. Einstein satt i TV:n häromdagen och sa att vetenskapsmän måste frigöra sig från sina känslor; förtränga dom; döda dom.
Men hur?
Genom att tänka att dom inte finns.
Låtsas.
Kunde inte låta bli att tänka på poeterna.
Är det inte likadant?
De måste frigöra sig från tänkarna.
Genom att tänka att tankarna inte finns.
Det går inte.
Genom att känna någonting som är så oändligt, skenbart, tilldragande, krävande, så att inga tankar kommer dit. Är där, men inte syns. Inte märks.
Vart ska vi då gå?
Till ändplatserna. Till återvändsgränder och mörkret. Till döden och kärleken. Till döden och kärleken. Det är bara det. Kärleken till döden är livet. Döden i kärleken är hatet. Och så har vi allt samlat. Det gäller bara att uttrycka det.

Jag ska spela bordshockey nu.

1003. Story of a writer

1002. A bike

...but I like her.

1001. True love will find us in the end

1000. TUSEN!

Tusen texter.
Kärlek och hat.
Jag tänkte skrivit något bra här.
Något jävligt sant och jävligt ärligt.
Jag tänkte att den 1000:e texten skulle bli en bra text.
Men jag har ingen aning om vad jag ska skriva.
Jag kanske slutar imon.
Det är en jävla cirkus som dragit igång.
Snart kanske jag tappar greppet.
Eller så lever jag kvar.
Gråter för barnen som kommit dit för att skratta.
Skrattar åt dom som gråter.
Gtåtit ibland.
Skrattat ibland.

Tack för alla kommentarer och mail.
Ibland är dom fyllda av vrede och hat.
Ibland säger dom att jag är värdelös.
Att jag borde lägga av.
Att jag inte borde skriva om mig själv.
Att jag är kass.
Hur kass jag är.
Jag kommer aldrig att lyssna på er.

Ibland drömmer jag att jag är ensam på scenen.
Och alla sitter ner.
Välklädda, uppklädda, tysta.
Jag vet inte vad jag gör där.
Jag vet bara att jag är där.
Sen börjar folkat bua och kasta saker och dom säger;
sjung.
Vi har betalat för dig.
Så jag går fram till mikrofonen.
Men säger ingenting.
Och för första gången hörs tystnaden.

Ibland drömmer jag om Havanna.
En stad full av tobak och rom.
Ibland drömmer jag om döden.
Att jag faller, faller, faller, ner.
I tusentals år.
En gång drömde jag om Dr. Phil.
Jag drömmer ofta om sånt som inte betyder någonting.

Sen skriver jag om det.
1000 gånger.
1000 gånger om.
1000 inlägg om ingenting.

999. Pojkarna på tandemcykel

'Cause the only people for me are the mad ones,
och på fjärde våningen står en tant med blommigt förkläde och skriker;
HALLÅ, HALLÅ, SER NI MIG?
Jag önskar att jag inte såg, men svarar bara nej.
Och två pojkar på tandemcykel slänger ut flyers om kriget i Irak.
UPP TILL KAMP, UPP TILL KAMP.
Jag önskar att jag inte såg, men dom ser att jag tittar och säger,
HEJ!

Om jag skulle välja att inte välja att leva dagarna jag lever nu,
hade jag sagt nej.
Nej, nej, nej.
Utan att ens tänka först.
Tankarna är bara ett verktyg för att styra känslor med.
Det borde vara tvärtom.
Och man behöver en talang för att må dåligt, man behöver ett hjärta fullt av kärlek för att mörda någon.
Men för att dö framför spegelbilden?
Behöver man en passion och bara för att man inte vill leva betyder det inte att man vill dö och om det handlar nästan hälften av all poplyrik.
Sökandet efter passionen, som till slut blir mer passionerad en pasionen i sig och ibland trampar folket över.
Som Ian Curtis.
Moz sjöng om det, en gång;

"And if a double-decker bus crushed into us
To die by your side It's such a hevently way to die
And if a ten-ton truck kills the both of us
To die by your side
Well the pleasure and the priviledge it's mine"

Och jag kan säga som Kafka och mig.
Det går att blanda in sig själv bland hjältarna.
Dom är aldrig några gudar. Dom är aldrig några gudar.
Folk verkar se sina hjältar som gudar.
Som att dom kom från en annan planet.
Jag ser dom som människor, som de sköraste av alla människor.
Som de sårbaraste.
Ömtåligaste.
Som de som lyckas uttrycka känslor med blicken och sen kolla på folket som tittar på dom som om det var meningen; vad gör ni här; DET ÄR INTE MITT FEL.
Sen titta i sin egen spegelbild.
Som om dom ser någonting, som aldrig funnits där förut.
Om att söka.
När jag skriver om Kafka som en kompis, skriver jag lika mycket om alla ensamma pojkar och flickor som vandrar tårögda över skolgården och gömmer sig bakom husknutarna för att inte bli skrattade åt; med Belle & Sebastian i hörlurarna och räck inte upp handen för någon kan säga hur fel du har.
Jag skulle kunna skriva Kalle Ståhl i 8 F på Skärsholmsskolan.
Men ni hade inte vetat vem det var.

Ni vet inte vem jag är och undrar varför jag skriver alla texter om mig själv. Mail som mailas och kommentarer, DSC-trådar som fylls och mail som säger; vad håller du på med. Jag har retat upp ett jävla råttbo.
Varför skriver jag alla texter om mig själv?
Haha.
Finns det någon enda människa som har skrivit poesi om någon annan.
Skönlitteratur om någon annan.
När Kafka skrev om Josef K så var det inte en främling på stan.
Det var kanske fiktion, men en fiktion av känslor och stämningar som han insärjt sig i, som senare skulle följa med hans dagböcksanteckningar som brännande tentakler och i viss mån bli hans död.
Finns det någon som sa till Kafka att han borde skriva historier med lyckliga slut; det fanns säkert såna som sa det, också.
Och Kafka skrev om det i sin dagbok en gång, han skrev;

"The books we need are the kind that act upon us like a misfortune, that make us suffer like the death of someone we love more than ourselves, that make us feel as though we were on the edge of suicide, or lost in a forest remote from all human habitation - a book should serve as the axe for the frozen sea within us."

Det är nog sant och jag önskar att jag aldrig läste det.
Att jag aldrig lärde mig läsa någonting.
Aldrig förstod vem som stod i min spegelbild.
Det är nog sant och jag säger
"TRYCK FLYERS OM MIG! HALLÅ? DET ÄR KRIG INUTI, ÄR DET INGEN SOM SER? TRYCK FLYERS OM MIG! DET ÄR PÅ RIKTIGT NU!"
Jag säger det till pojkarna på tandemcykel när dom cyklar därifrån.
Jag säger det och dom cyklar därifrån.