1518. Ett ar

6 mars

Den enda skillnaden mellan drömmar och verklighet är att i verkligheten har vi ett tidsbegrepp, som gör det möjligt att fly därifrån, fantisera och drömmas oss bort. Liksom en tavla med ramar stänger in sina penseldrag så är en tavla utan ramar inte ens tavla, eftersom tavlan i sig är de instängda penseldragens instängdhet. Man måste ha någonting att fly ifrån och vi har tiden som håller oss instängda, så att verkligheten är ett tillstånd där vi fantiserar och drömmarna är ett tillstånd där vi inte fantiserar. Låter inte det motsägelsefullt?


7 mars

Det finns två olika sorters trygghet. Den ena tryggheten som går ut på att göra sin omvärld så intakt och säker som möjligt, så att riskerna minimeras för den att falla isär. Den andra tryggheten bygger på att omvärlden någon gång faller sönder och lämnar en ensam kvar, och att man om så skulle ske fortfarande skulle vara trygg med situationen. De båda världarna som målas upp konfronterar varandra och gör det omöjligt att leva ett rakt igenom tryggt liv. Så jag försöker slå sönder min omvärld för att få reda på att jag verkligen klarar mig själv, göra osäkerheten till min trygghet, infernot till mitt hem, så att nästa gång när någon försöker slå sönder min omvärld, jag inte längre oroas över hur det ska gå och inte ens behöver slå ett slag tillbaka. Den tryggheten är även friheten, för oss kuvar de aldrig. Dom kuvar aldrig oss.


8 mars

Sitter med huvudet vilande mot händerna. Med all sin tyngd, med alla tankars tyngd. Hakan tryckt mot handflatorna så att de sitter kvar när jag reser mig upp. Händerna domnar bort och hakan värker. Ändå ber jag händerna att sitta kvar, för om jag skulle falla nu, så skulle jag falla med huvudet först.


9 mars

Blek, undernärd, närmast ranglig hasar jag mig fram. Apatisk, utan ens den minsta antydan till en min, lämnar jag alla som kommit dit för att träffa mig. Utan att säga någonting. Hur jag ska leva mitt liv är också en fråga om hur jag ska lämna det. Läppar torra och ögonlocken fallande ner över ögonen som stenar mot havets botten. Dom tittar på mig med en moders omsorgsfulla blick, och hos dom ser jag mitt eget tillstånd. Hur de erbjuder mig sina hjälpande händer och öppna famnar, och ståtliga axlar, och brustna hjärtan, hur de erbjuder mig allt men hur jag är för svag för att ens säga 'nej tack'. I deras sorgsna blickar, uppgivna och förtvivlade, ser jag hur liten jag är. Hur förlorad jag är, och så till den grad förlorad att jag på allvar börjar oroa mig för mitt eget tillstånd.


10 mars

Drömde att jag låg och somnade och att jag precis innan jag somnade i drömmen fick en idé som jag visste skulle förändra mitt liv. Min kropp värmdes upp och huden knottrades och jag rös, som om jag stod framför ett lotterihjul och vann den högsta vinsten. När jag somnade i drömmen glömde jag av denna idé och började i den nya drömmen åter att leta efter den, utan att hitta någonting. När jag vaknade upp i drömmen så var hela mitt liv i spillror och min kropp var blek och stelfrusen.


11 mars

En flicka på dagis målade ett flickansikte på ett papper. Jag kom in i rummet, tittade på teckningen, och frågade om det var ett självporträtt. Hon svarade: 'nej jag är snyggare!'. Jag tänkte direkt på hur kaxigt det lät och vände mig bort, men innan jag hann vända mig helt om sa en flicka på andra sidan, 'så säger hon bara, hon tycker att hon målar jättefult, men det gör hon inte'. Direkt gick det upp för mig hur inkörda vi som vuxna är i utseendefixeringen.


12 mars

All mänsklig kraft härstammar ur kvinnans vagina. Vi är alla skapade med samma kraft och av samma styrka som egentligen är viljan, driften, att en gång, någonstans, få återse vår urmoders vagina. För kuken och fittan är allt annat än deras egna spegelbilder, främlingar. Vad som händer från snopp till kuk och från kisse till fitta vet ingen. Men bara det faktum att vi en gång, någon gång på vägen där emellan, vaknar upp med drömmen om vår urmoders vagina fortfarande i tanken och sen inte släpper den, bevisar att vi alla är slavar och slavar under en främmande makt som piskar oss och hetsar oss till att föröka oss. I detta spel har kuken rollen som pådrivaren, just därför att kuken är ett vapen, en batong, mer än vad fittan är ett vapen. Denna roll gör männen till fångar under sin sexuella drift. Ensamma och förvirrade. Vi kan inte se klart. Det enda vi ser är kvinnors vaginor. Kuken är en sjukdom som får männen att famla i blindo. Kuken är ond.


13 mars

Ni kan förakta mig och sen bara gå därifrån. Jag föraktar mig men måste stanna kvar. Har det någonsin varit så orättvist?


14 mars

Om någon, någon gång, skulle fråga hur jag mådde så skulle jag svara att jag gick på en smal stig med stup på vardera sidan. Och att jag där mötte alla som jag älskat, och de som älskat mig, och inte bara det att dom såg helt apatiska ut, när dom stirrade på mig, tvärt utan känslor, eller uttryck; så varefter jag mötte dom var dom tvungna att ta ett steg åt sidan för att jag skulle komma förbi. Och så försvann dom alla ut för stupet, en efter en, utan att jag såg dom igen. Jag vågade snart inte möta någon igen och jag skulle svara på frågan att jag mådde därefter.


15 mars

Jag går under lyktstolpar i stan och undrar vad som skiljer dom från mig. Dom får regnet att stråla och förvandlar människor till skuggor. Jag får mina drömmar att stråla och förvandlar mig själv till en skugga.


16 mars

Men människor ser ofta upp till den som ser ner på dom.


17 mars

Allt jag lärt mig har jag lärt mig genom en jävla smäll som fått mig att önska att jag aldrig ens blivit född men som samtidigt fått mig att inse att jag verkligen lever.


18 mars

Jag vaknade upp och trodde att Robin Hood satt bredvid mig. Men jag såg ingenting och jag undrade om det var för att Robin Hood inte fanns eller för att jag inte finns.


19 mars

Men jag kan inte släppa en enda sekund tanken på att hon faktiskt älskade mig och att jag förbrukade det. Kan hon inte bara drömma en dröm om mig, där allt är bra, och vakna upp morgonen efter och undra vart jag är. Bara ensamheten, av att ha blivit övergiven, bara den ensamheten som inte går att ta sig ur på egen hand; bara den ensamheten kan verkligen döda folk. Jag är ensam i kväll, jag kommer vara ensam i mon; vakna ensam i min säng och vandra ensam därifrån. Bara den ensamheten, att gå lägga sig ensam och sova för en morgondag lika ensam som den i dag, bara den ensamheten kan få folk att drömma om att inte vilja vakna igen.

Någon vände oss bara åt olika håll och spärrade våra ögonen rakt fram, i olika riktningar så att vi följde, varsamt, det vi såg. Men kvällen då våra blickar möttes kommer att stanna hos mig än, förfölja mig och kanske hjälpa till att begrava mig den dagen då jag begravs. Och kvällen då du tog min hand och förde den mot ditt bröst så att snart hela jag låg fäst mot din famn, kommer att vara i mina drömmar hela vägen dit.


20 mars

Ristar in mina ord på stammar till redan döda träd. Så att jag till slut tror, och tror mig veta, att det jag lämnade redan sedan länge hade lämnat mig. Att det som brann upp bara var aska från en annan eld.


21 mars

Jag kan inte låta bli att känna viss ilska mot mina föräldrar för att de födde mig till den smärtan och det lidandet som livet innebär. Samtidigt, en skam över att det faktum att det enda dom ville ha var ett glatt och lyckligt barn, och skuldkänslorna för att jag inte uppfyllde det. Däremellan dras jag.


22 mars

Ikväll ska jag lägga mig i sängen som om jag aldrig någonsin kommer därifrån, aldrig kommer att kunna resa mig igen, aldrig kommer kunna stå. Och jag ska lägga mina käraste ägodelar, dom bästa böckerna, under huvudet som kuddar. Så att hjärnan smälter ihop med orden och sen om hundra år, så att man inte kommer kunna urskilja varifrån orden kom. Om böckerna var en del av min hjärna eller om min hjärna var en del av böckerna.


23 mars

Vid matbordet på ett dagis. Den ena pojken, Olle, till en annan pojke, Max:
- Du är bossen, du kan riva ett höghus med lillfingrarna, du har två yxor på ryggen, du kan slåss så att träd går sönder.

Fem minuter senare springer Olle fram till läraren,
- Max slog mig.
- Max du får inte leka så hårt.
- Det är ingen lek.


24 mars

Tittade ut genom fönstret på han som klippte gräsmattan. Ingenting hände. När han hade klippt klart gräset åkte han därifrån och mötte några skolbarn på väg hem från skolan. Skolbarnen ställde sig bredvid och tittade på gräsklipparen när den åkte förbi, förundrade. Gräsklipparen försvann bortåt och skolbarnen gick vidare.


25 mars

Att vara kär är att vara liten. Att vara liten är att inte veta vad kärlek är.


26 mars

Hundra år av självrannsakan, sen hundra år av sorg.


27 mars

Vi är alla psykopater. Vi är alla idioter. Sjuka människor. Djur. Det som gör oss olika är våra olika förmågor att hålla tillbaka jaget inom oss. Dom vi är. Hur väl vi kan tygla jaget och hur bra vi kan dölja det inför andra, det är så vi uppfattas och därför vilka vi är. Vi är dom vi uppfattas som, eller snarare dom vi tror att andra uppfattar oss som. Jag vill gärna tro att det bara är viljor, att allt är viljor. Men jag tror inte ens att människan har en egen vilja. Men bara ett jag, därinne, som vill ut, och som då och då, i olika omfattningar kommer till tals. Idioterna är dom vilkas jag får fritt spelrum.


28 mars

Orden är projektiler som jag kastar i väg, besinningslöst och utan sikte. Bara för syns skull och för att jag inte har något bättre för mig. Ibland träffar dom någonting och får en betydelse just för det ögonblicket. I alla andra ögonblick är de bara projektiler som missar sina mål.


29 mars

Jag skriver inte för att förklara någonting. Det finns ingenting att förklara, eller försöka förstå. Jag får ibland bara lust för att skrika att dom enda som inte förstår är dom som försöker förstå, men när jag andas in och dämmer upp stämbanden går det upp för mig att sånt där bara faller tillbaka på mig själv.


30 mars

Såna som vill förändra världen vill ofta bara förändra sin spegelbild.


31 mars

Jag har pennan i min hand och jag har lärt mig att handskas med den. Som en vän, fiende, eller nära släkting. Men också som en spegelbild. Den ligger i min hand och jag håller om den, som skaftet på en kniv och jag kan se på den utifrån alla skeenden, men det är bara som fiende jag kan få den att skriva någonting, just därför att den då också är min spegelbild.


1 april

För dom som inte vet att något döljer sig på baksidan, är en mur ingen mur och man kan se samma stjärnor tindra genom fängelsegallret i en cell som på en öppen äng.


2 april

Vad kallas nätterna när man sitter i sängen med händerna tryckta mot tinningen, ögonen spända ner mot marken, ryggen böjd och fötterna pekandes åt samma håll, till att känna, den bittra insikten om att allt man gjort, allt man rört vid, varenda ord och varenda dröm man skrivit om, inte på något sätt berättar vem man är. Och långsamt, långsamt, låter man händerna förlora sitt grepp om huvudet, ögonlocken falla ner och huvudet, med hela sin tyngd, begravas i handflatorna. Som man, i ett slöseri med tid, suttit natt ut, natt in och väntat på de tindrande stjärnorna att falla ner från himmelen, på monster att storma ut och anfalla från garderoben och på väggarna att falla in till blotta vad som dolt sig på andra sidan, så att man nästa gång man greppar pennan har någonting att skriva om. Men just då och just den natten, och det är alltid en natt, inser att väntandet har varit endast ett slöseri med tid. Ingenting händer och i uppgivenheten och hopplösheten begravs huvudet allt djupare i händerna, likt ett sista desperat försök, en sista ansträngning och i ett sista hopp; låta pennan greppa handen till att i alla fall skriva om det. Om ingenting finns att skriva om, så skriv om det.

Kanske är det känslan av att bara misslyckandena, egentligen, beskriver vem man är och att i alla anteckningar, utspridda på golvet, ligger sanningen, livet, minnena och drömmarna som ingenting annat än frånvaron av ord, oförmågan att skildra tomheten, likt varje poet någon gång erfar; omöjligheten i att härma tystnaden, utan att själv bryta den, övervinna den och begrava den i ett skri som knappast gör det möjligt för någon annan att förstå vad han pratar om. Innanför hjärnbalkarna brottas tankarna med varandra och ursinnigt försöker han sära på dom, dra isär dom till att plocka ut dom och skåda dom om det så krävs att hela hjärnan sprängs i tusen bitar, men hellre spränga hjärnan i tusen bitar än att låta tankarna brottas kvar. Det är därför han sitter kvar, det är därför han sitter där, den natten och det är han också helt på det klara med, liksom att det är den oändliga raden av misslyckanden som driver honom framåt och att han efter ett tag blivit så fäst vid misslyckandena att han inte längre kan dra en tydlig linje mellan vem han är och vem han misslyckas med att skildra, alltså, vem han är och vem som är upphovsmannen till hans misslyckanden, och hur, allteftersom tiden förflyter i sin stilla gång, drivkraften i sig blir det som driver honom och med det, han i kampen med sina misslyckanden också måste kämpa mot rädslan för att en gång lyckas. Så att det enda som återstår för honom är att skildra misslyckandet, och dessutom misslyckas även med det.

I samma ständiga feber. I samma outhärdliga feber. En feber som på alla sätt är oundviklig, och på lika villkor, omöjlig att komma ifrån, just därför att febern, smärtan, sjukdomen, förfallet, blivit ett beroende, och ett beroende för sakens skull, för alla ords skull: att ha någonting att skriva om. Hans syfte med skrivandet, heller inget annat än att slå mig fri från denna feber; kunna lägga mig på kvällen och veta att han åstadkommit något som i all sin prakt överröstar hans overkligaste drömmar och vildaste fantasier om att i framtiden kunna skriva något lika bra igen, så att han kan lägga sig i sin säng, tom på drömmar och därför fri. Därför frisk och därför redo att börja leva igen. Samtidigt, hur det aldrig kommer bli så, hur han endast kommer att lyckas avbilda mig själv i anteckningarna som inte berättar någonting, i frånvaron av orden vilka han försöker fånga, och hur han i själva verket är just den frånvaron, just den tomheten och just det misslyckandet, och i sina försök att skildra tystnaden bryter upp i ett skri, ett tystnadens skri varefter det går upp på honom att han är dömd till att leva och dömd, genom livet, att låta mitt levebröd bli hans död. Till att dö med smuts mellan tårna, bläck på fingrarna och aska på läpparna. Likt en stridande soldat på slagfältet seglar ner från hästen han rider, till att släppa tyglarna, falla ner i gruset för att långsamt, långsamt se hästen springa därifrån.