1532. Ett år

18 juli

Jag borde betala räkningarna säger tanten i telefonen. 'Du borde betala räkningarna' säger hon. Jag säger ingenting. Jag andas djupt. Jag flåsar. Sen stönar jag. Hon undrar vad jag håller på med och säger ännu en gång: 'du borde betala räkningarna'. Den här gången med en mer bestämd röst. Jag säger ingenting. Jag bara flåsar. Sen lägger hon på och på något sätt känns det som att jag vann. För dom sista pengarna köper jag en flaska vin och en stor kebabtallrik som jag länge väntat på att få köpa men som jag aldrig tidigare ansett ha råd att köpa. Det är bara en hundring kvar nu och jag ger mig själv friheten att köpa kebaben för att jag ändå skulle ha någonting bättre att spendera pengarna på. Jag tänker på allting jag gjort och alla läxor jag har gjort och alla flickor jag älskat och jag tänker på alla flickor som inte älskat mig och jag undrar om det var meningen att det skulle bli så här. Sen tänker jag inte mer på det. Jag käkar upp kebaben och klunkar i mig vinet och bestämmer mig för att strunta i världen. Jag ska strunta i allt som struntar i mig. Jag har tagit tillräckligt mycket skit. Jag ska stöna åt tanterna som ringer och låta stönandet bli min revansch på samhället. Jag tänker att jag lika gärna kan dö. Sen går jag hemåt. Halvfull men ändå nykter nog att gå rakt, inbillar jag mig. Men jag vinglar väl, enligt dom. Enligt alla andra. Jag skiter i dom. 'Jag skiter i er' skriker jag. Det är ingen som lyssnar ändå. Jag smyger runt knuten för att se om några personer från kronofogden står där. Det gör dom inte. Det står ingen där och jag hasar mig fram. Fifflar lite med nyckeln innan jag får in den i låset och vrider om. Låser efter mig. Dom fick mig inte idag heller, tänker jag, dom jävlarna. Jag sveper det sista vinet och drar ut telefonsladden ur jacket. Den dagen då kronofogden knackar på dörren är jag redan långt härifrån. Jag lovar mig själv det. Det är min kamp mot världen och jag tänker inte förlora. Jag tänker låta dom förlora mig först.


19 juli

Ensamheten som det innebär att sitta vaken klockan åtta på morgonen och genom väggarna höra hur grannarna går upp och gör i ordning sig, för en ny dag. Som om jag i själva verket inte deltar i livet, som jag inte är en del av det. Men hur, ändå, livet äger mig och pinar mig och är det enda jag har. I sängen ligger lakanen och örngottet upptryckta mot väggen. Sängen skrämmer mig. Det slutar alltid likadant. Det slutar med att jag somnar när jag minst anar det. Oförberedd för drömmarna, naken och oförmögen att stå emot drömmarna. Jag somnar till att vakna upp utan att veta vart jag är. Än värre, utan att veta om jag verkligen vaknar eller om jag fortfarande drömmer och inser bara att jag varit vaken då jag följande morgon somnar in igen och inser endast att jag är vaken i ögonblicket när jag redan ligger så intryckt under insomnandets vålnad att jag omöjligen kan resa mig upp och gå därifrån. Jag inser det för sent. Fast i dess grepp och så underkastad insomnandets makt, att jag på håll kan se drömmarna närma sig och just i insikten av att drömmarna inte ännu hunnit fram vet jag med säkerhet att jag är vaken. Ögonblicket efter somnar jag och är fastkilad under drömmarna, tyglad i dess grepp, så maktlös och så långt borta, som ett ensam barn i fjärran land.


20 juli

Det är märkligt hur jag inte kan släppa K. trots att vi inte ens var lika och trots att jag inte alls var intresserad av att hamna i en relation med henne. Men just därför att hon några månader senare skickade ett brev och förklarade att det hade kunnat bli vi två men att det inte blev så och att hon nu har en annan pojkvän. Samtidigt vet jag att ett förhållande med henne hade grusat vår relation för all framtid och att jag i rädsla för det inte tillät mig att bli kär i henne. Jag hade säkert kunnat bli kär i henne. Men då hade jag varit tvungen att inbilla mig någonting som jag på håll, och som jag så väl, visste att hon inte var. Jag hade för det första tvingats förtränga det faktum att hon är nästan åtta år äldre än mig och intala mig själv att detta inte alls skulle innebära något problem. Men hur jag samtidigt vet att jag efter ett tag skulle ha kommit till insikt med åldersskillnaden och att jag efter den insikten skulle ha ställts inför två val: att stanna kvar och vänta in mitt öde, sittandes vid hennes dödsbädd och inväntandes ingenting annat än de åtta år av ensamhet som skulle infinna sig efter hennes bortgång. Jag såg allting framför mig. Hur jag som 80-årig gubbe skulle vara ensam och för gammal för att hitta någon ny och hur jag skulle förbanna mig själv för att jag en gång i ungdomen alls fick för mig att bli kär i någon som var åtta äldre jag själv. Eller så skulle jag lämna henne, tids nog, det var det andra valet. Jag skulle lämna henne på det mest barbariska av alla sätt: genom att packa väskorna en natt och tyst smyga mig därifrån, för att inte väcka henne och för att inte tvingas ställas till svars för varför jag redan packat väskorna och var i färd med att dra, för evigt, bort ur hennes liv och på denna fråga inte skulle kunna avlägga något svar annat än att säga att det berodde på att hon var äldre än mig. För vad är väl inte värre än att såras för sånt man inte har sig själv att klandra för? Jag såg också detta framför mig. Jag kunde se hennes tårar och hennes rynkor i pannan och hennes blick och i allt det där en sådan uppgivenhet som bara finns hos någon som just i ögonblicket har kommit till insikt om att hon har slösat bort en del av sitt liv till någon som ändå skulle dra därifrån. Jag ville inte såra henne. Det var det sista jag ville göra. Så jag gjorde ingenting och lät henne hitta en annan pojkvän. Hur snäll jag är. Hur omtänksam och hederlig jag är. Hur feg jag är. Hur fruktansvärt feg jag är.

Det är lustigt hur jag för varje tjej jag faller för ser problemen som det skulle innebära att fastna i ett förhållande med henne. Som om jag i själva verket, innerst inne, är rädd för att tappa kontrollen och är rädd för att bli så kär att alla mina drömmar viker av och tynat bort och faller ihop som korthus för att lämna plats åt kärleken. Och med kärleken, allt vad det innebär att vara fast och att inte, av ren impuls kunna packa väskan på kvällen för att följande morgon dra ut på nya äventyr. Inte för att det någonsin har hänt, men det har inte hänt för att jag aldrig har haft ett riktigt förhållande. Jag vet vad ett riktigt förhållande skulle göra med mig och endast tanken på att jag inte längre skulle ha friheten att en morgon bara dra iväg till främmande länder, hade gjort mig till den mest äventyrslystna och impulsiva person som finns. Det hade gjort mig till falskaste och mest egoistiska av alla människor. Det hade gjort mig till den vidrigaste av alla vidriga människor. Men samtidigt, hur modig jag skulle ansett mig själv vara. Hur fruktansvärt modig jag skulle ha ansett mig vara.


21 juli

Jag är ensam. Jag är slagen. Jag är inte ensam. Men jag är slagen. Jag är inte slagen men jag måste vara slagen. Varför skulle jag annars ens få för mig att jag är det? Jag är allting jag får för mig att vara. Jag får för mig allting på samma gång. Jag är allting. Därför är jag också slagen. Gud borde komma ner och tala om för alla andra hur galen jag är. Jag drömde om gud. Eller så var det satan. Han hade skrynkligt skinn och grått hår och stort skägg och han presenterade sig som gud. Det kan ha varit satan. Jag drömde att han talade om för mig att jag skulle gå till min familj och berätta hur galen jag är. Jag kan inte göra det. Dom hade inte förstått. Dom hade trott att jag skämtade. Dom hade trott att jag skämtade som publiken tror att clownen skämtar när han säger att det brinner och istället för att resa sig upp och springa därifrån så brinner dom upp till tonerna av sina egna skratt. Dom hade trott att jag skämtade. Jag vill inte låta min familj brinna upp till tonerna av sina egna skratt. Vad är väl inte värre än att möta döden med ett leende? Jag ska inte möta döden med ett leende. Jag ska möta döden med en bestämd blick och en stängd käft och jag ska inte låta döden få veta vem jag är. Jag ska möta döden med ett sträckt långfinger och jag ska säga till döden att mitt sträckta långfinger är storyn om mitt liv och jag ska bjuda döden på whiskey och gin och jag ska låta döden bli så full att han inte vet vad han heter. Inte heller vet vad jag heter och jag ska bli lika full som döden och i det tillståndet ska jag kalla döden för min bästa vän och vi ska bli kompisar och dansa på ängarna som bara älvorna kan. Men jag ska inte låta döden veta vem jag är.


22 juli

Den kvällen drack jag femton öl. Det var en morsa som satt i baren och just fått veta att hennes nyfödda barn hade gått bort. Så alla gav pengar till henne. Jag gav pengar till henne också. Jag gav några mynt och ljög att det var det enda jag hade kvar. Hon kollade på mig med misstänkt blick som om hon visste att jag ljög och som att hon ville informera mig om att hon visste det. Jag hånskrattade inombords. Jag tänkte säga att det inte alls var synd om henne och att hon nu inte behövde byta blöjor och se sin son växa upp till en varelse lika ful som hon själv och jag ville tala om för henne att hon nu inte behövde se honom dra hem sina första brudar, som på alla sätt, skulle ha varit minst lika ful som hon själv och jag kunde inte tänka mer på det. Tanken äcklade mig. Jag gav henne några mynt och hon grät och hon grät och beklagade sig. Sen bjöd hon hela laget runt, i rent ursinne. Jag blev så full så att jag nästan stupade och hon fortsatte att beklaga sig så att en herre i kostym, efter ett tag, gick fram till henne och gav henne en smäll på käften. Hon började gråta ännu mer och beklagade sig än högre och herren i kostym gav henne en smäll till. Sen gick han tillbaka till sin hörna och satt där ensam och nedstämd. Jag smög fram till baren och köpte mig en öl till och hoppades att hon inte skulle se att jag beställde en ny öl och därför hade ljugit för henne om att jag inte hade mer än några mynt i fickan. Hon såg mig inte. Hon satt och grät och beklagade sig och jag satte mig i mitt hörn. Nedstämd, men full. Uppgiven och ensam och övergiven och utanför. Men i alla fall full. Sen traskade jag hemåt och på vägen hem berättade jag för alla jag mötte att jag hade druckit femton öl. Dom tittade förskräckt på mig och jag sa: 'nej jag ska inte våldta er'. Sen tittade dom bort, än mer förskräckta och tog några raska steg därifrån. 'Jag har druckit femton öl', sluddrade jag och gick vidare ner för gatan, 'det måste vara något slags rekord'. Jag hoppades dom hörde mig. Jag hoppades dom hörde hur bra jag var. Det var kvällen när jag femton öl. Jag lade mig raklång över sängen utan att ens orka ta av mig kläderna först. Det var kvällen när jag drack femton öl och det var kvällen när en morsa hade förlorat sitt nyfödda barn och jag brydde mig inte ens. Vilken befrielse att vara full. Vilken gudomlig gåva till folket att vara full. Jag ska alltid vara full. Det är min enda frihet. Det är det enda som får mig att förtränga vem jag är. Det är det enda som får mig att förtränga att jag över huvud taget är, men som samtidigt får mig att agera som om jag ägde hela världen och verkligen menade det. Så skrattade jag innan jag somnade. Inte ens rädd för drömmarna. Jag ska alltid vara full, det var det sista jag tänkte på innan jag somnade och jag lovade mig själv att så skulle bli fallet.


23 juli

Några medelålders män stod på perrongen och samtalade. 'Jag förstår hur du mår', sa den ena mannen till den andra, 'ingenting kan väl vara värre än att bli sviken av den man älskar'. Dom var klädda i mörka kappor. Den andra mannen pustade tungt och borrade händer djupt i sina fickor. Jag stod bredvid och tänkte att 'vad kan väl inte vara bättre än att bli förråd av den man älskar'. Då kan man skriva en bok om det. Jag vill skriva en bok men jag har fortfarande ingenting att skriva om. Att skriva om att inte ha någonting att skriva om tråkar ut mig. Jag kunde skriva om männen på perrongen, men det hade blivit den mest tafatta och grådaskiga av alla böcker som skrivits. Jag vill inte skriva en tafatt och grådaskig bok. Det hade kanske fått folk att älska mig. Tänk att bli älskad av folk som man inte älskar själv, av folk som man i själva verket hatar. Vilken tragedi. Tänk om någon som jag älskade hade svikit mig. Jag hade kunnat skriva en hel roman då. Det är bara dom som jag hatar som sviker mig. Dom sviker mig när dom säger att dom älskar mig och jag vet att dom älskar mig som samariten älskar sin fiende. Jag hatar dom inte ens. Jag föraktar dom inte ens. Dom är som främlingar och jag känner mig bara obekväm och förolämpad när dom säger att dom älskar mig. Ingenting tråkar ut mig mer än folk som jag inte ens anser känna, säger att dom älskar mig. Dom ljuger och jag ser det i deras ögon. Jag älskar ingen. Jag måste älska någon och sen försöka påtvinga ett svek. Då hade jag haft någonting att skriva om. Jag måste älska någon. Men jag vet inte hur man gör. Hur älskar man någon? Jag är fast och dränkt och översköljd och nedsänkt i en apati som inte tar mig någonstans. Som inte tar mig längre än till spegelbilden och som väl i spegelbilden bara ställer sig på andra sidan spegeln till att visa vem jag är. Jag kan inte älska någon. Det enda jag kan älska och det enda som är inom räckhåll för kärleken är apatin. Men hur ska man älska apatin utan att bli en del av den? Hur ska man älska utan att vara en del av det man älskar? Hur ska jag älska mig själv?


24 juli

Hur typiskt att sakerna man kan tänkas dö för också är sakerna som får en att vilja leva kvar. Allting hade varit lättare annars. Jag hade kunnat peka ut den närmsta bron på kartan och med bestämda steg gått dit och med stolthet i blicken klättrat över räcket. Stolt över vad då? Stolt över att göra någonting jag står för! Stolt över att göra någonting som betyder någonting och som därför är meningsfullt! Stolt att göra någonting alls. Så kan man dö endast som levande och dö för att döden därför skulle bli meningsfull och hur denna meningsfullhet är det enda vi söker. Vi söker i döden en meningsfullhet. Vi vill vara meningsfulla och denna strävan efter meningsfullhet är viktigare än våra liv. Eller så dör vi döende: gamla och skrynkliga och tvingade till att inte leva mer. Eller så dör vi av åtrå. Som i den japanska filmen Tetsuo där kuken är en borrmaskin och hur kvinnan ändå inte kan hejda sig och lägga band för sin sexuella drift utan låter borrmaskinen borra henne inifrån och ut. Det är den enda scenen jag sett som skildrar ett sätt att dö på som inte inbegriper meningsfullhet. Så stark är den sexuella driften att om alla mäns kukar hade blivit borrmaskiner så hade också mänskligheten dött ut. Så stark är den sexuella driften och så meningslösa är våra liv, egentligen. Mänskligheten: vilket sorgligt påfund.


25 juli

Hur människor hänför sig till sakerna som inte är en del av dom själva och som inte säger någonting om vilka dom är. Som en anledning till att inte tänka och som ett sätt att stå för det. Som ett alibi till spegelbilden. Som fotbollsfans.


26 juli

Hur absurt det är att tänka att vi, enligt Darwins teori om arternas uppkomst, någon gång under evolutionen måste ha börjat drömma. Och sedan utifrån drömmarna ansett oss inneha en själ, eller förhåller det sig tvärtom? Drömmer även den mest primitiva av alla fiskar? Drömmer hunden? Drömmer apan? Och kan dom i så fall skilja på vad som är drömtillstånd och vaket tillstånd? Kanske är det så att alla levande varelser drömmer, men att endast människan är medveten om det. Och att denna dualism som det innebär att kastas in och ut i olika tillstånd, i olika världar, gör att vi anser oss ha en själ: någonting som är med oss och någonting som vi är oavsett i vilken värld vi än befinner oss. Så är själen det vi identifierar oss själva med och identitet är ingenting som uppkommer av att vara samma person på samma plats, hela tiden, men av att vara samma person på olika platser. Men är inte drömmarna bara ett tillstånd, ett sovande tillstånd, vari vi har vilat och stängt av den del av hjärnan där vi uppfattar verkligheten som verklig och att denna verklighet ingenting annat är än att ha kontroll och kunna styra över sina handlingar och vara medveten om det. Hur döden i så fall måste komma likt en dröm till oss och hur vi i denna drömmen, den sista drömmen, endast ser ett ljus som långsamt falnar bort. Då hjärnan släcks ner del efter del, så måste ljuset och mörkret vara det sista vi kan sägas vara medvetna om. Som även den mest primitiva fisken med den mest outvecklade av alla hjärnor, om den så inte är medveten om någonting, åtminstone är medveten om ljuset och mörkret.

Än mer absurt att tänka att den första människan som drömde och som sedan, genom en mutation, kunde urskilja drömtillståndet från det vakna tillståndet måste ha känt sig som den mest ensamma av alla människor och kanske inte det: kanske trodde han att alla andra också drömde och i sin vilja att tala om drömmarna för att på så sätt bekanta sig med det okända, så startade språket, med den första frasen: 'drömde du?' På vilken fråga ingen i hans omgivning kunde avlägga ett svar, än mindre förstå vad han pratade om. Men för att försöka förstå vad han pratade om och för att försöka urskilja intentionen med vad han sade, så började också dom andra människorna att tänka och utifrån detta tänkandet frammanades och utkristalliserades den mest grundläggande av alla mänskliga attribut: konsten att kunna drömma och konsten att kunna skilja drömtillståndet från vaket tillstånd.

Det mest absurda av allt, att denna mutation och att detta drömmande, enligt tesen om den starkes överlevnad, måste ha överlevt och visat sig vara överlägsen alla dom som inte drömde.


27 juli

Hur befängt att tro att det finns en gud där uppe som skulle bry sig om vårat öde och hur befängt att vi tillskriver oss själva sådant värde att vi tror att om en gud finns, som den fulländad gud vi syftar till när vi pratar om gud, så skulle han oroa sig över oss, ofullständiga varelser. Men om det ändå hade varit så att gud skapat oss till sina utsända, så hade han väl skapat oss till fulländade människor? Åtminstone hade han haft makten till att göra det, och att han ändå inte gjorde det måste tyda på någon slags illvilja som vi minst av allt förknippar med gud men snarare med satan och vars motiv med handlingen i så fall skulle kunna jämställas med satans då han sitter i helvetet och kör in brinnande pålar i nyfödda barns alla kroppsöppningar. Ondska! Kanske var det i själva verket djävulen som skapade oss och som presenterade sig som gud. För hade inte gud, om han hade skapat oss, i så fall skapat oss till små gudar som inte mot några andra varelser kunde åstadkomma något ont och som på intet sätt skulle betvivla sin skapares existens och därför inte heller sväva i det tvivel varur sådan ondska uppstår som omgärdar oss idag. Återigen, hur vi ens kunnat ge oss själva sådant värde att vi tror att det finns en fulländad och god gud däruppe som bryr sig om vad vi gör och vad som händer här nere på jorden, när det väl säger sig självt att om gud hade varit fulländad så skulle det inte spelat någon roll för honom vad som händer med ofullständiga varelser som människan och hade det ändå spelat någon roll och hade han alls brytt sig så hade han, med sin fulländning, kunnat rätta till alla problem och misstag som vi begår. Men det gör han inte. Gud är istället ett mänskligt påfund, likt ett redskap, som någon har skapat för att lättare styra sitt folk. Människorna lever sina liv, likt skolbarn lekandes på skolgården och hur som skolbarnen leker i rädsla för att lärarna kan se dom, så lever vi våra liv i rädsla för att någon ser oss. Någon som står över oss och någon som har makt att döma oss. Gud, med den godhet vi tillskriver honom, skulle inte döma oss. Han skulle inte skicka ner någon stackare i helvetet. En sådan handling är inte god. Det är ond. Gud är inte ond. Gud är god. Gud finns inte. Satan finns kanske.


28 juli

Jag träffade R. på stan, av en slump. Det slutade med att vi satte oss vid hamnen och drack kaffe. Han berättade om sin resa till New York, vilken han nyligen hade kommit hem ifrån. Jag frågade hur det hade varit och väntade mig inget annat svar än att han skulle säga att det hade varit underbart. Jag har aldrig hört någon som rest till New York och tyckt att det inte var underbart. Det måste vara underbart där, eller så är det alldeles förfärligt. Det finns en risk med metropoler som New York, sådan som den är, en 'drömmarnas stad', att det istället för att vara en plats för drömmare är en plats av människor som ansett sina drömmar vara uppfyllda och därför har drömt klart. Kanske är drömmarna att få komma till New York och kanske slutar drömmarna där. Han försökte förklara hur det var att komma dit och han ansträngde sig länge för att hitta rätt ord och efter ett tag beskrev han följande intryck, som jag fann mycket lustigt, främst för att det skulle kunna passa in som en beskrivning på hur jag känner mig framför spegeln varje gång jag ställer mig där: 'tänk dig New York. Hur många gånger har vi inte sett New York i filmer? Vi vet allting om New York! Och så kommer man dit och inser att det är precis så som har sett på filmerna, fast på riktig. Det är som att vara med i en film'.


29 juli

Gick några varv runt torget och drack en kaffe på en uteservering. På vägen hem köpte jag med mig en påse chips. Den största påsen chips jag sett. Ett halvt kilo potatischips. Jag gillar inte potatischips egentligen, men påsens storlek lockade mig. Väl hemma lade jag mig i sängen och åt chipsen liggandes ner. Smulorna for som dammet far på en grusväg, varma sensommardagar i augusti. Jag struntade i smulorna. Jag struntade i att smulorna regnade ner över lakanet. Jag stack ner näven i chipspåsen och åt och när jag tuggat klart fyllde jag näven på nytt. Det gav mig en känsla av misär och inte den misär man får av att ställa sig framför spegeln och betrakta rynkorna som blommat ut, utan den misär man får av att låta åtrån och njutningen och välbehaget inte sträcka sig längre än nästa näve chips. För varje näve jag fyllde med chips så visste jag samtidigt att chipsen snart skulle ta slut. Därför misären. Vad skulle jag göra då? Jag försökte att inte tänka på det. Tidigare hade jag bara åtrått mig åt saker vars källa aldrig skulle sina. Som orden: det skulle alltid finnas någonting att skriva om. Som tankarna: det skulle alltid finnas någonting att tänka på. Som framtiden och drömmarna: det skulle alltid finnas någonting att drömma om och framtiden är det sista som överger människan och den kan inte ens sägas överge människan utan det är människan som överger framtiden. För första gången åtrådde jag mig åt någonting som jag visste att jag genom åtrån skulle förbruka. Jag kände mig som alla andra miserabla människor som låg i sina sängar och åt chips hela dagarna och denna gemenskap som det innebar, att vara del i någonting annat än sin egen spegelbild (om ens det) och att vara en del i mängden av alla andra miserabla människor som låg i sina sängar och åt chips hela dagarna, gladde mig och skrämde mig på samma gång. Visserligen kände jag mig som alla andra men än mindre kände jag mig som mig själv. Hur dessa känslor alltid står i kontrast till varandra, likt varandras motvikter, så att jag med andra aldrig kan vara mig själv och när jag är mig själv aldrig kan vara som alla andra. Det får mig att tänka på en dialog jag såg att någon hade skrivit ner i sin dagbok:

- Jag är ensam
- Men du har mig!
- Du är ju också ensam

Det finns ingen 'ensamhetens gemenskap'. Det finns ingenting sånt. Det finns bara ensamhet och gemenskap och mellan dessa två motvikter lever vi våra liv. På samma sätt som man antingen är sig själv och ensam eller är som alla andra och i en gemenskap. Det finns inget mellanting. Antingen är man en del av någonting som inte är en del av sig själv eller så är man en del av sig själv, men inte en del av någonting annat. (Som den tomma mängden, så fungerar vi i gemenskapen: som en del av allting men inte en del i sig själv. Som singletonmängden, så fungerar vi i vår ensamhet: som en del av den mängd som endast har den delen som mängd.)


30 juli

Jag är en härskares förkrympta broder som säger 'hej broder älska mig' och när min broder ser mig säger han 'hej broder, jag ska stycka dig'.


31 juli

Jag är dansbandet på Titanics däck sjungandes 'I wanna be your dog' till folket i livbåtarna: letandes med blickarna: letandes som maskar efter pölar att svalka sig i: letandes efter någon eller någonting att knulla med. Jag är den polerade gråstenen i en juvelbutik. Jag är dom frusna aporna på Antarktis. Jag är av Gud utsänd till att förakta mig själv. Jag är av Gud utsänd till att svära och fördöma vem jag är och vad jag aldrig blev. Jag är korståg och vokalers färg. Jag är av Gud utsänd till att skratta framför spegeln. Jag är av Gud utsänd till att håna och förakta mitt liv. Jag är blod. Jag är slagsmål och knytnäveslag. Jag ritar självporträtt för att överleva och skulpterar gravstenar på fritiden. Jag är av satan utsänd till att förneka även den minsta flickan, blodig, svettig och naken, en lift hem till pappa och mamma igen. Dom är av Gud utsända till att hata mig. Dom är av Gud utsända till att hata mig för den jag är och för det jag blev.


1 augusti

Jag hade tänkt skriva idag. Jag hade tankarna, orden, rytmen och kraften. Böckerna vid sidan om. Drömmarna under. Rymden över och blodet pulserande, forsande genom venerna. Sen kom en liten unge och tog skrivmaskinen. Jag kunde inte skriva. Jag ville döda honom men uppträdde ändå lugnt och behärskat. Lugnet skrämde mig. Det var infernot jag ville skildra och jag vill skildra infernot som om jag är där, som om jag verkligen är där. Vem var den lilla ungen och vad gjorde han vid skrivmaskinen? Han satt och pillade på tangenterna och såg så oförskämt obesvärad ut. Han borde veta hut! Visste han inte att bredvid honom satt en människa vars hela liv passerade förbi framför ögonen? Visste han inte hur nära döden han var?


2 augusti

Nu sitter jag här igen: tafatt och matt. Jag väntar på att tempot kommer tillbaka. Jag väntar på vindarna att bära mig dit ungarna sitter i sina farföräldrars knän och svär. Jag väntar på någonting som betyder någonting som jag har väntat länge nog på en guide att komma hit och hålla min hand.


3 augusti

Att inte se nuet som sådant, som någonting likt en punkt varunder framtiden förpassas till dåtid, utan att se nuet som en korg hängandes under en luftballong i vilken dåtiden och framtiden upptar samma plats och fyller ballongen med luft och att se nuet likt kapseln hängandes under i vilken vi färdas och svävar över främmande länder. Att till exempel titta på ett gammalt fotografi och att se hur nuet är lika närvarande där som här och att se att nuet inte på något sätt är verkligare nu än då: det är bara ett annat nu. Som om nuet finns i oändligt många lager, staplade över varandra och hur vi färdas genom dessa lager likt pilen genom ett moln. Vi kommer aldrig i kontakt med det vi färdas genom, det syns endast på håll. Nuet finns också i minnena på vad som fanns igår och hur vi minns dessa minnen som vi tittar på gamla fotografier, inte genom att göra oss bekanta med det som fanns då och genom att föreställa oss vad vi såg då men genom att minnas vad vi mindes då och genom att minnas vilka förhoppningar om framtiden vi då hade, helt enkelt: genom att minnas den relation vilken vi hade till den nutidens dåtid och framtid. Vi minns genom att väcka minnenas nutid till liv, vi väcker minnenas nutid till liv genom att väcka den nutidens minnen och förhoppningar till liv. Aldrig kommer vi därför heller i kontakt med nuet, utan den nutid i vilket vi lever våra liv är en jakt efter minnen och en jakt efter förhoppningar liknande den jakt som katten bedriver för att fånga sin egen svans. Den kontakt vi har med nuet och den slags nutid som omgärdar oss är alltså i sig ingenting annat än en blandning av minnen och förhoppningar: av dåtid och framtid. Att se dåtidens nutid, likt fotografier över vad som fanns då är som att säga att den nutid vilken vi nu befinner oss i, endast består av vad som finns nu: hur fel det är! Nuet är en samling av minnen av dåtiden och förhoppningar om framtiden. Ändå återstår paradoxen att om vi färdas bakåt i tiden så skulle det innebära en resa in i framtiden. På denna paradox kan jag således endast finna en rimlig lösning, just den lösningen som jag häröver har skrivit ner, att dåtid och framtid upptar samma plats och att vad tiden egentligen är, är ingenting annat än ett sätt för oss att förutspå vart nuet är på väg. Som om den alls hade en riktning! Som om nuet alls fanns, annat än som en konstrast i vår föreställningsvärld, att kunna skilja det som är från det som inte längre är, eller det som är från det som inte ännu blivit.


4 augusti

Håret står åt olika håll. Jag går i motvind i stället för att kamma mig. En text om min barndom. En text om idag. Detta helvete och denna misär som jag bär med mig oavsett väder.


5 augusti

Om jag hade blivit lycklig hade jag hamnat i en värld där jag inte passar in. Samma sak med kärleken. Den enda värld där jag vet hur man ska leva i är den ensamma och olyckliga världen. Där har jag någonting att jaga och där kan jag intala mig att det inte kan bli mycket eländigare än vad det är. Där har jag ingenting att förlora och därför friheten. Kanske är det bara rädslan för apatin som driver mig och kanske är det rädslan för att efter hundra år av lycka slå ut med armarna och säga till mig själv: var det bara så här? Så säger jag: finns ens lyckan i en evighet och är inte lyckan bara ett sätt för oss att fördriva tiden på? Vad skulle i så fall ett sådant tidsfördriv tjäna till i en evighet och skulle vi inte i en evighet istället leva våra liv i leda och misär. Det lyckliga är det flyktiga, det förgörliga, det tillfälliga. Det olyckliga är det eviga och bestående. Jag lever i den ensamma och olyckliga världen därför att jag är rädd för att det jag gjort och det jag gör ska förgöras och försvinna och glömmas bort: jag lever som om jag ska komma att leva i en evighet, endast så får det jag gör någon mening. Dom lyckliga lever som om dom skulle dö imon, vilken fruktansvärd meningslöshet som måste prägla deras liv!


6 augusti

Tankar: i sig så obetydliga och veka att människan i stort kan leva utan dom, men samtidigt så dödligt farliga att dom, om man släpper dom fria och inte håller dom under uppsyn, kan förinta allting som man någonsin byggt upp. Jag har lekt med tankarna ett tag. Jag har lekt med tankarna som små barn leker med elden. Jag har lekt med brända barn och som brända barn söker sig till elden har jag lekt även med tanken på hur det hade varit att leva utan tankarna. Den rädsla jag hyser inför att tankarna totalt ska bränna upp mig är ingenting mot rädslan jag känner för att vakna upp en morgon, övergiven och befriad från tankarna, därför förpassad till kylan och därför förpassad till verkligheten: utan att ens äga förmågan att inse att verkligheten är verklig. Istället i ett tillstånd där alltig flyter ihop. Är inte verkligheten just kontrasten till fantasin och drömmarna och för att inse att verkligheten alls är verklig så krävs det att man har förmågan att tänka på någonting annat, fantisera, drömma. Som jag nu betraktar verkligheten på håll och skyddar mig med fantasin så har jag lekt med tankarna ett tag och vilka spår det har satt i mig kan illustreras som mannen som efter hundra år framför spegeln inte längre vet om det är verkligheten som är spegelvänd eller om det är spegelbilden. Inte är det heller förvirringen som jag identifierar mig med, utan att jag, likt mannen framför spegeln, lägger sådan vikt vid förvirringen att jag ens lägger märke till förvirringen, som mannen framför spegeln ens anser sitt problem vara ett problem och att han ens skiljer spegelbilden från verkligheten. Det kan inte vara samma sak för antingen är spegelbilden spegelvänd eller så är verkligheten det. Jag borde låta förvirringen infinna sig, bara då kan jag leva med den och bara så kan jag göra mig av med den. Så slår det mig igen att det är just det jag inte vill och att det är just därur som tankarna uppkommer och att jag därför aldrig får tillåta mig själv förvirringen att infinna sig i mig och ändå måste jag hela tiden ha den inom räckhåll. Som någonting att slå på och som om förvirringen i själva verket var min spegelbild. När kommer dagen då det går upp för mig att allt jag gjort har varit meningslöst? När kommer dagen då jag flyttar härifrån? Måtte det också vara dagen då jag inser att förvirringen inte alla var någon förvirring, utan ett sätt att skydda mig från verkligheten på och måtte det också vara dagen då jag förstår att mina tankar inte alls var tankar men ett sätt för hur jag spelade död inför fienden. Måtte det vara ännu en dag av förvirring i vilken jag inser just hur liten jag är. Med förakt ska jag stampa på den dagen och med förakt ska jag släpa den efter mig, vart än jag går.


7 augusti

Jag hade väntat hela kvällen på skrivmaskinen så att jag när jag satte mig ner vid midnatt, blev så stressad och upphetsad att jag var helt slut efter bara några meningar. Kan inte sluta svära över ungen som satt här hela kvällen och ockuperade skrivmaskinen. Så många svordomar ven igenom mitt huvud när jag såg honom sitta där. Jag satt bredvid och stirrade rakt fram och försökte behålla orden jag hade i hjärnan, redan strukturerade och klara att skrivas ner, tankarna staplade och uppradade. Jag vågade inte ens läsa en bok i rädsla för att det skulle bryta loss helvetet igen. Till slut ilska och raseri. I all hast fick jag tag på en penna och en servett på vilken jag kunde skriva ner det som fanns kvar. Det hängde i trasor ner över ögonen. Det hängde som trädgårdarna från Babylons torn. Det hängde som vissna löv och ruttna grenar från träden i allén. Jag kunde bara skriva hur ilsken och uppriven jag var. Jag kunde inte sluta titta på pojken som satt där, trots att jag visste att han bara var där på besök och säkert använde skrivmaskinen till någonting bättre än vad jag skulle använda den till. Jag kunde ändå inte sluta titta på honom och för mig själv rabbla upp alla svordomar jag kände till. Varifrån denna underkastelse till ord? Hur jag hänger mig över relingen och klamrar fast vid tangenterna som om det var barnvagnen i vilket mitt enda barn låg. Hur jag styr barnvagnen mot dunkla tider och släpper taget när det lutar utför. Hur jag skriver i inferno och ilska och raseri när det jag försöker skriva om är lika lugnt som havets blanka yta. Hur jag inte lyckas skildra detta lugn och hur jag vet att jag inte lyckas skildra detta lugn och hur jag därför hamnar i detta raseri, så att allt jag skriver är motsatsen till vad jag skriver om och heller ingenting annat än det, aldrig någonting annat än att om man så bara läser mellan raderna endast finner underkastelsen till ord.


8 augusti

Ni kommer aldrig att se helheten. Kvar finns bara fragment. Jag river isär intrycken i små delar: varje handling blir en rörelse: varje rörelse blir ett stilla fotografi: motiven har jag ingen aning om. Så att det jag läser, ser och tycker om, kan jag föra in som skavda bitar i pusslet om mitt liv. Tjugo böcker läser jag samtidigt, några rader i taget varje dag. Jag sväljer orden, dom sväljer mig. Kvar finns bara fragment.