1535. Ett år

2 september

Som segertåg genom stan drar vi fram i våra liv. Som hånfulla plakat mot samtiden. Triumf! Triumf! Vi vann! Men från och med nu kommer framtiden: en parad av svunna tider. För stora minnen. För tunga smycken. Det som fanns igår finns inte längre kvar. Nutiden lever bara dom få gånger på en livstid då man ser någon göra någonting som inte påminner om något man gjort förut. Nuet lever bara dom få gångerna då den överträffar allt man tidigare har varit med om och allt man kunnat fantisera om att vara med om. Nuet lever bara i fantasin.


3 september

Borta, borta, borta. Min apati är försvunnen. Som en fjäril kravlar sig ur en stängd hand! Jag försökte kväva den med omsorg. Jag försökte kväva den med ord. Istället nya böcker. Mitt hjärta pumpar. Jag andas hårt. Plötsligt betyder allt som händer allting. Nyhetsankare på TV:n talar om mitt liv. Jag ser det i deras blickar: omsorg, oro och död.


4 september

Jag tänker tillbaka på barndomen och hur jag stod i regnet ensam vid en busshållplats, på väg från morsan till farsan. I ena handen en kasse med kläder. I den andra handen en kasse med böcker. Lika lite som jag visste vart jag verkligen bodde, lika lite visste jag vad som bodde i mig och på intet sätt visste jag vad som var stort nog att gömma sig bakom. Jag var delad mitt itu av allting och av ingenting. Regnet höll ihop mig som självföraktet håller ihop mig när jag ställer mig framför spegeln. Åtminstone har dom en sak gemensamt, en minsta gemensam nämnare, den som stirrar och den som blir stirrad på: föraktet dom hyser inför den som står på andra sidan, föraktet för sin spegelbild.


5 september

Jag var för ivrig. Jag var för snabb. Jag drev tankarna in i ådrorna. Blodets kanaler, jag simmade motströms. Folket på gatorna vet ingenting. Men vad är det jag vet som inte dom vet? Jag har vetskapen om deras brist på harmoni. Korsfäst varje ord. Korsfäst mig. Låt tankarna stå bredvid. Låt inte det bli mitt liv. Jag måste skärpa mig. Jag måste låta bli att i varje andetag andas ut luften så hårt: för att känna pulsen. Finns ingenting! Stanken av blod stinker ruttet till slut. Allt jag vet och allt jag någonsin vetat har slår tillbaka på mig tids nog. Hur mycket lättare det hade varit att gå på gatan och vara så som vanligt folk är. Hur mycket lättare det hade varit att vara ett lejon på savannen. Men det finns ingen återvändo nu, jag har börjat tänka och tankarna kommer alltid att förfölja mig så länge jag inte kämpar emot dom och ställer mig öga för öga med dom och hånar dom och slår dom: slåss för att bli fri, slåss för att bli av med dom! Slåss!

Låt mig falla ut från femte våningen med konfetti i mitt hår!


6 september

Att maskinen vi tvingas bygga för att räkna ut meningen med livet skulle vara större än hela universum och att vi därför inte behöver tråna efter att bygga den, så säger jag att meningen med livet finns kanske men att det inte är meningen att vi ska finna den.


7 september

Kärlek på håll är det enda vi har, vi behöver någonting att titta på, vi behöver någonting att tråna efter, vi behöver någonting att förgöra och förbruka och vi behöver någonting att dö för. Jag blir aldrig annars så självmordsbenägen som när jag är förälskad. Tanken på att bli saknad gör mig redo att offra allt.


8 september

Alla sanningar är påhittade.


9 september

När människor går åt samma håll vet dom inte åt vilket håll dom går.


10 september

Drömmar att dö för är drömmar om liv.


11 september

Jag är tystnadens mästare, håll käften! Jag kan se solens strålar tvättas för hand av en gammal man med brokiga fingrar. Blicken spänd, ögonen mörka. Blicken svart av sot. Ögonen svarta som aska. Jag har knutit kedjor av guld från dörr till dörr. Jag har knutit kedjor av guld från stjärna till stjärna. Jag har knutit vänskapsband runt främlingars handleder. Jag har knutit kedjor av guld runt månens midja. Ljudet på natten är fåglarnas sömn. En ugglas dova ylande. Regnets smatter mot ihålig betong. En efter en plockade jag hennes ådror isär. Komplimanger strödde jag som palmblad i öppna sår. En bit av siden över styva bröst. Som en tiggare, förtvivlad, flydde hon sin väg! Mot vassa trottoarkanter, till andra män. Hennes panna, jag strök handen så mjukt. Hennes hals, jag kände ekot av hennes hjärtslag. Hennes bröst så lena, jag förstod inte hur ung hon var. Barfota skulle vi klättra dom gröna kullarna, hand i hand. På väggen satt en klocka som aldrig slog. Idag: ingenting! På scenen leds en blind man ut till att läsa högt från plakaten som publiken håller upp. Ingen vet om att han är blind men några anar nog. Mikrofonen räcks över till hans vibrerande hand och hans vibrerande bröst och hans vibrerande stämma säger: ’god kväll damer och herrar, vi flyter i rymden!' Bakom honom står en man i kostym vars frisyr alla skrattar åt. Alla förutom den blinda mannen som står där nu och ser dum ut! Han säger att vi flyter i rymden. Ingen förstår men några håller med. Någon knackar mig på axeln och försöker intala mig om att det är jag som står där. Jag står tyst ett tag, sen vrider jag på huvudet, spänner blicken i hans ögon och säger, med vibrerande röst: ’okej’.


12 september

I en liten gränd går mössen på rad. Skuggans barn har gjort det igen. Sirener på håll närmar sig. Andetag gömda bakom papperskorgar där inga kostymnissar någonsin satt sina fötter. Om vi spelar döda kan ingen döda oss. Ficklampors sken fladdrar som fladdermössens vingar. Stanken av urin får konstapeln att vända om. Som svarta får går dom hem igen: gatans barn och råttorna.


13 september

Dom sprayar på tåget att Gud är död. Jag skriver med tusch att nu är även Nietzsche det. Där fina män hälsar varandra välkomna står betjänterna på rad. I stora salar, vid långa bord, frågar ungarna i keps varandra vad dom ska bli när dom blir stora nog att bli hånade för vilka dom är. I en annan värld på bästa sändningstid står maktens män och knyter slipknutar. Mamma, säg att fina män inte finns. Jag har slipat knivar för självförsvar och putsat spegeln för välbehag. Som en trött man i stormigt hav ser jag lyktorna söka efter andra män i vågorna. Tids nog släcks dom ner och försvinner bort. Kvar finns bara jag. När natten har varit ett enda långt krig mot drömmarna måste jag vakna upp på morgonen och förklara för dom som tittar på hur utvilad jag är! Med stående ovationer från läktarplats lämnar jag arenan med dödsförakt. Mamma, säg att fina män inte finns!


14 september

Läser men kan inte ta in någonting. Några få sekunder vilar min blick på sidorna innan jag byter blad. Ser bara ord som ligger kastade ihop. Ingenting annat. Försöker hitta inspiration. Men ingenstans går den att finna. I dvalan sitter jag, i apatin och tittar rakt fram. Kommer jag återfå kraften eller är detta backen ner till döden. Jag vet inte. Jag orkar inte bry mig ens om det. Så fullständig är apatin och så svag är jag.


15 september

V. berättade om en sjölejonuppvisning i Kuba en gång för många år sedan. Jag satt bredvid och lät blicken vila på hans läppar och lät tankarna flockas i hjärnan, så att dom till slut blev så många att jag helst av allt hade velat springa hem och skriva ner dom för att göra mig av med dom. Jag försökte sortera dom och medan jag gjorde det så flackade blicken bort och V. undrade om jag lyssnade. Jag svarade att jag visst lyssnade. Han berättade om sjölejonuppvisningen som skulle äga rum mitt på den kubanska landsbygden och hur han hade köpt en biljett för en arrangerad tripp ut dit. I tio timmar satt han och resten av turisterna i bussen från Havanna till en liten pool där sjölejonen skulle gnaga på några bollar. Väl framme visade det sig att uppvisningen var inställd, men V. sa att han inte tänkte så mycket på det då han hade ont i magen. Han rusade in på ett utedass som stod uppställt vid poolkanten och sa att därinne måste det ha varit minst sextio grader. Medan han satt där och tryckte ut allt vad som kunde tänkas komma ut så märkte han att det inte fanns något toapapper. Han struntade i att torka sig och när han gick ut så var det ingen som var där längre. Bussen hade åkt därifrån och i bussen hade V. sin plånbok och sitt pass och sin väska. Där stod han, helt pank och övergiven och ensam bredvid en pool med sjölejon på den kubanska landsbygden. Dessutom med byxorna fulla av skit. I det tillståndet tvingades han lifta hela vägen tillbaka till Havanna igen.


16 september

Jag drömde i natt den här drömmen. Jag sitter på en parkbänk, det är sommar. Bredvid mig sitter en gammal tant som inte kan gå. Hon har suttit där i tre dagar och tigger mat med en utsträckt hand. Jag lägger en brödbit i hennes hand, korsar vägen och köper en limpa bröd. Säger att allt ska bli okay. När jag kommer tillbaka ligger damen ner över hela bänken och när jag kommer närmare ser jag att damen är död. Jag ringer ambulansen och ambulansen kommer, lägger tanten på en bår och åker därifrån och jag tar bussen in till stan: gör några ärenden och åker hem. Två veckor senare får jag ett telefonsamtal, det är polisen. En kvart senare knackar polisen på min dörr, tar på mig handbojor och förklarar att jag är arresterad. För vad, undrar jag. För mord, svarar dom. Jag tas in till förhör. Dom säger att någon har förgiftat tanten som dog. Jag berättar vad jag kommer ihåg och senare samma dag delgives jag misstanke för mord. Det har alltså framkommit att brödbiten jag bjöd henne på var förgiftad. Så där sitter jag och plötsligt går det upp för mig att brödbiten jag gav henne var dränkt i råttgift, samma råttgift jag hade tänkt att jag skulle lägga vid husgrunden tidigare samma dag. Jag hade hållit en brödbit i min hand som jag inte hunnit käka upp och därför tänkte käka på promenaden in till stan, men just när jag låste dörren hade en granne kommit förbi och jag höll då nyckeln i ena handen, väskan under armen och brödbiten i den andra handen. För att, av artighet, kunna hälsa på grannen med hel hand så stoppade jag brödbiten i fickan. Sen glömde jag att lägga ut brödbiten och inte förrän jag kollade i fickorna efter någon chokladbit att ge tanten på bänken kände jag brödbiten och i all iver gav jag den till henne. Nu satt jag på polisstationen, häktad för mord och med ingen bättre ursäkt än så där.


17 september

Det finns två väldigt populära filosofiska teorier. För det första är det inte svårt att se varför dom är populära, då dom förklarar allting. Men främst är det för att dom erbjuder svar och bevis på våra innersta önskningar, att vara fria och att slippa ansvara för vår frihet: empirism och determinism. Den senare teorin säger att allting är förutbestämt och en sådan livsåskådning botar rädslan för livets kval. Empirismen säger att vi alla är födda som blanka blad och innebär att vi kan bli precis vad vi vill och att det är upp till oss: därför friheten. Dessa två teorier står i direkt kontrast till varandra. För att förstå religionens utbredning räcker det med att titta på dessa båda teorier och se varför teorierna blivit så populära och så utbredda bland gemena folk. Därför att dom erbjuder ett svar för allting. Religionen förenar det bästa och mest tillämpbara i det här. Ta kristendomen som ett exempel, som säger att vi föds som blanka papper samtidigt som vi styrs av guds kärlek. Vem kan inte motstå frestelsen att sluta sig till kristendomen när den pekar ut vägen varpå vi tvingas gå som en rak väg mot ett hägrande mål. Det är dock svårt att inte ifrågasätta kristendomen och det är nästan naivt att inte helt förkasta den. Den enda utvägen för att fortfarande försvara kristendomen är att ta bort och göra om allting så att egentligen ingenting finns kvar. Att tolka vissa saker bokstavligt, medan vi ska tolka andra delar av bibeln som endast metaforiskt. Vad säger att vi inte ska tolka begreppet 'Gud' lika metaforiskt som till exempel skapelseberättelsen? Evolutionsteorin är så förödande för skapelseberättelsen att det är ens svårt att på ett hållbart sätt tolka den metaforiskt.


18 september

Determinismen vilar i ett kaos som inte själv är deterministiskt.


19 september

Frågan är inte om det finns deterministisk lagar som bestämmer hur framtiden ska se ut, frågan är om vi i så fall, om det hade funnits sådana lagar, hade kunnat komma i kontakt med dom. Det verkar istället som att determinismen, om den finns, vilar på ett kaos som inte självt är deterministiskt och att vi, för att kunna få någon slags överblick över alla olika deterministiska lagar som styr våra handlingar, skulle behöva bygga en maskin som skulle vara lika stor som universum självt.


20 september

Mannen är instängd och fångad i sina instinkter att sprida säden vidare.


21 september

Att det vi anser oss vara i själva verket bara är ena halvan av vad vi egentligen är. Sådan som en framsida, där våran motsvarighet sitter på baksidan och tillverkar tankarna, likt ljus stöpta av stearin. Att tankarna är konkret existerande, likt fysiska objekt och där drömmarna och fantasin är en fysisk värld lika verklig som den verklighet vi lever vi. Absurd tanke, men ändå minst lika absurt att tänka att det abstrakta och icke-fysiska skulle kunna påverka det fysiska, vilket måste vara fallet om tankarna inte i själva verket är fysiska entiteter men endast abstrakta.


22 september

Vad är det för krafter som skapar gravitation och tyngdlag och var kommer denna kraft ifrån? Vem började röra om i grytan ur vilka alla olika lagar härstammar ifrån? Vad är det som får stjärnor att falla och kan det ha börjat med någonting så litet som två stenar som kolliderade och i så fall att kraften som dessa stenar måste ha kolliderat med är så utom vår föreställning att även den argaste av alla orkaner i jämförelse måste framstå som den oskyldigaste och oskuldsfullaste av alla ljumma havsbriser som långsamt, långsamt, flyter in över land. Vad kommer i så fall den kraften ifrån?


23 september

Vetenskapen känns ibland som en samling småpojkar som gräver i en sandlåda och tävlar mot varandra att hitta det minsta sandkornet. Varför dom gräver, det vet ingen egentligen, inte ens dom själva. Eller så säger dom sig veta det och svarar att det är för att någonstans där nere ligger sanningen. Men sanningen är mycket större än så där och måste ha någon slags inverkan på våra liv, något som inte blott ett sandkorn kan sägas innehava. Det finns kanske en sanning någonstans där nere och det finns kanske en osynlig ton till vilken vi alla dansar till, men faktum kvarstår att vi inte alla dansar likadant och för att förklara varje enskild individs dans så måste man leta efter ting större än sandkorn. Det måste finnas relationer och det måste finnas relationer mellan större objekt än just sandkorn. Vi har en vilja, oavsett om det är en fri vilja eller en deterministisk lag styrd av atomer, så har vi en vilja och denna vilja inverkar på våra handlingar och denna vilja bryr sig inte om (även om den är styrd av) atomer, den bryr sig om större objekt och det vaga och otillräckliga att förklara allting utifrån enskilda individer. Så säger jag: vi kanske styrs av någonting, vi kanske dansar till en osynlig ton, men denna ton kan inte vara det enda som bestämmer hur vi dansar. Det måste finnas någonting mer.


24 september

Hempel skrev att människan inte bara vill överleva, utan dessutom befästa en bra strategisk position och på grund av denna strävan sluter sig till vetenskapen i hopp om att vetenskapen kan erbjuda hjälp till att befästa denna position: så som förutsägelser och andra försök att förklara vad som händer genom att förklara varför det händer. Jag kan inte se hur även denna strävan inte skulle vara i syftet att överleva och att människan inte borde ses som enskilda individer utan som individer tillhörande en större släkt, en större grupp: liknande hela mänskligheten. Vi vill föra våra gener vidare och beroende på vilka gener vi föredrar så väljer vi ut folk att få våra avkommor med. I denna process tjänar vetenskapen främst till att leda oss framåt på ett sådant sätt att vi undviker dom fällor som hotar att förinta hela mänskligheten.


25 september

På bordet låg fimpade cigaretter och en kanna med gammalt kaffe som hade kolnat in till aska på botten och kläder i högar på golvet och på väggen en stor tavla med en ståtlig ram och han räckte över en bok och satte sig bredvid mig i soffan och sa: ‘du måste läsa den, läs den, läs nu!’ Jag läste några rader och jag förstod ingenting annat än att dom måste ha betytt mycket för honom. Det var ett typiskt verk skriven av någon som lade alldeles för stor vikt vid enskilda ord, och som nu hade fått berömmelse för det och därför lagt ännu större vikt vid orden och skapat ett verk som egentligen var oförståelig och oläslig men som lästes ändå eftersom alla inbillats av varandra att det var bra. Folk skriver gärna upp det dom inte förstår, i rädsla för att utge sig för att vara dom som inte förstår. Han tittade på mig när jag läste, som en fågelunge som väntar på att bli matad och jag sade att det var bra rader och vi pratade inte mer om det. Vi pratade om Buenos Aires och om Dylan Thomas sista ord och vi pratade om Einstein-citat och jag tittade ut genom fönstret och där hängde löven från sina grenar, krypta ihop, skygga som om det var barnalik som hängde från träden och det gick upp för mig att det var första gången på nästan tre veckor som jag hade sett dagsljus och ljuset bländade mig och skar djupa sår i mina ögon, trots att det endast kom strimlade genom persiennerna som små, nätta strålar.


26 september

Det var en mörk natt. Jag satt i ett ännu större mörker. I ett dunkel och stirrade rakt fram och hela världen kändes som ett spökhus av spindlar och demoner. Jag hade tänkt hela den natten och hela den morgonen och nästlat in mig i ett mörker som jag inte kan kläda i ord. Det var som att någon satt där uppe och skrattade åt mig. Jag fumlade och mina tankar störtade ner mot mig som Kamikazepiloter under Andra världskriget och det fanns ingenting någonstans att ta fäste på och jag satt där och försökte sortera upp vad som fanns kvar och vad som finns kvar när för många tankar slåss mot varandra på samma gång är oftast ingenting annat än just ett oändligt mörker och ett oändligt tomrum. Jag försökte sortera upp detta mörker i olika nyanser och jag tittade ut genom fönstret och såg att några grannar plockade upp sina morgontidningar och att någon äldre man var ute och rastade sin hund och jag kunde inte begripa att världen fortfarande snurrade som om ingenting hänt och det överraskade mig, det överlumpade mig, att folk levde som om ingenting hade hänt tills det långsamt gick det upp för mig att det inte var världen i sig som var mörk men att det var världen som fanns inuti mig och att den riktiga världen och världen inuti mig inte var samma värld.


27 september

Jag skrattade åt dom. En spegel med blod. Ett blodigt bandage lindat över fingrarna. En bindel över ögonen. Dom stal friheten från mig när jag bara ville bevisa för mig själv att den fanns. På en annan planet sitter jag och metar efter fiskarna som inte vet vad kärlek är. Med vissna rosor istället för maskar. Jag sitter och metar efter dom som tycker om mig som den jag är. Dom som tycker om smärtan för att dom behöver den. För länge nu har jag väntat på böldpesten: till och med välkomnat den! För att riva bölderna ur mitt ansikte. För att riva dom! För att pina dom! För att få folk att tycka synd om mig. För att tycka synd om mig själv. För att ha någonting att må dåligt över, och någonting som i själva verket inte är mitt eget fel. Som jag inte behöver stå till skuld inför, som jag inte behöver stå till svars inför och när dom ser mig ska jag skratta åt dom och jag ska säga att bölderna i ansiktet är ingenting mot den smärta och dom bölder som lever inuti mig.


28 september

Bekymrad men maktlös. Min förmåga att suga ord står i relation till min oförmåga att spotta ut dom.


29 september

Om ni skulle se mig, jag tror ni skulle se mig som en slöja i svart tyg varifrån det inte gick att bedöma om den hängde i en snara från himmelen eller satt på en påle i marken och där man bara såg den farande, svävande, i vindens hastighet: en kappa som kamouflerades i mörkret och endast syntes under lyktstolparnas sken så att när man såg den lätt kunde få för sig att den färdades i en oändlig hastighet. Att den rörde sig bortåt lika snabbt som ljuset. Ni skulle se mig som en fågelskrämma, om ni ens såg mig, en fågelskrämma för att skrämma bort alla lyckliga människor och en fågelskrämma för alla dom som tror att dom känner mig att bli skrämda av dom ser: en fågelskrämma vaktandes ängarna där inga fåglar någonsin synts till.


30 september

Jag ska begrava dig med tron på att du är fin så att jag på gravstenen kan skriva: 'här störtade en ängel men i hennes tomrum där flyger jag'.


1 oktober

Som jag klättrar längst upp i kronan när frukterna hänger nedanför.


2 oktober

I Maldorors sånger finns feta fingeravtryck av sperma och droppar av saliv och fläckar av choklad. Sidorna sitter ihop, fastklibbade, kaffefläckar och smör. Det är en galen bok. Jag vill inte ens tänka på vem som har läst den innan mig. Bara tanken på att någon har läst den innan mig ter sig absurd: är inte alla böcker jag läser sådana böcker som inga andra har läst och varför skulle jag annars läsa dom?


3 oktober

Jag ska döda dig med drömmarna som vi dött förut i fantasin. Jag ska döda dig med förhoppningar, hellre än att se oss dö ut i verkligheten, hånade, fördömda, och offrade som två svarta får.


4 oktober

Allt i min hjärna är en storm. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Pennan lindad som ett bandage runt kroppen. Pappret fortfarande blankt. Rädslan för att dö, som om tiden höll på att rinna ut.


5 oktober

Jag håller avstånd, även till mina egna nävar. Tänk om dom skapar något som jag inte kan förstå och så ska jag stå och förklara, efteråt, för alla dom som kommit dit, vad det är jag har skapat och vad det innebär.


6 oktober

Känslan av att någon som går på samma stig som mig själv nu har varvat mig, åtminstone tror sig ha gjort det och nu klappar mig på ryggen för att berätta hur det är. Känslan av att varje ord har skrivits förut. Känslan av meningslöshet. Men jag kan inte bara ge upp nu. Det hade gjort hela mitt hittillsvarande liv meningslöst och om det så går upp för mig när jag är gammal, att allt jag gjort och att alla mina bedrifter är så meningslösa att bedrifterna inte är några bedrifter men en form av lättja, så har jag i alla fall försökt. Därför: aldrig läsa vad jag har skrivit. Det hade gjort det för uppenbart att jag inte har någon aning om vad jag skriver om och det hade gjort det så fullkomligt uppenbart att jag inte på något sätt skulle kunna inbilla mig själv om att det var något värde att fortsätta. På det hela taget: känslan av meningslöshet men också känslan av att detta bara är en känsla och att det kanske ändå finns någonting, någonstans, som en flaga guld eller en flaga silver eller en flaga brons, i alla fall alls någonting av värde i det jag gör och det jag lever för.


7 oktober

Vem ska visa att kärleken inte finns. Jag är så trött på att bevisa saker. Titta på mig när jag står framför spegeln. Är inte det bevis nog? Räcker inte det?


8 oktober

Alla tvivel härstammar från känslan av att stå i spegeln och inte veta om man är den som tittar eller den som tittas på.


9 oktober

Dom sparkar på stenar. Dom leker och slåss. Dom är så beroende av att vara delaktiga i någonting som betyder någonting. Så dom slåss och låter sig vara en del av slagen. Dom slåss med hjärtat och dom slåss för att överleva, utan att ha en fiende eller någonting alls där som dödar dom. Därför: dom slåss mot rastlösheten och apatin, som inte heller finns där i slagen, som inte finns att slåss emot, utan som endast finns i frånvaron av slagen. Man kan inte slåss mot apatin men endast slåss för att undvika den, ändå måste man ha någonting att slåss emot. Dom slåss mot sig själva, det är det enda som finns tillgängligt att slåss emot. Dom slår ner sig själva. Dom vill visa att dom finns och dom vill visa att det betyder någonting, om inte för någon annan så åtminstone för dom själva.


10 oktober

Iakttog länge F. när han skrev ett brev. Han lutade sig över skrivbordet, stampade med fötterna och tog ett fast tag om pennan. Sen skrev han några meningar och log när han betraktade vad han hade skrivit. Efter ett tag förblev ansiktsuttrycket avvaktande, dystert, som om han insåg att vad han skrivit och vad han ville uttrycka inte lämpade sig lika bra i skriven form som i tankarna. Som om hela storyn som höll på att rinna ut i sanden, som om han skrev om kärleken, hatet, föraktet, livet och döden på samma gång, när allt han ville uttrycka var sin kärlek och sina drömmar. Hur han skrev om alla dessa saker på samma gång bara genom sättet han satt på och vilade hakan i handflatorna, samtidigt som han tittade åt ett annat håll med blicken flackandes, sökandes, tvivlandes.


11 oktober

Ingenting gjort. Ändå varit ledig i två dagar och under hela tiden känt mig tvungen att skriva i alla fall någonting. Det här är min sista chans. Om jag inte får skrivit någonting nu så kommer jag heller aldrig att få skrivit någonting. Åtminstone kan jag inte lita på det och utanför tornar den skrämmande verkligheten upp sig, likt ett spökslott. Där alla vanliga människor går till sina vanliga jobb och där jag är en av dom. Jag måste skriva och jag måste skriva nu, men varifrån få kraften?


12 oktober

Hastade mig över och fattade grepp om pennan för att skriva det här. För att bara röra på fingrarna. Efter jag har skrivit klart det ska jag resa mig upp, sträcka ut armarna, spänna fingrarna och slå mig på bröstet i en frihetens manifest. Det har varit en lång dag. Satt på ett café med I., vi pratade om Einstein och Kafka och Kina. När vi var på väg därifrån gick vi förbi ett stort skyltfönster till en konsthandlare. I. fäste blicken på någonting i fönstret, sade 'nä, nu jävlar!' och störtade in i butiken. Jag väntade utanför och tände en cigarett i tidsfördriv. När jag precis rökt klart kom I. ut ur butiken, stängde dörren med en käftsmäll och fräste: 'dom jävlarna har tagit min morsas stolar och nu vågar dom inte ens stå för det, förtappade idioter!'. Det var dyra stolar. Jag frågade varför han inte slog ner honom. Han svarade med ett axelryck. Vi gick in på en bar och började dricka öl och han pratade om en bok som hette 'Rädslan för frihet' och jag blev så fast i titeln att jag över huvud taget inte lade märke till vad han sade om den. Han frågade mig om Frege och Dedekind och förnekade å det bestämdaste att tal skulle vara någonting abstrakt men samtidigt objektivt. Jag bad honom svara på vad tal istället skulle vara och han sade att det är materiella entiteter och ingenting annat. Jag försökte förgäves vaska fram några Frege-citat, men kom inte på ett endaste och sa därför: 'ja, så tycker du men man är inte så säker på det’. Han tittade på mig med den allvarligaste av alla blickar och jag tittade på honom med ett flin. Vi beställde in ännu en öl och började prata om andra saker istället. Jag beställde in en tallrik oliver och en skål gräddfil att doppa oliverna i. Vi fiskade upp oliverna med tandpetare och gjorde någon slags tävling av att stoppa så många oliver som möjligt i käften samtidigt. Vem kysste alla tjejer på Sunset Boulevard? Ingen visste. Ingen brydde sig.


13 oktober

Drömde att jag satt i en lite eka med min familj och i bakgrunden reste sig kärnkraftverksskorstenar upp mot himmelen. Det enda vi sa till varandra var hur fint det var. Som om vi försökte inbilla varandra det men som om vi själva innerst inne visste att det inte alls var fint. Vi rodde båten fram och tillbaka i sjön, stressade. Skorstenarna pumpade ut avgaser.


14 oktober

Jag hatar vetenskapen. Jag hatar lyckan. Jag hatar religionen. Detta förakt för denna småaktighet som de alla har gemensamt, just det att dom utger sig för att äga sanningen: i en form eller en annan och kanske inte bara det, men endast för att dom utgör sig för att veta. Det lyser tillbaka på det mest falska i hela mänskligheten: att vi är någonting förmer, någonting annat än djur och så säger jag: har du någonsin sett två katter gå hand i hand? Att den religiösa tron bygger på vetskapen om det är sant. Att vetenskapen bygger på vetskapen att det finns någonting som är sant. Att lyckan bygger på inbillningen att dom vet att inbillningen inte är en inbillning, men någonting mer, någonting mer hållfast: så som lyckan.


15 oktober

Det enda som förenar människan med naturen: konsten. Så att en tavla av ett landskap inte endast förmedlar landskapet utan också förmedlar konstnären som med varje penseldrag ämnat uttrycka sin tilldragelse till detta landskap och till dom motiv han just målar. Jag kan inte se någonting som på ett kraftfullare sätt förenar människan och naturen. Ändå, i konsthallar tisslar och tasslar folket om målningarna i sig: 'är inte det fint, är det inte fina färger?'. Det finns ingenting sådant. Det finns endast detaljer som ger oss befogenhet att tro på konstnärens hängivelse, men ändå: hur detaljerna spräcker målningens helhetsintryck. Man borde istället bedöma alla tavlor med frågan: ‘hur tillgiven är konstnären sin målning?’.


16 oktober

Deras främmande blickar kastade mot mig gör mig främmande för mig själv. Vem är det dom ser? Vad är det hos mig som är obekant och främmande för dom? Inte kan det väl vara samma person som jag ser i min spegelbild? Vem ser jag där? Jag ser någon som söker och som samtidigt med förvåning tittar på någonting som är så bekant att det inte heller kan rättfärdiga förvåningen. Jag ser någonting som är så bekant att jag förvånas över att jag fortfarande står kvar och tittar. Som främlingen i det främmande landet eller som vagabonden i sitt eget land, som en förlorad man i spegeln. Förlorad för vem? Förlorad för sig själv! Förlorad till sig själv! Pinad av självförakt, hånad och slagen.


17 oktober

Att inte se orden som ord, att inte se meningar som meningar, att inte se berättelser som berättelser, att inte se språket som språk, men som ett verktyg för författaren att skulptera och stöpa och tälja och urskilja sina stämningar och göra dom överskådliga för andra lika mycket som för sig själv. Språket är endast ett verktyg! Språket är ett medel och inte målet i sig. Språket är bara ett sätt för författaren att uttrycka sig. Som penseln för konstnären. Språket i sig uttrycker ingenting. Alla berättelser handlar om författaren och om den värld han lever i. Folket som ser orden som ord och folket som ser ordet som endast verktyg: en järnridå skiljer dom åt! Samma järnridå som skiljer folket som vet undan dom som tror. Dom är varandras motsatser och det enda som överskrider denna gräns är skönheten! Det är skönheten som får oss att ibland se språkets fulla kraft. Det är skönheten som gör poetens verk så vackert. Men det är inte skönheten i språket utan poetens skönhet. Åtminstone är det en skönhet.


18 oktober

En vanlig söndag som alla andra söndagar. Jag satt vid ett fik med en kaffe i handen och benen överlappade och citerade Gombrowicz för mig själv och låtsades att jag trodde mig vara någon som var någonting: blir det mycket vagare än så? Jag beundrar Gombrowicz lika mycket som jag föraktar honom, för att han trodde sig vara ett geni. Han kanske är ett geni, men vad är i så fall ett geni? Folk som utropar sig själva till genier är dårar. Dårar som utropar sig själva till dårar är genier. Gombrowicz är så mån om att uppfattas som geni att han i halva sin dagbok lägger kraft på att klanka ner på andra författare och missunna dom deras berömmelse. Det småaktiga. Det dåraktiga.


19 oktober

Regnet föll under lyktornas sken. Statyerna kastade långa, skrämmande skuggor över torget. I bakgrunden stod skorstenarna mot skyn, som käglor, så oförskämt stolta och resliga. Jag satt med V. och pratade om Shakespeare och Wilde. Shakespeare, ett geni. Wilde är svårare att förstå och i själva verket, om det finns något genuint, innerligt, geni i hans skrivande så ligger det i meningarna. Utspottade och fösta ihop, huller om buller. V. förklarade att han inte alls aktade Porträttet av Dorian Gray särskilt högt. Jag kom på mig själv att inte veta om jag tyckte om romanen eller inte. Små gnistor av geni här och där, i övrigt för högtravande och prålig. Bitvis intetsägande och på det hela taget som om handlingen bara står och stampar vatten. Vi pratade om rymden och relativitetsteorin och jag försökte förstå, för mig själv, när jag förklarade för honom att relativitetsteorin inte alls behöver innebära tidsresor bakåt i tiden och därför kan undvika alla de paradoxer som följer därur, och som var anledningen till att vi överhuvudtaget samtalade om relativitetsteorin: därför att teorin förutsätter massa och därför att en färd snabbare än ljuset förintar massa. Kan ändå inte se hur en resa, som i teorin måste sägas vara möjlig, till en planet sju ljusår härifrån inte skulle innebära en resa bakåt i tiden om man tänker att man färdas dit och tillbaka på sex ljusår. V. talade senare om att han läst lite om Nijinsky och citerade några av dom rader han kom ihåg från artikeln han hade läst. Förstod direkt att den artikel han hade läst var en artikel som jag skrev för något år sedan. Jag hoppades att han inte förstod att jag hade skrivit den, då den var försmädlig på ett sådant sätt som kännetecknar artiklar skrivna av dom som har obefintlig distans mellan det dom skriver om och det dom skriver. Jag hade skrivit artikeln som om jag iklätt mig hans roll och som om jag stod i hans kläder och som om jag stod i hans spegel och speglade mig. Men hur jag samtidigt vet att Nijinsky aldrig skulle skriva om sig själv på det viset. Aldrig analyserande. Alltid galen och enbart galen. Jag försökte hastigt byta samtalsämne genom att säga några ord om döden. Han svarade med att droppa några Kafka-citat. Kafka och mörkret. Kafka och misären. Kafka och smörjan. Kafka och döden. Hans blick vilade tungt över bordet. Förstelnat, försjunken. Utanför vinglade ett ungt par förbi, till synes oberörda av regnet. Vi pratade om kärlek och han uttryckte en rädsla för att aldrig igen bli förälskad. Han berättade att den enda förälskelsen han hade haft var på högstadiet och han sa att han då bara låg i sängen och ingenting annat spelade någon roll än just tjejen som han var förälskad i. Jag uttryckte en rädsla för att bli förälskad och maktlös och kastad i skiten. Jag sa att förälskelse är den enda formen av kärlek. Han sa att vänskaplig kärlek var en annan form av kärlek och plötsligt var det som om vi var ett gammalt, förläget par som satt och diskuterade. V. sa att vänskaplig kärlek var tillförlit. Jag kan hålla med om det, men att säga att det är kärlek och inte vänskap känns endast som en lek med ord. Vänskap är trygghet. Kärlek är just det motsatta. Kärlek är osäkerhet. Kärlek är att kasta sig i skiten och rulla runt och efter att ha rullat runt några varv, resa sig upp och fråga sin käresta om hon fortfarande är kär nog för att bli hållen i handen.


20 oktober

Att motverka apatin. Att motverka allt som styr mig. Att motverka alla dom som älskar mig. Att förakta dom religiösa och skratta åt lyckan. Att skratta även åt min egna spegelbild. Att sitta tyst vid middagen. Att strunta i folket. Att strunta i livet. Att strunta i livet men ändå leva det. För många döende människor står bredvid och tittar på. Vet dom ens vem jag är?


21 oktober

Akterseglade förpestade råttor kryper in och ut ur butikerna. Min kropp: ranglig. Mina ögon: vingliga. Mina skor: oknutna. Mina steg: så utan kraft att ingen skulle kunna få för sig att jag är på väg någonstans, än mindre att jag har ett mål med min färd. Mitt liv: förpestat och allra minst värt att skrivas om. Min spegelbild: destruktiv, otydlig och smutsig, men vacker.


22 oktober

Att inte veta hur man får ut det som ligger inuti. Jag vet inte längre hur jag ska handskas med språket. Jag vet inte längre hur jag ska handskas med tankarna. Att bara låta dom vara eller att ivrigt bekämpa och motverka dom. Att med hjälp av språket tälja dom till att beskåda dom. Utanför spelar några barn fotboll och jag kunde inte bry mig mindre. Folk, förnäma människor, folk! Ni vet inte vad det handlar om. Hade jag haft en bomb hade jag sprängt hela stan i luften.


23 oktober

Hur ska jag kunna komma överens med andra när jag inte ens kan komma överens med mig själv?


24 oktober

Två sorters klassiker: dom som går att läsa och dom som inte går att läsa. Tillhörande den förra sorten: Gogols Kappan, Hemingways Den gamle och havet, Steinbecks Bland möss och människor. Tillhörande den senare sorten: Kafkas Processen, Dostojevskijs Brott och straff, Sartres Äcklet. Två olika sorters författare: dom som porträtterar sig själva genom att skildra världen dom lever i och dom som porträtterar världen genom att skildra sig själva. Dom som porträtterar sig själva som en del av världen och dom som porträtterar världen som en del av sig själva. En sak har dom gemensamt: strävan efter att förstå sig själva och att förstå sig själva som endast relationen till världen dom lever i, världen utanför: underkastelsen!