Havanna - 2004.12.14

[Ever since I was 8 or 9 I've been standing on the shoreline]

Monday, April 14, 2008

1537. Ett år

11 november

Att ha idoler är i själva verket någonting egoistiskt och att beundra andra bygger på att vi beundrar oss själva och beundrar oss själva för att vi kan beundra personen ifråga som vi kallar för idol. Lika mycket som ett förakt för andra är ett förakt för sin egen spegelbild så är en beundran för andra en beundran för sin spegelbild. Allting är egoistiskt eller ingenting är egoistiskt, nej, så är det inte: allt är egoistiskt och motiven med alla våra handlingar är densamma: att bevara och framhäva vilka vi är och vilka vi anser oss vara. Jag förstår inte dom som säger att eftersom allt är egoistiskt så förklarar ordet ingenting, så är det inte. Egoism betyder att sätta sig själv och sin överlevnad överst på listan och att bevara ryktet av sig själv i så bra dager som möjligt. Detta måste vara den mening med livet som vi är befattade till och varför vi inte heller är på det klara med att meningen med livet är det rent egoistiska är för att vi i så fall hade åskådliggjort och uppvisat en sådan egoism att ingen längre hade kunnat stå ut med oss, inte ens vi själva. Så att för han som erkänt att hans mening med livet ingenting annat är än att bevara vem han är och framhäva detta hade orden hade slagit tillbaka på honom själv med sådan styrka att han inte längre hade kunnat vara sig själv och än mindre ha någonting kvar att framhäva! Vi är egoistiska och den falskhet som det innebär, som egoismen medför, att kunna trampa på lik om det så får andra att beundra oss, gör också att vi inte bekänner vår egoism ens för oss själva då detta hade satt oss i sämsta tänkbara dager. Varför vi inte alla är egoistiska har sitt ursprung och svar i den nästkommande nivån i 'meningen med det mänskliga livet': att överleva som grupp och överlevnadsprocessen är tudelad. För att överleva måste vi föra våra gener vidare, men vi måste likväl ha någon som i framtiden bär dom. Först vill vi föra våra gener vidare i framtiden på ett sätt eller annat sätt, sedan vill vi överleva och överleva till varje pris och denna överlevnad har större chans om vi som mänsklighet samarbetar, om vi går samman som grupp och därför att vi inte i vår ensamhet kan föra våra gener vidare. Detta samarbete är egentligen egoistiskt styrt då vi vill att mänskligheten överlever eftersom vi själva vill överleva och eftersom vi är en del av mänskligheten: men det delar upp vårt liv i två olika poler mellan vilka vi dras och måste hålla oss i balans med för att inte falla isär. Gruppen går emot individen och individen går emot gruppen. Dels måste vi delta i det sociala livet och dels måste vi i det sociala livet framhäva oss själva: vi måste dölja och gömma undan vår egoism och låtsas som att den alls inte finns för att vara en del av det sociala. Denna falskhet, att tvingas gömma undan och förneka vilka vi egentligen är, det är mänskligheten.


12 november

Det främsta beviset på frihet är ångest.


13 november

Att snällhet förstör människan som värmen förstör vaxet, skrev Schopenhauer.


14 november

Jag vet en trailer för ett radioprogram, som rullade på radion för några år sedan, där någon upprepade frasen: 'showen kommer att avslutas med tjejer hoppandes på en trampolin!'. Jag fann trailern mycket komisk och mycket tilltalande och jag vet inte varför.


15 november

Lugn och rofylld kväll. Packade mina fickor fulla med kubanska cigaretter, tog på en mössa, snurrade åt halsduken, knäppte jackan och gick ut. Kylan smekte kinderna och mörkret var inte på något sätt skräckinjagande, istället något hemtrevligt och välbekant och som om den hade väntat på att få lägga sig över stadens gator igen. Som om den hade saknat oss och människorna långsamt promenerandes fram och tillbaka på gatorna som om dom hade saknat mörkret. Ingen tycktes vara på väg någonstans. Jag stannade till i ett gathörn för att tända en cigarett och studerade när jag stod där ansiktena hos folket som passerade förbi. Alla gubbar såg ut som Willy Kyrklund och alla tanter såg ut som Selma Lagerlöf och jag kunde se vilka varma berättelser som låg och skvalpade innanför deras tjocka pälsmössor. Jag kunde inte höra dom eller ana ens vad dom handlade om, men jag kunde se att dom låg där, innanför. Det syntes på blickarna: nöjda och belåtna och trygga som bara gamla människors blickar kan vara och som bara blickarna kan vara hos dom som kommit till insikt med att livet inte har någon annan mening än att leva det och att leva det som ett sätt att fördriva tiden på. Jag ville bli lika gammal som dom, men det är långt kvar. Jag rökte min cigarett. Dom tittade på mig, deras händer nersänkta i fickorna och deras steg vilandes på nästkommande steg. Dom gled fram som deras blickar gled, långsamt, iakttagande, lugna.


16 november

Är inte rädslan för döden ena sidan av myntet varpå den andra sidan återfinns vår allvarsamma inställning till livet, så säger jag: rädslan för döden är detsamma som ta livet på för stort allvar! Vi är rädda för det meningslösa och för att falla in i meningslöshetens dunkla sken, men varför vara rädd för meningslösheten om vi också är på det klara med att det är där vi befinner oss nu? För, är det inte så det är, att vi lever i samma meningslöshet som döden innebär och om vi bara inser det så kommer inte döden som någon fiende, utan som en befriare. Då den meningslöshet som livet innebär kommer stormandes mot oss med den vaga inbillningen att vi borde göra någonting meningsfullt av det, någonting meningsfullt av det meningslösa, utan att föreslås vad: i döden ställs vi inte inför dom kvalen.


17 november

Översvämmad av ord tog jag mig upp till ytan för att se vad som återstod, en blå himmel likt ett skrynkligt skynke som någon höll: var det Gud eller var det jag?


18 november

Jakten efter fienden som vi hittat på för att kunna springa hand i hand med vännerna som vi likväl hittat på: springa hand i hand utan att mena det, men samtidigt som om det betydde någonting.


19 november

Jag föddes på pendeltåget, åkandes fram och tillbaka mellan det jag ville bli och det som åktes förbi. I fönsterrutan reflekterades mitt ansikte mot allting utanför, i rasande fart drogs blicken isär och rev stora hål i drömmarna. Jag sa: 'släpp av mig här!' men det var ingen där som varken lyssnade eller lät mig gå av. Så jag blev kvar. Jag blev större och större men drömmarna var alltid större ändå, för stora för mig att bara resa mig upp och stiga av.


20 november

Att folket utan kön tror på Gud är lika logiskt som någonsin förut: det finns ingenting här i denna världen som tilltalar dom och därför ser dom bara livet som vägen härifrån.


21 november

Hur kan en bra dikt göra någon lycklig om inte istället sprida poetens misär med sådan kraft att alla som läser dikten drabbas av denna misär så till den grad att dom känner förnedring, förvirring och likgiltighet gentemot allt som varit förut.


22 november

Friheten är en spegel, skör nog att slå sönder med ett enda slag.


23 november

Varför är dom som frågar hur jag mår alltid dom som vet? (Eller tror sig veta, inte vet: vet gör inte ens jag. Dom som tror sig veta svaret på hur dom själva mår är antingen förlorade till lyckan eller förlorade till olyckan, hur som helst och på alla sätt: förlorade!)


24 november

Med rädslan för att inte bli någonting bygger jag mitt hem på klippkanten av vrakdelar som flutit i land.


25 november

Jag ska leva mitt liv genom att förbruka det. Jag ska gå från tåg till tåg med aska i mitt hår. Ge mig bomber utan stubin så ska jag tända dom med tänderna! Stegen upp till Gud är aldrig längre än avståndet ner till ån där vi begraver våra döda, nästan levande.


26 november

Sanningen föds i lögnarens sår. Sanningen föds i lögnerna som lögner för tilltalande för oss att säga emot.


27 november

Jag har tusen tavlor i mitt huvud, jag har bara inte målat dom än. Men hur ska jag måla dom utan att först spränga mitt huvud i tusen bitar, till att sedan samla ihop det som finns kvar och pussla ihop det framför spegeln och där avbilda vad jag ser, likt ett självporträtt: som om jag inte vore någonting annat än vad mina ögon fångade.


28 november

Nattens sista timmar ger mig ro att skriva.


29 november

Översvämmad av ord, strandsatt mitt i utmattningen, tröttheten och apatin. Inte ens upprörd, ursinnig eller arg på tankar som fortsätter att fylla hjärnan utan att jag ber om det. Istället väntar jag på vågorna att föra mig till ett annat land där duvorna spottar, hundarna bits och katterna morrar. Om jag bara hade kunnat känna lite ilska. Allt hade varit så mycket enklare då.


30 november

Igår skrev jag ingenting och bakom dom orden döljer sig en livstid likt ett tomrum större än allt jag ser och allt jag har sett. Jag hade kraften. Jag hade blicken. Men orden rann ut som saliv i sanden. Gårdagen var en misslyckad dag, en död dag. Jag ska inte döda er. Jag ville bara göra avtryck i spegelbilden, som en man som i alla fall försökte låta smärtan spela ut sin roll. Hur jag stirrar in i spegeln som om jag aldrig stått där förut. På jakt efter något som berör, som jag alltid jagat det som förgör. Jagat dom som jagar mig. Jagat fiender! Varför stirrar jag in i varje spegel som om jag aldrig stått där förut, som om jag aldrig stirrat förut och som om någon aldrig stirrat på mig förut: är en gåta större än livets mening men ändå, lik förbannat, en gåta med samma svar. Det vill säga, en gåta utan svar.


1 december

Jag kväver det jag håller i, i rädsla för att tappa det. Som kärleken och en näve fylld av sand, klämmer jag åt extra hårt för att se hur sandkornen sipprar ut mellan fingrarna. Som jag kvävde sommarens första fjäril bara genom att säga hur fin den var.


2 december

Tid är alltid pengar för killarna i frack. Varför måste allting betyda någonting?


3 december

Den missförstådda poeten förstår bara hur missförstådd han är.


4 december

Jag saknar att sakna dig, mer än vad jag saknar dig. Jag saknar saknaden av någon, allt var så verkligt då. Du var bara en dröm, en sån där rysk docka som man skalar av skal efter skal, för att finna att det inuti finns bara ännu ett skal. Åtminstone var du en verklig dröm och vad är väl inte verkligare än så?


5 december

Jag vet ingenting, det är sant, men ska jag behöva poängtera det varenda gång vi möts?


6 december

Är inte all konst en strävan efter att försköna sin egna spegelbild?


7 december

Har aldrig sett någonting som inte blivit en del av mig, har aldrig sett mig själv i spegeln utan att falla isär.


8 december

Jag ska skriva tills ögonen brinner. Kan inte människan vara satans skapelse?


9 december

'Farsan blev bara 40 år, han är död nu som du nog förstår', sjunger en pojke på femte trappsteget. I handen håller han en cigarett.


10 december

Vi satt i en bar där ölen kostade tio spänn och cigarettröken låg som en dimma över bardisken och vi pratade om massakern i Nanjing och om Bob Dylan. Längst inne i hörnet fanns ett dansgolv inklämt och på dansgolvet stod tjugo kineser och skrek och dansade och hoppade. Dom hade slipsar och skjortor och tjejerna skrattade och log och pojkarna var i någon slags kollektiv extas. En kille kom fram till mig, han som dansade högst, han skakade mitt ansikte mellan sina händer och skrek 'come on!'. Jag stod bara där och skrek tillbaka 'come on!'. Så stod vi i tio sekunder och mina ögon brann, hans ögon brann och jag var helt övertygad om att livet började och slutade där och då. Det var klimax för någonting jag sökt efter i hela mitt liv, men som jag i min vildaste fantasi inte ens vågat drömma om och därför inte heller hade tillåtit mig söka efter. En stor behållare med rött vin skickades runt från famn till famn. Slipsarna drogs av från skjortorna och svingades i luften. Folk hoppade runt och skrek och vevade på armarna och svingade på höfterna och DJ'n lutade sig över sitt bås, sträckte armarna mot skyn och skrek med i våran sång. Jag kunde inte hejda mig utan blev stående mitt på dansgolvet, hoppandes, dansandes, skrikandes: 'come on! Come on! Come on!'. För första gången visste jag vad mina ben var till för, vad mina armar och mina läppar var till för och varför jag rest och drömt och jag sade till mig själv, med svetten droppandes från pannan och adrenalinet forsandes i ådrorna, blodet sprutandes och hjärtat skenandes iväg, dunkandes: 'livet börjar och slutar här'. Jag skrek till mig själv och jag skrek till dom som dansade bredvid och det kändes som att jag skrek till hela världen att Hangzhou är kärleken och jag visste från den sekunden och när jag stod där att jag skulle sakna staden i varje ögonblick i resten av mitt liv och att varenda dans efter den här dansen bara skulle vara en dans och ett försök att minnas dansen jag dansade just då, lyckan och kärleken. Ramlandes runt i en källare, för vad är väl mer levande än att famla i mörkret, dansa och skrika och vad är väl mer levande än att vara fångad av det nuet som inte lämnar någonting över för någon annan än dom som är där och tar del av det och i varje refräng bryter upp i ett allsångsliknande skrikande: 'come on! Come on! Come on!'.


11 december

Närvaron av tankar hindrar mig från att känna den rena lyckan, den enda lyckan, den lyckan som består av att vara fångad i nuet och i nuet vara övertygad om att det alltid ska vara så. Hur många gånger jag till exempel inte förstört lyckan och det flyktiga att vara fångad i nuet, genom att tänka för mig själv: 'solen lyser idag, men hur blir det i morgon?' Alltså: 'jag är lycklig nu, men ju lyckligare jag är just nu, desto olyckligare kommer jag vara när jag kommit härifrån och tvingas leva med saknaden av det här ögonblicket, det här nuet'. Vilken tragedi. Det tragiska är att aldrig kunna och att aldrig låta sig fångas av nuet. Jag står på håll och tittar på, iskallt iakttagandes, hånfullt leende, cynisk, som om jag gottar mig i deras misär, sägandes till mig själv: 'visst, dom må vara lyckliga nu, men det kommer en dag då även dom dör'. Varför skulle jag unna dom lyckliga människorna deras lycka och hur skulle jag ens kunna göra det utan att först fördriva all heder bort ur kroppen, som prästerna predikar för församlingen att förlåta sina fiender och som slavhandlarna bad sina slavar att vända andra kinden till, varför ska man förlåta dom som genom sin blotta existens och endast genom sättet dom står på och ser så oförtjänt belåtna ut, utstrålar och uttrycker att dom skulle göra vad som helst för att få en som mig att försvinna bort och falla huvudstupa ner till helvetet. Varför skulle jag unna dom deras längtan och deras strävan efter att knuffa ner mig i helvetet?


12 december

Vår fallenhet för kändisar som är kända för att dom är kända och inte en fallenhet likt strävan efter att bli som dom utan att bli dom. Dom ger liv åt våra drömmar att hamna i rampljuset och vad, på ett bättre sätt ger inte föda till våra drömmar, om dom som precis som oss inte är kända för någonting, men kända ändå och kända för det. Vad får oss inte att drömma mer och vad gör inte våra drömmar mer verkliga än när vi inser det rimliga att det hade kunnat vara vi som stod där.


13 december

Läste om en kamikazepilot under Andra världskriget som hade överlevt sitt uppdrag, därför att hans plan hade skjutits ner innan det nådde sitt mål. Han beskrev hur blodet sprutade likt en fontän från ett öppet sår i ansiktet och hur hans blick svalnade och hur armarna domnade och hur han gradvis förlorade medvetandet, distanserades från verkligheten och tänkte, medan planet störtade mot havet: 'svimmar jag eller dör jag?' Liknande tankebanor dras jag med i varje natt då jag lägger huvudet mot kudden och försöker somna och just i ögonblicket då sömnen träder in framför mig och hälsar på mig kan jag heller inte urskilja om det är sömnen eller döden som står där, för hur kommer väl döden till oss om inte gestaltat och iklädd sömnens mundering?


14 december

Livet finns bara som muren som skiljer det levande från det döda och levande är bara dom som balanserar på dess rygg, vars på båda sidor det stupar rakt ner i döden: på ena sidan till levande döda och på den andra sidan till dom som dog igår, men på båda sidor likväl död och enbart död.


15 december

Vad är solnedgången om inte poeterna som beskrivit den?


16 december

Känslan av att inte tillhöra ens sin egen kropp, är resultatet av ett liv i en värld med alldeles för mycket hopp.


17 december

Är vänskapen en cigarett så fimpar jag askan mot mitt bröst: för dom som aldrig lärde sig vika pappersflygplan är åskskurarna en tröst.


18 december

På ruta ett finns ingen återvändo. På ruta två vänder sig alla om.


19 december

En man på gatan ler när han ser att jag ser men ilsknar till så fort han ser att jag ler.


20 december

I en karusell där alla åker med på liv och död sitter jag med benen i kors och försöker se oberörd ut.


21 december

Varenda medicin dödar om den överdoseras.


22 december

Dom som kom dit först applåderar alltid högst.


23 december

Jag vaknade försvagad. Jag hade ridit den svarta hästen natten igenom.


24 december

Trött på att vara mig själv. Less på livet. Uttråkad och därför, för att slåss emot ledan, likt en sista utväg och i ett sista försök ställer jag mig till att konfrontera döden: öga för öga, tand för tand, barhuvad, naken, som för att vinna livet tillbaka på min sida igen.


25 december

S. frågade mig: 'vad gör du nuförtiden?' Jag svarade att jag inte visste och att jag inte gjorde någonting speciellt.
- Skriv en bok då, det gör jag! Det kommer bli en skitbra bok!
Jag ville helst av allt spy, men höll tillbaka och lyckades stappla därifrån. Vilja skriva en skitbra bok? Skitbra bok? Bok? Finns det överhuvudtaget någonting man vill med författarskapet och är det inte en smörja, ihopsamlad av allt det man inte vill, som om man var tvungen, manad av sig själv, och i en sista utväg ger ut det man skrivit tidigare och som man skrev utan åtanke på att någonsin ge ut? Är inte författare något man är och hur ska man någonsin kunna säga att man själv är skitbra utan att mötas av misstänksamhet, misstro och totalt ointresse? Folk som säger sig vilja skriva böcker har distanserat sig till författarskapet, som om det var någonting man kunde bli och som böcker är någonting som finns ute i världen, någonting man kan fånga likt man fångar fjärilar och inte någonting som finns inuti, likt iglar fästa i tänkandet, sugandes ut blodet i tankarna och att den relation som en författare har till sin bok är samma relation som ett barn har till en blodigel som sitter och suger blod från hennes ena ben: man måste bli av med den för att den suger blod och man måste skriva boken för att den suger blod, som en tumör i ena tån, sådan relation har författare till sin böcker: man måste amputera tån för att inte tumören ska sprida sig. Hur kan någon som säger att han ska skriva en skitbra bok överhuvudtaget skriva någonting bra? Bygger inte författarskapet på misär och prestationsångest, den prestationsångest som kommer fram och skildras så trovärdigt och insiktsfullt av någon som inte vill skriva om någonting annat än sin egen oförmåga att skriva ens om sin oförmåga att skriva en bok, eller att skriva någonting alls? Och hur den skildras genom att oförmågan, underkastelsen, förnedringen. Att skriva en bok är att kämpa mot orden och att kämpa mot språket för att endast i den kampen och endast så kan stämningarna man vill skildra, misären och prestationsångesten, klädas i ord! Författarskapet är kampen och författaren är inte böckerna han skriver utan böckerna han inte skriver och böckerna han skriver skildrar böckerna han inte skriver. Att skriva en bok bara för sakens skull! Vart är världen på väg?


26 december

Att Schopenhauer var en pessimist, kanske i folks ögon, men folk dömer människor för vilka tankar dom har och inte för hur dom bär tankarna. Schopenhauer bar tankarna med sådan glöd och med sådan intensitet att vad som drivit honom på intet sätt kan ha varit någonting i sig pessimistiskt: ingenting apatiskt, ingenting uppgivet, men istället så stridslystet och så hungrigt, som att pessimismen endast var någonting han ville studera och utforska och vad är väl studerandet i sig om inte den raka motsatsen till pessimism!


27 december

Leibniz tes om att vi lever i den bästa av alla världar eftersom Gud är god och fullkomlig och därför vill oss väl. Kan inte se hur detta har med saken att göra, för faktum kvarstår att världen vi lever i består av så mycket ondska att den ens inte kan kallas för god och även om inte Leibniz påstår detta så kvarstår att den värld som Gud med sin fullkomlighet hade kunnat skapa måste ha varit en fullkomlig värld och att han, trots att han hade den möjligheten, inte gjorde det. Leibniz påstår att Gud skapade djävulen för människorna att uppvisa mod, som enligt honom är en bra dygd. Inte heller kan jag förstå det och på inget sätt kan jag förstå någonting av tesen då mod är bra för att den övervinner ondskan. Mod är bra endast då ondska finns att övervinna, men vad annars är den bra för? Varför skapade inte Gud paradiset även på jorden? För att den inte var den bästa av alla världar och måste inte den bästa av alla världar vara paradiset och varför lever vi inte där nu? Om den här världen är den bästa av alla världar och om mod är en bra dygd så varför finns inte modet i paradiset? Hans resonemang leder in till alla slags paradoxer, för om Gud är Gud och om Gud är fullkomlig och god så varför skapade han inte åt oss en värld utan ondska där modet inte skulle finnas eftersom modet bara finns i närvaro av ondskan och varför gjorde han inte oss till hans fullkomliga avbilder? På den här frågan finns till synes endast ett rimligt svar: att vi måste lida för att kunna njuta av paradiset. Även detta svar är en paradox då Gud hade kunnat skapa oss till fullkomliga individer som förstår även att njuta utan att först ha genomlidit ett jordligt liv, eller lidit alls, och det mest rimliga svaret tordes således vara att det är satan som är fullkomlig och att det är satan som har skapat oss till att leva i den sämsta av alla världar. För så kan det vara, att vi lever i den sämsta av alla världar men aldrig att vi skulle kunna leva i den bästa av alla världar då den bästa av alla världar hade varit paradiset och om att om vi hade levat i paradiset hade varit medvetna om att vi levat där, varför hade vi annars beskaffats med tvivlet när tvivlet är det som bidrar med sådan ondska här i världen? Även om vi på jorden lever i den bästa av alla möjliga världar som innehåller lidande och smärta så finns det inget rimligt svar på varför vi ens skulle behöva komma i kontakt med lidandet och smärtan.


28 december

Jag gick ut på gatan. Det var sent om natten. En man kom förbi: förvirrad. Jag såg en tant sittandes i en buss, stirrandes: uppgivet. En restaurangägare bar in alla stolar från uteserveringen och höll blicken länge fäst åt mitt håll: nej, jag ska inte döda dig. Jag ska röka upp min cigarett: förvirrad! En butiksägare som jag hälsat på så många gånger att jag nu hälsade honom vid namn skrek mitt namn tvärs över gatan. Jag gick dit och undrade hur det gick med butiken. Det gick bra, sa han och frågade om jag skulle ha något innan han stängde ner. Nej, det skulle jag inte. Jag kom att tänka på vad K. hade talat om för mig, att jag borde skriva färdigt den där artikeln snart. Det var någon vecka sen han hade sagt det. Tidningen skulle snart tryckas. Jag vet inte varför jag kom att tänka på det just då. Jag trampade på cigaretten. Låste upp porten, gick upp och satte mig för att skriva artikeln: förvirrad. Den handlade om Charlie Chaplin och jag hade varken hungern eller kraften att skriva. Några scener från hans City Lights strömmade förbi någonstans i tankarna, långt bak. Det var boxningsscenen och det var dansscenen. Egentligen var det samma sak, en enda sak: förvirring. Jag var för förvirrad för att skriva och det är sant att vissa saker kan man inte skriva om när man är där. Dessa saker har just den minsta gemensamma nämnaren: förvirrelse. Allt det andra är klart och tydligt och måste skrivas om från insidan, sådan som föraktet, stormen, utanförskapet, misären. Vad man måste skriva om genom att betrakta utifrån är förvirrelsen och allt som har med den att göra: lyckan, kärleken, osv. Hur många bra böcker har till exempel skrivits om kärleken av en människa i förälskelse? Hur många bra böcker har skrivits om lyckan av en lycklig människa? Inga! Det går inte, det finns inte: den enda möjligheten att skildra lyckan är att skriva om olyckan för att sedan låta läsaren att komma i kontakt och lära känna olyckan så till den grad att han sedan vet att lyckan är just det motsatta.


29 december

Att abstrakta uttryck inte i sig refererar till någonting konkret-abstrakt men till någonting abstrakt-abstrakt.


30 december

Jag kom på mig själv med att gråta framför TV:n idag. Det var ett program om en mörk liten pojke och en vit gammal gubbe någonstans i USA. Den mörka lilla pojken hade väntat på sin mamma att bli upplockad utanför skolan, men mamman hade varit och handlat och blivit försenad så pojken började gå hem. Det var minus fyrtio grader den dagen och blåste och när pojken så bara hunnit några kvarter bort föll han ner i snön, med ansiktet mot en snödriva på trottoaren. Flera bilar åkte förbi men ingen såg eller låtsades se pojken. Inte förrän den gamla vita gubben åkte förbi och såg pojken ligga där. Han svängde om och hämtade upp pojken, som var helt livlös och kall ’som ett stycke kött i frysen’. Bredvid honom låg hans skolböcker uppfläkta och utspridda i snön. Gubben körde till polisstationen och bar in pojken i sin famn. Dom visste inte om han levde eller inte och lade en filt över honom. Ambulans tillkallades och när pojken låg där, utslagen på disken så kom mamman inrusandes för att anmäla sin son försvunnen. Det tårades i den gamla gubbens ögon när han berättade om den dagen. Han sa att mamman hade varit så snäll mot honom och att hon inte hade slutat tacka honom och han sa att det berörde honom mycket i hjärtat. På sjukhuset låg pojken med förfrusna fötter och händer och mamman satt bredvid och läste sagor och in genom dörren kom den gamla gubben, hasandes, med en stor teddybjörn i sin famn. Den här får du av mig, sa han och den lilla pojkens ögon sken upp. Pojken tillfrisknade och ett år efter så tog gubben med honom till ett flygplansmuseum. Dom gick runt mellan flygplanen hand i hand och gubben sade till pojken, med den mjukaste av alla stämmor: jag hoppas att jag får stå dig nära tills dagen då jag dör. Pojken svarade inte, han bara log. Jag vet inte vad som var så vackert med den berättelsen. Kanske var det människan som var det vackra och hur två så olika människor, från två olika bakgrunder i två olika skeenden av livet kan hitta varandra och finna kärlek i det. Jag tror inte att berättelsen hade berört lika mycket om det var en liten pojke som hade hittat den andra pojken, eller om pojken ifråga hade varit vit.


31 december

Igår. Jag somnade när radion fortfarande var påslagen och varje låt blev en dröm som låg och fladdrade likt små barns drakar över en stor äng där solen alltid sken och folket alltid var lyckligt. Jag var bara där på besök och jag var inte lycklig, inte direkt därför att jag var där på besök men för att jag också visste att jag var där på besök. Jag sprang runt och ville skriva ner allt jag såg och viftade med min penna och försökte hitta ett hårt underlag att lägga pappret på. Samma visa gång på gång, framför ögonen spelades dom mest fantastiska och bedårande drömmarna upp för mig, men jag kunde inte ta del av deras glans och skönhet utan sprang istället runt, ivrig och orolig över att inte ha antecknat allt. 'Att leva eller berätta', skrev någon en gång. Det framstår för mig att författare är dom som är så levande att dom inte vet hur dom ska leva (är inte författarskapet okunskapen till att leva: den bristande förståelsen till hur man ska leva sitt liv och hur denna okunskap föder författarskapet, inte som ett medvetet val eller ens som ett val men därför att dom alls inte hade något val). Dom är så levande och så medvetna om sitt levande att dom inte vågar ta del av någonting som inte är lika bestående som deras liv, som dom själva är, alltså dom vågar därför inte heller att ta del av sina egna kroppar som hotar att dö bort och försvinna undan innan dom. Snart inte ens ta del av sina egna liv och med sig själva därför att dom identifierar sig så med sina egna ord och sitt liv med sina egna berättelser, och det är då galenskapen drar in och knuffar omkull hela verkligheten som ett korthus, en fantasi. Det enda dom förlitar sig till är sina ord därför att orden för dom är det eviga, det bestående och deras texter blir ett sätt för dom att fånga eller låta sig fångas i denna evighet. I drömmen var pennan min verklighet. Det var pennan som hindrade mig från att ta del av det pompösa, det drömlika och det sköna och det fantasifulla i drömmarna. Det var pennan som var mitt hån och mitt öde, som det i vaket tillstånd är pennan som är min fantasi och hur jag i alla väder och oavsett kläder diktar ihop mitt liv för att kunna ta del av det. Jag måste fånga det jag ser och skydda det undan det förgörliga, så att jag i drömmarna bär med mig det till verkligheten då jag anser att verkligheten är det bestående, samtidigt som jag i verkligheten tar med det till drömmarna då jag anser att drömmarna är det bestående. Jag är drömmarna i verkligheten och jag är verkligheten i drömmarna. Jag är flykten bort från den jag är och pennan är mitt färdmedel.


1 januari

Pianoklinkandet borrar sig genom taket och får lamporna att dallra som fläsket på en gammal tant. Jag kan inte brusa upp mig för sånt. Jag måste hejda mig. Att hejda sig är det mest vansinniga som finns, det mest dåraktiga som finns: att hejda sig! Milda gud. Dom talar om för mig att jag måste hejda mig och att jag måste lugna ner mig och att jag ska andas djupt. Till vilken nytta? Tänderna äter upp mig. Läpparna ämnar att svälja mig. Tungan drar ihop sig, hård som en dödsrädd snigel. (Varför heter det livrädd och inte dödsrädd? Rädd för livet? Rädd för att bli övergiven? Därför att rädslan för livet är samma sak som rädslan för döden.)


2 januari

Om livet är ett skådespel vi fötts till att medverka i, som vi tilldelats roller endast genom att vara vid liv, vilka spelar vi då? Oss själva? Vilka är vi? Dom som spelar att dom spelar och försöker få det att verka trovärdigt? Är det liv, verkligen? Vilken parodi på oss själva vi är och ändå är allt vi gör att leva. Det är vår enda skuld och våra enda sorg: livet. Lagerkrans skrev i sin Strindberg-biologi att Strindberg inte använder ordet ’självmord’ bokstavligt, men som en liknelse. Självmord är en liknelse över en författares liv. Inget ord beskriver bättre författarskapet än ett långt, utdraget men ack så plågsamt och lidelsefullt självmord. Författare måste lida. Författare måste plåga sig själva. Författare måste ha någonting att skriva om.


3 januari

Att vara djup, skrev Nietzsche, är att söka klarheten. Att vilja framstå djup, skrev Nietzsche, är att söka dunkelheten. För min egen del och till mitt eget försvar måste jag än en gång säga att jag skriver för ingen annan än mig själv och min spegelbild. Kanske vill jag framstå som djup men jag vill framstå djup inför mig själv, så att jag i spegeln kan skratta och plocka isär vad jag byggt upp. Jag söker dunkelheten på ett sådant sätt att jag vill plocka fram den, skåda den och i den söka klarhet. Jag söker sålunda klarhet inte i det dunkla men i själva dunkelheten: sådan som den ser ut hos en människa som för många gånger stått framför spegel och ansett sig vara djup. Det är möjligt att jag heller inte söker klarheten i denna dunkelhet, utan att jag söker dunkelheten och att det är dunkelheten i denna dunkelhet som är det klara: det som med störst klarhet klarar av att skildra denna människa och dennes spegelbild.


4 januari

Mänskligheten är logiken. Mänskligheten är det rationella. För att förstå det ologiska krävs det att vi klär av oss denna, den mänskliga dräkten och skådar det ologiska därifrån. Detta går inte och därför kan vi heller inte förstå eller överhuvudtaget komma i kontakt med det ologiska annat än genom logikens glasögon, som någon slags motsats till logiken, men ändå logisk och ändå lika logisk som det logiska är logiskt, bara tvärtom: logiskt ologiskt. Det ologiska kan således inte vara motsatsen till det logiska då även denna motsatsrelation är logisk.


5 januari

Strindbergs kvinnosyn och Nietzsches kvinnosyn. Varför alls tolka det som ett förakt över det kvinnliga släktet och inte istället som resultatet av en inre kamp, en strävan efter att bevara sin identitet. Jag tror att Strindberg och Nietzsche var så underkastade kvinnorna och så maktlösa kärleken att dom i rädsla för att bli en del av den och därför mista sin identitet, sin självbild, sina egon, sina jag som dom höll så hårt fast vid, som om det var det enda dom ägde - att det var i rädslan för att förlora greppet om sig själva och därför att dom kände till och visste om kärlekens makt och därför att dom var så underkastade även rädslan för den maktlöshet som kärleken hotade att fånga dom i, att det var därför som dom så föraktfullt uttalade sig om kvinnorna. Men det var inte kvinnosynen i sig, och deras förakt var inte som sådan ett förakt, utan endast en rädsla för maktlöshet. I så fall ett självförakt. Dom ville bevara sina identiteter och hur, på ett bättre sätt bevara sin identitet om inte genom att slå ner och slå undan allt det och alla dom som kom in på deras revir och bara genom att stå där, hotade att så till den grad fängsla dom att dom hade blivit en del av det och en del av det på så sätt att deras egna identitet fick plats däri och inte blev någonting annat än en del av någonting som i själva verket inte tillhörde dom. I kampen för att bevara sin identitet kan man alltså inte bli någonting annat än just kampen, sina knutna nävar och sina stridlystna rop, ändå är det inte denna identitet man från början kämpade för att bevara och aldrig heller kämpar för att bevara och därför har man, i ögonblicket man börjar kampen för att bevara sin identitet, förlorat den. Så om kvinnosynen var en del av deras kamp för att bevara sina identiteter så var inte kvinnosynen en del av deras identitet.


6 januari

Att sitta på en stol som man vet att om man bara vilar hela sin kroppsvikt emot så kommer den att falla isär och man själv falla ner på golvet: så står jag framför spegeln och vet att om jag bara stirrar ens en gnutta för noga så kommer jag aldrig att komma därifrån, i självförakt kommer jag krossa spegeln och i dess skärvor kommer jag se mitt liv gå under som vulkaner går under: genom att explodera först och i explosionen spruta ut allt som fanns innanför.


7 januari

Att en dag samla ihop alla tankar som ligger i dikeskanten, vid sidan om och som aldrig verkar vackra nog eller besitta sådan styrka att det kan sägas vara något värde att alls skildra dom. Ändå ligger dom där och brusar vid sidan om och att skriva om dom bara för att dom ligger där och inte skriva ner dom som dom är men endast skriva om dom som dom ligger: så tänker jag mig ofta att man inte borde skriva ner sina tankar utan endast skildra dom. Skriva om tänkandet, inte om tankarna. Tankar går inte att klädas i ord. Det enda som har med tankar att göra och som går att klädas i ord är tänkandet och inte heller ens tänkandet: utan sina misslyckade försök att skildra tänkandet. En sådan tanke som ligger i dikeskanten: ...nu glömde jag av, och helt plötsligt får den sådant värde att jag med all min kraft måste ge mig iväg för att söka efter den.

Att den fria viljan måste vara fångad, måste vara styrd, måste vara så olik den frihet vi likställer med vilja, som vi någonsin kan förstå eller inte förstå alls, inte ens förstå att vi inte förstår. Därför lyckligt ovetande om att den fria viljan inte är fri. Därför lyckliga och kanske därför fria. Åtminstone enligt vår sak att se på saken.

Tankar om Nijinsky, alls inte om Nijinsky, alls inte om någonting konkret, men mer: tankar på att jag borde tänka mer på Nijinsky. Jag vill söka igenom hans liv. Jag vill studera honom sönder och samman. Kanske där kan jag förstå lite hur jag själv fungerar, om jag alls vill förstå. Hans vän skrev om hans liv: 'trettio år av dans, trettio år av galenskap'. Ett sådant liv fängslar mig. Endast den beskrivningen antyder att det omöjligt kan ha varit så enkelt, därför intressant. Vad var det som ledde honom från dansen in i galenskapen och hur såg galenskapen ut? Jag måste låna alla biografier jag kan komma över. Jag måste lova mig att jag i morgon när jag vaknar ska gå raka vägen till biblioteket för att låna dessa böcker. Jag måste veta. Samma sak med Lartigue. Trots att Lartigue verkar ha varit en sorgligt vanlig man. Ingenting hände, men i hans fotografier får allting plats. Vad var det som fick honom att i alla situationer bära med sig kameran? Är inte det en galenskap, i alla fall en antydan till galenskap, i alla fall en gnutta av galenskap? Jag måste lära mig allt om alla galna människor. Jag måste vränga galenskapen ut och in, så att jag sedan på ett konkret och väl utstuderat och resonerande sätt kan komma till bukt med min egen galenskaps vara eller icke varande. (Kanske är min fascination för galenskapen, ett första tecken på galenskap.)

Ändå var det inte dessa tankar som låg vid dikeskanten. Dom ploppade bara upp när jag fortfarande sökte. Därför söka: inte för att hitta det jag söker efter men för att sätta hjärnan i ett sådant tillstånd att alla möjliga tankar framkallas däri.

Nu hittade jag tanken. Det var en precis lika ointressant och irrelevant tanke som jag hade förutspått. En tanke om när jag reste i Vietnam och under en båttur helt sonika hoppade över bord, simmade till en annan båt och klättrade upp på båtens tak för att därifrån ta sats och dyka ner i det klarblåa havet. När jag fortfarande var under ytan kom jag på mig själv med att inte ha någon aning om vad jag gjorde och denna insikt skrämde mig till sådan grad att jag länge tvekade på att komma upp till ytan. Vad skulle dom andra i båten säga? Hur skulle deras blickar se ut? Jag simmade ändå upp till ytan, jag behövde luft. När jag tittade upp mot folket i båtarna såg jag att dom stirrade på mig med beundran, som om dom det jag gjort var en galen handling men ändå en modig handling. Jag hade hoppat från en båt, säkert nästan tio meter upp. Inte ens stirrade dom på mig som om jag hade hoppat för att imponera på dom. Därför galenskapen, men inte den dåraktiga galenskapen utan den oskyldiga, nätta galenskapen som fortfarande är begränsad nog att beundra. Under ytan, hur jag kände mig där och hur jag känner mig nu. Ingen vet att jag skriver. Om någon av mina närmaste skulle få reda på det, jag vet inte vad jag skulle göra då. Men säkerligen sluta att skriva på sekunden för att i nästa sekund ta avstånd från allt jag skrivit. Som om jag inte kunde stå till svars för det, som om det inte hade varit jag som skrivit och som jag i alla de nästkommande sekunderna skulle vara tvungen att bevisa att det inte var jag, att jag inte är sån. Alltså: jag skriver för att gömma mig och jag skriver minst av allt för exponera mig. Vem jag skriver för är fortfarande höljt i dunkel. Någon måste jag skriva för, men varför och för vem? Kan mitt agerande på båten i Vietnam förklara detta? Nej, eftersom jag inte heller kan förklara varför jag hoppade över bord. Kanske av rastlöshet, det är det enda svaret jag kan komma på. Och hur jag känner mig som jag kände mig då, under ytan, som om skrivandet dränker mig: inte kan väl jag sitta i hela mitt liv och gömma mig och samtidigt som jag gömmer mig så vill jag visa vem jag är, inför dom som känner mig: bevisa någonting, kanske bekänna mig. Bevisa vad? Bevisa att jag har gjort någonting! Vad gör jag? Skriver! Det är det enda jag gör. En enda stor motsägelse, det är mitt liv. Att i hela mitt liv gömma mig undan, den tanken skrämmer mig. Det hade gjort hela mitt liv meningslöst. Så under ytan simmar jag fortfarande och fortfarande osäker på om jag vågar komma upp till ytan eller borde stanna kvar, men jag behöver luft. Jag behöver andas. Så: antingen simmar jag upp till ytan och går det ödet till mötes att jag i resten av mitt liv måste bevisa för alla jag känner och för alla som känner mig att den jag var sekunden innan, skrivandes, simmandes, är inte längre jag. Eller så simmar jag inte upp till ytan och dör.

En annan tanke som låg i dikeskanten: såg en Clark Gable-film där någon i en bil sjöng, 'unga förälskade människor är inte hungriga'. Visst det är sant och replikens skönhet träffade mig rakt i pannan, men samtidigt, efter några timmars betraktande: hur många gånger har det inte sagts förut, om än med andra ord. Hur många gånger har det jag skriver inte skrivits förut. Jag måste skriva det igen. Jag har inget bättre för mig. Rastlös, men vid liv.


8 januari

För första gången på några dagar: känslan av apati. Ska allt jag har byggt upp rinna ut i sanden? F. läste några rader Proust för mig när jag var hos honom på besök. Underbart, hur alla stämningar blir som sockervaddar i famnarna av små barn med glittrande ögon och rosa päls, som stackmoln: drömlika, ändå utan att förringa utanförskapet dess kraft. Jag satt bara och blundade, visste inte vad jag skulle säga eller göra. När F. läst klart berättade han att han sovit dåligt den gångna natten på grund av mardrömmar. Jag sade att jag också haft mardrömmar (men ändå sovit som vanligt, vaknat utvilad, som om jag infinner mig i mardrömmarna: likt massmördaren som sätter sig i den elektriska stolen infinner sig i att sitta där och därför behåller lugnet, dels för att han inte har något annat val men främst för att han vet att han ska få sona sina brott, att han ska få stå sitt kast - hur märkligt det än ter sig, så finns det såna fall där brottslingen sätter sig i den elektriska stolen med sådan harmoni att det bara kan tolkas på ett sätt: äntligen, nu får jag bli av med skammen och bördan som det innebär att bära skulden på sin rygg. På samma sätt vaknade jag upp på morgonen, utvilad, trots en natt full av mardrömmar: som om det inte var någonting att klaga på, som om jag fick stå mitt kast, som om det var tankarnas straff för att jag jagat dom, häcklat dom.). Han frågade vad mina mardrömmar bestod av. Jag svarade att jag hade stått i ett rum, likt en väntsal av människor som väntade på att få ta sina liv. I grupper slussades vi in till galgarna som stod uppradade, snarorna hängde ner, självmant trädde vi snarorna runt våra halsar och svarade på frågan som en ung flicka ställde till oss: 'är ni säkra på att det är så här ni vi avsluta era liv?' Ingen sade någonting, några skrattade, alla log. Jag hoppade och kände nacken knäcka till, varpå jag vaknade. F. tittade långt in i mina ögon och sade sedan med allvarlig stämma: ’vill du ta ditt liv?’. Jag svarade att drömmen bara var en dröm. Han sade: drömmar är inte bara drömmar. - Jag vet. Sen följde en tystnad, ingen sade någonting. Han log inte, jag log. Jag drack upp mitt kaffe, slängde kappan över axeln och gick därifrån. Vi bestämde att vi skulle träffas för en fika i morgon förmiddag. Hej då, sa han. Hej då, sa jag.


9 januari

Läste några dikter som jag skrivit för ett år sedan. Kan inte med ord uttrycka den avsky som fyllde mitt bröst, men endast skrika den: en avsky så stor att den förvandlas till rädsla, därför uttrycka den som ett dödens skri liknande det skriet som ett barn skriker i mardrömmarna, bara för att vakna upp och se att en främling står böjd över sängen med en kniv i handen och ett skri som djuren skriker i ögonblicket då dom kommer till insikt med att dom ska dö, tills ögonblicket efter att dom dött: ett sådant skrik, och inte skulle jag skrika för att det var något okänt som jag konfronterades med när jag läste dikterna, snarare tvärtom: någonting bekant och någonting så bekant att jag skrek i vetskap, därför uppgivenheten och därför rädslan: insikten, den bittra insikten och bitter för att den var sann och för att jag visste att den var sann (hur mycket jag än hatade den, eller ens tanken på att jag hatade den), att jag i framtiden kommer att vara likadan som jag är idag, precis som jag för ett år sedan var likadan som jag är nu, som att tiden slösas bort: för vad är väl slöseri med tid om inte att stanna intakt och motstå den förändring som tidens gång innebär?


10 januari

Känslan av att min kropp är fullproppad av larver som försöker leta sig ut, pressa sig genom mitt skinn och bort från mig, men hur tyngdkraften pressar ner mig som en tjock man pressar sig igenom dörrposten.


11 januari

Såg A. sitta på en buss och titta ut genom fönstret. Han påminde om Lenny i Steinbecks 'Bland möss och människor', hur hans keps pekade rakt fram, dom oskyldiga ögonen, den instoppade t-shirten, dom rosettknutna skorna, jeansen uppvikta och ryggsäcken på ryggen. Som om han fortfarande var ett barn, en skolpojke på väg till skolan och hur hans mamma hade klätt på honom och lagt en matlåda i hans ryggsäck. När vi var mindre var vi bästa kompisar. Han var något underbegåvad och vi passade varandra bra. Han gick på min sida vart jag än gick och jag gick på hans sida, ungefär som en storebror eller som en bästa kompis: som tryggheten. Det var som att det stod inristade i våra pannor att det alltid skulle vara så. Han var min Lenny, trots att jag inte visste det då. Vi cyklade i skogen och byggde kojor och hjälpte hans farsa att skörda hö och vi samlade spindlar och vek pappersflygplan och sålde stenar i ett stånd som vi ställde upp utanför huset där jag bodde och det var som att vänskapen inte behövde vara mer än så, aldrig mer komplicerad: aldrig beroende av en djupare relation, han gav mig bekräftelse på att jag fanns och det var allt jag behövde, han deltog i mina drömmar och tillsammans byggde vi nya drömmar. Fantasin härjade fritt. Vi lekte olika slags lekar, men dom hade alla någonting gemensamt: att bygga för att på något sätt ta över världen och inte ta över världen genom att erövra den men genom att stänga ute den, den andra världen, den verkliga världen. Varje koja blev ett hus som vi lovade varandra att vi skulle flytta till och bo i och skita i allt det andra och samla blåbär och äta blåbär till frukost och göra fällor och äta djuren som fastnade där, till lunch, kanske fiska i en sjö som låg lite längre bort. Ibland när jag sov över hos honom så kom hans mamma in med glass på kvällen och läste böcker med roliga historier i. Jag skrattade för att han skrattade och han skrattade för att överrösta mitt skratt och så låg vi och triggade varandra till att skratta högst, utan att egentligen veta vad vi skrattade åt och till slut somnade vi, säkert mitt i skrattsalvorna och hans mamma smög ut ur sovrummet och morgonen efter vaknade vi upp av att solen sken in och vi slängde på oss våra kläder och sprang ut till skogen och fortsatte bygga kojor. A. hade inga andra kompisar och inga av dom andra kompisarna som jag hade förstod alls varför jag var kompis med A., allra minst mina föräldrar som tyckte att jag borde vara kompis med någon som var lik mig. Jag ville inte bry mig, men brydde mig ändå och någon gång i början av högstadiet hade jag bestämt mig för att sluta umgås med A. Han ringde och jag svarade inte och det var dom värsta minuterna i hela mitt liv. Jag hörde hur ringsignalerna dog ut och kände mig ensammare än någonsin förut. Jag svor för mig själv, men nu fanns ingen utväg. Senare flyttade jag till en annan stad och när jag nu såg A. sitta på bussen som om han fastnat och blivit kvar i barndomen, kände jag som att det var mitt fel. Egentligen älskade jag fortfarande honom, men jag gick inte fram och hälsade på honom. Han hade inte känt igen mig och jag kunde inte med. Jag hade svikit honom och han var kanske fortfarande sur. Jag kunde inte låta bli att tänka att jag kunde ha suttit bredvid honom i bussen nu och den tanken skrämde mig lika mycket som den fängslade mig. Vad hände med kojorna i skogen och vilka barn leker där nu? Några andra, med andra drömmar och andra liv. Men åtminstone lekte dom. Hur många gånger hade A. varit vid kojan för att se vad som fanns kvar och hade han byggt vidare på den i sin ensamhet, undrandes, medan han samlade ihop pinnar, vad som hände med mig och varför allting blev som det blev? Jag lekte inte längre. Jag satt allvarlig på parkbänkar i stan och svor för mig själv åt folket som gick förbi och så gick det upp för mig hur vuxen och förlorad jag var.


12 januari

Jag dödade en gång en gammal tant. Hon var den första som kom förbi. Teet hade svalnat och blivit kallt och cigaretten hade sedan länge brunnit ut. Jag hade inget bättre för mig, eller: jag hade ingenting alls för mig. Jag stod med brödkniven i min hand. Den andra handen i fickan. Frosten hade lagt sig och stjärnorna glittrade som julgransbelysningar. Vaggandes, hasandes fram, med käppen som en ledpinne, fick hon syn på mig och sa 'hallå'. Jag sa ’hallå’ till henne och kunde se hur rädd hon var. Rädslan i hennes ögon värmde mig och jag blev uppfylld som om hon med sin rädsla givit mig den bästa bekräftelsen jag hade fått: bekräftelsen på att jag fanns och att jag fanns till sådan grad att någon var rädd för mig.

Jag följde efter i lugna steg och väntade tills hon hade svängt in på en mörklagd gränd. Sen drog jag kniven ur skaftet, helt lugn. Stack in den i hennes rygg och vred om och gick sakta därifrån tillbaka och förbi stället där jag hade stått förut och vidare hela vägen ner för allén. Visslandes för mig själv, sparkandes stenar framför mig som om ingenting hade hänt. Trädkronorna vajade som svarta fanor på full stång, som dödskalleflaggor på piratskepp och hundarna skyndade förbi med tungorna hängandes utanför: pustandes, ögonen lysandes. Blint stirrandes drog dom i stora flockar sicksack från träd till träd, rafsandes i högar av löv som vaktmästaren hade sopat ihop. Hundarna skyndade sig förbi, likt hyenor över savannen, suktandes efter någonting att äta: ett as som hökarna lämnat kvar. Jag slängde kniven till dom och dom slickade upp varenda droppe blod som fanns att slicka upp. Sen stoppade jag båda händerna i fickan och gick vidare ner för allén, till parkerna där jag druckit folköl som barn och där jag hade rökt min första cigarett och där jag hade tänt ännu en cigarett och sedan ett otaligt antal fler, mest för sakens skull, för att se ut som James Dean för en dag, för att dö ung, för att ha någonting göra, för att göra någonting alls.

Om jag bara hade varit en av dom hundarna som nu drog vidare bort och ut ur synhåll, om jag hade varit en av dom så hade min elakhet skymts och täckts av grymheten och försvarats som ett sätt att vara, en instinkt. ’Det är bara en hund’, hade folk sagt och förlåtit mig för att det inte alls var mitt fel. Som alla dom där bleka ansiktena på stan som speglade sig i varje skyltfönster, poserade som skyltdockor och köpandes kläder för att kunna säga till varandra: ’är jag inte fin idag?’ Det fanns alltid någon där som svarade ’ja’.

Jag ville aldrig bli som dom och just den rädslan drev mig. Den styrde varje steg jag tog, bort, bort. Jag ville aldrig bli som dom och jag lovade mig att så aldrig skulle bli fallet. Inte nu längre, det fanns aldrig någon av dom skulle ha dödat en gammal tant på det sättet som jag just hade gjort och lättnaden över att har bränt den sista bron tillbaka till deras liv fyllde mig med välbehag. Som en rädsla för främlingar alltid är en rädsla, i grund och botten: en rädsla för sin egen spegelbild. Jag tänkte inte ens på den gamla tanten som låg i rännstenen och dog nu. Hon skulle ändå dö snart och jag brydde mig inte särskilt mycket över det.

Hade jag förbrukat min rätt till existens nu? Eller hade jag helt plötsligt förtjänat den, genom att göra något som betydde någonting: något som visade att jag lever? Jag lever. Mitt namn i tidningsbokstäver, på löpsedlar uppklistrade som affischer och "wanted man"-rubriker i old western style. Folk som vänder sig om på stan och viskar: ’pschh-pschh, är det inte han?’ Det är väl det vi kallar liv?

Så nog levde jag.


13 januari

Satt några timmar på biblioteket och läste vetenskapsmagasin. Det stod om hur det kom sig att man inom den katolska kyrkan kunde köpa sig syndernas förlåtelse under medeltiden. Det hela började med att den katolska kyrkan befann sig i krig mot islam och att den islamistiska sidan hade fördelen av att det enligt deras tro var ett heligt krig och där dom som dog i strid därför skulle bli martyrer och garanteras plats i himmelen. Den katolska kyrkan kontrade genom att säga att samma sak gällde även för deras krigare. Men för att det inte skulle bli orättvist gentemot människorna som av olika anledningar inte kunde vara med och kriga så erbjöd dom också att man kunde köpa ett avlatsbrev, det vill säga syndernas förlåtelse. Detta urartade och när den katolska kyrkan i och med byggandet av katedralen i Vatikanstaten behövde mer pengar anordnades mässor och kampanjer där folk lockades till att köpa dess avlatsbrev.


14 januari

Kan inte se hur våra hjärnor inte är totalt deterministiska. För att anta att det är så krävs egentligen bara ett enda antagande: att våra viljor styrs på neurologiskt plan och inte ens det, men att mentala processer, så som tänkandet, finns avbildade på neurologiskt plan. Om man kan se att en vilja, eller någon annan mental process, är styrd eller på något sätt finns avbildat på det neurologiska planet, likt neurologiska sammansättningar, så inbegriper det att våra mentala processer i själva verket är neurologiska processer. Om man då skulle säga att det finns en vilja, någonting annat, som i sin tur styr dom neurologiska sammansättningarna, så hamnar man i ett cirkelargument där viljan styr neurologiska sammansättningar samtidigt som viljan är neurologiska sammansättningar: alltså att neurologiska sammansättningar styr viljan. Jag kan inte se något annat alternativ och jag kan inte se hur detta inte skulle innebära determinism. Även om vi kan påverkas av andra kausala inverkningar som i sig inte behöver vara deterministiska, sådant som vädret till exempel, så gäller fortfarande att viljan är deterministisk därför att den är styrd av någonting som bestäms utan att vi kan råda över det. När jag säger att allt är deterministiskt så menar jag därför inte att allt är förutbestämt men att våra hjärnor är bestämda och att det står utom räckhåll för oss att bestämma någonting själva: dom neurologiska sammansättningar och den mentala processen kan i själva verket styras av slumpen, sådan som hur olika atomer slumpvis krokar ihop med andra atomer och om detta säger jag ingenting. Det enda jag säger är att vår vilja är bestämd och att vår vilja därför inte är någon vilja, men bara ett uttryck för den mentala process som gör det möjligt för oss att välja eller att inbilla oss att vi väljer: trots att valen vi gör inte är några val utan något som styrs av vad som händer på neurologiskt plan. Inte heller denna ståndpunkt är särskilt ny eller på något sätt kontroversiell, för det är så vi fungerar och det är det vi tar för givet i vardagliga situationer. Att saker är styrda kausalt och när vi försöker förklara en människas handling så ser vi till olika aspekter som vi tror kunde ha inverkat på varför människan i fråga handlade som den gjorde. Att han alls hade ett val tar vi för givet i samma sekund som vi börjar titta efter andra aspekter till hans handlande än just att han var tvingad till att göra så, då svaret på frågan vi söker är: varför valde han att göra så. Jag säger heller inte att människan inte har en vilja sådant som vi ser det: vi har en vilja och det är min vilja att sitta här, men min vilja är styrd och bestämd och jag kan göra vad jag vill men jag kan inte vilja vad jag vill! Frågan vi söker svar är således denna: varför valde han att handla så? Denna fråga kan vi besvara och vi besvarar den genom att koka ihop alla möjliga aspekter som anses vara relevanta, gener, miljö, etc. och när vi lägger alla dess olika aspekter sida vid sida så ser vi också att människan i fråga inte hade något val utan att valet var förutbestämt därför att viljan är styrd av dessa andra aspekter (vilken den inte kan styra över) på samma sätt som vårt handlande är styrt av viljan. Att vi ändå bestraffar dom som handlar fel, trots att det inte är deras fel att dom handlar fel då dom inte kan råda över sina handlingar, är inget konstigare än att vi skjuter ner vargarna som hotar vår boskap.


15 januari

Att det mentala, såsom tänkandet, inte borde ses som en process i hjärnan utan istället som någonting som händer utanför och att hjärnan är en kameralins, ett objektiv, ett teleskop, en kikare, ut mot denna värld, denna mentala sfär så att våra tankar dom producerar vi inte, eller skapar på något sätt, utan skannar och zoomar in från denna mentala sfär.

Labels:

1536. Ett år

25 oktober

Satt på tåget. Berusade ungdomar ställde sig i sätena för att nå till att sträcka sina huvuden ut ur rutorna och röka några bloss innan någon äldre herre sa åt dom att sluta röka. Jag hade inga pengar till någon biljett och satt och hoppades på att konduktören inte skulle ta sin kontrollrunda. Dom berusade ungdomarna skrek och sjöng och skrattade. Dom äldre herrarna flåsade och harklade sig och drog djupa andetag. Jag fick en innerlig lust att förklara hela världen sådan som den var. Sådan som jag såg den och hur jag såg den: som ett tåg på väg in till stan en fredagskväll. En av flickorna var stor och klädd i kort kjol med strumpbyxor under. Hon skrålade högt och svepte ölen i stora gurglande klunkar. Hennes kompis var sötare. Hon log när hon tittade på mig. Jag log när jag tittade på henne och för några sekunder tänkte jag att det skulle bli vi två. Jag såg framför mig hur hon skulle hålla min hand fram till altaret och hur jag skulle bära henne därifrån. Jag såg oss som småbarnsföräldrar, kyssandes i höstvindarna med hennes hår fladdrande och hennes kinder rosenröda och hennes läppar röda, syrliga. Hennes ögon blänkande, glittrande. Fnittrandes skulle vi gå genom mörka alléer, sena kvällar när ugglornas ylande ekar från husfasad till husfasad. Sen hem igen och sittandes framför en öppen eld, sipprandes rödvin från vinglas och lyssnandes till Tom Waits och Beethoven. I soffan skulle våra barn ligga och sova och vi skulle titta på dom och sen titta på varandra och vara lyckliga endast över att finnas till. Hennes tjocka kompis skrålade till igen: ‘nu ska vi av!’ och dom gick av och jag såg henne försvinna bort på perrongen och tåget åkte vidare och jag visste från den sekunden att jag aldrig skulle se henne igen. Jag kastades tillbaka till den verkliga världen, till verkligheten: som mer och mer tedde sig som en värld där jag inte passade in och kanske än värre, som en värld där jag inte längre var välkommen till. Jag hörde inte hemma där och jag trodde inte heller att någon annan gjorde det. Men åtminstone var det en sak som skiljde mig åt från alla andra som satt på tåget den kvällen: dom tycktes inte ha kommit till insikt om att dom inte alls passade in och tänkte därför inte mer på det. Jag vill visa för dom den värld som bredde ut sig innanför mina hjärnbalkar, jag ville visa dom vem jag var.


26 oktober

Skarpheten hos Kierkegaard. Hur bar han sig åt? Med pennan som skalpell skar han ut sina tankar med sådan precision att det nästan känns oförskämt att alls tänka efter att ha läst hans anteckningar. Jag jämför gärna hans dagböcker med Kafkas dagböcker. Dom behandlar samma saker och skildrar samma ensamhet, samma utanförskap, samma uppgivenhet: som hos Camus tar formen av ren och skär apati. Hos Kierkegaard är det en smörja som han ivrigt kravlar sig igenom, likt en häst som fallit ner i en pöl av kvicksilver. Hos Kafka är den ett nödvändigt ont, ett berättigande av hans existens, nästan som en del av hans varande och som att hans kropp har flutit ihop och förenat sig med denna smörja och denna melankoli. Kafka använder sig av den till att skildra sina stämningar. Han tolkar över huvud taget inte, han kravlar inte, han ifrågasätter inte, han bara skildrar den som den är: smörjan. Kierkegaard konfronterar den och försöker hela tiden finna svar: därur härstammar hans tankar vars prakt och glans skildrar en människa som tycks ha varit så ensam i sin egen överhet och så underkastad och så förblindad av sitt eget geni att han därför borde ha sett ner på andra, även sina närmaste vänner, med ett förakt liknande det förakt som människan hyser inför aporna och inför alla andra djur som endast följer sina instinkter, utan alls någon form av resonemang. Vad var det som drev honom? Tvivlet! En uppgörelse med det förflutna. Hans kristna uppväxt och ensamhetens grubblande som ledde till en uppgörelse med Gud som på alla sätt liknar den uppgörelse som en man bedriver mot sig själv, fångad i ett äktenskap och i äktenskapet fångad av insikten att han inte längre kan älska sin fru men än mindre kan svika henne och lämna henne eftersom ensamheten hade blivit för total och för förödande och som därför stannar han kvar: inte för att han tror på kärleken, inte för att han alls tror på kärleken, men för att han samtidigt vet att han inte har något bättre för sig. Det har kommit till hans insikt att han i själva verket inte är fångad av kärleken utan att han är fångad i sig själv och att kärleken inte är källan till denna fångenskap, utan endast en frukt av den. Kierkegaard var fångad i sig själv och trots att han så högt föraktade kristendomen tordes han inte förneka Guds existens, då det var det enda han hade, det enda hopp i en alldeles för dyster och världsfrånvänd världsbild: som om han i själva verket allra mest önskade att hans tankar hade vilselett honom och en gång skulle uppenbara sig för honom, i en dröm där änglarna satt på rad och sjöng för honom att det inte alls förhöll sig så som han fått för sig. Samtidigt underkastelsen till sitt eget geni och samtidigt övertygelsen om hans eget geni: därför melankolin.


27 oktober

Att känna lidande och smärta och vända sig om efter hjälp för att i världen bara finna människor vars lidande är så mycket större och vars smärta så mycket större att man heller inte kan lida framför dom utan måste ta sig samman, ruska upp sig och skärpa sig. Så känner jag mig och sådan relation har jag med mitt lidande och den smärta jag känner. Inte för att jag betraktar någon i världen som alls lider eller alls känner någon smärta, knappt ens lider några tvivlens kval, men för att jag ser en värld av människor som inte vet vad lidande och smärta innebär, åtminstone inte det lidande och den smärta som omfamnar mig, som sänker mig, som tynger mig! Dom förstår inte och lämnar ingen plats för mig att vara som jag är, likt en clown framför en blind publik finner att sminket inte längre är någonting värt, så finner jag i min spegelbild att mitt lidande och smärta ingen roll spelar och måste därför med all min kraft och den styrka som jag besitter, resa mig upp och ruska av mig smärtan och lidandet, genom att liksom intala mig själv att lidandet och smärtan har spelat ut sin roll.


28 oktober

Vad kommer finnas kvar av mig när jag ligger begraven? Ingenting! Vilken befrielse! Tanken på att någon efter min död kommer att prata om vem jag var, den skrämmer mig. Tanken på att någon efter min död kommer att prata om vem jag var, utan att jag kan vara där att säga emot, när jag ju identifierar mig själv som människan som skulle säga emot varje sådant uttalande och varje sådan människa som får för sig att uttala sig över vem jag är. Som om jag var någon. Som om jag var någonting sådant, någonting som går att klädas med ord, någonting som ens gick att beskrivas: som att någon människa är så tragiskt ytlig att hon kan klädas i ord! Tvi! Dom flesta människorna är så ytliga och så enkla, men det beror inte på att dom i naturen är det eller att dom alls egentligen är det, utan på att dom identifierar sig så mycket med andras ord att dom anser sig vara vad andra säger att dom är: eller tvärtom att dom anser sig vara det motsatta. Jag är inte ens tvärtom: jag är ingenting alls som går att beskrivas. Jag är för komplex för det och jag är för enkel för att kallas för komplex, rättare sagt: jag är han som skulle säga emot den personen som efter min död kommer försöka att beskriva vem jag var och inte säga emot genom att hävda motsatsen men genom att säga emot att det över huvud taget går att kläda mig i ord. Jag är fri, det är det. Kanske är det orden som kan förklara min natur men på intet sätt förklara vem jag var: en fri själ. Hur man kan förklara friheten ter sig omöjligt, ett hopplöst fall för hur är väl en fri själ om inte så underkastad och förblindad av friheten att hon i rädsla för fångenskapen flyr undan allt hon inte själv kan kontrollera och i sin flykt inser att hon inte ens kan kontrollera sin själ: därför styrs av flykten i sig som fången styrs av fångväktarnas order. Så visst är jag en fri själ, men att ens få för sig att friheten går att klädas i ord när så många poeter och författare fortfarande sitter och skriver och kommer att fortsätta att skriva i all evighet för att dom inte kan skildra friheten eller på något sätt kan kläda vilka dom är i ord. Är det inte uppenbart att det är därför dom fortsätter skriva och måtte det vara lika uppenbart för dom som kommer att stå vid min grav att det var därför jag skrev och att det också var därför jag skrev min väg ner i graven, att det var därför jag dog och att det därför heller aldrig kommer att gå att kläda vem jag var i ord.


29 oktober

Drömmarna hänger ut över gatorna, dinglandes, likt krokar från metspön som någon viftar för att fiska upp någonting. I verkligheten hittar jag mina offer, att samla ihop och stoppa in i drömmarna: till att bakbinda och sjunga mina sånger inför. Verkligheten matar drömmarna men samtidigt hindrar den drömmarna från att fläkas ut i sin fullständiga prakt. Om jag bara kunde låta drömmarna leva som dom ville och om jag bara kunde göra verkligheten till min fantasi, till min dröm, till att inreda världen som finns i mina tankar, som rekvisita i teatern där jag spelar mig själv likt en rollfigur som inte har någon aning om vad han ska säga eller göra, än mindre vad han gör där: istället hur verkligheten tränger sig på och försöker riva ner allt jag i fantasin bygger upp och hur verkligheten tar bort kraften i mina tankar och sorterar upp allt i svart och vitt: rätt eller fel, sant eller falskt - när allt jag vill skildra är någonting som varken är sant eller falskt men lika verkligt ändå. Att inte se livet som motsatsen till döden. Livet är inte motsatsen till döden. Födelsen är motsatsen till döden. Men döden är att dö och att vara död är inte det motsatta till att leva: det är ingenting och livet är endast en väg, en flod som mynnar ut i detta intet, som floden till ett hav: men vem skulle ens påstå att floden är motsatsen till havet? Vi ser bara i motsatser och vi är så beroende av motsatser och beroende av att se saker att vi för varje sak vi ser skapar en motsats: kärlek och hat, vänner och fiender, gud och satan, himmel och helvetet, liv och död: det finns inga motsatser, rätt och fel, sanning och lögn, det finns bara saker som mynnar ut i andra saker likt floder mynnar ut i hav. Så kan man istället undra vad det är som mynnar ut i vad: denna fråga är enkel att besvara och lika dyster som den är uppenbar: det förgörbara mynnar ut i det icke förgörbara: kärleken mynnar ut i hat som himmeln mynnar ut i helvetet och lyckan i olyckan, för finns det alls någon lycka som inte är flyktig och som inte endast är ett sätt att fördriva tiden på och hur kan det i så fall finnas lycka i en evighet? Lycka som inte är förgörbar, kärlek som inte är destruktiv? Nej och återigen nej!


30 oktober

Att vi älskar bara oss själva. Om vi älskar någon annan så älskar vi den för att vi älskar oss själva, som vi älskar såna som är lika oss, därför att vi ser oss själva i dom och som de kristna älskar sina fienden; inte för någonting annat än att dom älskar sig själva och älskar sig själva för att dom i kärleken till sin fiende framträder inför sig själva som varelser som kan älska sina fiender och vem skulle inte kunna älska en sådan älskvärdhet? Så vill vi ha barn med någon som är lik oss för att våra gener i större grad kommer att föras vidare på så sätt och överallt är det lika uppenbart att den enda kärleken som finns är egoism och den form av egoism som sprider egoismen vidare, likt en epidemi, att få någon annan att älska vem man är, men i själva verket är det just att få någon annan att älska sig själv, så är det denna form av egoism som krävs för att vi ska inbillas att tro att kärleken till sig själv i själva verket är kärleken till någon annan, därför kärlek. I kristendomens fall och i fallet där Gud på något sätt talar om för oss att vi ska älska även vår fiende och att vi ska älska alla så är det en befallning och vi älskar våra fiender, inte för kärleken i sig men för att vi älskar oss själva när vi gör det, att vi kan göra det, och denna falskhet, denna totala falskhet, att använda kärleken som ett vapen till att hugga ner andra och döma andra i Guds namn och i den heliga andens namn, när det enda brott dom har begått består av det att dom inte älskat tillbaka, inte gått på denna falskhet. Den enda kärleken är egoism!


31 oktober

Att det är tankarna som förgör människan och att det är tankarna som driver in människan i galenskap: är det inte verkligheten? Är det inte verkligheten som i vissa fall, hos människan, ser sin roll så hopplöst tillintetgjord att hon packar ihop och drar därifrån? Att galenskapen bara är ett ställe där tankarna, istället för att slåss emot verkligheten, slåss emot sig själva och hur fantasin upptar verklighetens plats så att man endast kan ana hur galen den verkliga verkligheten måste te sig hos människorna vars tankar har spårat ur i galenskap.


1 november

Klockor utan timvisare. Förfallna fasader. Statyer som lutar mot andra statyer och barn som samlar granatsplitter. Gamla gubbar och tanter med brödlimpor till duvorna, stirrandes rakt fram: uttryckslösa, lealösa. Konstaplar som gråter. Författarskapet vilar på utanförskapet, eller är det tvärtom? Poeterna skrattar vid sidan om. Folk som super och skrålar. En man i kappa steg fram till mig, med händer i fickorna och sade med dov, väsande röst: ‘tänk att du i ditt liv bara får älska en gång och att du också, när du väl älskar, är vid insikten att du aldrig heller kommer att älska igen’. Dörrar på glänt, skeva, hängandes från gångjärnen. Skorstenar spottandes rök. Horisonten täckt av taggtråd. ‘Att röka eller att hänga sig‘, sade Willy Kyrklund en gång. ‘Häng dig och du kommer att ångra dig, häng dig inte och du kommer att ångra dig‘, skrev Sören Kierkegaard. Att skapa behov, lätta nog att tillfredställa är knappast meningen med livet men likväl ett sätt att leva det. Ett tidsfördriv. Jag svarade mannen i kappan: ‘jag är en tromb och jag älskar endast det som jag kan blåsa ner’. Att först älska sin spegelbild för att sedan kunna älska det andra. Att älska i tidsfördriv eller att älska det som är svagt nog att bryta ner. Författare blir inte till, författare är: människor med sprickor i sina själar. Broar svajar. Havet brusar. Existentiella frågor grubblar bara den på som ifrågasätter existensen, likt pojken som förlorar ett spel genast börjar ifrågasätta spelets regler. Existensen är ett hån. Existensen är en tromb. Att leva är att stå emot denna tromb. Att leva är att kriga. I ensamheten lever vi våra liv. Oskyldiga livets skuld men oförmögna att bära denna skuld på våra skuldror. Skammen som detta innebär, över att ha fötts till världen, kastade ut likt främlingar i främmande länder till att kalla platserna vi minns för hem, gör oss alla vilsna, förvirrade och ivrigt letande efter sakerna stora nog och värdefulla nog att göra oss förtjänta av våra liv och inte bara det, men som också, på samma gång, letar vi efter sakerna som också gör alla våra förfäder förtjänta av att ha levat sina liv. Ingenting får lämnas därhän, ingenting får gå om intet. Allting måste spela någon roll. Vi måste känna att vi lever: vi måste känna att vi förtjänar att leva! På våra bara skuldror, i vår ensamhet lyfter vi upp hela mänsklighetens skuld till att styra våra liv och döpa våra barn därefter. Det gör oss alla meningslösa, för ingenstans går det att finna någonting sådant, några saker stora nog och värdefulla nog att berättiga våran existens. Ändå letar vi och i spegelbilden speglar vi oss. Ensamhetens tortyr. Andra finner Gud, men glöm heller aldrig det: att den Gud dom finner och att det dom kallar Gud inte är någonting annat än just ett namn för sakerna dom aldrig funnit.


2 november

För att, om så orden är mitt liv och inte för att det är så: inte för att jag inte alltid har föraktat och hatat tanken på att vara författare eller kallas för författare och för att jag allra mest föraktat tanken på att vara en sån som kallar mig själv som författare, arma tanke, jag är ingenting sånt där och hur alla som tänker, som alls tänker, får olika titlar som folket på stan och som folket i solen skämtar om. Förlöjligar och gör sig roliga över och hur folket som alls tänker får dessa titlar just för att kunna förlöjligas och skrattas åt! Som att, så fort någon tänker så kallas han för författare, när författare borde kallas för människor och dom som inte är författare borde kallas för döda människor. Ändå är det väl så att författare förlöjligar dom som inte tänker, men åtminstone är det så att detta förlöjligandet är ett självförsvar.


3 november

Genier, det enda dom har gemensamt med varandra är dårskapen: det naiva att tro på sina tankar så hårt och hålla fast vid dom så förtroget att tankarna till slut blir verkliga, till slut meningsfulla och därigenom erhåller sitt värde: inte för att dom i sig har något värde men för att dom påverkat en människa till sådan grad att han därför givit upp allting annat. Vad som i själva verket skiljer dårskapen från det geniala är någonting så vagt att det heller inte gå att dra någon tydlig gräns däremellan: gränsen drar betraktaren som kallar det för genialt som han förstår att han inte förstår och det får dåraktigt som han inte förstår att han förstår. Vi är alla våra egna genier, men för att se det geniala hos någon annan krävs det först att vi sätter vårat eget geni lika högt som det geniala vi betraktar, som om vi samtidigt intalar oss: 'visst är det genialt men jag hade kunnat åstadkomma det själv om jag så bara hade varit i hans kläder'. Att förstå ett geni är därför att vara ett geni och att anse sig förstå någonting genialt är att anse sig själv vara genial.


4 november

Att världen är så komplex och att allting däri är relaterat till allt det andra däri, likt en enda lång kausal kedja, så för att förstå någonting fullt ut så måste man förstå allting.


5 november

Gud är en mänsklig skapelse, format av det mänskliga tvivlet och inte skapad till att skänka oss svar på alla frågor vi har, men skapad för oss att vi inte behöva söka svar. Vad kom således först: uppfattningen om att det fanns någon där uppe som hade svar på alla våra frågor eller insikten om att frågorna som vi sökte svar på, vi aldrig själva skulle kunna besvara och därför, som i en sista utväg, hittade vi på en Gud. Jag lutar åt det andra alternativet och att vi döpte alla dessa frågor till Gud, för att kunna lägga dom bakom oss: lägga tvivlet bakom oss och börja leva igen. 'Vad är meningen med livet?' och liknande frågor döptes sålunda till Gud, men det är bara en beteckning för frågorna och inte ett svar. Att Gud är meningen med livet säger oss ingenting, då vi inte på något kan säga vem Gud är och vad han gör annat än att falla in i resonemanget som gör det uppenbart, att Gud finns bara för att tvivlet finns, det mänskliga tvivlet: som skapat åt oss en Gud som är allting det vi är och dessutom allt det vi inte är, som är mänsklig nog att bli trött efter sex dagars arbete men som är omänsklig nog att på dom sex dagarnas arbete ha skapat oss. Det är alltså mest troligt att se på saken som sådan att först kom tvivlet och sedan kom Gud, inte tvärtom. Hur skulle det i så fall ha sett ut och hur skulle vi i så fall förklara tvivlet? Att Gud skapade oss till att betvivla hans existens? Hur skulle det kunna motiveras när det är just tvivlet som orsakar så mycket ondska i världen? Eller är det tvivlet? Det kanske inte är tvivlet som orsakar ondskan, det kanske över huvud taget inte är den religiösa tron men den religiösa vetskapen. För, inte är det väl tvivlarna som orsakar det utan dom som tror sig veta och i sin vetskap anser det vara deras plikt att övertyga tvivlarna. Det är inte den religiösa tron som orsakar ondska utan den religiösa vetskapen. Men om Gud finns och om Gud har skapat oss, så har han skapat oss som ofullständiga människor, inte för att han inte visste bättre: som Gud och som den makt och kraft och fulländning vi tillskriver honom så följer det att han hade kunnat skapa de mest fullständiga av alla varelser, men att han inte gjorde det och varför han inte gjorde det är en av religionens mest avgörande frågor. Varför skapade en fulländad Gud så ofullständiga varelser, när han vet och genom sin fulländning måste ha vetat att dessa ofullständiga varelser orsakar varandra så mycket lidande och smärta. Att han ändå vetat det och liksom skapat oss i någon slags bestraffning, för oss att bli befriade och ni säger kanske att ondskan är satans fel. Men finns en satan om Gud är fulländad? Finns det i så fall plats för en satan och om det finns en plats för satan och om Gud inte lyckats förinta satan så måste det betyda att satan också är fulländad och hur kan två fulländade varelser existera sida vid sida? Antingen finns inte satan eller så finns satan och i så fall är inte Gud fulländad nog att förinta honom, alltså inte fulländad. Eller ond och inte tillräckligt mån om människorna välmående att han anser det vara värt att förinta satan. Ni säger kanske: 'nej, det var Adam som bet i äpplet, det var Adams fel!', men det följer av det, ändå, det paradoxala, att om Gud är Gud och om Gud skapade människan så måste han ha kunnat förutse det: och han måste ha kunnat stoppa in någon annan än den syndiga Adam i Edens lustgård, men att han gjorde inte det och varför han inte gjorde det var antingen, av ren ondska, eller för att han inte visste bättre och därför inte kan sägas vara fulländad. Så, med några enkla ord kan jag sammanfatta ovan resonemang med följande mening: om Gud hade varit Gud i den innebörd och med de beskaffenheter vi tillskriver honom när vi pratar om honom som Gud och säger att Gud är Gud, så hade inte Gud skapat sådana som oss och därför återstår det enda rimliga, att det istället är vi som har skapat Gud.


6 november

Dom pratar om fiender som monster i sagoberättelser och jag säger till mig själv att min fiende är så mycket större än så. Ändå får den plats i min spegelbild men på inget sätt vet jag vem det är, kanske därför, i mitt sökande efter hans riktiga jag: är han en fiende och han är en fiende för att han är verklig. Verkligheten är min fiende!


7 november

Frihetens vilja är inte styrd av viljan. Viljans frihet är styrd av fångenskap. Friheten är styrd av fångenskap. Vi kan välja vad vi vill men vi kan inte styra över viljan. Vi är alltid fångna. Det enda som skiljer oss åt är formen av fångenskap och kanske är den fångenskap värst som inbillar oss att det är vi som bär ansvar och skuld till att vi inte känner oss så fria som vi i själva verket anser oss vara: frihetens fångenskap.


8 november

Jag minns en gång i barndomen då jag satt vaken en hel natt, vilket i den ringa åldern jag befann mig i vid den tidpunkten var ett mycket grovt brott som i den vildaste fantasin kunde bestraffas med döden och avhuggna händer, utdragna tänder och piskrapp: jag hörde folk som slog mot rutorna och spöken som andades under sängen och morsan och farsan som pratade utanför dörren och tjuvar som bröt upp fönsterkarmar och jag tände och släckte lampan och jag höll mig vaken ändå för att utveckla och bygga upp ett eget teckenspråk som skulle ha den fördelen gentemot alla andra teckenspråk att den bara skulle kräva användningen av en hand. Det var någonting med fingrar och knogar och hur man höll handen framåtvänd och bakåtvänd och jag antecknade i mitt block varenda tecken som om det var en matematisk ekvation.


9 november

För första gången på några veckor: återfunnit kraften. Viljan att skriva ner hela världen. Viljan att reda ut vissa oklara begrepp och få klarhet i saker och ting. Vad menade till exempel Schopenhauer med viljans vilja och på vilket sätt är den fången i oss eller vi fången under den? Att vi kan göra vad vi vill, eftersom vi är fria: men att vi inte kan vilja vad vi vill. Vad styr åtrån? Är det begäret som styr åtrån och eftersom man begär sakerna man saknar, enligt Schopenhauer, så är det avsaknaden och därför lidandet som styr åtrån och viljan. Vi är styrda av lidandet. Kraften är viljan och viljan är kraften: kraften är lidandet och lidandet är kraften!


10 november

Jag drar nu. Jag drar till Afrika. Jag har aldrig varit i Afrika. Jag ska stå i hamnen i Dar Es Salam och se hur skeppen från Madagaskar lägger till. Jag ska stå där hela dagarna i ända och låta lokalbefolkningen titta på mig och jag ska låta dom titta på mitt vita skinn som inte säger någonting om mig annat att jag inte kommer därifrån. Jag ska vänta på skeppen och när skeppen anländer ska jag vara den första som hugger i. Jag ska bära bananlådorna på ryggen och känna svetten rinna över min kind. Jag ska leka med ormarna och jag ska leka med lejonen och jag ska låta lokalbefolkningen titta på mig och jag ska låta barnen titta på mig och i deras blickar av förvåning och sådan förvåning som bara finns i blickarna hos små svarta barn som aldrig förut sett någon så vit människa för första gången ser en vit människa och undrar vilken planet han kommer ifrån: i deras blickar ska jag leva mitt liv. Jag ska leva mitt liv som fri och jag ska leva mitt liv med den frihet som det innebär av att aldrig upphöra att förvåna och jag ska leva där tills jag dör. Jag ska inte skriva ett enda ord till. Jag ska lämna min lägenhet i morgon och jag ska borsta mina tänder och raka mig en sista gång och jag ska knyta mina skor och jag ska inte göra någonting med lägenheten: jag ska inte ens låsa den! Jag ska bara lämna allt. Vilken befrielse att åka bort med vetskapen om att aldrig komma tillbaka. Jag ska inte säga hej då till någon. Jag ska bara dra. Jag ska aldrig skriva ett enda ord till och jag ska packa min ryggsäck full endast på böckerna som jag äger, resten ska jag köpa där. Jag ska klä mig som dom svarta männen och jag ska låta dom svarta barnen titta på mig som om jag kom från en annan planet och jag ska låta dom svarta barnen tro att jag kom från en annan planet. Åtminstone är det främlingskapet bättre som beror på att man ser annorlunda ut än det främlingskapet som beror på att man känner sig annorlunda vilket är det främlingskapet jag känner här, av att känna mig annorlunda och ändå tvingas stå till svars för det: 'varför är du inte som alla andra?' För att jag kommer från en annan planet! Det är ingen som förstår och därför främlingskapet. Som att se tomma människor fylla på sina kassar och släpandes sina fyllda kassar hem, släpandes dom fyllda kassarna efter sig, som dagen släpar natten efter sig, som oxen drar sin plog genom frostfrusen mark, släpandes på sina liv! Som att se tomma människor dra sina barnvagnar fram och tillbaka och hela tiden vara på väg någonstans och i rastlösheten hitta på saker att vara på väg till som om dom var rädda för att bara vara och som om dom var rädda för att framstå som ensamma. I Dar Es Salam finns ingenting sånt. I Dar Es Salam finns bara väntan på nästa skepp. Jag ska stå där och jag ska låta dom svarta barnen titta på mig och när skeppet kommer ska jag vara den första som hugger i och jag ska bära bananlådorna som om det vore mina barn och jag ska sova bland råttorna och jag ska äta råttornas mat och jag ska vakna upp på morgonen med en enda tanke hängandes, dinglandes framför ögonen: att gå ner till hamnen för att se om skeppen från Madagaskar är på väg in. Men jag ska inte skriva någonting mer. Jag har skrivit i ett år nu och se vad orden gjorde med mig. Orden gjorde mig ensam och förvirrad och vilsen och döende och tankarna som föddes därur, dom delade mig itu. Som ett äckel. Orden ställde mig framför spegeln och intalade mig att skriva om det. Som ett äckel stod jag framför spegeln! Som ett äckel stod jag och äcklades av att äckla och sen skrev jag om det. Som ett porträtt av äcklet som äckel. Jag ska lova mig att aldrig igen skriva ett enda ord. Jag lovar mig det här och nu. Det tar fram det sämsta i mig och inte nog med att det tar fram det sämsta i mig, dessutom manar det mig till att skriva om det så att vad som blir kvar och guppar så lätt under ytan av alla ord, är en misär och en förnedring som ingen mänsklig varelse kan sägas vara syndig nog att tvingas konfrontera, än mindre ställas till svars för! Inte ens den syndigaste av alla syndiga människor. Inte ens jag. Det är ett äckels porträtt som äckel! Vilken tragedi! Vilken komedi! Det är mitt liv. Det var mitt liv, mitt förra liv. Jag drar nu och jag ska lämna till och med mina anteckningar kvar. Jag ska lämna dom till att bli hittade och lästa av den som kommer till min lägenhet först. Det kommer att ta tre månader innan någon tittar förbi. Det kommer att ta ett halvår och under det halvåret så kommer jag ha burit så många bananlådor på min rygg att till och med dom yngsta av alla barnen har lärt sig mitt namn och när den stackaren som läser mina anteckningar först har orkat läsa ända hit så kommer han också att förstå att det inte heller fanns något annat val. Att det inte ens var ett val! Det är inget val. Det fanns ingen annan utväg. Jag drar imon. Jag drar i imon, innan solen har hunnit stiga längre upp än trädtopparna. Innan fåglarna har börjat vissla sin klagosång. Innan skolbarnen har invaderat trottoarerna. Innan brevbärarna har delat ut sin post. Jag drar imon. Jag drar till Dar Es Salam i gryningen.

Labels:

Wednesday, October 24, 2007

1535. Ett år

2 september

Som segertåg genom stan drar vi fram i våra liv. Som hånfulla plakat mot samtiden. Triumf! Triumf! Vi vann! Men från och med nu kommer framtiden: en parad av svunna tider. För stora minnen. För tunga smycken. Det som fanns igår finns inte längre kvar. Nutiden lever bara dom få gånger på en livstid då man ser någon göra någonting som inte påminner om något man gjort förut. Nuet lever bara dom få gångerna då den överträffar allt man tidigare har varit med om och allt man kunnat fantisera om att vara med om. Nuet lever bara i fantasin.


3 september

Borta, borta, borta. Min apati är försvunnen. Som en fjäril kravlar sig ur en stängd hand! Jag försökte kväva den med omsorg. Jag försökte kväva den med ord. Istället nya böcker. Mitt hjärta pumpar. Jag andas hårt. Plötsligt betyder allt som händer allting. Nyhetsankare på TV:n talar om mitt liv. Jag ser det i deras blickar: omsorg, oro och död.


4 september

Jag tänker tillbaka på barndomen och hur jag stod i regnet ensam vid en busshållplats, på väg från morsan till farsan. I ena handen en kasse med kläder. I den andra handen en kasse med böcker. Lika lite som jag visste vart jag verkligen bodde, lika lite visste jag vad som bodde i mig och på intet sätt visste jag vad som var stort nog att gömma sig bakom. Jag var delad mitt itu av allting och av ingenting. Regnet höll ihop mig som självföraktet håller ihop mig när jag ställer mig framför spegeln. Åtminstone har dom en sak gemensamt, en minsta gemensam nämnare, den som stirrar och den som blir stirrad på: föraktet dom hyser inför den som står på andra sidan, föraktet för sin spegelbild.


5 september

Jag var för ivrig. Jag var för snabb. Jag drev tankarna in i ådrorna. Blodets kanaler, jag simmade motströms. Folket på gatorna vet ingenting. Men vad är det jag vet som inte dom vet? Jag har vetskapen om deras brist på harmoni. Korsfäst varje ord. Korsfäst mig. Låt tankarna stå bredvid. Låt inte det bli mitt liv. Jag måste skärpa mig. Jag måste låta bli att i varje andetag andas ut luften så hårt: för att känna pulsen. Finns ingenting! Stanken av blod stinker ruttet till slut. Allt jag vet och allt jag någonsin vetat har slår tillbaka på mig tids nog. Hur mycket lättare det hade varit att gå på gatan och vara så som vanligt folk är. Hur mycket lättare det hade varit att vara ett lejon på savannen. Men det finns ingen återvändo nu, jag har börjat tänka och tankarna kommer alltid att förfölja mig så länge jag inte kämpar emot dom och ställer mig öga för öga med dom och hånar dom och slår dom: slåss för att bli fri, slåss för att bli av med dom! Slåss!

Låt mig falla ut från femte våningen med konfetti i mitt hår!


6 september

Att maskinen vi tvingas bygga för att räkna ut meningen med livet skulle vara större än hela universum och att vi därför inte behöver tråna efter att bygga den, så säger jag att meningen med livet finns kanske men att det inte är meningen att vi ska finna den.


7 september

Kärlek på håll är det enda vi har, vi behöver någonting att titta på, vi behöver någonting att tråna efter, vi behöver någonting att förgöra och förbruka och vi behöver någonting att dö för. Jag blir aldrig annars så självmordsbenägen som när jag är förälskad. Tanken på att bli saknad gör mig redo att offra allt.


8 september

Alla sanningar är påhittade.


9 september

När människor går åt samma håll vet dom inte åt vilket håll dom går.


10 september

Drömmar att dö för är drömmar om liv.


11 september

Jag är tystnadens mästare, håll käften! Jag kan se solens strålar tvättas för hand av en gammal man med brokiga fingrar. Blicken spänd, ögonen mörka. Blicken svart av sot. Ögonen svarta som aska. Jag har knutit kedjor av guld från dörr till dörr. Jag har knutit kedjor av guld från stjärna till stjärna. Jag har knutit vänskapsband runt främlingars handleder. Jag har knutit kedjor av guld runt månens midja. Ljudet på natten är fåglarnas sömn. En ugglas dova ylande. Regnets smatter mot ihålig betong. En efter en plockade jag hennes ådror isär. Komplimanger strödde jag som palmblad i öppna sår. En bit av siden över styva bröst. Som en tiggare, förtvivlad, flydde hon sin väg! Mot vassa trottoarkanter, till andra män. Hennes panna, jag strök handen så mjukt. Hennes hals, jag kände ekot av hennes hjärtslag. Hennes bröst så lena, jag förstod inte hur ung hon var. Barfota skulle vi klättra dom gröna kullarna, hand i hand. På väggen satt en klocka som aldrig slog. Idag: ingenting! På scenen leds en blind man ut till att läsa högt från plakaten som publiken håller upp. Ingen vet om att han är blind men några anar nog. Mikrofonen räcks över till hans vibrerande hand och hans vibrerande bröst och hans vibrerande stämma säger: ’god kväll damer och herrar, vi flyter i rymden!' Bakom honom står en man i kostym vars frisyr alla skrattar åt. Alla förutom den blinda mannen som står där nu och ser dum ut! Han säger att vi flyter i rymden. Ingen förstår men några håller med. Någon knackar mig på axeln och försöker intala mig om att det är jag som står där. Jag står tyst ett tag, sen vrider jag på huvudet, spänner blicken i hans ögon och säger, med vibrerande röst: ’okej’.


12 september

I en liten gränd går mössen på rad. Skuggans barn har gjort det igen. Sirener på håll närmar sig. Andetag gömda bakom papperskorgar där inga kostymnissar någonsin satt sina fötter. Om vi spelar döda kan ingen döda oss. Ficklampors sken fladdrar som fladdermössens vingar. Stanken av urin får konstapeln att vända om. Som svarta får går dom hem igen: gatans barn och råttorna.


13 september

Dom sprayar på tåget att Gud är död. Jag skriver med tusch att nu är även Nietzsche det. Där fina män hälsar varandra välkomna står betjänterna på rad. I stora salar, vid långa bord, frågar ungarna i keps varandra vad dom ska bli när dom blir stora nog att bli hånade för vilka dom är. I en annan värld på bästa sändningstid står maktens män och knyter slipknutar. Mamma, säg att fina män inte finns. Jag har slipat knivar för självförsvar och putsat spegeln för välbehag. Som en trött man i stormigt hav ser jag lyktorna söka efter andra män i vågorna. Tids nog släcks dom ner och försvinner bort. Kvar finns bara jag. När natten har varit ett enda långt krig mot drömmarna måste jag vakna upp på morgonen och förklara för dom som tittar på hur utvilad jag är! Med stående ovationer från läktarplats lämnar jag arenan med dödsförakt. Mamma, säg att fina män inte finns!


14 september

Läser men kan inte ta in någonting. Några få sekunder vilar min blick på sidorna innan jag byter blad. Ser bara ord som ligger kastade ihop. Ingenting annat. Försöker hitta inspiration. Men ingenstans går den att finna. I dvalan sitter jag, i apatin och tittar rakt fram. Kommer jag återfå kraften eller är detta backen ner till döden. Jag vet inte. Jag orkar inte bry mig ens om det. Så fullständig är apatin och så svag är jag.


15 september

V. berättade om en sjölejonuppvisning i Kuba en gång för många år sedan. Jag satt bredvid och lät blicken vila på hans läppar och lät tankarna flockas i hjärnan, så att dom till slut blev så många att jag helst av allt hade velat springa hem och skriva ner dom för att göra mig av med dom. Jag försökte sortera dom och medan jag gjorde det så flackade blicken bort och V. undrade om jag lyssnade. Jag svarade att jag visst lyssnade. Han berättade om sjölejonuppvisningen som skulle äga rum mitt på den kubanska landsbygden och hur han hade köpt en biljett för en arrangerad tripp ut dit. I tio timmar satt han och resten av turisterna i bussen från Havanna till en liten pool där sjölejonen skulle gnaga på några bollar. Väl framme visade det sig att uppvisningen var inställd, men V. sa att han inte tänkte så mycket på det då han hade ont i magen. Han rusade in på ett utedass som stod uppställt vid poolkanten och sa att därinne måste det ha varit minst sextio grader. Medan han satt där och tryckte ut allt vad som kunde tänkas komma ut så märkte han att det inte fanns något toapapper. Han struntade i att torka sig och när han gick ut så var det ingen som var där längre. Bussen hade åkt därifrån och i bussen hade V. sin plånbok och sitt pass och sin väska. Där stod han, helt pank och övergiven och ensam bredvid en pool med sjölejon på den kubanska landsbygden. Dessutom med byxorna fulla av skit. I det tillståndet tvingades han lifta hela vägen tillbaka till Havanna igen.


16 september

Jag drömde i natt den här drömmen. Jag sitter på en parkbänk, det är sommar. Bredvid mig sitter en gammal tant som inte kan gå. Hon har suttit där i tre dagar och tigger mat med en utsträckt hand. Jag lägger en brödbit i hennes hand, korsar vägen och köper en limpa bröd. Säger att allt ska bli okay. När jag kommer tillbaka ligger damen ner över hela bänken och när jag kommer närmare ser jag att damen är död. Jag ringer ambulansen och ambulansen kommer, lägger tanten på en bår och åker därifrån och jag tar bussen in till stan: gör några ärenden och åker hem. Två veckor senare får jag ett telefonsamtal, det är polisen. En kvart senare knackar polisen på min dörr, tar på mig handbojor och förklarar att jag är arresterad. För vad, undrar jag. För mord, svarar dom. Jag tas in till förhör. Dom säger att någon har förgiftat tanten som dog. Jag berättar vad jag kommer ihåg och senare samma dag delgives jag misstanke för mord. Det har alltså framkommit att brödbiten jag bjöd henne på var förgiftad. Så där sitter jag och plötsligt går det upp för mig att brödbiten jag gav henne var dränkt i råttgift, samma råttgift jag hade tänkt att jag skulle lägga vid husgrunden tidigare samma dag. Jag hade hållit en brödbit i min hand som jag inte hunnit käka upp och därför tänkte käka på promenaden in till stan, men just när jag låste dörren hade en granne kommit förbi och jag höll då nyckeln i ena handen, väskan under armen och brödbiten i den andra handen. För att, av artighet, kunna hälsa på grannen med hel hand så stoppade jag brödbiten i fickan. Sen glömde jag att lägga ut brödbiten och inte förrän jag kollade i fickorna efter någon chokladbit att ge tanten på bänken kände jag brödbiten och i all iver gav jag den till henne. Nu satt jag på polisstationen, häktad för mord och med ingen bättre ursäkt än så där.


17 september

Det finns två väldigt populära filosofiska teorier. För det första är det inte svårt att se varför dom är populära, då dom förklarar allting. Men främst är det för att dom erbjuder svar och bevis på våra innersta önskningar, att vara fria och att slippa ansvara för vår frihet: empirism och determinism. Den senare teorin säger att allting är förutbestämt och en sådan livsåskådning botar rädslan för livets kval. Empirismen säger att vi alla är födda som blanka blad och innebär att vi kan bli precis vad vi vill och att det är upp till oss: därför friheten. Dessa två teorier står i direkt kontrast till varandra. För att förstå religionens utbredning räcker det med att titta på dessa båda teorier och se varför teorierna blivit så populära och så utbredda bland gemena folk. Därför att dom erbjuder ett svar för allting. Religionen förenar det bästa och mest tillämpbara i det här. Ta kristendomen som ett exempel, som säger att vi föds som blanka papper samtidigt som vi styrs av guds kärlek. Vem kan inte motstå frestelsen att sluta sig till kristendomen när den pekar ut vägen varpå vi tvingas gå som en rak väg mot ett hägrande mål. Det är dock svårt att inte ifrågasätta kristendomen och det är nästan naivt att inte helt förkasta den. Den enda utvägen för att fortfarande försvara kristendomen är att ta bort och göra om allting så att egentligen ingenting finns kvar. Att tolka vissa saker bokstavligt, medan vi ska tolka andra delar av bibeln som endast metaforiskt. Vad säger att vi inte ska tolka begreppet 'Gud' lika metaforiskt som till exempel skapelseberättelsen? Evolutionsteorin är så förödande för skapelseberättelsen att det är ens svårt att på ett hållbart sätt tolka den metaforiskt.


18 september

Determinismen vilar i ett kaos som inte själv är deterministiskt.


19 september

Frågan är inte om det finns deterministisk lagar som bestämmer hur framtiden ska se ut, frågan är om vi i så fall, om det hade funnits sådana lagar, hade kunnat komma i kontakt med dom. Det verkar istället som att determinismen, om den finns, vilar på ett kaos som inte självt är deterministiskt och att vi, för att kunna få någon slags överblick över alla olika deterministiska lagar som styr våra handlingar, skulle behöva bygga en maskin som skulle vara lika stor som universum självt.


20 september

Mannen är instängd och fångad i sina instinkter att sprida säden vidare.


21 september

Att det vi anser oss vara i själva verket bara är ena halvan av vad vi egentligen är. Sådan som en framsida, där våran motsvarighet sitter på baksidan och tillverkar tankarna, likt ljus stöpta av stearin. Att tankarna är konkret existerande, likt fysiska objekt och där drömmarna och fantasin är en fysisk värld lika verklig som den verklighet vi lever vi. Absurd tanke, men ändå minst lika absurt att tänka att det abstrakta och icke-fysiska skulle kunna påverka det fysiska, vilket måste vara fallet om tankarna inte i själva verket är fysiska entiteter men endast abstrakta.


22 september

Vad är det för krafter som skapar gravitation och tyngdlag och var kommer denna kraft ifrån? Vem började röra om i grytan ur vilka alla olika lagar härstammar ifrån? Vad är det som får stjärnor att falla och kan det ha börjat med någonting så litet som två stenar som kolliderade och i så fall att kraften som dessa stenar måste ha kolliderat med är så utom vår föreställning att även den argaste av alla orkaner i jämförelse måste framstå som den oskyldigaste och oskuldsfullaste av alla ljumma havsbriser som långsamt, långsamt, flyter in över land. Vad kommer i så fall den kraften ifrån?


23 september

Vetenskapen känns ibland som en samling småpojkar som gräver i en sandlåda och tävlar mot varandra att hitta det minsta sandkornet. Varför dom gräver, det vet ingen egentligen, inte ens dom själva. Eller så säger dom sig veta det och svarar att det är för att någonstans där nere ligger sanningen. Men sanningen är mycket större än så där och måste ha någon slags inverkan på våra liv, något som inte blott ett sandkorn kan sägas innehava. Det finns kanske en sanning någonstans där nere och det finns kanske en osynlig ton till vilken vi alla dansar till, men faktum kvarstår att vi inte alla dansar likadant och för att förklara varje enskild individs dans så måste man leta efter ting större än sandkorn. Det måste finnas relationer och det måste finnas relationer mellan större objekt än just sandkorn. Vi har en vilja, oavsett om det är en fri vilja eller en deterministisk lag styrd av atomer, så har vi en vilja och denna vilja inverkar på våra handlingar och denna vilja bryr sig inte om (även om den är styrd av) atomer, den bryr sig om större objekt och det vaga och otillräckliga att förklara allting utifrån enskilda individer. Så säger jag: vi kanske styrs av någonting, vi kanske dansar till en osynlig ton, men denna ton kan inte vara det enda som bestämmer hur vi dansar. Det måste finnas någonting mer.


24 september

Hempel skrev att människan inte bara vill överleva, utan dessutom befästa en bra strategisk position och på grund av denna strävan sluter sig till vetenskapen i hopp om att vetenskapen kan erbjuda hjälp till att befästa denna position: så som förutsägelser och andra försök att förklara vad som händer genom att förklara varför det händer. Jag kan inte se hur även denna strävan inte skulle vara i syftet att överleva och att människan inte borde ses som enskilda individer utan som individer tillhörande en större släkt, en större grupp: liknande hela mänskligheten. Vi vill föra våra gener vidare och beroende på vilka gener vi föredrar så väljer vi ut folk att få våra avkommor med. I denna process tjänar vetenskapen främst till att leda oss framåt på ett sådant sätt att vi undviker dom fällor som hotar att förinta hela mänskligheten.


25 september

På bordet låg fimpade cigaretter och en kanna med gammalt kaffe som hade kolnat in till aska på botten och kläder i högar på golvet och på väggen en stor tavla med en ståtlig ram och han räckte över en bok och satte sig bredvid mig i soffan och sa: ‘du måste läsa den, läs den, läs nu!’ Jag läste några rader och jag förstod ingenting annat än att dom måste ha betytt mycket för honom. Det var ett typiskt verk skriven av någon som lade alldeles för stor vikt vid enskilda ord, och som nu hade fått berömmelse för det och därför lagt ännu större vikt vid orden och skapat ett verk som egentligen var oförståelig och oläslig men som lästes ändå eftersom alla inbillats av varandra att det var bra. Folk skriver gärna upp det dom inte förstår, i rädsla för att utge sig för att vara dom som inte förstår. Han tittade på mig när jag läste, som en fågelunge som väntar på att bli matad och jag sade att det var bra rader och vi pratade inte mer om det. Vi pratade om Buenos Aires och om Dylan Thomas sista ord och vi pratade om Einstein-citat och jag tittade ut genom fönstret och där hängde löven från sina grenar, krypta ihop, skygga som om det var barnalik som hängde från träden och det gick upp för mig att det var första gången på nästan tre veckor som jag hade sett dagsljus och ljuset bländade mig och skar djupa sår i mina ögon, trots att det endast kom strimlade genom persiennerna som små, nätta strålar.


26 september

Det var en mörk natt. Jag satt i ett ännu större mörker. I ett dunkel och stirrade rakt fram och hela världen kändes som ett spökhus av spindlar och demoner. Jag hade tänkt hela den natten och hela den morgonen och nästlat in mig i ett mörker som jag inte kan kläda i ord. Det var som att någon satt där uppe och skrattade åt mig. Jag fumlade och mina tankar störtade ner mot mig som Kamikazepiloter under Andra världskriget och det fanns ingenting någonstans att ta fäste på och jag satt där och försökte sortera upp vad som fanns kvar och vad som finns kvar när för många tankar slåss mot varandra på samma gång är oftast ingenting annat än just ett oändligt mörker och ett oändligt tomrum. Jag försökte sortera upp detta mörker i olika nyanser och jag tittade ut genom fönstret och såg att några grannar plockade upp sina morgontidningar och att någon äldre man var ute och rastade sin hund och jag kunde inte begripa att världen fortfarande snurrade som om ingenting hänt och det överraskade mig, det överlumpade mig, att folk levde som om ingenting hade hänt tills det långsamt gick det upp för mig att det inte var världen i sig som var mörk men att det var världen som fanns inuti mig och att den riktiga världen och världen inuti mig inte var samma värld.


27 september

Jag skrattade åt dom. En spegel med blod. Ett blodigt bandage lindat över fingrarna. En bindel över ögonen. Dom stal friheten från mig när jag bara ville bevisa för mig själv att den fanns. På en annan planet sitter jag och metar efter fiskarna som inte vet vad kärlek är. Med vissna rosor istället för maskar. Jag sitter och metar efter dom som tycker om mig som den jag är. Dom som tycker om smärtan för att dom behöver den. För länge nu har jag väntat på böldpesten: till och med välkomnat den! För att riva bölderna ur mitt ansikte. För att riva dom! För att pina dom! För att få folk att tycka synd om mig. För att tycka synd om mig själv. För att ha någonting att må dåligt över, och någonting som i själva verket inte är mitt eget fel. Som jag inte behöver stå till skuld inför, som jag inte behöver stå till svars inför och när dom ser mig ska jag skratta åt dom och jag ska säga att bölderna i ansiktet är ingenting mot den smärta och dom bölder som lever inuti mig.


28 september

Bekymrad men maktlös. Min förmåga att suga ord står i relation till min oförmåga att spotta ut dom.


29 september

Om ni skulle se mig, jag tror ni skulle se mig som en slöja i svart tyg varifrån det inte gick att bedöma om den hängde i en snara från himmelen eller satt på en påle i marken och där man bara såg den farande, svävande, i vindens hastighet: en kappa som kamouflerades i mörkret och endast syntes under lyktstolparnas sken så att när man såg den lätt kunde få för sig att den färdades i en oändlig hastighet. Att den rörde sig bortåt lika snabbt som ljuset. Ni skulle se mig som en fågelskrämma, om ni ens såg mig, en fågelskrämma för att skrämma bort alla lyckliga människor och en fågelskrämma för alla dom som tror att dom känner mig att bli skrämda av dom ser: en fågelskrämma vaktandes ängarna där inga fåglar någonsin synts till.


30 september

Jag ska begrava dig med tron på att du är fin så att jag på gravstenen kan skriva: 'här störtade en ängel men i hennes tomrum där flyger jag'.


1 oktober

Som jag klättrar längst upp i kronan när frukterna hänger nedanför.


2 oktober

I Maldorors sånger finns feta fingeravtryck av sperma och droppar av saliv och fläckar av choklad. Sidorna sitter ihop, fastklibbade, kaffefläckar och smör. Det är en galen bok. Jag vill inte ens tänka på vem som har läst den innan mig. Bara tanken på att någon har läst den innan mig ter sig absurd: är inte alla böcker jag läser sådana böcker som inga andra har läst och varför skulle jag annars läsa dom?


3 oktober

Jag ska döda dig med drömmarna som vi dött förut i fantasin. Jag ska döda dig med förhoppningar, hellre än att se oss dö ut i verkligheten, hånade, fördömda, och offrade som två svarta får.


4 oktober

Allt i min hjärna är en storm. Jag vet inte hur jag ska ta mig ut. Pennan lindad som ett bandage runt kroppen. Pappret fortfarande blankt. Rädslan för att dö, som om tiden höll på att rinna ut.


5 oktober

Jag håller avstånd, även till mina egna nävar. Tänk om dom skapar något som jag inte kan förstå och så ska jag stå och förklara, efteråt, för alla dom som kommit dit, vad det är jag har skapat och vad det innebär.


6 oktober

Känslan av att någon som går på samma stig som mig själv nu har varvat mig, åtminstone tror sig ha gjort det och nu klappar mig på ryggen för att berätta hur det är. Känslan av att varje ord har skrivits förut. Känslan av meningslöshet. Men jag kan inte bara ge upp nu. Det hade gjort hela mitt hittillsvarande liv meningslöst och om det så går upp för mig när jag är gammal, att allt jag gjort och att alla mina bedrifter är så meningslösa att bedrifterna inte är några bedrifter men en form av lättja, så har jag i alla fall försökt. Därför: aldrig läsa vad jag har skrivit. Det hade gjort det för uppenbart att jag inte har någon aning om vad jag skriver om och det hade gjort det så fullkomligt uppenbart att jag inte på något sätt skulle kunna inbilla mig själv om att det var något värde att fortsätta. På det hela taget: känslan av meningslöshet men också känslan av att detta bara är en känsla och att det kanske ändå finns någonting, någonstans, som en flaga guld eller en flaga silver eller en flaga brons, i alla fall alls någonting av värde i det jag gör och det jag lever för.


7 oktober

Vem ska visa att kärleken inte finns. Jag är så trött på att bevisa saker. Titta på mig när jag står framför spegeln. Är inte det bevis nog? Räcker inte det?


8 oktober

Alla tvivel härstammar från känslan av att stå i spegeln och inte veta om man är den som tittar eller den som tittas på.


9 oktober

Dom sparkar på stenar. Dom leker och slåss. Dom är så beroende av att vara delaktiga i någonting som betyder någonting. Så dom slåss och låter sig vara en del av slagen. Dom slåss med hjärtat och dom slåss för att överleva, utan att ha en fiende eller någonting alls där som dödar dom. Därför: dom slåss mot rastlösheten och apatin, som inte heller finns där i slagen, som inte finns att slåss emot, utan som endast finns i frånvaron av slagen. Man kan inte slåss mot apatin men endast slåss för att undvika den, ändå måste man ha någonting att slåss emot. Dom slåss mot sig själva, det är det enda som finns tillgängligt att slåss emot. Dom slår ner sig själva. Dom vill visa att dom finns och dom vill visa att det betyder någonting, om inte för någon annan så åtminstone för dom själva.


10 oktober

Iakttog länge F. när han skrev ett brev. Han lutade sig över skrivbordet, stampade med fötterna och tog ett fast tag om pennan. Sen skrev han några meningar och log när han betraktade vad han hade skrivit. Efter ett tag förblev ansiktsuttrycket avvaktande, dystert, som om han insåg att vad han skrivit och vad han ville uttrycka inte lämpade sig lika bra i skriven form som i tankarna. Som om hela storyn som höll på att rinna ut i sanden, som om han skrev om kärleken, hatet, föraktet, livet och döden på samma gång, när allt han ville uttrycka var sin kärlek och sina drömmar. Hur han skrev om alla dessa saker på samma gång bara genom sättet han satt på och vilade hakan i handflatorna, samtidigt som han tittade åt ett annat håll med blicken flackandes, sökandes, tvivlandes.


11 oktober

Ingenting gjort. Ändå varit ledig i två dagar och under hela tiden känt mig tvungen att skriva i alla fall någonting. Det här är min sista chans. Om jag inte får skrivit någonting nu så kommer jag heller aldrig att få skrivit någonting. Åtminstone kan jag inte lita på det och utanför tornar den skrämmande verkligheten upp sig, likt ett spökslott. Där alla vanliga människor går till sina vanliga jobb och där jag är en av dom. Jag måste skriva och jag måste skriva nu, men varifrån få kraften?


12 oktober

Hastade mig över och fattade grepp om pennan för att skriva det här. För att bara röra på fingrarna. Efter jag har skrivit klart det ska jag resa mig upp, sträcka ut armarna, spänna fingrarna och slå mig på bröstet i en frihetens manifest. Det har varit en lång dag. Satt på ett café med I., vi pratade om Einstein och Kafka och Kina. När vi var på väg därifrån gick vi förbi ett stort skyltfönster till en konsthandlare. I. fäste blicken på någonting i fönstret, sade 'nä, nu jävlar!' och störtade in i butiken. Jag väntade utanför och tände en cigarett i tidsfördriv. När jag precis rökt klart kom I. ut ur butiken, stängde dörren med en käftsmäll och fräste: 'dom jävlarna har tagit min morsas stolar och nu vågar dom inte ens stå för det, förtappade idioter!'. Det var dyra stolar. Jag frågade varför han inte slog ner honom. Han svarade med ett axelryck. Vi gick in på en bar och började dricka öl och han pratade om en bok som hette 'Rädslan för frihet' och jag blev så fast i titeln att jag över huvud taget inte lade märke till vad han sade om den. Han frågade mig om Frege och Dedekind och förnekade å det bestämdaste att tal skulle vara någonting abstrakt men samtidigt objektivt. Jag bad honom svara på vad tal istället skulle vara och han sade att det är materiella entiteter och ingenting annat. Jag försökte förgäves vaska fram några Frege-citat, men kom inte på ett endaste och sa därför: 'ja, så tycker du men man är inte så säker på det’. Han tittade på mig med den allvarligaste av alla blickar och jag tittade på honom med ett flin. Vi beställde in ännu en öl och började prata om andra saker istället. Jag beställde in en tallrik oliver och en skål gräddfil att doppa oliverna i. Vi fiskade upp oliverna med tandpetare och gjorde någon slags tävling av att stoppa så många oliver som möjligt i käften samtidigt. Vem kysste alla tjejer på Sunset Boulevard? Ingen visste. Ingen brydde sig.


13 oktober

Drömde att jag satt i en lite eka med min familj och i bakgrunden reste sig kärnkraftverksskorstenar upp mot himmelen. Det enda vi sa till varandra var hur fint det var. Som om vi försökte inbilla varandra det men som om vi själva innerst inne visste att det inte alls var fint. Vi rodde båten fram och tillbaka i sjön, stressade. Skorstenarna pumpade ut avgaser.


14 oktober

Jag hatar vetenskapen. Jag hatar lyckan. Jag hatar religionen. Detta förakt för denna småaktighet som de alla har gemensamt, just det att dom utger sig för att äga sanningen: i en form eller en annan och kanske inte bara det, men endast för att dom utgör sig för att veta. Det lyser tillbaka på det mest falska i hela mänskligheten: att vi är någonting förmer, någonting annat än djur och så säger jag: har du någonsin sett två katter gå hand i hand? Att den religiösa tron bygger på vetskapen om det är sant. Att vetenskapen bygger på vetskapen att det finns någonting som är sant. Att lyckan bygger på inbillningen att dom vet att inbillningen inte är en inbillning, men någonting mer, någonting mer hållfast: så som lyckan.


15 oktober

Det enda som förenar människan med naturen: konsten. Så att en tavla av ett landskap inte endast förmedlar landskapet utan också förmedlar konstnären som med varje penseldrag ämnat uttrycka sin tilldragelse till detta landskap och till dom motiv han just målar. Jag kan inte se någonting som på ett kraftfullare sätt förenar människan och naturen. Ändå, i konsthallar tisslar och tasslar folket om målningarna i sig: 'är inte det fint, är det inte fina färger?'. Det finns ingenting sådant. Det finns endast detaljer som ger oss befogenhet att tro på konstnärens hängivelse, men ändå: hur detaljerna spräcker målningens helhetsintryck. Man borde istället bedöma alla tavlor med frågan: ‘hur tillgiven är konstnären sin målning?’.


16 oktober

Deras främmande blickar kastade mot mig gör mig främmande för mig själv. Vem är det dom ser? Vad är det hos mig som är obekant och främmande för dom? Inte kan det väl vara samma person som jag ser i min spegelbild? Vem ser jag där? Jag ser någon som söker och som samtidigt med förvåning tittar på någonting som är så bekant att det inte heller kan rättfärdiga förvåningen. Jag ser någonting som är så bekant att jag förvånas över att jag fortfarande står kvar och tittar. Som främlingen i det främmande landet eller som vagabonden i sitt eget land, som en förlorad man i spegeln. Förlorad för vem? Förlorad för sig själv! Förlorad till sig själv! Pinad av självförakt, hånad och slagen.


17 oktober

Att inte se orden som ord, att inte se meningar som meningar, att inte se berättelser som berättelser, att inte se språket som språk, men som ett verktyg för författaren att skulptera och stöpa och tälja och urskilja sina stämningar och göra dom överskådliga för andra lika mycket som för sig själv. Språket är endast ett verktyg! Språket är ett medel och inte målet i sig. Språket är bara ett sätt för författaren att uttrycka sig. Som penseln för konstnären. Språket i sig uttrycker ingenting. Alla berättelser handlar om författaren och om den värld han lever i. Folket som ser orden som ord och folket som ser ordet som endast verktyg: en järnridå skiljer dom åt! Samma järnridå som skiljer folket som vet undan dom som tror. Dom är varandras motsatser och det enda som överskrider denna gräns är skönheten! Det är skönheten som får oss att ibland se språkets fulla kraft. Det är skönheten som gör poetens verk så vackert. Men det är inte skönheten i språket utan poetens skönhet. Åtminstone är det en skönhet.


18 oktober

En vanlig söndag som alla andra söndagar. Jag satt vid ett fik med en kaffe i handen och benen överlappade och citerade Gombrowicz för mig själv och låtsades att jag trodde mig vara någon som var någonting: blir det mycket vagare än så? Jag beundrar Gombrowicz lika mycket som jag föraktar honom, för att han trodde sig vara ett geni. Han kanske är ett geni, men vad är i så fall ett geni? Folk som utropar sig själva till genier är dårar. Dårar som utropar sig själva till dårar är genier. Gombrowicz är så mån om att uppfattas som geni att han i halva sin dagbok lägger kraft på att klanka ner på andra författare och missunna dom deras berömmelse. Det småaktiga. Det dåraktiga.


19 oktober

Regnet föll under lyktornas sken. Statyerna kastade långa, skrämmande skuggor över torget. I bakgrunden stod skorstenarna mot skyn, som käglor, så oförskämt stolta och resliga. Jag satt med V. och pratade om Shakespeare och Wilde. Shakespeare, ett geni. Wilde är svårare att förstå och i själva verket, om det finns något genuint, innerligt, geni i hans skrivande så ligger det i meningarna. Utspottade och fösta ihop, huller om buller. V. förklarade att han inte alls aktade Porträttet av Dorian Gray särskilt högt. Jag kom på mig själv att inte veta om jag tyckte om romanen eller inte. Små gnistor av geni här och där, i övrigt för högtravande och prålig. Bitvis intetsägande och på det hela taget som om handlingen bara står och stampar vatten. Vi pratade om rymden och relativitetsteorin och jag försökte förstå, för mig själv, när jag förklarade för honom att relativitetsteorin inte alls behöver innebära tidsresor bakåt i tiden och därför kan undvika alla de paradoxer som följer därur, och som var anledningen till att vi överhuvudtaget samtalade om relativitetsteorin: därför att teorin förutsätter massa och därför att en färd snabbare än ljuset förintar massa. Kan ändå inte se hur en resa, som i teorin måste sägas vara möjlig, till en planet sju ljusår härifrån inte skulle innebära en resa bakåt i tiden om man tänker att man färdas dit och tillbaka på sex ljusår. V. talade senare om att han läst lite om Nijinsky och citerade några av dom rader han kom ihåg från artikeln han hade läst. Förstod direkt att den artikel han hade läst var en artikel som jag skrev för något år sedan. Jag hoppades att han inte förstod att jag hade skrivit den, då den var försmädlig på ett sådant sätt som kännetecknar artiklar skrivna av dom som har obefintlig distans mellan det dom skriver om och det dom skriver. Jag hade skrivit artikeln som om jag iklätt mig hans roll och som om jag stod i hans kläder och som om jag stod i hans spegel och speglade mig. Men hur jag samtidigt vet att Nijinsky aldrig skulle skriva om sig själv på det viset. Aldrig analyserande. Alltid galen och enbart galen. Jag försökte hastigt byta samtalsämne genom att säga några ord om döden. Han svarade med att droppa några Kafka-citat. Kafka och mörkret. Kafka och misären. Kafka och smörjan. Kafka och döden. Hans blick vilade tungt över bordet. Förstelnat, försjunken. Utanför vinglade ett ungt par förbi, till synes oberörda av regnet. Vi pratade om kärlek och han uttryckte en rädsla för att aldrig igen bli förälskad. Han berättade att den enda förälskelsen han hade haft var på högstadiet och han sa att han då bara låg i sängen och ingenting annat spelade någon roll än just tjejen som han var förälskad i. Jag uttryckte en rädsla för att bli förälskad och maktlös och kastad i skiten. Jag sa att förälskelse är den enda formen av kärlek. Han sa att vänskaplig kärlek var en annan form av kärlek och plötsligt var det som om vi var ett gammalt, förläget par som satt och diskuterade. V. sa att vänskaplig kärlek var tillförlit. Jag kan hålla med om det, men att säga att det är kärlek och inte vänskap känns endast som en lek med ord. Vänskap är trygghet. Kärlek är just det motsatta. Kärlek är osäkerhet. Kärlek är att kasta sig i skiten och rulla runt och efter att ha rullat runt några varv, resa sig upp och fråga sin käresta om hon fortfarande är kär nog för att bli hållen i handen.


20 oktober

Att motverka apatin. Att motverka allt som styr mig. Att motverka alla dom som älskar mig. Att förakta dom religiösa och skratta åt lyckan. Att skratta även åt min egna spegelbild. Att sitta tyst vid middagen. Att strunta i folket. Att strunta i livet. Att strunta i livet men ändå leva det. För många döende människor står bredvid och tittar på. Vet dom ens vem jag är?


21 oktober

Akterseglade förpestade råttor kryper in och ut ur butikerna. Min kropp: ranglig. Mina ögon: vingliga. Mina skor: oknutna. Mina steg: så utan kraft att ingen skulle kunna få för sig att jag är på väg någonstans, än mindre att jag har ett mål med min färd. Mitt liv: förpestat och allra minst värt att skrivas om. Min spegelbild: destruktiv, otydlig och smutsig, men vacker.


22 oktober

Att inte veta hur man får ut det som ligger inuti. Jag vet inte längre hur jag ska handskas med språket. Jag vet inte längre hur jag ska handskas med tankarna. Att bara låta dom vara eller att ivrigt bekämpa och motverka dom. Att med hjälp av språket tälja dom till att beskåda dom. Utanför spelar några barn fotboll och jag kunde inte bry mig mindre. Folk, förnäma människor, folk! Ni vet inte vad det handlar om. Hade jag haft en bomb hade jag sprängt hela stan i luften.


23 oktober

Hur ska jag kunna komma överens med andra när jag inte ens kan komma överens med mig själv?


24 oktober

Två sorters klassiker: dom som går att läsa och dom som inte går att läsa. Tillhörande den förra sorten: Gogols Kappan, Hemingways Den gamle och havet, Steinbecks Bland möss och människor. Tillhörande den senare sorten: Kafkas Processen, Dostojevskijs Brott och straff, Sartres Äcklet. Två olika sorters författare: dom som porträtterar sig själva genom att skildra världen dom lever i och dom som porträtterar världen genom att skildra sig själva. Dom som porträtterar sig själva som en del av världen och dom som porträtterar världen som en del av sig själva. En sak har dom gemensamt: strävan efter att förstå sig själva och att förstå sig själva som endast relationen till världen dom lever i, världen utanför: underkastelsen!

Labels:

Bloggtoppen.se BlogRankers.com