5 maj
Mina fingrar skyddar jag i dunkelhetens tvivel, likt små barn gömmer sina händer i drömmarna. Det här är mitt liv och jag har inget val, jag måste leva som för att fullfölja den kampen jag en gång startade. Inte för att det i själva verket är en kamp, men för att det är det enda sättet varpå jag vet hur jag ska leva, ta mig fram, och stå ut. Genom att slåss för att döda och kalla det för självförsvar; genom att slåss för att överleva för att överleva. Även om det är uppenbart, att varje slag släcker en gnista liv inuti. Jag måste skapa kampen och låtsas som om den verkligen existerar. Om jag så bara hade haft någonting som jagade mig, en mördare eller våldtäktsman. Det hade blivit lättare att förklara situationen då. Det hade varit lättare att förstå. Om jag bara hade blivit slagen som barn så att mina tårar fick en anledning till att rinna. Istället ingenting, ingenting att slåss emot än spegelbilden.
6 maj
Jag drömde att jag frågade en tjej vad hon hette. Hon ropade till sin mamma som stod på andra våningen, 'mamma, vad hette den där franska poeten?' - Lautremount! Vände sig om mot mig och sa, 'god dag, mitt namn är Lautremount!' Jag sa att jag hette Arthur Rimbaud, men hon förstod inte ironin och jag tänkte att hennes namn kanske visst var Lautremount.
7 maj
Månen brinner ut och stjärnorna faller. Det regnar hammare. Det regnar spik.
8 maj
Dörrarna öppnas, stängs och spårvagnen åker ännu ett varv runt stan. Kommer tillbaka efter en stund, med samma människor ombytta till nya kläder. Fattar dom inte att jag har varit här förut?
9 maj
På stan är folket glada, som om dom inte vet att också dom ska dö. Dom förtränger det. Jag står mer händerna i fickan, tar upp händerna ur fickan, flätar ihop fingrarna och säger förläget, tyst, men med en icke-darrande röst: 'vi dör en gång, och det gäller även er'. Dom vänder sig om, tittar upp och stirrar på mig som om jag vore en fiende. Kryper sedan ihop till en grupp av vända ryggar. Så blir min kamp mot världen en kamp mot folket på stan. Stoppar ner händerna i fickorna igen, 'ni är glada för att ni tror att ni är glada, och det är det ni är glada för'. Går därifrån och hoppas på att aldrig få se dom igen.
10 maj
Ensamheten på ett tåg, sent på natten. Försöker titta ut genom fönstret, men allt man jag ser är mitt eget ansikte reflekteras i glaset. Jag kan inte låta bli att titta på dom två ögonen, uppgivna och mätta, som om dom har sett allt. På flykt till det främmande, men fast i flykten. Fångad och genomskådad, så att allt jag ser i själva verket är en spegelbild.
11 maj
Hälsade på farsan i helgen. Han är sjuk men han står i. Kunde inte somna när jag var där, tänkte på farsan som heller inte sover. Istället vaknar han och slumrar till, hela nätterna igenom. Fångas in i klorna av de värsta mardrömmarna, såna som bara mediciner kan framkalla. Han säger att det är okay, men att man aldrig vänjer sig. Ibland hör jag honom skrika på natten, och i hans skrik så flyger hela barndomen förbi. Hur farsan låg på sjukhus och skulle opereras och hur farsan kom hem från sjukhus helt blek och frånvarande och hur jag och mina systrar skickade vykort till honom. Han skickade tillbaka och skrev att han saknade oss och att han snart skulle komma hem, och då skulle vi spela kort och dricka läsk. Min barndom var egentligen en lång väntan på att farsan skulle komma hem från sjukhuset, och när han väl var hemma så var det en rädsla för att han snart skulle åka tillbaka till sjukhuset igen.
Han skrek i helgen också, det skriket som bara skriks av någon som är helt på det klara med att han ska dö, skriker. Jag gick in i hans sovrum för att titta till hur han mådde. Han satt upp och stirrade rakt in i väggen, uppgiven och utmattad, som om han tänkte för sig själv; inte ännu en sån där dröm, när ska dom lämna mig i fred? Han såg till en början inte att jag stod där. Jag sa 'hej, hur är det?' och han tittade upp på mig, med en svag blick och ett osäkert leende. Som om han skämdes för att jag tittade på honom. Ryckte upp sig och sa ursäktande, 'jo då, det är bra. Bara en sån där mardröm, du vet'. Men jag kunde se tårar i hans ögon, känna stanken av dyr parfym. Vecken i den nyköpta pyjamasen och hela tiden nyköpta pyjamasar, som för att göra det bästa av situationen och som att i en sista ansträngning försöker dölja att han är en slagen man. Den nyköpta madrassen, sånt kan han unna sig. Han ligger ändå där mest hela tiden. Försöker sova och samtidigt försöker hålla sig vid liv. Och jag undrar vad han är mest rädd för, att somna in och aldrig vakna upp igen, eller att aldrig kunna somna. Ingenting, sånt där. Ingenting, sånt där. Jag kan se det i tårarna i hans ögon; rädslan för drömmarna.
12 maj
Mitt skapandets mani kommer aldrig att visa vem jag är, men bara ännu ett skal under nästa skal och vad jag gräver efter är någonting att gräva efter, vad jag letar efter är någonting att leta efter; på jakt efter känslan av att vara jagad, så att jag kan sitta här, för all framtid, med gott samvete. Någonting som kan rättfärdiga det faktum att jag bara sitter här och ingenting gör. Som om jag vore en fånge. Dom borde spärra in mig i ett fängelse. Då hade jag sluppit ha dåligt samvete över att inte göra någonting.
13 maj
Jag tänker på nätterna då jag cyklade utan att hålla mig i; över öde parkeringsplatser tomma på bilar, utanför kvarterskrogar med stängda dörrar, stora asfaltgårdar, betongkomplex och bostadshus som stack upp som människoskelett rakt upp mot himmelen; cyklade utan att hålla mig i och trafikljusen blinkade som diskolampor och i händerna höll jag min sjätte öl; försökte att undvika alla A-brunnar och alla pölar som om det var trampminor eller svarta hål. På håll skrek några ungdomar någonting och jag låtsades som att jag inte brydde mig och jag brydde mig inte heller.
Jag lade undan cykeln och hoppade över stängslet till skolgården, satte mig lutad mot en basketkorg och tände en cigarett. Klättrade upp på taket över skolan, via brandstegen och måsarna hade byggt sina bon bara några meter därifrån och jag tänkte inte störa dom och dom lämnade mig ifred och därifrån såg man hela stan breda ut sig, och i bakgrunden gick färjorna ut och in i slussen, som om ingenting hänt och jag satt där och tände ännu en cigarett och drack upp den sjätte ölen, undrade över meningen med livet och sen tänkte jag inte mer på det. Det fanns ingenting värt med såna frågor, vi var djur och jag visste det. Vår mening var därför inte annorlunda från djurens mening, vi ska föröka oss, och sprida våra gener vidare. Det är meningen med livet och så har också människans alla problem uppkommit ur det felaktiga förmodandet att människan inte är ett djur, att det är något förmer, men samtidigt; varför har människor sex med varandra, är inte det den mest primitiva instinkten, och sen att kalla det för kärlek, det finns ingen kärlek, det finns bara; ’ska vi para oss?’ och att para sig, som en bekräftelse för att äga, som aphanar ibland förgriper sig på appojkar, jag lät cigaretten brinna ut mellan fingrarna och slängde den några meter åt sidan så att den rullade ner mot stuprännan. Det osannolika i att först parade vi oss av kärlek, och sen parade vi oss för att föröka oss. När allt naturen visar för oss, är att det förhåller sig precis tvärtom. Kärlek är viljan att äga, att para sig är bekräftelsen på att man äger något, och att få barn är att äga. Äga vad? Äga barnet. Och någon kanske säger, ’man äger inte barnet!’, men hur kommer det så sig att man känner ansvar inför barnet, om det inte är så att man äger det och hur skulle man någonsin kunna känna ansvar för något man inte äger?
14 maj
Morsan tycker nog att jag störd, hon gråter och säger ’varför är du så annorlunda?’. Det vrider sig där inne och jag kan inte längre hålla det inom mig. Jag kan inte prata, kan bara se tårar falla ner för hennes kind. Varför gör jag det alltid till ett helvete för dom som verkligen bryr sig. Som om jag är rädd för att binda sig, det är säkrare att binda sig med dom som inte vet vem man är. Det är lättare att säga hej då till dom, utan att behöva ha dåligt samvete. Visst är det banalt, och hur ska jag förklara mig nu. Mitt utbrott och min sorgsna blick, min döda min och mina ängsliga ögon, som om dom inte tillhörde samma kropp. Min ångest och min vrede som drar mig isär. Jag ville inte blotta mig, det är inte mitt fel, men allt jag har att skylla på, är tystnaden.
15 maj
Vi var sjutton år, kanske arton. Skolan rann mot sitt slut, och friheten som det skulle innebära att slippa skolbänkarna, stängdes in och försvann i rädslan för vad man skulle göra av den. Efter tolv år av fångenskap kunde man inte bara sitta där, hemma, som förut och låtsas som att friheten inte fanns, eller att den fanns men inte verkade. Kanske fanns den bara på håll. En vän ringde och sa att han hade kommit på det billigaste sättet att leva, 'man äter havregrynsgröt till frukost och pasta till lunch. Då slipper man arbeta.' Vi skakade hand på det och lovade att aldrig slita häckarna av oss. Nej, vi hade större planer än så. Vi skulle starta en tidning, vi skulle skriva böcker och vi skulle resa. Vi försökte hitta det billigaste sättet att resa på och kom fram till att lifta ner till Tyskland. I Tyskland kunde allting hända, vi kunde jobba i en bar eller på ett café och skita i allt det andra. Det blev aldrig så. Jag jobbade den sommaren, och hatade det. Köpte en flygbiljett till Indien och hälsade adjö till dom där hemma med tankarna på att aldrig komma tillbaka. Egentligen var jag rädd för att aldrig komma tillbaka igen, men jag lät mig inte skrämmas. Några böcker låg i väskan och skramlade, några underkläder och några t-shirtar. 'Hej då' sa jag. 'Hej då' sa dom. Vi vinkade och planet lyfte. Landade i ett stekhett Mumbai klockan tre på natten.
Jag hade ingenstans att sova och tänkte att det löser sig. Försökte smita in bakvägen till ett väntrum, men några vakter kom fram och hindrade mig. Istället fogades jag samman med alla andra, i en milslång kö av folk som visste precis vad dom gjorde där. Dom hade adresser till förbokade hotell och hade växlat in rätt valuta. Vi stod där. Checkade in, fick våra stämplar i passet och slussades ut. Alla andra gick sina egna håll. Jag velade runt och försökte att inte se förlorad ut. Några indier längre bort pekade på mig och skrattade. Jag satte mig ner i lokalen. Försökte somna. Men dom burrande fläktarna och den kvava luften hindrade mig. Det dova myllret av folk som pratade. Bänken var hård och jag försökte räkna andra ensamma resenärer som satt på bänkarna. Jag hittade inte en enda. För någon timma trodde jag att jag hade hittat en, en kille i min ålder som satt och fingrade på sin väska samtidigt som han satt insjunken i en bok. Direkt kände jag mig mindre ensam, men sedan kom hans flickvän dit och dom höll om varandra. Jag kände mig mer ensam än någonsin förut. Försökte ta upp en bok att börja läsa i. Men kunde inte koncentrera mig. Det här var mitt liv, tänkte jag. Och det enda jag kunde tänka på var att första gången levde jag mitt liv. Levde ut min frihet och hade lyckats slita mig loss från alla dom som hade sagt i åratal att jag aldrig skulle komma hemifrån, att drömmarna om främmande länder bara var drömmar. Jag vann, tänkte jag. Men vad var det värt.
Jag skannade av lokalen ännu en gång, letandes efter ensamma själar. Ingen. Jag tänkte på det där uttrycket, om att springa för att stå still. Jag tänkte på japanerna som jobbade så hårt att när dom väl slutade för dagen så kunde dom inte koppla av. Så istället började dom dricka. För att tänka på annat så började dom dricka. Och dom drack kvällarna i ända, vaknade upp och kunde inte sköta sina arbetsuppgifter. Fick sparken och tog sina liv. Jag tänkte på mitt liv igen, jag tänkte att mitt sökande efter frihet var så tvångsmässig så att den hade satt mig i en sits, där allt jag gjorde, och allt jag tillät mig att göra, var att i varje ögonblick och inför varje val jag ställdes, inte heller tillät mig någonting annat än att välja friheten. Det var min fångenskap, friheten var min fångenskap och rädslan för att inte utnyttja friheten, för att inte leva livet, hade fört mig hit. Till det mest avskärmade av alla platser, till det mest främmande, så att jag, likt en främling som inte vet vart han är, och än mindre vet vart han ska ta vägen, istället börjat tänka på det som varit förut. Och jag tänkte på dom där hemma. Jag började drömma om att komma hem igen. Och jag tänkte på hur jag hemma hade drömt mig bort. Jag visste att Proust hade skrivit någonting om det, om att resa lika mycket handlar om att se främmande saker i bekanta miljöer, som att se bekanta företeelser i främmande länder. Jag försökte slå undan det, jag försökte inbilla mig själv att hur fri jag var, och bestämde mig i min ensamhet, för att se hela livet som en resa. Där jag visserligen aldrig skulle tillåta mig själv en hemmaplan att slå mig till ro vid, men heller ingen bortaplan. Och vad är ett hem om inte drömmarna därifrån? Jag inbillade mig att det här var mitt hem, och att drömmarna bara förkunnade det. Till slut somnade jag, om än bara för några korta ögonblick. Huvudet på väskan och benen utsträckta över bänken. Jag drömde om havregrynsgröt och pasta och jag drömde om kullarna i Afrika.
16 maj
Vi var på semester i fjällen. Jag var tio år tror jag och morsan och farsan var fortfarande gifta. Vi åkte skidor och en dag blev min syster sjuk. Hon var elva år och dom bad henne komma in till sjukstugan några kvarter bort. Farsan sa att det nog bara var en influensa. Morsan följde med henne till sjuktstugan medan jag och min lillasyster och farsan stannade hemma och kokade te. Efter ett tag såg vi ambulansen åka förbi framför fönstret. Sirenerna studsade från husvägg till husvägg och vi såg att dom blåa lamporna också hade knäppts på. Farsan blev orolig och nedstämd och drack teet utan att säga någonting. Till slut reste han sig upp och sa att han skulle springa till sjukstugan och se så att ingenting hade hänt. Han knäppte inte ens kappan och knöt inte skorna, gick bara ut i snön och sa lite tyst ‘jag kommer tillbaka om tjugo minuter’, innan dörren stängdes.
Jag och min lillasyster satt kvar vid bordet och tittade ut. Vi såg farsan försvinna och tänkte att om farsan kom tillbaka med en glad min så skulle det vara bra och vi kunde åka skidor den dagen. Om han kom tillbaka med en sur min så skulle det vara en dålig nyhet. Och så satt vi och räknade minuterna och tittade ut genom fönstret för att se när farsan kom. Det gick tjugo minuter och det gick trettio minuter och det gick en timma och ingen kom. Så till slut kom farsan, gående med huvudet sänkt och vi tänkte att det är i alla fall ingen bra nyhet. Han öppnade dörren och började gråta. ‘Hon har diabetes’ sa han och slog händerna mot pannan och ryckte i sitt hår som en matador framför sin tjur. För mig var diabetes den sjukdomen som gjorde att man inte kunde äta godis. Och jag sjönk ner på min stol och började gråta. Min lillasyster grät också. Farsan stod lutad över diskbänken och ylade och gömde ansiktet i sina händer. - Vad har jag gjort för fel? utbrast han.
Jag sprang in och lade mig på min säng och hoppades på att aldrig vakna upp igen. Min lillasyster sprang och lade sig på sin säng som var i samma rum som mitt. Vi låg bara och grät och sa ingenting. Och ville inte säga någonting för det fanns ingenting värt att säga längre, det fanns ingenting i hela världen som betydde någonting. Allt var bara mörkt. Farsan stapplade in i rummet efter ett tag. Hans röst sprack hela tiden men han försökte hålla skenet uppe och sa ‘det löser sig’. Vi visste att det inte skulle lösa sig och lovade varandra att om hon inte kunde äta något mer godis så skulle inte vi heller äta något mer godis. Det var det minsta vi kunde göra och jag kunde inte ens tänka på att äta godis. Jag skulle aldrig mer äta godis, lovade jag mig själv. Aldrig, aldrig, mer. Sen låg vi bara i våra sängar hela dagen. Man kunde höra skidliftarna brumma i bakgrunden men det fanns ingen idé att åka skidor mer. På kvällen sa farsan att nästa dag så skulle vi åka till sjukhuset och hälsa på henne. Och morsan var där också. Innan vi kom dit så handlade vi med oss massa presenter och kramdjur och skivor och böcker och allt möjligt. Jag och min syster valde ut det största kramdjuret i hela affären och farsan tittade på prislappen och skrynklade pannan och sa att det var okay.
På sjukhuset hittade vi henne. Hon låg inbäddad i en säng och morsan satt bredvid och tittade ut genom fönstret. Helt blek och trött som om hon inte hade sovit på hur länge som helst. När min syster såg alla paketen sken hon upp och vi satte oss bredvid och pratade utan att säga någonting annat än ‘det kommer att lösa sig’. Som fan heller, tänkte jag. En sjuksköterska kom med en bricka mat och min syster tog en spruta. Jag kunde inte titta på när hon tog sprutan och hon sken upp när hon sa att hon redan hade lärt sig att ta sprutor själv. Vi satt där hela dagen och sen blev det kväll och vi var tvungna att åka hem och sova. En doktor kom in och förklarade att hon skulle vara tvungen att vara på sjukhuset i tre månader, men sa att han hade fixat så att hon kunde ligga i ett sjukhus som närmare hemma än det här och att hon skulle föras dit i ambulans. När min syster hörde ordet ‘ambulans’ sken hon upp igen. ‘Ska jag få åka ambulans igen? Ja! Det är det bästa som finns!’. Morsan skrattade lite och doktorn skrattade lite och innan vi gick så stoppade min syster oss för att visa alla klistermärket som hon hade fått av sjuksköterskorna. Hon sa, ‘det här är det finaste klistermärket jag har’ och höll upp ett klistermärke med en stor lastbil på. Jag ville också ha ett sånt klistermärke, men kunde inte med att vara avundsjuk. Farsan sa att klistermärket var jättefint. Morsan bad henne att visa klistermärket med en ängel på och hon letade igenom bunten av klistermärken innan hon hittade det och höll upp det med. ‘Det här klistermärket är nästan lika fint som lastbilen, men bara nästan’, sa hon och skrattade. Farsan sa att det klistermärket också var jättefint. Vi sa hej då och gick iväg och jag vände mig om efter ett tag och såg att hon fortfarande satt och rotade i högen av klistermärken.
Vi åkte hem till stugan igen och pappa sa att det var skönt att se att hon i alla fall var vid sånt gott mod. Jag och min lillasyster nickade och höll med, sen var vi tysta. Hela bilresan hem. ‘Jag vill också ha ett sånt lastbilsklistermärke’, sa min syster och började gråta. Jag bad min lillasyster att sluta gråta och att det var oförskämt. Men hon kunde inte sluta, så farsan svängde in vid en bensinmack och köpte ett lastbilsklistermärke till henne. Sen åkte vidare. Ingenting hände, det var bara tyst. Farsan höll båda händerna på ratten, jag tittade ut genom fönsterrutan och min lillasyster pillade på sitt lastbilsklistermärke.
17 maj
Dom är inte olyckliga. Dom är inte bittra. Dom är inte dystra. Inte heller lyckliga. Dom är bara där. Så går dom upp och ner för gatorna. Dom pratar inte. Dom bara går. Dom håller sina huvuden höjda. Ryggarna sträckta. Brösten uppspända. Blickarna fästa rakt fram. Som robotar. Jag håller en cigarett i min hand, över balkongräcket, och i tystnaden iakttar jag dom. Folket med sina barnvagnar. Det är en ranglig balkong med ett sönderrostat räcke. Pölar av några dagar gammalt septemberregn täcker golvet. Mörkret har lagt sig och kylan tränger på, så att händerna krokar fast axlarna. I natt knullar dom väl. Jag kommer stå kvar här, med min cigarett. För i natt har jag mod, ett sätt att stå på, och någonting att fästa tankarna vid. 'Jag ska fånga dom i en roman', säger jag till mig själv, 'jag ska fånga dom i en roman'. Låta dom förstå hur vilsna dom är. Jag ska trycka in dom alla i en roman och om jag så ska skriva en roman så ska den handla om dom. Omslaget målat i svart och titeln, vad ska jag döpa den till? Pesten! 'Jag ska döpa min roman till Pesten', säger jag till mig själv. Och så skrattar jag.
18 maj
Pojken som drömmer dom vildaste av alla drömmar och som lever där. Som går och går men aldrig kommer fram, för att målet med färden är en plats i fantasin. En scen, en teaterscen vari verkligheten endast tjänar som rekvisita. Jag såg honom idag. Han satt i ett flygplan och tittade ut. Och när flygplanet lyft långt över molnen vek han ihop några tidningar till ett pappersflygplan som han kastade iväg över sätena, så att en flygvärdinna fick komma fram och be honom att lugna ner sig. Han tittade på henne som om han inte förstod vad hon sa. Sen lade han händerna i sitt knä och tittade ut igen.
19 maj
Min jakt efter sensationer gjorde mig till åtlöje. Min nyfikenhet gjorde andra nyfikna. Jakten efter någonting att jaga jagade in mig i en återvändsgränd. Naken för att passa in. Som skyltdockorna i ett skylfönster. Jag är fast därför att jag är fri. Jag är fast i sökandet efter fienden. Någonting att slå ner för att förtjäna friheten. Det vore konstigt annars. Det vore konstigt om friheten är någonting man kan förtjäna bara sådär, utan att ha tjänat den. När så många drömmar föds i fångenskap. Drömmar om vad då? Drömmar om friheten! Jag ska tjäna friheten, som en slav tjänar sin slavägare. Jag ska tjäna den för att jag är fri och jag ska tjäna den för att ta del av friheten.
20 maj
Vi är alla skådespelare.
21 maj
Han ringde igen och berättade om en ny sjukdom och jag tänkte för mig själv: hur kan alla sjukdomar i hela världen få plats i en sån liten kropp?
22 maj
Sitter med armbågarna mot fönsterkarmen, så tätt intill fönsterrutan så att det blir små moln av imma på fönstret. Känslan av lycka och känslan av frihet, så påtaglig att jag frågar mig själv: vem har lurat mig idag? En dagdrömmares tidsfördriv består knappast av att hitta tillbaka till drömmarna, men att glömma av detaljerna, i varje enskild dröm, så att alla drömmar flyter ihop och flyter ihop på ett sådant sätt att de passar in i verkligheten. Han skulpterar drömmarna. Han vrider och vänder på sina drömmar, just för detta syfte.
23 maj
Hennes pömsiga, uppsvällda kinder och hennes ledsna, hundliknande ögon. Hon stod och fyllde på öl åt männen vid bardisken. Utanför blinkade neonskyltarna, skylfönstren bländade och människor sprang för att ta skydd undan regnet. Jag satte mig på en stol vid bardiskens ände och bad om en öl. Hennes läppar rörde sig inte när hon pratade och hennes röst burrade fram: 'trettio spänn, tack!'. Jag sträckte fram en sedel och hon ryckte åt sig den som ett barn norpar åt sig den sista chokladbiten. Jag frågade om jag fick bjuda henne på en öl och hon svarade, 'nej tack, jag måste jobba klart först'. Samma uttråkade min som förut. Jag vände mig bort och satte mig vid ett bord i hörnet. Slog upp en bok jag hade med mig och försökte läsa, samtidigt som jag tittade ut. Tänk om hon skulle vänta på mig nu, stänga baren och slå sig ner vid mitt bord. Be om att få följa med mig hem. Tanken skrämde mig. Hon var ful och jag hade inga andra motiv än artighet med mitt erbjudande. Det fanns ingen baktanke. Det var en artighet som man visar mot någon som endast genom sättet hon står på, berättar att livet inte alltid är så lätt, att hon var ett ensamt och övergivet barn som i skolan säkert aldrig blev bjuden på bal. Min artighet var sådan att jag ville sympatisera med denna syn. Jag kunde föreställa mig hur hon kom fram till mitt bord, satte sig ner med samma uttryckslösa ansikte och med sin burrande röst burrade fram dom mest skamliga av alla förslag på hur vi skulle spendera natten tillsammans, gifta oss och skaffa barn. Och hur jag skulle sitta mittemot henne, förlamad och kylig, till att bli en i raden av alla dom, som aldrig frågade ut henne på bal. Varför måste artigheten alltid tolkas som någonting mer än just artighet och därför, i rädsla för att bli missförstådd, är jag heller aldrig särskilt artig. Jag slog ihop min bok, svepte ölen och gick ut därifrån.
24 maj
På hyllor staplas bok efter bok, sorteras, ställs in i bokstavsordning. Så att en bok om mördare hamnar bredvid en bok om hur man lär spädbarn att gå. Och så fungerar vi: sorterar in allting i olika kolumner och tänker snart inte längre på om det passar in. Jag drömde en dröm i natt som jag på morgonen knappt var stark nog för att slå mig fri ifrån. Fåtöljen stod vriden mot den öppna spisen. En främling kom in med en väska full av vapen, höll upp dom en och en och, likt en försäljare, frågade mig hur jag ville dö. I rummet bredvid lät en moster till mig lära ett spädbarn hur man gör när man går. Främlingen hörde mostern och slog upp dörren, bad henne komma in i vardagsrummet där jag satt. Hon kom in, bärandes på spädbarnet i sin famn och verkade inte alls uppskrämd av det faktum att en främling stod där med en väska full av vapen uppfläkt framför fötterna. Dom började prata och frågade varandra triviala frågor, som hur det kändes att våren var här, och så vidare. I samma lugna ton frågade sen främlingen vem av oss som ville dö först. Jag svarade att jag helst ville dö sist för att det snart var ett TV-program som jag länge hade väntat på att få se. Jag frågade sedan vänligt om han hade tid att vänta på det. Han svarade med samma vänliga ton att det inte var några problem. Vi pratade om konst och litteratur och han tog upp en såg och sågade av halsen på min moster, varvid han plockade upp spädbarnet ur hennes famn, lade det på marken och stampade på huvudet. Blodet bildade en pöl på golvet och han undrade om jag hade en handduk att torka upp det med. Under tiden ringde farbror J. och bjöd mig på sitt kalas, men jag svarade att jag var upptagen och att jag snart skulle dö. Han svarade: 'asså, det är på det viset' och önskade mig lycka till. TV-programmet tog slut och främlingen tog tag i en kniv. Bad mig att lägga mig ner och jag lade mig ner. Det var så jag vaknade upp på morgonen och undersökte rummet för att se om främlingen fortfarande var kvar. Först flera ögonblick senare gick det upp för mig att drömmen bara var en dröm. Och det var inte rädslan för att dö som slog mig, det var heller inte rädslan för främlingen, som slog mig, men rädslan för att jag hade låtit mig själv bli dödad utan att kämpa först. På så sätt blivit en av alla dom som lever sina liv endast döende, rädslan för att ha blivit som dom: som dom som lever endast för att dom inte har något bättre för sig, som dom som lever men egentligen inte bryr sig. Men som samtidigt ger skenet av att vara belåtna med det, och som till och med ger skenet över att vara stolta över det. Jag dör hellre förnedrad, blodig och naken, än belåten, stolt och rik, för att det så kommer att tolkas som att jag slogs för mitt liv: att jag slogs med mitt liv! Och att jag därför levde.
25 maj
Hur förälskelsen är kärleken mellan två personer, som sedan, allt medan förälskelsen mynnar ut i någon slags vardag, istället blir kärleken mellan två liv. Och hur den kärleken, inte är kärlek, utan ett sätt för två individer att fylla de sista pusselbitarna i varandras liv. Det är inte kärlek. Det är förväntningar som blir förhoppningar och som tids nog blir plikter, där man förväntas av motparten, att bli en bra förälder till hennes barn. Och hur dessa plikter bestäms och sköts, på sådant sätt att kvinnan vill hitta en man som är så lik hennes far som möjligt och samtidigt hur mannen vill hitta en kvinna som är så olik hans mamma som möjligt. Därför att modern förknippas med makt över barnet och fadern förknippas som någon som står bredvid, så att det blir uppenbart att vad man vill, och vad den så kallade kärleken går ut på, endast är ett spel, där man tävlar om att få makten över barnet.
26 maj
Jag ser dom le, jag ser dom dricka vin, men jag kan bara inte tro att det är sant. På riktigt verkar allt mycket overkligare. Sanningen förskönad, stämningen berusad. Blickarna vacklar, tittar bort. Det enda dom säger är att det var trevligt att jag kom hit. Det är ju mitt hem, på väggarna har jag valt tapeter, på fingrarna har jag tapetklister, taklister och golvlister, har jag spikat dit, dukarna broderade jag, och alla glas jag dukat fram! Försjunket, försynt besvarar jag en vacklande blick, med en vacklande gång, och svarar, utan att någon har frågat frågan först: 'jag har inte druckit sprit!'. Det här är min balkong, på räcket balanserar jag, framför grannarna briljerar jag och med ord som inte finns, ens i ryska lexikon, skapar jag ett språk som ingen förstår.
27 maj
Och det slutar med att jag tittar runt i spegelbilden, i rummet, förbryllad, uppgiven, sökande, på jakt efter någonting att leva för. Som om det inte vore nog att bara fördriva tid. Så fördriver jag tiden med sökandet efter någonting att fördriva tiden med.
28 maj
Förlorad dag. Vaknade sent och gjorde sen ingenting. Gick till affären för att köpa bröd och ost och träffade där A. som undrade hur det stod till. Jag svarade att jag hade bråttom och var tvungen att gå därifrån, ursäktade mig och sa hej då. När jag väl var på väg därifrån gick det upp för mig att jag alls inte hade någonting att brådskas för och att mitt påhittade skyndande, måste ha varit ett sätt, omedvetet, att fly undan en djupare konversation eller alls en konversation. Istället vankade jag mot torget, där några ungar höll hov med cigaretterna hängandes från mungiporna. Konverserade med mig själv, i det tysta. Att konversera med andra tar bort kraften i mina tankar, blottlägger dom och får tankarna att framstå som bleka och veka, så att jag efteråt inte kan tänka på dom igen, utan att se mig själv, gestikulerandes med armarna och flackandes med blicken, undrandes i all förvirring, var det är jag pratar om, letandes efter ord. Ord som inte finns för att tanken, i själva verket inte är ord, utan något mer, underliggande, likt en strävan efter frihet. Och som frihet bara är frigörelsen, så återfinns tankarna i sin fulla kraft endast i ordens frånvaro, och i en fas då allt jag gör är att hitta någonting att fånga tankarna med. Vilket alltid misslyckas, och gör det hela så uppenbart, att endast i mina misslyckade försök, där finns tankarna. Där bor dom och där sitter dom och tittar på mig. Kanske hånskrattar dom. Jag bryr mig inte, nöjd och belåten endast av att veta om deras existens, om så inte, ha någon aning om vad det innebär. Så är allt jag försöker kommunicera, förmedla, i konversationer med andra; egentligen inte tankarna i sig, utan det faktum att jag visst har tankar och att tankarna är starka nog att inte kunnas klädas i ord. Eller på inget sätt förmedlas och uttryckas. Men att dom finns där. Det gör mig ständigt till ett åtlöje. Jag ser mina motståndare i ögonen, och dom är alltid motståndare, som om konversationen var ett krig, någonting att vinna och där vinsten var det enda som betydde någonting. I deras ögon lyser misstron, och deras läppar förblir orörda, torra. Blickarna oförstående, uppgivna. Men ändå, tanken på att tankar går att klädas i ord, vilken absurd tanke. Som om det hade varit fallet, inga krig hade utkämpats och som samtidigt, alla krig som utkämpas är beviset på att det inte är fallet. Och hur alla vapenfabriker och massgravar vilar på missförstående i språket. Och varför språket är sådant? Varför språket ens finns? För att uttrycka känslor och känslor och känslor, är inte alla känslor sprungna ur just misslyckandena att uttrycka våra tankar, och göra oss förstådda med det? Så att allt vi kan förklara är våra intentioner med att förklara våra tankar, att vi har tankar, och vi kan endast göra det genom att misslyckas, varje gång misslyckas, att förklara just den tanken vi har intentionen av att förklara. Därför åtlöje, och åtlöje på samma sätt som han som talar om för kejsaren utan kläder att kejsaren är naken, blir åtlöje inför dom som tidigare påstått att kejsaren hade kläder.
29 maj
Spårvagnarna gnisslar fram. Folket flåsar. Duvorna pickar sina näbbar mot asfalten. Fontänernas porlande. I bakgrunden: trafikens buller. Hundarnas ylande. Ett litet barn skriker på sin mamma och mamman drar det lilla barnet i armen. Lyktorna burrar. Grenarna i allén prasslar. Sirener på håll. Mörkret och dimman begraver gatan och torget och hela staden i en dunkelhet som gör allt som händer, alla situationer som uppstår och utspelar sig, till scener i en skräckfilm. Bakom varje trädstam gömmer sig en psykmördare. Jag spänner nävarna i fickorna, när jag går genom allén. Drar ihop nacken och höjer axlarna. 'Ta mig då, om ni står där så kom fram och ta mig, era fega jävlar! Ni får mig, ni kan döda mig, men innan sista kroppsdelen är styckad ska jag ha tala om för er hur små ni är, hur ynkliga och fega ni är, era jävlar! Jag ska slåss och slå er tills ni blöder, det största slagsmålet sen Andra världskriget, så slå mig då och jag ska slå på er. Kom fram, era fega jävlar!' Så går jag, tänkandes, och i huvudet spelas slutscenen upp, där psykmördaren stiger fram, stapplandes, framför mig. Höjer kniven i brösthöjd, som magistrarna i skolan höjde pekpinnarna när dom förhörde läxorna. Blicken lugn och kall, död. Egentligen är jag inte rädd för sånt, egentligen är jag inte rädd för döden, men så tänker jag på alla oskrivna böcker, som är just oskrivna, och därför rädslan. Som ångesten över att låta de oskrivna böckerna förbli oskrivna och i denna ångest halvspringer jag hem och låser dörren.
30 maj
Inte tvångstankar över att jag ska säga någonting fel, nej. Men tvångstankar för att jag helt plötsligt ska gå sönder, och explodera så att mitt kött skvätter på folket som står bredvid, och mitt huvud exploderar till en svärm av flugor, ja, att allting exploderar. Och tvångstankar, inte som rädslan för att dö, men för det obehagliga att mitt kött och blod skulle rinna över andra människor och att dom, allt medan dom tvättade av sig mina kvarlevor, skulle slå ut med armarna och säga: 'inte nog med att han var tvungen att dö, men varför var han tvungen att explodera först?'.
31 maj
Skrämmande att så fort någon mördar någon annan, hur impulsivt det än är, så kartläggs alla hans tidigare handlingar och i tidningarna framstår det som att hans liv och allt han gjort ledde dit, till mordet och att det inte var någon slump att det var just han som är mördaren. Så om han till exempel satte in en kontaktannons i tidningen några veckor tidigare, varpå offret var en av dom som tog kontakt med honom, så framställs det i tidningarna och av dom som läser tidningarna, att han satte in kontaktannonsen i enda syfte att hitta någon att mörda.
1 juni
Folk dödar varandra, det är som att en epidemi drar fram. På gatan slåss folk, vem var det som uppfann knytnäven och vem uppfann alla sätt att döda på? Kanske är det inte heller så, kanske är vi egentligen födda till att döda varandra, och är inte vårt enda syfte med våra liv att överleva och att överleva till vilket pris som helst: så vem kan heller säga att inte alla mord är mord i självförsvar? Inte för att handlingen i sig är utförd i självförsvar, men för att motivet i alla mord är detsamma, sprunget ur samma känsla: som känslan av överlevnad. Men så är det, att folk klagar hellre på dom som släpper bomberna än på dom som tillverkar dom.
2 juni
Snön slår mot rutan som regn, på radion spelas 60-talsmusik och dimman ligger över gatan som ett täcke. Lite längre bort klingar några spårvagnar och ur dimman kan man i horisonten urskilja några fabriksskorstenar som spottar ut mörk rök mot himmelen. I sundet glider skeppen ut och in, lastas på och lastas av med varor från fjärran land. Just uppväckt från en dröm, vari jag konstaterade, i något slags sömnlöst men ändå sömndrucket tillstånd, att det värsta sättet att dö på är att klämmas ihjäl: att ställas i ett rum, som träbiten i ett skruvstäv, för att varje dag känna hur väggarna trycks ihop, lite mer och lite mer.
3 juni
Hon skrek att hon skulle hoppa ut ur fönstret och jag hoppade på henne, tryckte ner henne från fönsterkarmen och höll fast henne under mig. När hon bad om att få komma loss och jag släppte taget rusade hon åter mot fönstret. Jag rusade efter och tryckte än en gång ner henne mot golvet. Så höll det på, tills hon tröttnade och slog ut med armarna och med gråt i rösten frågade mig varför jag hade brottat ner henne. Jag svarade att det var för att hon inte skulle hoppa ner från fönstret. Hon brast i gråt och sade: 'trodde du ens att jag skulle hoppa från fönstret?' Och hon grät och hon grät och hon fortsatte gråta och jag undrade hela tiden om hon grät för att jag hade brottat ner henne mot marken, eller för att jag ens kunde tro att hon skulle vara i färd med att hoppa ut ur fönstret.
4 juni
Det första piskrappet eller den första tillsägningen som ett barn tvingas ta emot, är aldrig och kan heller inte vara berättigad, då barnets felaktiga handling har sin orsak och sitt ursprung i någon annans felaktiga handling, vilken hon har härmat. Denna orättvisa som piskrappet ger uttryck för, och det oförstående som följer därur, följer med barnet genom hela uppväxten och sedermera även genom hela hennes liv.
5 juni
Det mest absurda, att man kan bli straffad för att ha försökt att ta livet av sig! Som om det var vi som valde att födas och som om vi i livet måste ta ansvar för detta val. Vi har inget ansvar för någonting. Vi föddes till världen som blanka papper eller som papper redan klottrade av människor som levat innan oss. Och om jag mördar någon, så kan det antingen bero på att det ligger i mina gener att göra så, eller så ligger orsaken i att min omgivning skapade detta behov. Jag kan inte ansvara för någonting av detta, då jag heller inte valde det. Och även om det var mitt slutgiltiga beslut, mitt val, att döda någon, så är det på inget sätt jag som valt att jag skulle välja det. Å andra sidan, att säga att vi inte har ansvar för något, är detsamma som att missbruka och misstolka ordet 'ansvar'.
6 juni
Utanför skramlar spårvagnar natten igenom. Folk skriker och trafiken bullrar och sirener ljuder på håll. Kyrkklockor ringer, så att man aldrig, på riktigt kan få någon ro. Ändå sover jag inte bättre någon annanstans än just här. Det är som att oljudet utanför aldrig släpper iväg drömmarna utom räckhåll. Som att dom besöker drömmarna och pryder dom, inreder dom och gör dom hemtrevliga. Och man behöver inte känna sig så utelämnad som annars, som i tystnaden och mörkret och underkastad drömmarna som håller till där.
7 juni
Det enda som skiljer människan från djuren är falskheten. Det enda som skiljer är att människan kan hålla bort och gömma undan sina instinkter, medan djuren inte kan det. Därför falskheten, då falskhet är att göra just vad man inte känner för eller att inte göra vad man känner för: falskhet gentemot sig själv, eller falskhet gentemot andra. Människan är det falska djuret! Och på denna falskhet bygger mänskligheten. Som falska individer, sökandes efter sanningen. Som för att tränga gottgöra denna falskhet. Men djur söker inte efter sanning.
8 juni
Kan ändå inte undgå att tänka att människan är en ofullständig varelse, vars tänkande är så outvecklat att tankarna som resulterar är så skrattretande ytliga, och ändå, av människorna själva, tagna på så stort allvar att gudarna måste sitta där uppe och skratta åt oss.
9 juni
Att hanarna i djurvärlden har samma attribut för att skrämma bort fienden, som för att locka till sig honorna. Som att kärleken på alla sätt är ett skydd och en sköld, trygghet: endast trygghet. Inte heller är detta kärlek, utan någonting annat. Så finns kärleken bara i förälskelsen, och vad denna kärlek är för något, är lycka, ren och skär och lycka, och den lyckan som består av att framtiden tornar upp framför en, som ett sagoslott och lyckan är inte att se detta sagoslott, utan att veta att det finns, och att man ska bo där. Och i sin lycka, i sin inbillning, i sin illusion, inte kunna tänka sig att sagoslottet inte finns. Som förälskelsen är vetskapen att man alltid ska vara förälskad i personen man är förälskad i, och även om man som förälskad vet att förälskelsen kan gå över, så kan man inte tänka sig att det ska bli så. Så är förälskelsen, den riktiga kärleken, det naiva. Medan den andra kärleken, tryggheten, inte är någonting annat än rädslan för att tappa bort den, förstöra den, till att bli övergiven och ensam.
10 juni
Jag drömde om skoltiden, att jag var en skolpojke som gick över skolgården med skolböckerna under armarna, välkammad och välklädd, öppnade den stora dörren till den stora, kalla, kala, salen med de stora, fönstren och de små, burrande elementen. Satte mig vid en bänk vid fönstret och tittade ut. Klockan ringde in och alla andra elever kom inspringandes och satte sig på platserna längst bak i salen. Läraren började med att hålla ett föredrag, som var precis identiskt med det föredrag som Russell höll i början av 1900-talet, "Logisk atomism": "Det finns negativ fakta. Jag kan säga att pennan jag håller i handen inte är vit. Det är en negativ fakta. Och det är inte egenskapen icke-vit som pennan har; om pennan är icke-vit, så menar jag inte att den måste ha någon annan färg. Det implicerar inte att pennan är röd." En kille längst bak i klassen, en dåre, reste sig upp och skrek; "Pennan är inte röd! Pennan är inte röd! Pennan är inte röd!". Han slutade inte skrika. Alla tittade på honom, jag tittade ut genom fönstret. Magistern försökte fortsätta sitt föredrag, men dåren avbröt hela tiden genom att skrika: "Pennan är inte röd!". Några elevvakter, klädda i uniform, likt Gestapos, kom in och bar ut honom, vred armarna bakom hans rygg och släpade ut honom medan han fortfarande skrek: "Pennan är inte röd!". Dom släpade in honom i ett rum, ett tomt rum, med stenväggar och ett skrivbord och en brits och några stolar att sitta på. Plötsligt var dåren jag och framför mig satt en äldre dam, i glasögon som hade hasat halvvägs ner för näsan. Hon tittade på mig, andades in och andades ut, sade sen: "Men ser man på, herr Augusto. Så var du här igen." Och så flinade hon lite tyst, kastade en snabb blick på vakterna som indikerade på att hon ville att dom skulle lämna oss ifred. Den ena vakten svarade: "Så du är säker på att du klarar dig utan vår hjälp?" varpå vakterna försvann ut genom dörren. I korridoren kunde jag höra deras bestämda steg försvinna bort. Fortfarande vild och bestört, hest, harklande och frustrerande sade jag: "Men pennan var ju inte röd".
11 juni
Jag drömde att jag sprang fram på en grusad väg, i landsbygden. Det var kallt och andedräkten blev till en tät dimma när jag andades ut. Så hoppade jag över en grind, och sprang in på en trädgård, fram till några burar i bortre änden. I burarna satt minkar och kattor och apor. Jag försökte klippa upp låsen, men fick bara upp ett enda lås. Så jag öppnade upp den buren och en enda mink sprang ut, haltandes fram på vägen, febrilt springandes, tills en lastbil körde över den och jag gick vidare, uppgiven och andfådd. Jag tänkte på minken och jag kände mig som minken.
12 juni
Att jag inte lever egentligen, men endast lever till en viss del, medan jag resten av tiden befinner mig någon annanstans, i ett vakuum. Som om livet håller mig i sitt grepp, likt bonden håller ett knippe havre, i ett stadigt, fast grepp i håret och flyttar mig från plats till plats, likt schackspelare flyttar sin pjäs.
