1359. Me

1358. Lika som bär

Artister och film.. och sånt, lika som bär:

Scott Walker och den manliga huvudrollsinnehavaren i Godards "Á bout de souffle".
Garrincha och Dean Moriarty.
Frank Sinatra och Humphrey Bogart.
Neil Young och mannen i Herzogs Stroszek.
Daniel Johnston och Seymour Hoffmans rollfigur i Love Liza.

På tal om Love Liza, kanske det bästa filmcitatet ever:
"Wilson Joel: Do you know who I am?……. I’m a big fan of Radio Control!"

Fler?

1357. Drömmen om att älska nå´n

Oh maaaaaan.. jag har klåmat mig för länge nu
knådat och knåpat
klagat och självömkat: 'om jag bara kunde få ut det jag hade
i mitt huvud, det som slår, det som bankar, om jag bara hade kunnat banka det ur huvudet och fäst det på papper så att också andra kunde se vem jag är, VEM JAG ÄR' sånt snack
det är slut på det nu
jag får inte ut det
jag får inte ut det så nu sitter jag bara här
istället
this is the story: ända sen jag lärde mig läsa har flytt in till poesin med blickarna flackande ögonen blodsprängda ända sen jag lärde mig se har jag kollat efter dom som ligger ner letat efter galenheten
galenheten! den som får vuxna män att skratta och gråta den som får vuxna kvinnor att skratta och gråta!

mina tankar lika kletiga som tapeterna hängande
som persienner slutna utan att låta solljus
slinka in om jag bara hade kunnat vrida dom om jag
bara hade kunnat säga hej då till spegelbilden sagt
hallå som en segrare men det är slut på det nu jag är en
vuxen man det är dags för mig att gå

höja bröstet
och sträcka ryggen gå bara gå! och jag ska gå! jag ska vandra
den ensamma allén fram
som en stäppvarg
som en präriehund på prärien med skorna knutna
väskan sluten i regnigt väder som en Camier
utan sin Mercier till bombade städer och hälsa på
dom som bygger bomberna

jag dödade en gång dom jag tyckte om för drömmen
jag hade om att älska nå'n

och ändå den enda synd jag begått var den att andas
det första andetaget! resten har serverat mig
viskat mitt namn
som om det betydde nåt och i mitten på torget
lutande mot statyers förfall reklampelares
leenden skyltfönsters skyltdockor i mitten av torget
där står jag och skriker att
allt inte alls är mitt fel så kom igen och rädda mig

jag må vara askan på deras läppar suktande efter eld att
bränna hela staden ner jag må vara hjärtats bultande
blodets forsande i en tyst minut jag må vara tystnaden i en tyst
minut en flagga vajjande på halv stång jag må vara prästens
harklande över kyrkogården en dagdrivares stilla gång
långsamma gång
från hus till hus

men snälla
rädda mig

ni med armarna i kors ni som bara står där och alla boräntor som ligger ner som står upp alla barnvagnars morsor kom hit och
ta min hand jag är äldre nu jag är äldre nu så kom hit och älska mig

1356. Second hand-butiker

Jag är en ensam vandrare

på stan vandrar folk förbi.. till synes förlorade..
förbannade eller förlovade..
bortappade och vilsna..

tidens förfall och busschaufförers leende..
hej, titta där.. en liten pojke samlar daggmaskar i sin famn..
räknar dom..
älskar dom..
dränker dom.. vi måste alla ha någonting att sköta om..

vid liv utan att veta vad det innebär..
hand i hand mot kyrkogårdens grus och damm..
en pärleport eller ett slott av sand.. den enda synden vi begått..
var den att födas..
resten är bara sånt som händer..
för folk som försöker.. som söker efter vilka dom är..
utan att tänka på vad som ligger vid sidan om..

och alla barnen.. brådskande från second hand-butiker till second hand-butiker och blinda..
påklädda plagg som inte passar, men är prisvärda..

ett till, ett till..

jag är en ensam vandrare på andra sidan gatan..

1355. Tankar

Läser så mycket att när jag sluter ögonen på natten för att sova, finns där färger i alla möjliga mönster; vindar, som en storm, blåsande mig i ansiktet, en orkan av tankar, intryck, idéer, och likt en daggmask i regnvatten måste jag skynda mig därifrån, det blir för verkligt, för intensivt, för innerligt, och för omvälvande, så jag öppnar ögonen igen och så håller det på. Tills jag sorterar upp allting, alla tankar, efter bokstavsordning eller vad som helst, så att jag till slut känner mig övertygad om att kunna bevara dom till morgondagen, till att skriva ner dom och kanske få rätsida på mitt liv, och efter det, efter övertygelsen kan jag lägga huvudet mot kudden och verkligen somna.

1354. Kierkegaard

"Vad är svårast att väcka en som sover, eller att väcka en som sover och drömmer att han är vaken?"

En natt med Kierkegaard. Och hur jag omfamnar honom som en blind man omfamnar en staty; begravs i hans ord. Hans övertygelse om sitt egna geni. And I like it. En gigant. Ett mörker som omfamnar hela 1800-talet, i spetsen tillsammans med Nietzsche och Wittgenstein. Från den här natten och genom alla andra nätter, hand i hand med Kierkegaard. Hans illbrådighet, vilsenhet, famlande efter sanning, subjektivitet, letande efter Gud, hans Gud, om det finns en Gud, och existensen som bara en dynga utan lukt, en dynga som sköljer över oss och lämnar oss stående, fastkilade och stelnade till att ta varje dag som den kommer.

Och säkert är det inte hans ord, utan vilsenheten, rotlösheten som begraver mig, och inte jag som begraver den, hur mycket jag än hade viljat det, hur mycket hellre jag viljat det, spelar ingen roll. För det är mörker, dimma och sänglampor med dunkelt sken.

1353. Gå! Gå!

Känslan av att vara född igår
Bär morgondagen på sina skuldror

Som drottningen bär sina guldhalsband

Jag ser en lina knytas upp från berg till berg
Och under den
Hör jag folket som födde mig
Ropa
Gå!
Gå!

Men min balans
Inte värdig fötterna jag står på

Gå!
Gå!
Hela natten igenom ropar dom

Knäpper mina händer och ber till änglarna att bära mig härifrån
Naglarna avbitna och inte värdiga att knäppas
Knäpper dom ändå
Snälla
Ta mig
Dit herdarna målar fåren gråa
Ta mig
Till landet där barnen svär

1352. Beckett

Dom här dagarna; väldigt mycket Beckett och hur jag önskar att jag kunde skriva som honom, utan att någonting hände, ändå så intensivt, så levande, så innerligt, att det depressiva inte längre framstår som något negativt, något mörkt, något dödligt, men istället; som ett sätt att leva, det enda sättet att leva, just det; som livet i sig. Och hur jag önskar att jag köpte Mercier et Camier på antikvariatet i dag. Hur jag höll den i min hand, som barnmorskan ett barn; vaggande, vakande, och kärt. 75 kronor. Vad är det? 2 öl på en uteservering. 4 kaffekoppar på ett cafée, pfft; ingenting! Trots att den var kladdad på, trots att sidorna var solblekta, trots att papprena var limmade, trots att omslaget var slitet, skavt; INGENTING!

Om den finns kvar, så ska jag köpa den imon.

Och ikväll, hela natten; Beckett och allt vad det handlar om:
Proust
Joyce
Goethe
Dante

Det blir en fin natt. Det blir en fin natt.

1351. Dom bara är

Jag ser barnvagnar knuffas ner
för trappor föräldrar puffande på cigaretter och
vissna rosor delas ut till dom som
köpte tidningen

jag ser spårvagnar med folk packade som
sillar på väg till sina jobb sen hem igen reklampelare
luta sig mot väggarna som lyktstolpar i regnet
sirener bryta tystnaden om natten som fackeltåg genom
skogen jag ser pilbågars pilar klyva månen itu och
William Tell sysslolös
värdelös
stirrande mot stjärnorna genom en
dimma tät nog att skymma liken i Lützen

svavelstickor brinna ut och gå av jag ser broar
knytas över floder som skosnören på
ärvda
fördärvade skor vrängda sulor
och skoskav skrika efter barmhärtighet

strömmars strömmar bära båtmännens
drömmar i sina virvlar
som skolgårdens barn och deras puttekulor

jag såg dom bästa hjärnorna i min generation
gå under och lösas upp av
flosker
spekulationer om planeters rörelser och Fidel Castro
till att läggas på soptippen raderas ut
och staplas upp som schackpjäser
på schackbräden runt om i stan men var fanns
lidandet var fanns
smärtan var fanns allt det där som böckernas
karaktärer jagade

utanför
det fanns utanför

i dunkelt sken
lever jag mitt liv bland råttors sovplatser och meteoriters
avfall

med väskan på ryggen
och vinden i ögonen hjässan snaggad och tungan doppad
i rakvatten en blick lika vass som
Goethes Tyskland vem är dom att säga att
dom känner mig

jag ser döva människor stämma sina instrument
på trottoarerna med hattarna framför fötterna
stampande
stampande
spanande efter kärlek och bröd

jag ser blinda människor med penslar i sina händer
måla av dom lama
föräldrarnas försök att krama statyerna

hemlösa hundar skälla jag ser gubbarna med vinflaskor
tvätta sina smutsiga kläder i fontänernas
saliv

jag ser barn som leker med andra barn
men inga där som gråter
inga där som svär dom bara är
dom bara är
dom bara är

kappor knäppas jag ser ensamma djurs läppar
torka igen av aska och klister
plåster
och matrester

framför slottens vidder och tjocka murar
fram och tillbaka
släpar jag fötterna efter mig

ta mig dit barnen skriker
jag vill veta vad kärlek är!
ta mig till dödgrävarnas fikaraster
ta mig i röven
ta mig bort långt bort härifrån

jag ser döva människor stämma sina
instrument sittande framför statyer
med benen i kors spelande ännu en sång om friheten
sjunga
med hattarna framför fötterna spanande
efter kärlek spanande
efter bröd

jag ser blinda människor bada i fontäner
dra sina lama barn i barnvagnar
klipp
klapp
klipp
klapp
sirener bryta tystnaden som fackeltåg genom skogen
en nattlig dimma tät nog att skymma liken i Lützen

jag ser ungdomar utslagna i parker
brödkorgars brödsmulor och överfulla papperskorgar
jag ser spårvagnar packade som sillar med folket på väg
till sina jobb
sen hem igen som pjäser i ett spel och
en tomhet i fotspåren stor nog att
skymma han som kastar tärningen

glädjen
ransonerad ut i för små portioner på för stora fat

en liten pojke med sitt plakat

jag ser barn som leker med andra barn
men ingen där som gråter
och ingen där som svär dom bara är
dom bara är

jag tittar ett tag

sen blundar jag

1350. Budapest

Hemma från Budapest. 10 dagar av öl, whiskey, cigg, snooker, espresso, Strindberg, parker, schack, bad, och texas hold'em. And I think I like it. Gamla torg, döpta efter små människor. Gator snirklande in i varandra. Duvor och uteliggare. Donau majestästisk rinnande igenom alltihopa, som en moder, som en urmoder! Tågstationer, trådbussar och kullarna på andra sidan. Lite längre bort, lite längre bort, så att allt som är här och nu känns nerkanat, inkört i en dal liknande en gryta, en bubblande gryta, en kokande gryta..

1349. Jag ser knark flöda som vattenfall

Jag ser knark flöda som vattenfall

vuxna män gråta jag ser för stora barn i för små
kläder offra sina kroppar till djävulen
sen förlåta resterna som blev över när
dörren stängdes och låset vreds om

jag ser kokain droppa från himmelen som vinterns första
snöflingor

en mamma med sin dotter packa väskan och dra till
landet där inga speglar finns

jag ser ecstasy växa som frukter på träd planterade under
bakgårdars tvättlinor för att ha någonting att
sköta om

spågummor öppna sina käftar om gårdagens väder

en motorväg upp till himmelen jag ser änglar som liftar med lastbilschaufförer och tjackhoror från rosa moln till
fabrikers skorstenar som järnridåer runt dödfödda städer

jag ser jesus gå på vatten ibland vilsna söner dra upp sina fäders vrakdelar på land

jag ser knark flöda som vattenfall

små pojkar begrava sina kroppar i stränders sand jag ser gatlyktor på håll dansa ramla ihop ta sig upp igen och gå därifrån med hedern i behåll vingla som tindrande stjärnor dingla i takt med vågors svall och skvalpandet mot relingen som musik för fiskmåsars ungar
svultna
hesa
och ensamma

vandra fram och tillbaka hand i hand
knäppa fingrarna i obalans

jag ser knark flöda som vattenfall

ett hav helt stilla och en yta klar nog för änglarna att spegla sig i

månens sken som discokulors glans

jag ser knark flöda som vattenfall

1348. Av förfäders förfäder ärvde jag..

Högt hårfäste
ärvde jag mina steg på jakt
efter krig vidsynthet
med kärleksmotiv vidskeplighet
och en fallenhet för ensamhet ärvde jag
kläderna trasiga hängandes över kroppen som
pälsen på en fälthare ärvde jag min blick
för smutsigt spel mitt förakt
och några silvermynt
för att blidka freden

mitt namn på deras kafferaster
ärvde jag som tystnadens skri åt
barnhemsbarnen i Rumänien och
spjällsängars gnissel låt
det klinga från Finlands tusen
sjöar till statyerna i Buenos Aires

låt det klinga
låt det klinga ut

överallt
som fallen frukt
på frusen mark lät jag mina
tårar leta sin väg
över kinden gröpa sin
flod vid naveln möta mitt
blod hos läpparna förenas
med saliv och svordomar
till att droppa ner mot marken som
skurar av hagel en söndagsmorgon
i december mynna ut som
bäckar till större bäckar mynna
ut i stormigt hav och vågors
gäss stod jag vid hamnkantens pirar
för att räkna sjölejon

ett andetag
för varje morgondag
barfota men vid liv när
solen reser sig över
trafikljusen kan vi andas ut igen

drumlighet i slagsmål ärvde
jag som spörsmål i monsunen regnkläder
och knogar av betong blev en resa till
den kinesiska muren

den flackande blicken ärvde jag

världskartor ärvde jag
spikade upp på vävda tapeter

nakna dikter ärvde jag bevarade under
balsamerade bokomslag

av mina förfäders förfäder ärvde
jag en rotlöshet större
än garderoben ett dagdrivande
större än perrongen timvisaren
och sagorna med skor för
små för att trä på men för stora
för att hoppa över

ett krig att utkämpa och tavlors ramar
täckta av damm ärvde jag sidenlakan
och cement en famn full av
tegelstenar och lungor fyllda
med gin ärvde jag rädslan
för att bli kvar där alla
visste vem jag var

rädslan för att inte passa in

1347. Filmmanus: Tåget

Filmmanus: Filmat i svart och vitt, hastigt, rörigt. Framifrån, snett ovanifrån.
En västerländsk kille står på ett tåg och stirrar rakt fram. Svettig, håller väskan hårt med händerna. Alla andra asiater. Helt fullproppat. Folk sitter på hatthyllorna. När tåget stannar blir det kaos, några ska ut, några ska in. Dörrarna öppnas och folk ramlar ut. Några trampas på. Pojken bara står där och stirrar rakt fram.

1346. Diktsamling: Jag är (Je suis)

Jag är galen

jag är sjuk av gud utsänd till att svära och fördöma mitt liv
min spegelbild
till att ljuga och förlåta
dina synder mot mitt bröst mitt bröst i ditt kön

stadens statyer skrattar åt mig
på andra sidan kravallstaketet står jag
med benen vingliga och skrattar åt
dom som gråter skriker
svär
fuck you
fuck you

och aldrig har jag hållit med något annat än tystnaden

håller jag kartan spegelvänd för att hitta vägen hem
där jag bor är bara en skylt på dörren
som lika gärna kunnat bära någon annans namn

"ingen reklam tack och ingen
religiös propaganda"

mitt sätt att tillhöra genom att förgöra även det som tillhör mig gör mig knappast till det
skrivna ordets mästare
men dess slav dess bödel och dödgrävare
sitter jag på huk och öppnar kistlocket med krampaktig hand

på tio
på dansgolvet dansar han med händerna
vevandes i midjehöjd frustrerad
huvudet böjt mot marken benen
hoppandes skuttandes som kaniner
överkroppen dunkande men i övrigt still
skälvande vibrerande på gränsen till ett inferno
så kommer refrängen och huvudet reser sig upp mot taket
och ögonen stirrar som en döende mans ögon
nacken pulserande som en oxe fångad i kedjor
och allting lossnar där
och allting har sin början där

i bokhyllan står ett kort på hans döda farsa som ser ut precis som honom

jag är en härskares förkrympta broder
som säger hej broder älska mig

jag är sjukt blod
korståg
och vokalers färg och när min broder ser mig säger han
'hej broder vad ska vi nu hänga i granen'
inte mig emot att hänga några hårstrån där

dom är poliser i för små kostymer
jag är där och rättar till deras frisyrer

dom är vaxade ben med söndertrasade kön
jag är där hos dom ibland och frågar efter lön

dom är marscherande råttor i en ostaffär
jag är osten på hyllan som öppnar käften endast för att fråga vad klockan är

jag är han som drar natthimmeln fram och tillbaka som ridån över en scen
dom är där och tittar på
applåderar mina steg men skrattar åt mina ord

jag är fläckarna av vin på deras kläder
dom är torr hud i regnigt väder

jag är brännmärken dörrposter och bamseplåster
dom är öppna sår hänglås och missfoster

jag är mina rökringars avtryck på stjärnhimmeln
slumrandes
sluddrandes
hasandes och slagen en nattlig promenad över järnvägen
sicksackande från räls till räls
räknandes bultarna reflekterande som stjärnorna på marken

jag är sprickorna i betongen som fimparna
på balkongen som rosorna på perrongen
jag är
jag är
jag är
jag är drömmarna om rikedom jag är avsågade hagelgevär
au pair och kär

jag är fingeravtrycken på mordvapnen som aldrig fyrades av
jag är vykorten som aldrig skickades iväg

på savannens stäpper räknar jag lejonen
längs stadens gator räknar jag pensionärer
på torgen räknar jag statyer
genom sovrummets persienner räknar jag gatlyktor

i öknen räknar jag sandkorn

jag är fabrikers skorstenar
dom är sotare eller arbetslösa

dom är så snygga ibland
dom är smarta och gillar att prata
dom är torrt skinn mot rått läder
dom är spritdrinkar och shots med för mycket fläder

jag är för korta spikar i för långa brädor
jag är flickan som säger till pedofilen du äger
jag är kyrkogårdarnas murar i bombade städer
jag är Gert Schröder
jag är Gert Schräder

jag är sjukt blod med aska i mitt hår
jag är blodad tand med sandstrand under naglarna
jag är skelettet som sticker upp som Dovers vita klippor ur havet
jag är skelettet under för många avbitna nagelband

hugg
hugg
och så biter jag

med erotiska noveller i min hand
felstavade aldrig rättstavade

jag är Pampas lågland och åsnornas bästa vän
dom är smarta snygga och gillar att prata

jag är daggen över ängen
dom är som gud i sängen och änglar längs
bensinmackarnas fasader
jag är mig själv utklädd till tiggarens son i deras maskerader

jag är Route 66 och liftaren som står kvar med kläderna blöta och tummarna av
jag är tummen upp och jag är tummen ner

jag tänker alltså lever jag men tänker bara på sånt som inte är
skulpterar gravstenar för att överleva och ritar självporträtt på fritiden

jag är generalens dotter och tjänstekvinnans son
alla krigens flyktingar är mina kusiner
alla bakgårdars barn är mina kusiner
alla känner jag
till och med massgravars lik som tiggarna i stan
i skyttegravarna lärde jag mig gå
längs trottoarernas ruckel ramlade jag fram

satans brevbärare är jag
jag är satans brevbärare tomma brev
med frimärken som den vandrande vålnaden från gren
till gren utsänd till att kväva näktergalen

sanningen spelade jag många spratt

mina dagar som deras mynt räknar jag
som kassörskorna på Ica Maxi

jag är askan i deras askfat
jag är trummorna i deras parad

med dansen som vapen och oskulden i bakfickan
trär jag tråden genom nålen och fäster upp horisonten som draperiet
i badrummet klär av mig och blickar ut över en värld full av plast

spikar fast min kropp i lavemang och flätar mitt hår som
barnslavar i Pakistan väver tygstycken små nog att
kallas dörrmattor

raviners laviner mina enda hem

jag föddes i ett rum fyllt av självporträtt och växte upp med penseln som vägen därifrån

dränkt endast av mina egna kroppsvätskor bygger jag mitt
hus av vrakdelar som spolats upp på land

clowner gråter och barn på skolgårdar kastar sten mot personalrummen
på TV:n är det krig och hemma bråkar morsan och farsan om fjärrkontrollen

moskéer som fabriker slott som alléer och någonstans
finns det någon där som skjuter iväg vår galax som pilen ur
sin armborst mot fienden för att döda
plockar jag upp dödade kycklingar under kudden och nackar dom med drömmarna
flår dom och ber dom viska mitt namn som poesi långt in på morgonen
somnar jag väl men vaknar upp snart igen

som en enarmad bandit med ben och kuken pekandes åt olika håll

så styr mig som den fräkniga flickan styr sin farfars bil

simmandes upp och ner från bröllop till begravningar
som fiskar från havets stränder till dopskålar fyllda av arsenik
bänder jag åskmoln i mina händer och frågar gud vad klockan är

med kraften den kraft som vattnet formar raukarna
rör jag om mitt förflutna mitt förgångna i skållhett vatten
som kaffepulver om natten

jag är kär ibland men ensam för det mesta
dom är här på ackord för att snacka om dom bästa

jag är svindeln man får av att fråga spegeln hur den mår

jag är ingenting alls att hänga i granen

mina händer är tomma och flöjten utslagen
tänderna förtäljda och natten utdragen som slipsens ränder
begravda i kragen

jag är B-kändis hos A-lagarna
ett stycke kött hos asagudarna
jag är lampskärmarna åt lamporna och solsken åt växterna

genom tonade rutor ser jag ännu en solnedgång

jag är ett bär man plockar för att göra saft utav

jag är drycken som männen i frack gav Sokrates
och frågorna utan svar som Sokrates lämnade kvar

jag är Sokrates saliv och finklädd ibland

jag är frossan över smörgåsbordet som döda änder
längs hamnars stränder frosten över
flaggan den lilla pojken öga mot öga med TV-spelsbossen
jag är finklädd ibland men ensam för det mesta

jag är en slav utklädd i fina kläder
ett dollarglin gröpt ur generationers förfäder

jag är whiskey och gin

min borg
en picknickkorg

imitationen av någonting
en dröm som vevades fram som eftertexterna
på bioduken och vevandes
vevandes som pariserhjulen rullandes från torg till torg
vevar jag mitt segel uppspänt på stormigt hav

som sjunger frapperande
sluddrande
nästan kalkylerande;
how many times most a boy cut his hair before you call him a son

trettoifem eller trettiofemtusen

jag är Linus på mattan under linjen som gick av

jag är ett moln i byxor över dikeskantens dagg
dom är en armé av höjda yxor
dom är högar av trasiga klädesplagg

rattar jag ut ur stan i 140 knyck

jag är ingen sån man hänger upp i granen
precis

sittandes på huk och inväntande gryningen
som kommer och tar dagen med sig släpandes efter
som oxen och sin plog
brinner upp från vågorna utanför
Bohuslän till horisonten
utanför Gothia hotell
upp vidare ända upp till
fosforlagren ovanför
Falu gruvbruk och renarna
utanför Idre Fjäll

jag ser William Klein ta kort på pojkar
med pistoler och någonstans där finns mitt liv i
deras grimaser som fotografens spegelbild
även mina ord sprider jag ut som pigorna strör frön
över torkad jord

dom vet inte vad dom snackar om
jag har tystnaden som en mask för att tracka dom

beroende av verkligheten för att fly därifrån
som jägaren och sitt spjut ett steg närmare
sanningen är bara ännu en dröm om framtiden

aha

kommer ihåg den dagen som igår ihåg
den dagen jag blev kär i Lee Friedlander och alla andra hängde
efter som ett pärlhalsband till och med Lartigue
Robert Frank
Garry Winogrand och Walker Evans så klart
hur den amerikanska drömmen hängde som den sista
druvan i en klase slängd som ett krucifix i dikeskanten och
like a fool i tried to peel it lager efter lager
tills bara sömmarna återstod av karaktärerna
fulla som dynga ur Steinbecks alla noveller

dom gav mig bröd för dagen och en säng att krypa i
dom gav mig femton bitches och bad mig hålla takten
dom gav mig sina bara rumpor och bad mig hålla takten
dom gav mig sina rakade armhålor och bad mig hålla takten

dom gav mig sina rakade kön
sina rakade bröst
sina rakade skallar och bad mig hålla takten

dom gav mig vingar av vax och en resa nära solen
dom gav mig armar av stearin och bad mig hålla takten
så flyg lilla fluga flyg och den lilla flugan flög

dom gav mig kärlek på håll och bad mig hålla takten
dom gav mig någonting att leva för och vände timglaset upp och ner

räknade dagar
räknade ut dagarna som fanns kvar

jag gav dom min själ
jag gav dom mina ord som smatter mot rutan
mitt liv som båtar i kajutan
mina sår som maskar i flanellen

jag gav dom min kärlek som lava ur vulkanen
jag gav dom mitt liv
jag gav dom mitt liv

dom gav mig en smäll på käften och bad mig om en gentjänst

jag gav dom förlåtelse

dom gav mig ruttna brädor att bygga bo utav

dom gav mig pengar att spendera och en hora att skalpera
jag gav dom pengarna tillbaka och en ramsa att skandera

dom gav mig tejp
klister lim
jag gav dom nödrim

dom gav mig livet som en gåva och bad mig springa därifrån
dom gav mig en bibel
dom gav mig livet som en gåva och bad mig springa därifrån

till slut gav jag mig och höll med

sa vad som kommer upp i tö är sällan det som
begravs i snö men något mera diffust aldrig så
handfast så ta mitt liv här ta min famn och vi går
dit grässtrån gror skördas och slängs in i
i kossors matlådor som hö
dit inga vet vilka vi är som vågorna skvalpandes
mot bryggorna på Öckerö

min kropp vid liv för att bli skelett och mitt svett och mina
sårskorpor torkade in till att försummas och dö som savannens
antiloper till att ätas upp av lejonen
lever jag idisslandes på glasspinnar
med benen ihop för att ge igen
min hämnd på sanningen

jag såg barn klädda vuxet med händerna
fulla och blickarna tomma
hungrande
suktande efter något att tillhöra

jag såg mig själv ligga över toalettstolen
spyendes
svettandes
gråtandes undra över livets stora frågor
varför lever man
till att se gallan lösas upp i vattnet som ett enda svar

jag såg grupper av folk säga till varandra
det här är ditt land
det här är mitt land
med tonen av en förälder som talar om för sitt barn
att tomten inte finns
att spöken inte finns
att näcken inte finns
men någonstans likt förbannat finns en plats som kallas helvetet

för någonstans finns en plats som kallas helvetet

jag såg poliser utan kläder och åklagare i solglasögon
yrkandes på ett liv i fångenskap
mot väggen lutad
brusten
och förlegad
till en stund av tystnad likt skuggorna av Venus de Milos famn

jag såg en fruga säga till sin man
'jag vet ingen är väl perfekt men jag förtjänar ändå bättre än så här'
plocka upp sina väskor och dra

jag såg punken födas och dö

jag såg födelsen dö och födas om på nytt
till en blomma blossande ur betong
flåsande
mitt i ett andetag skrika
'this is for you my love, Arthur Rimbaud och drömmarna'
sänka mikrofonstativet och blicka ut över publiken
med dom ängsliga blickarna av en moder
förfärad
förtvivlad och uppgiven
hjärnan kluven tänka ut julklappsrim till julklapparna
som religiösa profetior om framtiden

jag såg två bilar på rad
lasta pinnar på ett flak
svänga in och köra fram till Ensamheten
för att där göra upp en eld att värmas vid

jag såg min generation födas och dö

jag såg en polis hålla upp två döda svanar
prata högt om slaget i Poltava
höja ögonbrynen och säga
'vem gjorde det här och hur många bultar finns det på Ölandsbron'
sänka ögonbrynen igen och gå hem

jag såg stjärnor som viskade och månar som skrek
en vind som fnös och ett darrande löv falla ner till marken
vibrerande snurrande motsols
medsols
runt sin egen axel
avloppsbrunnar och kloakpölar
kullersten dränkta av begagnade tuggummin

jag såg mig själv gå in i en butik och springa därifrån upphetsad
på gränsen till kåt
vevandes på armarna
förförd av skyltdockornas charm
som prästen när han kastar tärningen
förbannad
framför sin egen spegelbild
dela ut sin del av sanningen som en torkad oblat
och flera liter billigt vin
berätta ingenting annat än om korsfästelse
svek och ondska som en anledning till att leva
kvar och bära korset vidare till nya Golgator
fördärvad av sitt eget öde men för full för att göra någonting åt det

ett förakt fast nog
fastare än gravstenarna huggna ur sten
stack jag kniven i grannens träd
och vred om till att skrika mitt namn i tystnaden

jag såg min granne hångla med en annan fru och skylla
bort det på det billiga vinet

med känslan av att leva såg jag allt det
här stirrandes ut ur rutorna
immiga och motorn överhettad
armarna i midjehöjd frågande mig själv
och chauffören vem jag var

städerna så breda
breda
vägarna så smala

en dikeskant vildvuxen och förorenad
eller mittstrecken kusligt raka
gick jag sicksack för att gardera mig

jag såg städer falla och dö i sina egna kroppsvätskor
tiggare utan armar såga av sina ben för några mynt till
ett öga rött det andra ögat vid sidan om
en blick av rädsla
en blick av avund
med solen vi kom på morgonen
jag och du och dom tio budorden
till att förpesta och aktersegla
spotta och bli spottade på

jag såg en man välklädd på TV:n
med plockade ögonbryn och blodsprängda ögon
försöka omvandla svartsjukan till något rött och kalla det för kärleken

i regnet av saliv längs Donaus strand
såg jag punkare ta sina liv på för stora allvar
göra uppror mot dom som inte bryr sig
dom som inte lever men ändå är för unga för att gå och dö
till ett uppror endast mot rastlösheten
liknande det som vargar gör mot alla djur
dom inte dödat än

jag såg mig själv förföras av min spegelbild
till ett förakt som inte ens gick att huggas ur sten
tog jag morakniven en gång till
och lät den vandra över handleden

lät havets vågor slå mot min kind
som käftsmällar snarare än smekningar

som en myra i sin stack såg jag myrsloken i ögonen
och bad honom hälsa mig vid namn

jag såg mina barn slösa bort sina liv
på att springa fram och tillbaka med för mycket mat i händerna
blickarna svultna
hungrande efter någon att ge maten till

och ingenstans i allt det här såg jag mig själv en enda gång
som något annat än clownen som grät när ridån föll ner
och barnen som satt kvar på sina platser
och säkert skrattar dom än

jag är yrsel
ketchup och brustna vasar

dom är godståg
blod och blombuketter

med stadig hand domderar jag villkoren för rånarna
förlamade
i bankvalven förlovade av guds kärlek
dynamit och pengar

men en kompressor i handen domderar jag villkoren
med en saxofon i handen domderar jag villkoren

jag är dansbandet på Titanics däck sjungandes I wanna be
your dog till folket i livbåtarna letandes med blicken letandes
som maskar efter pölar att svalka sig i
letandes efter någon att knulla med

jag är dansbandet på Titanics däck skrivandes för folket som
står kvar på däck om dom gröna kullarna i Afrika med blicken letandes
som maskar efter pölar att svalka sig i
letandes efter någon att följa med mig ner till havsbottnen

jag är negermuttor på tapeterna
dom är råttskitar längs golvlisten

jag är bombräd efter bombräd
dom är moralpanik med antikrigsplakat
skrikandes
gråtandes
fuck you
fuck you

jag är halvmånen hissad på full stång
ropandes på alla språk
gestikulerande
grimaserande
sminkad i regnbågens alla färger
bönandes på knän redan slitna ut och tynade bort
en arm förtvinad och en famn utvilad
kall och på avstånd avvaktande iakttagande
knäppta händer i läckande handfat
bönandes som jesus till sin farsa
ta ner mig!
ta ner mig!
dit små barn leker med drakar och poeterna vränger sina pennskaft ut och in
ta ner mig dit folket barfota dansar med fötterna pekandes åt samma håll
knäna
midjan svingandes
med händerna hängandes fria
silhuetterade av havets diamantglitter
vågorna och hökarna letandes i alla meningar jag strött ut
alla ord jag suddat bort som en hög av vissna löv
stor nog för igelkotten att somna under
letandes efter någonting att äta upp

sitter dom i väntan på Godot och regn mellan fingrarna
knäppandes på en sång som aldrig sjungits förut

jag är underskåp i högstadiekorridorerna allt som allt
någon som tas till nåder ibland av motvilja
ilska och avundsjuka
dom är överskåpen med nakna brudar på insidorna
läxorna utförda
pennorna vässade
suddugummina bruna
utslitna
men brunstiga
dräktiga och stora nog att svälja mig utan att tugga först

jag är klassrummen med havsutsikt en svart tavla
med ekvationer som stackmoln över horisonten och båtarna
ständigt trillande bort över kanten
guppandes
hissandes segel
dom är pannkakorna i matsalen och världsbilden som aldrig rymmer större frågor
än de som kan uttryckas med plus minus division och lika med

dom är garderoberna
skrivborden och skrivmaskinen

jag är pennorna
orden och kläderna
men fortfarande naken

oh så naken!

jag är av satan utsänd till att förneka även den minsta flickan
blodig
svettig och uträknad
en lift hem till pappa och mamma igen

dom är av gud utsända till att hata mig

jag är Fritiof i Arkadien
dom är krigsherrar i Albanien

jag är bläcket dränkandes blanka papper i välbehag
rastlöshet och tidsfördriv
till att kalla det för självförsvar
likt deklarationer av även de mest absurda skatterna
en skatt för varje katt
en katt för varje dröm
en dröm för varje namn ni gav mig
ett namn för varje tånagel
varje tånagel bruten av och i regnet spolandes bort
spolandes ner till kloakerna där råttorna skiter som dom vill

dom är lejonen på savannen
jag är pensionärerna i stan
persiennerna och bultarna

jag är utsänd av gud
till att dricka vatten och spotta vin
torka tårar och gråta blod
skratta andlöst och förlåta håglöst även dom som aldrig viskat mitt namn

jag är lavar och mossor utspända mellan fjällars dalar
som hökens vingar över äggen ruvade
gökande
häckande
jag är träsk och basiska syror
dom är svordomar och skogsmyror

dom är rullande stenar i gryningen
dom är rullande stenar i skymningen

jag är galen

jag är
jag är
jag är

tapeterna kletiga
feta
skrikande
taket sönderrivet
mögligt
listerna isär
gnagda
naglarna avbitna
håret rufsigt
golvet halt
och fylld av dåtidens poesi
madrassen fylld av mardrömmars demoners
drömmar om fåglars vingar och
en morgondag

rädslan initierad
av tavlorna upphängda
med lim
inhalerat antingen så faller jag eller så faller dom och ramarna
spretiga
förskräckliga
Picassos ögon stirrande
gardinerna sotiga
persiennerna skeva
solljuset droppande
som honung
och allt jag ser är lera
fallande som regn
hamrande mot fönsterkarmen
som dörrknack på dörren
men än knackar det inte
för ingen vet vem jag är

inte heller jag
och i min spegelbild
det eviga letandet
misären
förtreten
luggen ojämn
håret över ögonen
blicken av
aska på spegelglaset
torkat klister
saliv droppande
från lampskärmar
som kalksten i
grottorna
och jakten efter kärleken
mer som den jakt
en tiggare bedriver
efter pengar sprit
och ett skjul att söka skydd under

hur länge måste jag vänta
stå ut
och le
som om det betydde någonting
kanske betyder det någonting
om det vet jag ingenting
bokomslagen utslitna
knivbladet för
slött skaftet
ljummet insmort
av kroppstemperatur

minnet frånvarande
ursäkterna
på håll viskande
sin egen klagosång
mitt namn det hör
jag till synes som bilars lyktor i morgondis
närmande sig som
fotspår i töande
snö över bäckar
med smältande is
går jag för att
säga hej då till dom som sa hallå

min autograf
ristad i damm
tankar spillda som
spyor fräsande
genom näsborrar och efter
det stanken
av galla

grimaser lämnade
kvar framför
gråtande barn
som porträtt i grått
och grått snarare
statyer gjorda
av tändstickor till att leva som dom lär
här ta min ring
och några tomma ord
vid altaret det
räcker med att säga
ja för att tjäna
sin plats i himmelen

änglar
i rusningstrafik
bärandes på
kistor piercade
tatuerade ensamma
i ett paradis
gjort för två med
ena handen vaskar
gud fram barn i den andra
tar han död på
dom klockan elva i Edens
lustgård är det kaffe
med påtår för alla
som lärt sig katekesen utantill

men
till och med
dom som lever
där till och med änglarna och till och med
kloakernas barn
måste erkänna att
det är bättre att
inte veta vem man är
än att veta att
man vet vem man
inte är så kokar jag
kaffet svart full
kanna kl. 10.55 och
sveper det på
en gång för
en tid i helvetet
min tid i helvetet

den dagen
maskrosorna
slår ut är
jag långt
härifrån
bärandes som
dödgrävarnas ryggsäckar
fyllda av jord
bärandes på
vissna maskrosor
i min famn

dom äter hjärntumörer till frukost
jag äter ostfrallor med paprika

min oskuld tog dom på Göteborgs gator
svingade den som ett skändat djur
en rostig medalj och någonting man gärna pratade om
deras skratt som hyenor och stjärnornas glans på håll
betydde alls inte mer än just avstånden

i ögonvrån såg jag trafikljus blinka rött
i ögonvrån såg jag en gammal man
en gammal kvinna och lekande barn stå i ring med ryggarna vända utåt
viska mitt namn som om det var en hemlighet ingen annan borde få reda på

dom är dom där ryktena på stan
jag är farsan till alla ofödda barn
förlorade
förtappade men döpta vid namn
Niklas
Yolinda och Ros-Marie

när ingenting vackert finns kvar att prata om
finns inget vackert att bevara
som dom kalla ilningarna i en dödsjuk moders bröst
hjärtats dunk
först pinade vi henne med tistelkransar och vissna rosor
sen begravde vi henne 48 år gammal och med läpparna utslitna
jag prästen och han som grävde graven

står jag på kyrkogården och kramar statyerna
för famnen som inte livet och ingen levande kunde ge mig
säger
'jag är död förstår ni jag är död förstår ni'
och tysta nickar dom så förklara för mig
förklara vägen till platsen där hedarna går
och begraver sina dödfödda får

hur kartan över farsans skrivbord som barn ingav en känsla av tillhörighet
hemtrevlighet
när skolans geografi och lära sig alla huvudstäder utantill-prov gjorde allt
för att ersätta den med betyg och höstlig fägring

som barn stod jag på torg och räknade flygplan
som vuxen sitter jag i flygplan och räknar torg

svulten
svettig som en gammal hora framför spegeln
pensionerad
ska jag reda ut mina problem
min uppgörelse med döden
om jag så bara kan pressa fram lite mod
att älska döden med
som det bruna vattnet i mopparna
men inte nu jag är ung
inte nu
jag är ung
då ska jag hissa segel!

smuts under naglarna som frostfrusen jord hos proletärerna
rostar mina tankar en i sänder
till kontrasternas kontraster; silvermynten i guds händer..

som ett barn övergivet

tiggarnas uppriktighet
om jag bara hade hittat den vore jag rik idag

om jag bara hade hittat en punkt att knyta mitt liv kring
som dimman i Lützen eller Gustav Vasas söner
istället ingenting annat än de korslagda benen
hopkurad
kuvad och den böjda ryggen inkilad mellan fiskmåsars ägg
och jakthundars skall som klippblocken formade av gårdagens vattenfall

knäppta händer
hopplöshetens skri kring tysta böner

kan någon bita mig
kan någon ruva mig

nej
nej
istället sysslolös!

anammat uppgiften som en Robin Hood;
knulla dig till en positon som Jesus svärson
eller dö

rakryggad
barbröstad och långhårig
med svindel i ögonen bedyrar jag min oskuld
blicken glänsande som gravlyktor

hjärtat pulserande som klockans timvisare varje natt
blodet flytande i ådrorna som isflak på väg söderut

illbrådigt springande
i panik jagande efter plågorna
lidandet
sanden
blodet och orden stora nog att kväva mig

vad annars?
här?
Sverige! ett land av brunstiga kor och brunstiga kalvar

det är lättare att vara vid liv än att dö
därför lever vi

med ögonlocken slutna och läpparna lemlästade
min näsa i ditt öra
ditt öra i min mun

slut på ord
trött
uppspolad på land

mördare
tjuvar
knarkare
alla barn till tvångstankar
bara ena sidan av samma mynt och på den andra sidan
lagarna
reglerna
ålderdomshemmen och mentalsjukhusen
gallret
stängslet och poesin

vem bestämde vägen hit och bad oss gå

utstött
utelämnad till att älska dom som älskar mig
tittar jag dom i ögonen som tittar bort och aldrig är det tvärtom

timglasets sand som mitt navelludd
de avbitna naglarna som deras pärlhalsband
med samma svavelstickor som vagabonden tänder sin sista cigarett
stoppar jag fjädern i bläckets bottenslam
spänner fingrarna som förfäderna runt sina plogar
i snöigt väder
halka och storm

dom snackar om hungersnöd och tredje världen
jag läser om digerdöden och handlar kläder

halsband av låtsasguld
mobiltelefoners ringsignaler som spädbarns skrik

febrig blick och klackskor
frossa
kallsvett

ljummet
kvavt
disigt
slumrar staden till liv av bilarnas väg uppför backarna

smuts mellan tårna
rastlöshet under ögonen
ett lager mögel över läpparna

platsen där jag står säger inget om vem jag är
därför går jag därifrån

jeansen slitna
skjortan ostruken
med mord i blicken
och bakåtkammat hår
den rotlöshet som myntets andra sida visar
en motvikt till rädslan för att en gång se gud i ögonen
säga hej
säga hej då
och gå därifrån med känslan av att var det bara så här

en konstnär utan färg stirrar in i stenmurar
är bara broar på högkant och varje tunnel kommer ut någonstans
en liten vink
en liten blink
är ett sorgligt och ett brustet halleluja
halleluja
halleluja

ögon tåras
kinder fåras
torkar snart in igen
kärleken stelnar och dör på landsvägen till Golgata

jag har mitt bläck
dom har sina kläder

händerna fortfarande tomma
knogarna blodiga
tänderna gnisslande
och ögonen kisande
rösten väsande

den stora båten vid Göta Älv höjer segel och försvinner bort mot horisonten

ett stängsel av taggtråd

där bara drunknande män kan se oss
sjunk under ytan som en sten och låt dom som satt kvar
sköta snacket efteråt

en gud och hans son
kunde lika gärna vara dom och jag

himmeln glidande som blåa lakan på sina flaggstångar

skjutande stjärnor som stenskott för dom som knutit händer
bönande
trånande och kört bilen bort från Vintergatan hem
till landet där sagornas prinsessor dricker vin
med gud
billig vin
och kallar det för mänskoblod

drömmar hängs upp på tork där vita lakan hängt förut
med samma klädnypor
i samma väder som pedofilens barn
hänger upp sin farsas kläder

städer översvämmade av pengar och läder

astronautens barn viker pappersflygplan

ubåtar sänks

med samma spik som spikades genom Jesus händer
spikas staket upp mellan gränsande länder

trottoarers kanter som ruiners branter
bär varje steg livet och döden på sin rygg

ingenstans finns det någonstans att ta vägen

ge mig sot att bada i
ge mig sot att bada i

kroppar
nakna som antiloper
zebror
bufflar slitna i stycken
av lejon
tigrar
kungar
drottningar
prinsar och deras släktingar

jag såg min generation förpestas och segla ut på oceanerna
ensamma och utan åror
med segel av siden men utan vind
till att drunkna i sina egna spyor
spotta och förblöda
i ett regn av mögel och damm

ett vakuum
en dröm
efter hundra dar av korsfästelse
ett par tvättade lakan och några timmars sömn

fåglar flyger
vingar faller till marken som snöflingor på gatorna
står barnen utsvultna
med uppspända ögon
fogade mot betongväggarna
gömda i skuggorna
lyssnande till klockspelet som ingen ser
ingen heller sett

för fula fåglar flyger också och om jag bara blundar
hårt
så hårt
kan ingen se mig

som livbåtar i mörkret
mina ord sänkta ner och guppande iväg likt facklor en kylig natt

dör vi
när jorden som födde oss till liv frodas
vid sidan om

lever vi ständigt uppassade och alltid kontaktbara
till att dö och begravas under gräs som ingen får beträda

dom svarar hallå hallå i telefonen
när jag säger vad då vad då i megafonen

dom sorterar sina sopor så fint med en påse i varje fack
när jag sitter vid ån och kastar kompostrester till skatorna

fyra steg för mänskligheten är färre än fem steg fram till spegeln

kan du cykla utan att hålla dig i eller ska jag visa hur man gör
för varje fågel som lär sig flyga finns det hundra fåglar som dör

har jag kommit i trubbel varje gång jag packat upp min resväska
packar jag den igen och börjar gå

hälsar på dom som säger hallå som om dom känner mig
dom känner inte mig och hur kan man känna någon
som bara lärt sig säga hej då

kör jag blicken ner mot asfalten och chansar varje gång jag korsar gatan
sjunger med tyst för mig själv sjunger dom där raderna om att det var en gång
det var en gång ett ljus som aldrig brann ut
men såna ljus syns bara på håll
det var så längesen det var så längesen
och om nians spårvagn från Saltholmen kills the both of us
så gör det ingenting för man kan köpa såna spårvagnar på internet

väntar på en dag när allt börjar om på nytt igen ställer dom mig i mitten
under rampljusets dunkla sken då
antagligen
så är det meningen att jag ska stå där
hånas
piskas och ställas till svars för alla känslor
jag var för svag för att göra mig fri ifrån
som en mördare utan minne måste jag vittna om min spegelbilds förfall
och säkert är det just det som utmärker mördare
identifierar sig själva med kärleken
och kärleken dom gav bort utan att spara ens en liten gnutta i självförsvar

jag ska stå där som en manlig Jean D'Arc fast inte lika stark och säga att
Gud är inte min Gud är inte min för han har skjutit sig i pannbenet med ett hagelgevär
och sen den dagen är vi alla skilsmässobarn
på jakt efter någon som älskar oss
så ska jag stå där
så ska jag stå där och dömas av alla dom jag inte älskade mig till ett liv i celibat
och jag ska fan bli celibat för jag har inget bättre för mig;

jag ska bli celibat!

hälften drar söder ut
den andra hälften drar åt norr
medan jag står kvar med händerna i bakfickorna och försöker utnyttja uppåtvindarna

stubiner knyts runt folks handleder som vänskapsband

så många lyktstolpar utan människor att lysa för

fryser du

framtiden
bara en värld av blanka spegelbilder
kan lika gärna stanna kvar här där dom minsta spindlarna väver de största näten
och dom hårdaste britsarna föder de största drömmarna

står jag med händerna kvar i bakfickorna

som clownen framför barnen köper jag maskaran vattenfast
för att tårarna inte ska vara något som folk i allmänhet bryr sig om
ett alibi till statyerna som dödade för en plats på torgen

jag vill slå dom på käften
jag vet bara inte vem jag ska börja med och om nåt heller inte vart jag ska ta vägen sen
gå därifrån som en segrare utan pokal
en fältherre utan någon att fira med kan bara sätta sig ner bland sina döda ättlingar
och säga det här var det här slaget men hur blir det när regnmolnen drar fram

jag söker det är allt jag gör
söker efter någonting att söka efter och sökande dör jag
sökande överlever jag även dom som hittar fram och slår sig ner sjungandes I am so much older now
så söker jag vägen därifrån för att visa att jag fortfarande lever

bara i stegen bort från målet har åldern spelat ut sin roll

hallå hallå och en stor fanfar
vem var det
vem var det som gick med rumpan bar

armarna utsträckta, fingrarna spända...

har jag suttit ensam i skuggorna hela mitt liv med skjortärmarna uppkavlade till armbågarna
försökt trä den lilla röda tråden in genom nålsögat där inga kameler kommer igenom
men åtminstone en hel ocean av tårar
kärlek och svek
för hemligheterna som bröts
knöts snart ihop igen som nyköpta fotbollsskor till doften av tigerbalsam
och kingkastarköerna har blivit snabbmatsköer där alla snackar om framtiden, så undrar jag...

när jag står vid busshållplatsen; är jag den enda här som tycker att Babyshambles är bättre än Libertines
och om chauffören somnar på bron på vägen hem är jag den enda då som hinner trycka på stoppknappen
slänga ut biljetten genom fönstret och rätta till min frisyr
så att ingen någonsin kommer att veta om jag var där för att åka med
eller där som åskådare...

är jag den enda med Bresson-citat tatuerade över skrynkligt skinn...

vaskas jag fram och tillbaka mellan dom som vet och dom som håller med
så är mitt liv en vänd rygg mot tystnaden
en blind man i korsningen
någonting sånt där
någonting sånt där

för dör vi inte alla med kors på ryggen på väg till våra egna Golgator
förrådda av dom som kysste oss god natt och sa hur fint vädret var
men låtsades som att det regnade
som att kärleken inte bara var ett sätt att somna på
en sömn man vaknar upp ur på morgonen utan att ha kommit ihåg en enda dröm

jag skriver för att röra min hand
jag skriver för att jag inte har något bättre för mig
står jag där med händerna knäppta och försöker trä den tunna röda tråden genom nålsögat
med vilket syfte vet jag inte och säkert är det därför jag står där
som en story av mitt liv
jag hade passat mycket bättre till att vika pappersflygplan men alla andra hann före mig

och hur jag putsar varje självporträtt rent för att förtränga vem jag är låter jag dammet på ramen ligga kvar för att komma ihåg vem jag var

dessa nätter sovandes med kläderna på
halvsittandes i soffor
skorna över bordet och väckt till liv på nytt
av några fulla ungdomar utanför en nytrimmad bil
inte medveten om det är morgon eller kväll och somnandes om på nytt igen

dessa drömmar som filmer med skådespelare
skrikandes
springandes för sina liv med händerna bundna och blickarna flackande
och hur dom håller mig i styr som brudgummen håller sin blomsterbukett
insnärjd under duntäcken och uppsnärjd i det blå

döda
förlamade och spontant begravda
som övergivna snäckskal på havsbottnen
som maskar i sin jord
tafatta försök att hålla mig vid liv en regnskur till
en regnskur till av drägglande saliv ner på trottoarerna
som gråter och löpsedlar om sommaren som kommer och knackar på
bara för att springa därifrån

så lever jag mitt liv som bina suger näring ur blommorna
så dör jag på någon annans bekostnad som ungarna med fräknar
och mjölkmustascher plockar I love you-blad från en vissna förgätmigej

dom säger kommer ni ihåg natten när Olof Palme dog
jag säger kommer ni ihåg dagen när Systembolagets påsar bytte färg
dom svarar nej
jag svarar okay

på stan går alla dom som vet att kullerstenarna bär sina egna namn
så putsa dom och dom putsar sina blodiga sår
ärr och rynkiga kinder bara för att ha någonting att snacka om

varför ska vi bränna gamla broar
när vi kan spränga dom

du vet såna där kvällar när man dricker rött vin
och bestämmer hur hela livet ska bli genom att vränga drömmarna ut och in
en plogad väg genom framtiden som dom mörka gränderna i Prag
ett hus i Florens
några klubbar i Berlin
jag älskar dig-lappar på kylskåpet och sen så sitter man bara där
med ett MSN fyllt av frågetecken
och ett utropstecken för att låtsas att man bryr sig
för att låtsas som att man som att man över huvud taget lever

!

är vi inte alla hundar springandes efter pinnar
som ryktena på Kungsgatan om hur folket på Drottninggatan mår
och mellan det
alla dessa A-brunnar

det handlar om skönhet och knark

det handlar om bröllopspresenter
och bröstvårtor

en barndom fastkilad mellan för stora skor och havregrynsgröt

det handlar om kärlek och sex
det handlar om sex
sex
sex och pengar
men bara det faktum att vi dör lika ensamma inbäddade i ett kristallslott
som lutandes
svettiga och bortdomnade mot väggen i en fabrik
gör oss alla jämlika och det hela så jävla uppenbart
att vi alls inte har någon aning om vad det handlar om

(som om ni någonsin såg mig)

alla Afrodites män ligger redan ned
dom ligger så och åmar sig
för att vi ska veta att dom stred

morgondar finns för att vi ska sakna det som var igår
spränger jag spegeln med självömkan och en näve dynamit

bär med mig det som blev kvar
i svarta sopsäckar fulla av bråte och en saga läst utav Babar

det här var tiden för cigaretter som brann ut orörda
lades ner i askfaten med föda
för ett annat liv och nya offer
jag ger dig min morgon
jag ger dig mitt liv
fem tusen blickar tömda på ängslan och några kyssar tömda på saliv

dansande
dansande till nyhetsprogrammens signaturmelodier
vevande på armarna till mord och prostitution

borstar jag tänderna med terpentin
och vaxar håret med konfetti
bara för att dom ska veta att jag led

vi är ju horor i en värld av hallickar
ombytta till våldtäktsoffer
låtsasblod och ketchupfläckar
till att gråta och titta på

blir mödrars skrik och barns kolik
godnattsagor och hallå till ett annat liv
där slavars slavar dansar omkring i ring runt
gamla kungars lik

dom vet vem jag är
men bara när
men bara när
jag bjuder dom på rom

jag ska döda dom med mitt flin
två sorgsna ögon och muren i Berlin

som om dom vet vem jag är
ett ensamt barn med benen isär

jag är han ni ser
packa väskan full med småväskor
och ta bussen ut ur stan
och när bussen väl har åkt ett tag så lägger jag mig ner

jag sköt en hund när jag var fem
så nu är jag en hund själv
och någon borde älska mig

blev kärleksbrev kavlade ut som dödsannonser
blev arsenik & pom-pom-pom ge mig någon att hålla om
en docka av plast eller kramdjur av keramik
spelar ingen större roll så länge jag kan säga att jag älskar dom

så kom igen gud
låt mig le en stund på riktigt och jag ska lämna dig i fred
jag vill bara känna hur det känns att vandra upprätt när gamla broar bränns

sen jag ska satsa mina pengar på falsk romans

men först

jag växte upp med morsan skrikande på vem jag var
en misslyckad son eller ett stympat barn
utan ben
jag växte upp i julklappars regn under ensamma sänglampors sken
dunkla och dystra som om någon sa till mig
vad är det för fel på dig
varför är du inte som alla andra barn
och jag gick den döda gatan fram
sparkandes stenar framför fötterna för att ha någonting att leva för

jag skriver tystnad mellan raderna
när dom visar brösten framför kamerorna

diktat upp mitt liv för att ta del av det

blev kåt en dag och förlorade oskulden

står jag strandad vid ett fönster över avenyn
där folket går med barnvagnar

på golvet står flyttlådorna fortfarande orörda
ouppackade
stela och försynta som oskulder

en blick fylld av skräck från en lada med nittio lemlästade lik
och spädbarns skrik håller mig vaken om nätterna
dom sa ta hand om dom nittio lemlästade liken
så sätter vi på kaffe efter maten
jag åt och åt
men kaffet har inte runnit igenom än

vykorten har börjat trilla ner
whiskeyflaskan vittrar

som murar byggs
inte för att stänga ute folk
men för att se vilka som är starka nog att slå dom ner

är bron mellan verkligheten och platsen där jag står
mer verklig än verkligheten

drömmer om liv
drömmer om död

det regnar blod
det regnar spik

ge mig sprit
ge mig sprit

ge mig en kuk av rostfritt stål och jag knullar staden över
jag vill veta om kärlek finns

sovandes på sängar utan madrasser för drömmarna om siden
dödandes allt jag ser bara för att känna mig lite mer levande

har bara vunnit tillbaka insatsen
från drömmen jag hade om att gå all in

är fångenskapen aldrig längre bort än avståndet mellan väggen
och platsen där spegeln står

fyll mitt glas med arsenik
ta mig till platsen där änglarna ljuger for samariten

ska jag fimpa igen mina fotspår
och le åt dom som ler
älska dom som knullar och skratta åt dom som ber

är ljuset döden
är vi skuggorna

ge mig eld
ge mig eld

död på krita

duschar jag
min hand fäst vid duschslangen
som förfädernas händer runt plogarna
plogar jag min väg tillbaka till oskuldens rena dagar
mitt riktiga jag
mitt enda jag
mitt hem och min grav

ge mig bread and love
ge mig bread and love

jag gav er mitt liv