Havanna - 2004.12.14

[Ever since I was 8 or 9 I've been standing on the shoreline]

Monday, February 19, 2007

1516. Ett år

14 februari

B. berättade om en kompis som hade blivit tagen av polisen i samband med en demonstration. När han satt i polisbilen hade han börjat provocera poliserna och sagt 'kom igen era jävla töntar ska ni inte slå mig också?'. Till slut hade poliserna blivit så uppretade att de stannade bilen och slog honom. När dom körde vidare igen fortsatte han att skratta och håna dom, 'era jävla töntar, vad löst ni slår! Kan ni inte slåss hårdare?'. Bilen stannade ännu en gång och dom slog honom med batong. När dom återigen satt sig i bilen sa han 'vad fan, jag blöder ju inte ens era jävla töntar! Då får jag fixa det själv!'. Och så började han slå sig själv blodig och efter det fick poliserna nog och skjutsade honom till psyket istället. Väl där skrevs han snart ut och hans mormor kom och hämtade honom. På parkeringen utanför fick han syn på några av poliserna och började skrika till dom, 'jag ska knulla era morsor! Jag ska knulla dom i röven!'. Allt detta medan mormor gick bredvid.


15 februari

Jag var fast i en stad av karnevaler som drog fram och tillbaka i Avenyerna. Trumpeter spelade och konfetti slängdes ner från fönstren på andra våningarna. Gamla tyska stumfilmer spelades upp på en projektor mitt i stan och framför duken stod en skara människor klädda i svart. Plötsligt ljöd flyglarmet och små burar hissades ner från himmelen. Alla sprang in i varsina burar och jag delade min bur med tre andra. Sen kom en gigantisk tupp ut på gatorna. Folk skrek och barn grät. En äldre man i mikrofon ropade till mig 'den kommer nu, den är bakom dig nu, den galna jävla tuppen är bakom dig.'. Tuppen rusade fram till buren och pickade sin näbb genom gallret, pickade sönder mina kläder. Alla skrek. Sen tystnade flyglarmet, tuppen försvann iväg och folket gick ur sina burar för att titta på ännu en tysk stumfilm.


16 februari

I julklapp gav hon honom en fisk i en skål. Det var en sån fisk som inte kunde leva med någon annan fisk för att den antingen skulle äta upp den andra fisken, eller så skulle den bli uppäten själv. Hon sa att hon köpte den speciellt till honom. Han köpte en större skål och den dyraste fiskmaten. Planterade in en skog av gröna växter och strödde ett täcke av matflagor över ytan. Två månader senare tog det slut. Nu sitter han ensam och tittar ut på utsikten från sin lägenhet. Hur ångbåtar med stora drev glider fram och tillbaka i sundet, lägger till vid hamnen och hur hamnarbetarna med tatuerade armar och mustasch bär av lasten med sina bara händer. Han känner sig som en fisk i en skål och så vänder han sig om och säger: 'det är fint att sitta här, men om man sitter för länge kan bli galen av den där tomheten, allting rör sig, alla andra har sina egna liv, men vad gör jag? Jag kan inte sitta här. Det går inte.' Han blir tyst igen och andas djupt. Suckar tungt. Allt medan ångbåtarna försvinner bort mot horisonten och solen går ner i ett vackert rött sken. Hopplösheten, den fanns där som två svarta stenar i hans ögon. För ingen hade någonsin köpt gröna växter eller fiskmat till honom.


17 februari

Den här natten kommer döda mig, jag ska sitta här och sminka mig i askan efter alla förlorade år, till att känna efter hur det känns att bara långsamt tyna bort. Jag har inget bättre för mig. Inmålad i ett hörn, uppställd och genomskådad. Jag har ingenstans att ta vägen.


18 februari

Jag gick tjock tröja, vinterjacka, halsduk och mössa. Med en kasse i ena handen och ett paket mjölk i den andra. Det är alltid någonting med den första vårsolen. Jackan värmde mig svettig. Kassen var fylld av böcker och tung så att handtaget nästan skar igenom min hud. Mjölkpaketet var otympligt, ett fyrkantigt tvåliterspaket som jag försökte trycka in i handen och få att fastna. Gick inte och bar det istället under armen. När våren är här blossar alla uttryckslösa, torra läppar till liv. Dom tomma blickarna och de kalla ögonen tänds vid liv och börja gnistra som förut höstens första frost gnistrade över ängarna. Det har varit en lång kall vinter, men den är över nu. Folket på stan tittade varandra i ögonen och log.


19 februari

Drömde samma dröm som jag drömde för några veckor sen. Att drömmar kommer tillbaka skrämmer mig. Som om dom vill mig någonting. Drömde att jag satt vid ett stort middagsbord med några vänner och samtalade om något vardagligt nonsens. Plötsligt föll ena väggen ner, en ridå drogs bort och på andra sidan satt folk i en stor teatersalong. Vi satt på scenen, ovetandes om att vi i själva verket medverkade i en teater. Publiken började bua och någon herre på de främsta raderna reste sig upp och skrek: 'säg någonting, sitt inte bara där!'. Ingen av oss sa någonting. Buropen tilltog. Till slut reste jag mig upp och ursäktade för vårat uppträdande. Folk började kasta saker och försvann iväg mot utgångarna, ursinniga och förbannade.

Tuesday, February 13, 2007

1515. Ett år

8 februari

Drömde i natt om en båt som gick över en kanal, och på andra sidan stod mamma och väntande på att hämta mig. Båten gick bara tre gånger om dagen. Den första missade jag. Och när den andra lade till i hamnen så kom jag på att jag hade tappat min tröja lite längre bort, så jag rusade fram till kaptenen och frågade om han kunde vänta en minut med att åka iväg och han sa att det inte var något problem. Jag rusade tillbaka dit jag trodde jag hade tappat min tröja och letade, men hittade den inte. Jag sprang tillbaka till hamnen, men när jag väl kom dit så var båten borta igen. Den tredje båten skulle gå senare ikväll. Jag väntade och hela tiden när jag stod där, kunde jag på andra sidan kanalen se min mamma stå och vänta på mig. Jag tänkte att, då hon om jag hade tagit den första eller andra båten hade blivit glad att se mig, så skulle hon nu, då jag missat två båtar i följd, vara sur över att ha väntat så länge. Och att detta skulle förstöra hela hemkomsten. Så jag sprang därifrån istället och struntade i att åka hem.


9 februari

Jag vet en kille som jobbar i närbutiken där jag bor. Han är ungefär jämnårig med mig. Hans farsa tog livet av sig för några månader sen. Det är det enda jag vet om honom. Och jag vet att han inte vet att jag vet det. Ibland när han tagit betalt och inga kunder står i kö blickar han ut över butiken med en sån sorgsen blick, så att det måste vara hans farsa han letar efter. Trots att han vet att hans farsa är död. Hur många folk på stan döljer inte sådana mörka hemligheter? Ändå kan man om man stöter i någon, bara fnysa och säga 'se dig för'.


10 februari

Om varför jag skriver och vad som driver mig, det har jag heller ingen aning om. Men också rädslan, för att det inte finns någonting som driver mig, annat än tron på att det finns en drivkraft någonstans, är ändå ingenting i jämförelse med rädslan för att hitta vad som verkligen driver mig.


11 februari

Frågade, 'drömde ni också att er avföring var ormar som ville äta upp er?' Dom sa nej och började hysteriskt skratta.


12 februari

Jag ska skriva en text om att inte skriva någonting. Jag ska skriva den som andra river bort sina sår, som våldtäktsoffret river bort sina sårskorpor, som våldtäktsmannen sminkar över sina rivsår. Och i mitten står en kille med mikrofon och ropar, 'visa fittan så får du popcorn!'


13 februari

Jag blandar cement med tårar, som jag tidigare blandat havregrynsgröt med mjölk.

Wednesday, February 07, 2007

1514. Ett år

3 februari

Inser jag, att jag tycker om T. endast för att han tycker om mig, trots att vi är så olika, och slår det mig, att han säkert tycker om mig för att jag tycker om honom. Och så lever vi, i vår vänskap, lyckliga och lyckligt ovetande om att vi i själva verket, främst av allt, tycker om oss själva.


4 februari

Vad kallar man sådana mornar då solen går upp, man vaknar klarvaken och färdigutvilad, hör palmernas blad slå mot halmtaket. Små, kyliga, nätta havsvindar blåser in genom persiennerna, gardinerna fladdrar och man går upp, några meter, virrar en handduk runt höften. Ser att solen precis är på väg ovanför horisonten, ett café på stranden och man sätter sig där. Tänder en cigarett. Beställer en kaffe, en fruktsallad, en milkshake, några toast, ett glas juice. Sand mellan tårna och vågorna rullar in. Milslånga stränder av kritvit sand och palmer stora som fallskärmar, utfällda och gröna. Himmeln blå och innan kaffet har kommit in och innan fruktsalladen har gjorts klar och med cigaretten fortfarande hängande i mungipan springer man, så fort man kan, mot vågorna, studsar, galopperar, hoppar över vågorna som en häcklöpare, tills vattnet blir midjedjupt och man faller handlöst mot ytan. Ljummet vatten och när man reser sig upp igen ser man att kaffet står på bordet, fruktsalladen, juicen, toasten, och milkshaken också. Vad kallade dom sådana mornar Goethes Tyskland?

5 februari

Det var den natten i New Delhi. Jag kom dit klockan halv 12 på natten. Hade suttit i en hel dag och svettats, intryckt i ett överbefolkat tåg. Barn låg under bänkarna och skrek och barn låg på hatthyllorna och skrek. Bland väskor och möss. Konduktören svingade med armarna för att komma fram. Vuxna män låg under borden och ingenstans fanns det något utrymme för benen. Det fanns inget utrymme över huvud taget. Jag stod intryckt i mittgången och kunde inte röra handen till ansiktet, lät snoret droppa från näsan ner på golvet. Värst var det på stationerna. En hord av folk pressade mot utgången och innan alla människor kommit av tåget hade nya människor kommit in. På hatthyllorna och under bänkarna låg barnen kvar. Det blev slagsmål ibland och barn som lastades ut genom fönstren, trycktes mellan gallren. Vid rälsen drog råttor stora som katter till sig soporna som kastades ut genom fönstret. Bananer, toapapper. Råttorna åt allt och bredvid satt tiggare och gnuggade sina händer mot tinningen. Och ni vet sådana tågresor när man tittar ut genom fönstret och undrar vad alla andra gör idag, det här var en sådan tågresa. Alla andra levde sina liv i varje by som tåget svischade förbi, likt dockhus med bara dockor i.

På håll kunde man se hur Delhi bredde ut sig. Pappkartonger till bostäder började kanta rälsen. Smutsiga barn på utsidan vinkade oss välkomna. Nakna barn och råttor tasslade runt i allt större flockar, bland höga travar av sopor. Barnen lekte och försökte hitta saker som glittrade. Råttorna försökte hitta mat för dagen.

Tåget stannade och perrongen smockades igen. Jag gick ut till taxiståndet och frågade efter närmaste hotell. Dom sa att receptionerna var stängda vid den här tiden och kollade på mig med dom ängsliga blickarna av en moder. Förtvivlad och uppgiven. Trött och övergiven. Jag bad dom ge mig en chans och vi cirklade runt i döda, kolsvarta gränder där hundarna sicksackade över gatorna utan att se sig för. Stanken av avlopp. Till slut hamnade vi på en resebyrå i utkanten. Där satt dussintalet äldre män och skrattade i en ton som jag bara trodde fanns i ishallarnas omklädningsrum. Dom tuggade på tandpetare, hade skjortorna halvt uppknäppta. Jag frågade efter hotellrum någonstans men det var ingen som brydde sig. Dom fortsatte skratta och frågade mig om jag gillade att knulla. Jag sa att jag inte gillade att knulla och alla skrattade i kör. Så höll det på. Jag lät bli att fråga igen, det tjänade ingenting till. Dom var fulla och jag satte mig på min väska, lutade mig mot väggen och försökte somna.

Vaknade på morgonen. Det var ingen där. I hörnet satt en man och halvsov. Spritflaskor stod tomma på bordet. Jag öppnade dörren och vacklade ut, som en tjur framför sin matador. Tiggare sprang fram och klängde i mina armar, som hyenor på Afrikas savanner. Tog en taxi in till stan och hittade ett hotellrum för femton spänn och lade mig på bädden som bara var en filt utlagd på en träskiva och spindelnäten täckandes fläkten och råttor gnagandes mellan väggarna. Jag lade mig på rygg. Helt utslagen och för trött för att somna, det här var mitt liv och jag kände mig lika hemma som någonsin förut.


6 februari

Det finns en stad där molnen hänger under himlen över gatorna som kläder hänger på tvättlinor över bakgårdar och jag undrar vad dom äter där. Det finns ett hav utanför där stjärnorna hänger och dinglar över himlen som julgransbelysning dinglar från granarnas kvistar i stormigt väder och jag undrar om fiskarna som bor där vet vad kärlek är och allt sånt där som får folket i staden att hänga upp sina kläder på tork. Dom äter nog fisk där. Dom äter nog fisk där.


7 februari

Jag ska dö med smuts mellan tårna.

Sunday, February 04, 2007

1513. mitt liv är ett krig mot lyckan

mitt liv är ett krig mot lyckan
tro inte att jag sitter här för att jag inte har någonting bättre för mig
eller för att jag inte vet
sanningen är den att jag vet alldeles väl vad livet går ut på
jag vet att lyckan är en skymf mot livet
ett sätt för människor att känna sig värdefulla
som gör deras liv lika värdelösa som soporna i Santiago

jag har slagits med lejon i Dar Es Salam
jag har druckit risvin med risbönderna i Guillin
jag har simmat den engelska kanalen

alla barnsoldater i Somalia vet mitt namn
alla hundarna i Riga vet mitt namn
kejsaren av Burma känner mig
sultanen i Brunei känner mig
pingvinerna på Antarktis känner mig

men det är ingenting jag skryter om

jag är en galen man
fast i min spegelbild till att skratta och håna han som står på andra sidan
och ser så belåten ut
ge mig dynamit
en påse full med krut
jag har skakat hand med Evita och älskat med Lolita
vänskapsband runt främmande handleder knyter jag som stubiner från stjärna till stjärna
ett stadigt tag om månens midja
se hur hela himmeln exploderar

fiskarna på Seychellerna lägger palmblad på vägen där jag går
hästarna i Eldslandet applåderar när dom ser mig
isbjörnarna på Grönland kramar jag som barnen kramar sina teddybjörnar

men det finns inga lycka i det där
det finns ingen lycka alls
kriget i spegeln är ett krig mot världen och i mitt krig mot världen måste jag ställa mig på världens sida för att inte helt och hållet falla ihop
som generalen i det sista slaget går ensam därifrån
jublar i sin ensamhet och skålar för sig själv

om jag dödar alla finns ingen kvar att begrava min kropp
men hur ska jag låta bli att döda utan att bli dödad själv av alla dom som tror sig veta vad lycka är

så blir väl ryktet som överlever döden
att jag skrev för att jag var full

Friday, February 02, 2007

1512. Ett år

31 januari

Jag har aldrig sett några hata så mycket som jag såg mina föräldrar hata varandra, innan dom skiljde sig. Efter dom skiljde sig, brydde dom sig inte längre om varandra. Dom kunde dra varandra i håret, sparkas, svära åt varandra och dela ut örfilar, och jag kommer ihåg en gång när jag och mina systrar skrek till dom att dom borde skilja sig. Morsan drog iväg, farsan blev ledsen och försökte leta upp henne. Till slut kom morsan tillbaka och vi åt mat, men ingen sa någonting. Det var sånt jag tänkte på när jag satt på färjan, bakfull men yr nog för att inte somna. Det kändes som att lämna hemmet för alltid, det kändes som att jag aldrig skulle komma tillbaka igen. Min väska var mitt hem, och mina skor var mitt liv. Det kändes som att åka till Amerika i slutet av 1800-talet, och jag älskade det. Jag älskade känslan av att komma till en plats där ingen visste vem man var, där man inte hade någon aning om vart man var, och jag var inte nervös alls. Jag var lycklig och bara lycklig.


1 februari

Såg några lyktor på håll och det påminde mig om Kina, den där borgen i Dali. Jag har aldrig känt mig älskad. Jag stirrar in i väggen, min mamma pratar till mig. Hon berättar något, osammanhängande, om vädret. Eller om att hon tycker om mig. Men jag kan inte ta in det. Jag bara stirrar in i väggen, och drömmer mig till Kina. Drömmer mig till Argentina. Drömmer mig bort, bort, från känslan av att vara hemma men ändå inte passa in. Svarar mamma, med något lika osammanhängande: i Kina skiner solen.


2 februari

Kyligt, steg av båten. Tog en buss till tågstationen. Vart drar vi? Manchester? Manchester blir bra. Biljett bokad. Byte i Leeds. Framme i Manchester 20.00 på kvällen. Sicksackade oss fram till ett vandrarhem, som inte var ett vandrarhem egentligen. Utan en gammal man som hyrde ut sitt vardagsrum och det ena sovrummet till 10 andra ungdomar. Packade som sillar, australiensare, fransmän, amerikaner, svenskar, bulgarer.

Thursday, February 01, 2007

1511. Om miljöhotet och Zlatan Ibrahimovic

Jag vet inte vad jag ska skriva om någonting. Jag känner bara hat. Som att Sverige har blivit en stor familj av plikter och ansvar gentemot varandra. Som att hela världen har blivit det. Jag visste att kvällstidningarna skulle göra hela klimathotkampanjen till ett slags familjeevenemang. Jag visste det. Herre gud lämna oss ifred. Den här texten är en text om miljöhotet och Zlatan Ibrahimovic. Det är typ samma sak, på två olika nivåer.

Patrik Ekwall har sagt: lägg fram papprena på bordet! Mats Olsson har använt ungefär samma ord. Men vad, om det inte finns några papper att lägga fram? Varför ska det vara så komplicerat och tolkas sönder hit och dit. Zlatan har fått ett barn. Zlatan har haft en dispyt med förbundskaptenen. Det är inte Lars Lagerbäck som bär den största skulden, om det är någon ens som ska bära den skulden. Även om Lars Lagerbäck är lika torr som Australien så är det inte Lars Lagerbäck som bär den största skulden. Det är dom andra landslagsspelarna som så förbehållöst höll med Lars i hans beslut. Dom knarrade och sa kanske: det är väl synd men regler är regler och sånt ska följas. SVERIGE! Heja Sverige! I ögonen glittrade det svenskaste av allt: ett äntligen, en avundsjuka. Ett äntligen! Nu får han käka sin egen potatis. Zlatan skickades hem från den där landslagstruppen för precis samma anledning som vi älskar honom på fotbollsplanen. För att han är en lirare och för att lirare går sin egen väg. För att Sverige är Sverige. Cantona sa en gång några mycket talande ord som skulle kunna gälla som en beskrivning för detta släkte. När hans övergång till Manchester United blev klar frågades han av medierna: Är du stor nog för klubben? Varpå han svarade: Frågan är om klubben är stor nog för mig.

Lirare går sin egen väg och ser saker på sitt eget sätt och väldigt ofta utifrån sitt eget sätt. Det krävs liksom ett ego för att dribbla fem man utan att passa bollen först. Det krävs stake för att ens passa bollen framåt. Daniel Andersson har ingen sån stake för Daniel Andersson passar bollen bakåt i varje passning. När det svenska B-landslaget åkte till Sydamerika för att visa upp sig och ta chansen, så blev det en sorglig fadäs i bakåtpass av 22 man utan stake. 22 man som var rädda för att göra bort sig. Såna spelare vinner inga matcher. Det är det lirarna som gör.

Jag vet inte vad jag vill komma till.

Jag vill komma till att Sverige är Sverige och så är det. Tänk om Diego Maradona hade spelat i Lars Lagerbäcks landslag. Tänk om George Best hade spelat här. George Best drack whiskey i halvtid och Maradona ville mer eller mindre välja ut landslagstruppen själv. Vad gjorde Zlatan? Han gick ut till ett café för att dricka en kaffe eller nåt för att komma in någon timma senare? Regler är regler sa Lars Lagerbäck. Regler är regler sa Ralf Edström. Regler är regler sa alla andra i landslagstruppen. Vad tur att sådana regler inte följs så undantaglöst överallt, då hade vi knappast haft några lirare kvar.

Det var Brolin som sa det i tidningen idag. Han sa att Zlatan gjorde rätt. Han sa att om Zlatan inte känner för att spela i landslaget så ska han inte spela i landslaget. Brolin gjorde samma sak, men när VM-mästerskapet hägrade kom han tillbaka. Kåmark stod och sa någonting om att det för honom var en ära att representera landslaget. Hedman sa det också. Ungefär som att det var en plikt och en skyldighet gentemot landet. Ungefär som att Sverige var en enda stor familj som man skulle ställa upp för oavsatt väder. Men Zlatan är inte Kåmark och Zlatan är inte Hedman. Det är dags att inse det och börja behandla honom med lite mer respekt. Med lite mer omtanke och omsorg. Det är dags att börja behandla honom som en lirare. Vad är det för farligt med det? Vi särbehandlar folk överallt varför ska inte det få gälla i landslaget? Låt lirarna gå först. Låt lirarna lira.

Och så: klimathotet.

Jag vet. Det är förjävligt. Men det har blivit en folkrörelse. 19.55 ikväll uppmanas vi att stänga av all elektronik i hemmet för att jorden ska få andas ut. Fem minuter senare kan vi tända alla lampor vi har med lite bättre samvete, som om vi verkligen har gjort någonting. Det finns någonting småaktigt med såna kampanjer. Någonting som försöker få oss att känna att vi är en del av någonting, någonting större. Som om vi är en enda stor familj. Jag undrar om Zlatan kommer släcka en enda lampa i sitt hem i Milano. Förmodligen inte. Det här är en kampanj för små människor att känna sig lite större. Jorden räddas inte om vi stänger av strömmen i fem minuter. Det är bara en lögn. Det är inte ens en bra början. Det är som att trappa ner på rökningen genom att ta fem bloss mindre varje cigarett man röker. Alla vet att det inte funkar. Det blir bara att man röker fler cigaretter. 20.01 kommer jorden lysa som en sol då alla startar upp sina apparater igen. Det är ett jippo. En förljugen dröm. Vi vill bara vara del av sånt som vi tror betyder någonting.

Fuck det!

Bloggtoppen.se BlogRankers.com