Jag, jag, jag.

Sidans upphovsman i tre olika skepnader:

DON'T let me down

Det är alla dryga, skrattande, jävlar, jag vill åt. Alla stinkande fanskap. Alla dom som vet. Alla dom, som ens, tror, att, dom, är något, mer, än sina, egna, författade, förlorade, förskaffade, liv. Dom som står på tröskeln till en trappuppgång och skrattar åt dom som fortsätter ända vägen upp, och åt dom som faller ner. Just därför, att dom aldrig, stannar, och pratar, med dom. Eller, ens hälsar. Varken, hallå, eller hej då! Dom som står, inför sina egna, fastspikade, dörrar, med egenhändigt, uppsatta lås, och hysteriska larm, ringer mobiltelefon och skickar SMS om jävlarna, som fortsätter att styra världen, så stumt, om jantelagen som lägger sin sorti över dom, som i alla fall försökte, med proteinpulver och råa ägg, på ett gym någonstans, med hundra kilo krut i benpressen, och några brudar längst upp. Dom som i alla fall försöker, och inte fattar att jantelagen finns, precis, överallt, där mänskligheten kan gå, och ta sig, en fika på stan. Och dom som, jämför oss med USA och säger, hallå, men hallå, bara, typ, för där finns ingen jantelag. Och sen tittar på nyheterna, och svär, över ställena där jantelagen gav upp. Redan innan vapenhoten dök fram. Det är dom jag vill åt. Det är dom jävlarna jag vill åt. Inte dom som försöker. Dom som hela tiden ser sig som offer, och beskyller fiender, för stora, för att se, eller möta, i en enkel kamp, för att dom är, just, så, små, som Yoshimo mot the pink robots, - jag vill åt. Det är dom jag vill åt. Inte dom som försöker, men dom som tror jag vet. Det är dom jag vill åt.

***

Jag sprang en gång runt på gatorna i stan, yr, som en höna, utan tupp, och skrek: "Jag har dödat Sibyl Vane, jag har dödat Sibyl Vane!". Efter en halvtimme eller så, greps jag plötsligt av en, påfallande, påflugen, övergripande, säkert iögonfallande, panik, som närmade tvångstankar ju ivrigare jag vill ta dom, och ju hårdare jag spände åt, så att jag efter ytterligare en halvtimme lämnade ensam, villrådig, vilsen, och förvirrad, om att jag, kanske hade dödat henne. Sen tittade, jag på mig, i spegeln, och tänkte: Men jag, så liten och klen och gråtfärdig, kan jag döda någon? Och kände mig verkligen vek. Och sen tänkte, jag, om jag inte, redan dödat, henne, så kommer jag säkert göra det. Och blev bara ännu vekare. Nu, efter en halvtimme till, är jag fortfarande lika vek, men rädd och orolig, så orolig och vek och rädd, så att jag i själva verket måste vara Sibyl Vane. Eller någon som henne, som bara, går och dör. Sådär.

***

Jag orkar inte höra, på italienare, jävla italienares, jävla konspirationsteorier, hela tiden, hela jävla tiden, i helvetet. Som att alla bryr sig om dom. Kommer du ihåg, den där, kvällen, i Portugal, när det var fem minuter kvar och två lag stod och tittade på varandra, och log. Som bara grannar kan. Tror väl dom. 2-2, och det där plakatet som visades runt innan, på arenan, "2-2, ciao, ciao, Spaghetti!", visade sig ha rätt. Vi skrattade, och fick rätt. Jag skrattade verkligen, väldigt, högt. Jag skrattade för hela Italien.

***

Jag sökte igenom alla mina mp3:or på "don’t". Och fick fram allt jag ville ha. Allt som kändes bra. Allt som sa något av vem jag var, och vem hon, på den andra, sidan, är. Som inte visar sig, kanske inte vill. Som kanske vill, men inte kommer fram.

Bob Dylan – DON’T think twice, it’s alright
The Beatles – DON’T let me down
Hefner – DON’T flake out on me
The Cure – Boys DON’T cry
Magnetic Fields – I DON’T belive in the sun
Tom Waits – I hope that I DON’T fall in love again
Saturday looks good to me – DON’T try to hold my hand
Bright Eyes – DON’T know but a day is gonna come
Tindersticks – DON’T look down
The Radio Dept. – Why DON’T w e talk about it?
U.N.P.O.C. – I DON’T fe el too steady on my feet

***

So long, Marianne.

***

Hur tafatt jag måste se ut, för alla som går förbi och ser mig. För jag sitter bara där. Byxorna hasade, redan långt under midjan. Jackan uppknäppt, och fläckigt smutsig. Frisyren ovårdad, som långa, blonda strimmor, hängande ner som i trasslet av ett garnnystan. Armarna, hängande lealöst vid sidorna. Och händerna intryckta i bakfickorna. Och ändå är det inte det, eller bara det, inte ens nästan det, utan min uppsyn. Som säger, redan från långväga avstånd, att jag visst bryr mig om ni, era äckel, som går förbi, men att allt jag ska göra nu, och till det ögonblick ni går förbi, och försvinner ut ur mitt liv, är att jag ska göra allt för att tro, att jag inte bryr mig om vilka ni är. Att ni stinker, som de äckel ni är. Men ni är inte äckel, egentligen, ni är bara vanliga människor, vanliga, normala människor, och det är det, som stinker. Just det som stinker. För sån vill jag aldrig bli.

***

En flicka på dagis målade ett flickansikte på ett papper i dag. Jag kom in i rummet, tittade på teckningen, och frågade om det var ett självporträtt. Hon svarade: "Nej jag är snyggare!". Jag tänkte, fan så kaxigt, och tittade bort, för att det var en så genant pinsam situation. Men flickan på den andra sidan sa, "så säger hon bara, hon tycker att hon målar jättefult, men det gör hon inte". Det fick mig att börja tänka på massa olika saker, men inte komma fram till någonting. Jag kvarstår nog dock att hon var kaxig, rent objektivt, därför att det är kaxigt att säga så. Och jag är inte sån, det kanske bara är det, varje målning jag målar, friställer sig från mig, och penseln, så till den grad, att om någon skulle fråga om det var ett självporträtt, skulle jag fråga, endast, vem jag var.

***

"Sax, påse, sten, och jag heter Sten."

Sax, påse, hörna! Och jag är hörna. De satt tre dagisbarn och spelade sax, påse, hörna, i dag. I all sin charm, kunde jag personligen inte förstå varför, i varje runda, någon av dem, alltid valde hörnan. Det hör nog till barndomens gåtor. Till livets eskapader.

På nästa rast: Sax, påse, pokemon! Och pokemon vinner allt, med konstiga vapen, och försvarsställningar på främmande språk, som barnen uttalar för att sen skratta åt bilderna. Skratta så där hejdlöst, som bara barn kan.

***

Vi vill alltid vara älskade, det är det enda vi vill.

***

Det är kusligt, med vilket starkt klister, jag och mitt namn sitter ihop. Jag skulle inte kunna heta som alla andra, det skulle bara få mig att känna mig som alla andra. Och ändå vet jag att det inte alls är så, om jag skulle hetat som alla andra, skulle jag tänkt på dom, han, den någon (finns inte), som heter likadant som jag heter i dag, och jag skulle tänkt att såna som dom, med såna konstiga namn, inte borde få vandra nakna i stan. Jag kan inte riktigt identifiera mig med namnet, ändå är jag mitt namn, och känner mig precis som det. Och på något sätt, känner jag en skyldighet och ett ansvar att väga upp det, bära upp det, så att när jag dör, det finns massa andra som jag. Och jag har känt så, rätt starkt, sedan en medelålders man, på en skolresa i 6:an, en dag, frågade vad jag hette, bad mig skriva autografen, och sen, sa, att mitt namn, är gjord för tidningsbokstäver, och autografpennor, och underskrifter, på stora kontrakt, med pengar, i. Jag trodde inte på vad han, men har svårt att glömma det. Sen drog den mannen i väg, den värsta spökhistorien, i mitt liv, och skrek, att djävulen är död, så att alla i klassen, också, skrek för sina liv. Vi var så rädda så att vi nästan pissade på oss. Och jag undrade vem av dom, i spökhistorien som hette samma sak, som jag. Om det var djävulen som alla såg, eller offret som ingen visserligen, kände, men som alla, ändå, bedrog.

***

Varje ord jag raderar, och har raderat, svider inombords.

***

Don’t let me down

***

Dagen efter vaknade jag upp och det verkade som att alla låtar som fanns, skrivna, all poesi, allting, var skrivet just för mig. Som att alla hade känt likadant. Och det var verkligen något att hugga tag i, trots allt.

***

Det finns ett barn på dagis som ibland kallar fröken Ingerborg, för fingerborg. Och Ingeborg blir alltid svinsur, och när hon satt honom på plats, så att han tiger en stund, och vänder sig om, så viskar han "fingerborg" igen, så att hon precis hör.

Sista dagen där, ska jag nog skriva "fingerborg" på tavlan, eller bara skrika det rakt ut.

***

Jag ska ju leva mitt liv till max. Då kan jag inte slå mig till ro, och låtsas som att lejonen i Afrika är allt jag har att drömma om. Som fiskebåten utanför Havanna och den stora, fisken, som fångades, men åts upp, av hajarna. Jag ska leva mitt liv till max, och kanske aldrig gifta mig. Om giftermålet, kräver att jag ska hålla mig inomhus. För inomhus, utomhus, i trädgården, och vardagen, med disken, sånt kväver verkligen mig.

Jag tror alla män känner sig fångna i sitt förhållande. Fångade av sina kukar. Vi är alla kukar. Vi är kukar med två ben. Vi är kukar med två ben, två armar och en stor mage: en arm för varje bröstvårta, och en stor mage, för öl.

Jag hatar att vara så här, jävla cynisk. Jag ville bara tillfredställa min tjej. Jag ville att hon skulle älska mig, på samma sätt. På randen till sanktionerad mark, vad gör jag här? Vad gör jag här? Jag hatar att säga det här, men säger det ändå: Om inga kukar hade funnits hade inte ondska funnits, för kuken är roten till allt ont! Kuken mördar andra, och när andra mördar kuken är det i en hämndaktion. Kuken är en epedemi. En mutation för hundratusen år sedan, i grottorna, när någon fick för sig att det var skönt att ha sex, och att det var status också, enda sen dess är vi fastankrade i kukarna, fast bakom kukarna, som fartkåta rallyförare bakom en rallyratt.

Vi hade inte tävlat om det inte vore för kukens skull. Vi hade inte skrivit någon poesi, ingen popmusik, ingen maktsärställning, inget jävla hyckleri med pengar, inget bedrägeri. Det enda vi män gör, är att samla ihop pengar och en förmögenhet till våra förhållanden, så att vaginan i hemmet stannar kvar, med oss, nära oss, och öppnar, sig, ibland. Öppnar oss, och dödar dom som står bredvid, och tittar på.

Ändå, är det kuken, som skakar om dagen, varje dag, trots att den till största delen skakar det till det sämre, så är det kuken som gör att varje dag skiljer sig, från andra dagar. Och att livet, på så sätt, blir värt att leva.
Tänk att leva ett helt liv och bara bry sig om vädret, och vad man ska äta, och när man ska dö.

***

(Don’t worry) if there’s a hell below Fingerborg och kuken.

***

Jag vill bara tas på allvar, av dom, som själva, aldrig togs på allvar. Dom andra, skulle ändå bara ta mina ord så allvarligt. Som om jag dog, och skulle dö i mon. Som att det någonsin, ens är en gnutta synd om mig. Som om jag skriver att jag ska dö, att det är ett sista, desperat, skrik, på hjälp, och inte bara ett stillsamt, blygsamt, men fortfarande, ett, så levnadsglatt, "hallå!".

Jag vill bara vara där för dom som är dom, och aldrig blev något mer än just ett DOM, när hökarna i stan kom och åt upp det som fanns kvar.

***

Och jag kan se henne på hemvägen, den dagen då hon lämnade mig. På färden hem, till sitt övriga, liv. Välsorterat, strukturerat, men knappast öppet för allmänheten. Kanske den dagen, ett öppet hus, för hemliga beundrare och dom som aldrig kom, nätterna hon grät, och jag inte vad, jag skulle ta mig till, eller inte göra, bara för att inte framstå, som han, den där killen med blont hår, som gjorde allt för sakens skull. Jag kan se henne framför mig, på vägen hem, trallande, hoppande, skuttande, som Pippi Långstrump och herr Nilsson som en mobiltelefon i fickan, sjungande de där orden, som inte visste sanningen i, eller inte, men som besannades då, när jag lät henne gå, men samtidigt ropade hur förlorad jag var, visslande, ylande, kvittrande, nynnande, med självsäkra steg, oskyldigt, oskuldsfri, men samtidigt, på alla sätt, föraktfullt: Sjungande:

"I didn’t know you wrote poetry (I didn’t know you wrote such bloody, awful, poetry)

Och de där orden kommer förfölja mig. Varenda gång hon vänder sig om, och ler. Varenda gång hon svarar i telefonen, som att jag inte fanns. Men ändå hade förstört halva hennes, redan, för korta, liv.

Förlåt, förlåt mig, förlåt den jävla jag, så jävla mycket. Och låt mig, brinna i helvetet. Om du så sjunger, låtraden, en gång till.

***

Jag visste ofta inte vem jag var, men jag har alltid vetat vad jag skulle bli: större. Eller lika stor. Men aldrig mindre än så här. Stor. Och lillebror, tittade på mig, i dörröppningen, med dörren på glänt, till ett annat liv. Och gaveln, vid sidan om, kunde lika gärna bli mitt slut. Och platsen, där ni begravde mig. Tvärtom. Så vänd
om. Och lillebror, jag tittade på dig. Och jag sa:

Lillebror, bli aldrig som jag när du blir stor.

Och han tittade på mig, som om de öppna ögonen, också, nu, också, stod på glänt, mot samma gavel, och han sa inte mycket den dagen, men svarade mig. Och han sa:

Storebror, jag blir aldrig som dig när jag blir stor.

Efter den dagen fanns det inte mycket kvar att leva för. Så jag packade väskan och drog ner till tågperrongen, för ett tåg mot nästa station, och nästa liv, kanske med en tjej, i lockar, och blommors blad som lugg, som var där och väntade på mig. För att älska mig, eller för att säga hej då.

Men hon fanns inte. Hon finns kanske. Men hon finns inte här. Inte här, på botten av ån. Här nere, där, uppe bara är något oklart, och ofta sårbart. Där ligger hon, och flyter, med alla andra, som döda lik, bland andra lik, och döda fiskar, med måsarna, som pickar, och lever vidare, ett varv till.

***

Men för såna som mig, blir slutet alltid ett jävla uppbrott. Det blir att betrakta på avstånd, som genom en stängd lucka på ett öde McDonalds drive-in, hur den på andra sidan, går från att ha trott att allt hon gjorde, där inne, på arbetstid, i förhållandet, var fel, fel, fel, och att det var hennes fel, tills det sakta går upp för henne, och hon inser att hon inte alls har gjort fel. Den långa färden, från då man inte alls gjorde fel, till det att man gjorde allt, som stod i sin makt, att köra förhållandet i botten. Det är den långa färden, från uppbrottet till vad man sedan blir, och slutar som, en grön mil, en grön jävla mil, från den första kyssen och första kärleken, till platsen där kistan hissas ner. Och sluts för. Och folket som var där, och grät, för synderna, vänder sig plötsligt om, och går leende därifrån.

***

Don’t let me down… en gång. I tystnaden.

Don’t let me down… andra gången utanför hennes dörr.

DON’T LET ME DOWN… tre gånger knackningar, men ÖPPNA DÅ.

Och den natten var det så, precis som i filmer om olyckliga män, alltför länge gångna, in i skiten, och vreden, på randen ner till avgrunden, och ner, ner, ner, där allt är precis tvärtom.

DON’T LET ME DOWN!!!!! Jag ska stå utanför hennes dörr, som jag inte tänkte stå förut, men nu finns ingen återvändo inbillar jag mig, och sjunger den sista versen om och om igen. Om, om, om, och tillbaka igen. Jag ska stå utanför hennes liv. Tills hon öppnar dörren, den förbannade dörren, som fortfarande bär mitt namn som etiketten på brevinkastet, och bokstäver i svart, lagom slitna, utnötta, och nästan skavda bort, till ruinens brant. Jag ska sjunga Don’t let me down, som det jag aldrig, i hela livet, förmådde bli, men alltid, i hela livet, trodde mig, ha, så jävla säkert, och i tryggt förvar så fort, famnen stängdes, och dörren, slogs igen till huset och tända ljus på badkarskanten. Varmt vatten, som ångade. Och bara vi två.

Don’t let me down… du kommer aldrig, någonsin, ens i helvetet, förstå mig nu. Titta ut genom nyckelhålet, som tittat på mig förut, med stora, blå, ögon, men låt mig inte se hur söt du är, med dina, stora, blåa, ögon, som alltid tittade på mig, och var söta, då de skimrade, av tårar, i rädsla för att tappa mig, och kärleken, för att ha mig, kanske, bara, de blåa ögonen, som reflekterade den, svagast, tindrande, stjärnan, på hela, vida, stora, svarta, mörka, stjärnhimmeln.

Don’t let me down… för att sjunga en kärlekssång.

Don’t let me down… som jag sjunger det nu, med salivet sprutande, skvättande, som blixtar från klar himmel, men samtidigt, med sådan mörk horisont av orosmoln, att man knappast kunde ana bättre, att det förr eller senare, skulle komma blixtar, lite här och var.

Oh she done me - she done me - she done me good

Och sen…

DON’T LET ME DOWN!

30 maj: Den fula ankungen, ett fullvuxet barn och Eva Braun.

Ni säger att kärlek är starkare än blod, men vad är kärlek? Om inte blod. Man kan bli kär i vem som helst. Jag har tappat fattningen. Man kan bli kär i vem som helst, och sen tappa det. Men man kan aldrig tappa blodet i ådrorna. Utan att hjärtat genast pumpar nytt blod. Det är kärlek för mig. Och ni säger, man behöver inte älska sitt blod. Och vem har sagt, att man alls måste älska kärleken? Och ni säger att jag hatar den. Jag vill bara säga att jag svalde den. Så jävla hårt. Utan att tugga, utan att blanda med saliv. Och när jag hade svalt den, började jag så småningom att hata vem jag var, vad jag hade inom mig, att min mage var så hård, men främst, just det att jag svalde den. Men vad är jag, och vad är kärleken. Nu sitter den där inne, som en klump, av stelnat stearin, som ett svart hål, av cement, och lika rädd för jag är för att den ska försvinna, ut genom ändtarmen, och ta med allt den någonsin nuddat, vid tidens gång, på vägen ut, med sig ner, lika rädd är jag för att den alltid ska sitta kvar, och bara långsamt äta upp mig, inifrån och ut.

Man hatar alltid det man står närmast. Jag hatar den, i varje spegelbild som finns. Jag ser så ensam ut. Och allt är mitt fel. Jag bär ensamheten med mig. Och jag hatar den.

***

Men hata mig, då. Ni kan hata mig, nu. Och sen bara gå därifrån. Jag hatar mig men måste stanna kvar. Har det någonsin varit så orättvist?

***

Det måste vara någon som styr våra drömmar. Och den jäveln, håller jag fortfarande runt nacken, i strypgrepp hängande ner, varje gång jag vaknar.

***

Jag tittar aldrig på avföringen när jag skiter. En gång drömde jag nämligen att den, som en lång ringla, liggande i holken; förvandlades till en levande orm, som fräste, visade sina huggtänder, och i nästa ögonblick slingrade sig upp i tarmen, för att väl där börja äta upp mig inifrån och ut till jag dog och var helt tom.

***

Om någon, någon gång, skulle fråga hur jag mådde så skulle jag svara att jag gick på en smal stig, vid stupets brant, och att jag där mötte alla som jag älskat, och de som älskat mig, och inte bara det att de såg helt apatiska ut, när de stirrade, tvärt utan känslor, eller uttryck, så, varefter jag mötte dom, så var de tvungna att ta ett steg åt sidan, för att jag skulle komma förbi, och därifrån, på det steget, försvann de alla ut för stupet. En efter en. Utan att jag såg dom igen. Och jag visste inte, och vet ibland fortfarande inte, om de självmant föll ut, ramlade ner, eller om de bara trampade snett. Men jag vågade snart inte möta någon mer, och jag skulle svara på frågan att jag mådde därefter.

***

Från och med nu. Jag ska gräva ner mig i popvärlden, och hålla i mig därvid, som Hitler i sin bunker. Bara stega rakt fram. Finns inget annat, finns inget vid sidan om. Luta mig över, och säga till Eva Braun att kärleken inte är allt. Ladda revolvern, och sjunga en sång som bevisar det.

Jag ska sjunga "Nessum dorma", och be generat om ursäkt för att jag aldrig varit någon sångare. Så som stora talare, på släktkalas, tvättäkta män, säger innan sina första tal. Vid långbordet, redan uppdukat med diverse snask, ligger Eva Braun där, redan halvt naken, och med uppknäppt blues.

***

Jag kan gå under lyktstolpar i stan, och undra vad som skiljer dom från mig. Dom får regnet att stråla, jag sväljer dom. Dropparna, alltså. Dom får varje vacker människa, med olika jämn hy, att verka likadana varandra, som skuggorna, jag går förbi dom. Skuggorna, människorna. Och kastar ilskna blickar mot min egen skugga. Det enda jag kan göra är att röra mig, den enda dom, lyktstolparna, jävla dom, kan göra är att visa mina rörelser. Vad skiljer livet från döden, när jag bara, allt jag vill, är att veta, om kärlek finns?
Lyktstolparna ta mitt liv, jag är rädd för rörelsen. Eller lyktstolpar, jag ska släcka er, jag är rädd för att fastna och stå kvar.

***

Jag gick på myten om mig själv, för jag blev kär i alla som trodde på den. Tills det uppdagades, att jag ingenting var, och ingenting är. Och jag drog undan så snabbt, flydde som en liten koloss, långsamt ner, på glid i ett förhållande, innan allt föll isär. Sen kom någon och väckte mig, sa att allting var över, och grät som på begravning. Jag försökte säga att jag inte var död, att ingenting hade hänt, men på dom, verkade det som om jag inte var där. De sänkte ner kistan, allt eftersom, stängde locket, och, jag kände locket stängas, och, jag kände hålet fyllas igen.

Oh, mother I can feel the soil falling over my head.

***

Men folket ser ofta upp till den, som ser ner på dem.

***

Jag lär mig bara saker som är svåra att se, av saker jag ser allt för klart. Som jag blundar åt, men som förblindar mig. Jag lärde mig att kärleken går att förbruka, att allt som rör sig har ett bäst-före-datum, att det som rör sig åt samma håll, är fiender. Men att röra sig motströms, uppströms, är förälskelse. Att allt som glänser, rostar en dag. Och ju mer det glänser, desto tydligare blir det, för även den starkaste av alla strömmar kommer så småningom fram till stiltjen över en tyst och främmande sjö.

Och allt jag lärt mig har jag lärt mig genom (i) en jävla smäll, som fick mig att önska att jag aldrig, ens blivit född, men samtidigt fått mig att inse, att jag verkligen lever.

***

Låt mig lära känna dig.

***

För det som glittrar ivrigast, rostar också först. Den största elden brinner fortast ut, som människor utan ögon lär sig se vad alla andra pratar om, rätt snart.

***

Men alla mina ord (och falanger) härleder till samma stämning av oro och osäkerhet, (förhärdelse och försmädelse,) där den enda form av säkerhet fästs kring uppfattningen om att det alltid kommer att vara så, varvid jag överlåter skulden för min egen för min egen smärta och mitt eget lidande, till tiden - det enda jag inte kan styra över, eller ens vara delaktig i, men som på alla sätt delar upp mitt liv, i stationer, mellantider, världsrekord, och platsen längst bak - just för det faktum att den är evig, vilket gör tillvaron, med mitt makabra tillstånd, vaggande och endast uthärdlig i samstånd med oron och osäkerheten därför att det är det på vars fasta grund, jag kan bygga mitt liv, trots att det runt omkring och alldeles bredvid sluttar ner, lodrätt, till rovlystna hajar och brinnande lava, så att jag inte kan ta mig därifrån, och kanske just därför att jag inte kan ta mig därifrån, bygger jag det högsta tornet, så om vinden rycker tag i det, i alla fall någon del faller ner.

***

Att inte veta vad klockan är, är att förtränga att tiden finns. Att universum existerar, och att du är där. Allt är bara tid. (Resten är illusioner.) Så nästa gång någon frågar dig vad klockan är, be honom titta sig omkring, fråga vem han är, och svara själv, att han vet tiden bättre än dig, just därför att du just inte vet att tiden finns.

***

Kom, vill du komma och hälsa på mig hos farsan ibland? Jag kan lära dig hur man spelar Super Mario Bros.

***

Hur jag kastar mig över min penna och alla tomma blad. Som om det var min sista, och egentligen enda chans till liv. Som om de vore mina värsta fiender. Som om jag var tvungen att döda dom, för att överleva, skriva ner det här, för att inte kvävas. Och så vidare. Och hur allt det här, sakta bryter ner mig i stycken, och delar upp mig mellan sig. Så att jag sen ligger, som en bit kött under varje ord.

***

Och så, en vacker, solig, dag, sa hon plötsligt åt mig att gå därifrån. Och jag har inte sett henne sen dess. Jag sa okej, tog tag i hennes armar, gav henne en kram och vinkade hej då, fortfarande med ett leende, en slängpuss och "jag älskar dig, lilla sötnos", från två fortfarande mjuka läppar. Och hon svarade med ett blink på ena ögat, och sa jag älskar dig. Jag stängde dörren bakom mig. Gick ut i solen, och rakt igenom den. Och det var, the first day of my life. På ett liv, som i framtiden skulle bli en enda lång kamp om att behålla. Varje dag. Varje sekund. Varje ögonblick. Varje dröm. Den söta, snälla, rösten, som brukade sjunga för mig varje morgon, är nu bara tystnaden i släckt, och förkolnad dröm. Jävla hon, jävla jag. Kanske hade hon haft en mardröm, natten innan. Kanske hade hon en förlorad dröm i bakfickan. Men det har aldrig undgått mig att försöka förklara, och aldrig släppt mig, att den förlorade drömmen måste ha blivit förstörd av mig. På alla sätt. För den var också allt vi hade, och allt vi tyckte om, vad vi älskade, och varför var där.

Hon kanske bara inte såg solen, reflekteras i mina ögon, den morgonen.

Och ända sen dagen, för kanske tio dagar sen, har jag försökt att gömma mig från solen. Och finns det något kvar att ta, så göm det i skuggorna. Tala om för mig, och då, ska jag verkligen ge henne det. För alla fina dagar, för att jag älskar henne. Än i dag.

***

Förut var jag bara den unge Werthes när hon inte var där, och när jag ville vara för mig själv, och vara mig själv, i tystnaden, då dörren stängdes, och väggarna på rummet föll ner, över mig. Nu är jag den unge Werthes hela tiden, och kan inte ens läsa en bra bok, för att inte känna mig som mig själv. Jag kan inte ens gå in i mitt rum, för att bara ständigt påminnas om vem jag är, hur dum jag är, vilken idiot jag är. Och vad som hände sen. Jag måste ut på gatorna, där alla ler, och lära känna dom, bli som dom, som alltid vara så främmande för mig. Så jag går ner på gatan, och ler, hoppas ingen ser mig, eller hoppas, att någon, enda, människa, vänder sig om.

But, don’t think twice, it’s allright.

***

Det var nätter då jag tänkte att om jag bara får höra Tom Waits "Jersey girl" en enda gång, så blir allt bra.

***

Jag slogs för kärleken, men den slogs aldrig för mig. Den slog mig, när jag ville veta om den fanns, jag tänker slå den, om den inte skärper sig. Jag tänker slå den, om den inte talar om vad den gömmer bakom sig. Jag tänker slå den hur som helst, för sakens skull.

***

Like a rolling stone med Bob Dylan kan få mig att dansa med näven höjd mot taket som om det var min tur nu, och är kanske världens bästa låt, och skrika det när jag dansar, och verkligen dansa, verkligen dansa, som att det är dags nu, för revolutionen och alla missanpassade barn att resa sig upp och bereda vägen, för herren, frälsaren, han, den där. Teenage kicks kan få mig att dansa och slåss, och är kanske den största förändringen i mitt liv, när jag hörde den från en knastrig tejp i mitt sovrum med två kompisar, och flera burkar folköl. Det är som tiden före "Teenage kicks", och tiden efteråt.

Men bara några få låtar, kan verkligen stänga in mig i mitt rum, där jag sover, men alltid vill bort ifrån, och stänga in mig med känslan, av att ingenting annat finns.

The Clientele – Saturday
Tom Waits – Who are you?

Det är något med rösterna. De talar i tungor. Det måste vara någonting med rösterna. Som modersmjölk från moderns bröst, ligger jag som ett fullvuxet barn och diar än.

***

I dag, på dagis, och en taskig särskrivning, förstod jag för första gången att ankungen, var en ank-unge, och inte en an-kung. Trodde att an-kung, var små missanpassade svanar förut, och så har jag trott i hela mitt liv. Har aldrig gillat ankungen. Trodde alltid att han var en sån där kaxig, mobbad unge, som blivit mobbad just därför att han trodde att allt skulle vara så som han var, för att morsorna sagt, "lilla Ankunge, skit i vad dom andra tycker, dom har fel, fel, fel, ingen ska tala om för dig att du är ful, bär glasögon och skit i alla andra", och den lilla Ankungen går till skolan och säger, "jag har glasögon, så det så".

Men jag ska verkligen läsa sagan igen. En gång till. Och det finns ju sanningar överallt, och alltid levererade av såna som i själva verket har fel, eller tror sig ha fel, för att sanningar bara syns på håll. Och inte mitt i.

***

Vi som trodde att knutna nävar var till att slåss med, och en knäppt hand, var till för heder till dom som dog. Vi slogs en gång, och slogs aldrig igen. Vi biktar oss för djävulen, och förbannar oss i tystnaden. För det vi inte blev, för det vi såg, men inte slog ner.

Singel, 3 (om saker att INTE göra)

Cassius Clay 2005-05-23 23:36
nu finns fortsättningen av tråden kopierad och uppe på Havanna igen.. alltså, Länk ..tack för att ni är här.. när ni har några problem så ska jag vara där och hjälpa er!! sena kvällar och hela nätter!! :)
Cassius Clay 2005-05-23 23:40
jag veeeeeet inte... är KK bra? att va? om vi har det på samma nivå... svara, svara? :ooo
kamrat ice age 2005-05-23 23:43
Cassius Clay-> mail skickat...
kamrat ice age 2005-05-23 23:43
Cassius Clay-> mail skickat...
kamrat ice age 2005-05-23 23:43
Ett alltså...
Alister Grönkål. 2005-05-23 23:44
I det här fallet känns KK rent idiotiskt!! Snacka om att inte låta någon av er släppa taget..
maja 2005-05-23 23:44
Cassius: Jag har inte nån erfarenhet av det, men tror inte att det är bra att vara KK med nån man precis haft ett förhållande med. Kan nog vara jobbigt och för känslosamt. Tror inte att man kan gå från att ha ett förhållande till bara vara KK så snart efter.
maja 2005-05-23 23:48
Ja, lyssna på Alister Grönkål. för han rätt.
Teenage Caveman 2005-05-23 23:48
fantastiskt osmart att ha rtt kk förhållande. nån av er har ju förmodligen känslor kvar o kommer då hela tiden gå o hoppas på något mer.
Rokky 2005-05-23 23:49
Låter inte som en bra ide, Maja formulerade varför.
Cassius Clay 2005-05-23 23:49
maja & alister: nej, sant.. mmmhh.. ice age: tack, checkar nu!
Cassius Clay 2005-05-23 23:58
fan, fick några mail.. började nästan gråta.. Ni är sÅ jÄvlA FINA!!! fan, jag älskar er.. fan.. jag vill bara skratt högt nu och gråta.. hoppas att allt jag skriver efter det här, efter att mailen skickades.. varenda mail :).. hoppas inte det spelar någon roll för jag har redan gjort något som fått sånna fina mail.. fan.. att ni bryr er.. jag bryr mig om er och ska svara på varenda mail så bra jag kan.. maila gärna mer..alla.. jag ska försöka skriva en kärleksförklaring bara för att visa hur jag känner. tack tack tack..
Teenage Caveman 2005-05-23 23:58
jag menar , att leva i nån "sex and the city låtsasvärld" känns inte så eftersträvansvärt. överlåt det levernet för ickemänniskor-
Cassius Clay 2005-05-24 00:27
mmm... sant, jag ska nog akta mig.. ska sova nu.. natti, natti.. läser gamla sms och det river upp stora jävla hål i mitt inre.. det är nog inte bra att göra så.. fan.. fuck.. kuk.. jag är singelmannen.. jag måste komma in i singellivet och stadga mig där.. bli van.. tuff.. och bli min själv igen.. puss.. avslutar kvällen med en låtrad som säger allt om att kärleken är svår ohc jävlig och att det inte bara är att älska och stanna kvar, eller inte älska och dra, att kärleken aldrig ens i jävla helvetet är så enkel: (tack Wars..) "och vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den och vad vet du om hur hjärtat kan bränna för kärlek som inte kan dö men inte heller leva" Håkan Hellström
Nietzsche 2005-05-24 00:34
Sov riktigt gott Cassius!
Nisse i Hökarängen 2005-05-24 00:35
Jag vill också säga god natt till Nietzche innan jag kan sova gott...God natt, Nietzche.
Nietzsche 2005-05-24 00:43
Go'natt Nisse!
Nisse i Hökarängen 2005-05-24 00:44
Där kom det, tack Nietzche...nu kan jag gå och lägga mig.
Nietzsche 2005-05-24 00:45
:)
Foxtown 2005-05-24 01:10
Jag vill bara säga att jag följt hela tråden och tycker synd om dig Cassius. Men det löser sig, som du säkerligen redan har märkt. Och i ärlighetens namn, när folk har gjort slut med mig har jag överdrivit lite för att få ut full nytta av mina sorgsna skivor och missförstådda manodepressiva sida. Men jag vet hur det känns. Håkan helar.
Yakko 2005-05-24 01:25
Vill sälla mig till ledet och avråda från KK. Varje gång jag varit dum nog att inbilla mig att ett sånt kan fungera har jag blivit rejält sårad. Fast ioförsig, då är jag en blödig liten kille som grät när han såg Hitta Nemo...
Foxtown 2005-05-24 01:29
KK kan nog vara det sämsta. Förhållandets motsvarighet till sukketer. Det är inte lika gott och det blir bara jobbigt i längden (på något sätt). Bättre att låta det vara slut-slut som det heter.
seamus 2005-05-24 01:38
kk är det värsta dumma man kan ägna sig åt. antingen det gäller ett ex eller någon annan! man bedrar bara sig själv och riskerar såra någon annan. i de flesta kk-förhållanden vill den ena parten något annat men håller god min och hoppas - annars skulle inte förhållandet fortleva! believe me...
magnys 2005-05-24 10:02
Har inte haft någon kk, tror inte jag får ut så mycket av att ha regelbundet sex med någon jag inte tycker om. ONS är ju en sak, men att fortsätta "hålla på" om man inte är kär i personen i fråga är helt oförståeligt, iaf för mig.
antz 2005-05-24 10:08
jag håller med det som har skrivits om kk-förhållanden. det är så otroligt skabbigt: det fungerar om båda parter känner lika mycket för varandra och ingen egentligen vill "mer". problemet är att det aldrig någonsin är fallet. att vara kk med ett ex som man egentligen fortfarande känner för är något av det mest destruktiva man kan göra mot sig själv, talar av egen erfarenhet.
magnys 2005-05-24 10:12
Vara kk med sitt ex låter som vansinne tycker jag, ingen förolämpning. Känns som att både vilja äta kakan och vilja ha den kvar, med risk för att låta pretto.
antz 2005-05-24 10:16
magnys; jo fast är man kär och uppe i det blå är det inte alltid man inser hur man borde agera förräns efteråt. plus att jag väl egentligen hade någon förhoppning om att vi skulle bli ihop igen.
magnys 2005-05-24 10:19
Ja jo, jag förstår. Just det har jag väl varit med om, kanske inte just att vara KK då men att man fortsätter träffas i hopp om att hon ska fall för en, även fast hon sagt att det inte kan bli något. Ack så naivt :p
lo and behold it is the empire of the night 2005-05-24 10:37
Are you loooonesome tonight...
CaranDache 2005-05-24 12:36
älskling när jag ser dig förändras allt du värmer upp allting som varit kallt du är som solsken efter regn jag har ingenting att ge dig men jag ber dig stanna kvar hos mig älskling när du är med mig går jag omkring i en dröm jag vågar visa dig allting som jag håller gömt när jag mår dåligt ger du mig tröst lägger huvudet mot ditt bröst och jag kan höra änglarna i din röst duuuu är det enda fina som finns kvar på denna jorden och nuuuu har jag samlat modet för att säga de svåraste orden jag älskar dig jag älskar dig
wyldmammoth 2005-05-24 22:21
Har först nu tagit mig igenom den här tråden. Skulle varit med när den var som hetast. Jag har en tendens att bli långdragen. Så ska fatta mig så kort jag kan. Jag blev också nyligen singel. Mitt förhållande tog slut för en månad sen då hon gjorde slut. Vi hade varit ihop ungefär exakt i 2 år. Bott tillsammans nästan hela den tiden. Hon var 15 när vi blev ihop (14 när vi började prata via internet, ett år innan vi träffades) och jag var 20 (lite bakgrundsinfo där,heh). Och hon var min första riktiga kärlek (och jag hennes). Jag ska inte försöka förklara vad som gick snett eller gå in på detaljer om förhålladet för det orkar jag inte. Istället ska jag säga att jag, efter ett liknande beteende som ditt Cassius, kom till insikt att det nog var bäst såhär, både för mig och för henne. Såklart vill jag inget hellre än fortfarande vara tillsammans med henne. Men det är inte riktigt så lätt. Speciellt inte när vi nu bor 110 mil ifrån varann, sen jag flyttade hem. Men jag har accepterat och förstår det hela (så gått det går). Det som är mest tråkigt just nu är att vi, som bästisar, inte kan umgås, pga avståndet. Fast hur mycket jag än kan älta det där om och om igen så är det såklart bra att vi är ifrån varann just nu. Och precis som du Cassius, vill jag hela tiden ha bekräftelse att jag betyder mycket för henne och att hon tycker om mig. Saker jag redan vet mycket väl, om jag bara tänkte till. För en och en halv vecka sen var jag uppe och hämtade mina grejer (bilresa på 240 mil sammanlagt) tillsammans med min storebror och hans flickvän. Jag längtade efter att få se henne igen och allt gick riktigt bra. Det var som vanligt. Vi skrattade och log och pratade på som goda vänner. Inget kändes dumt eller fel. Vid ett tillfälle var vi nog vara nära på att pussas rejält (såg hur hon kollade på mina läppar och känslan fanns där) men vi blev avbrutna, så blev det en snabb kyss lite senare och vi ett annat tillfälle var vi båda påväg att pussas av ren rutin men hejdade varandra. Dessa händelser ville såklart jag utreda och analysera över telefon (vi fick inte tillräckligt med tid tillsammans där uppe då vi hade långt kvar att resa den dagen och eftersom jag inte körde så kunde jag inte bestämma). Men till min besvikelse ville inte hon det. Enda hon sa, till min förtjusning, var att hon hade blivit kåt typ varje gång jag tog i henne. Vet inte hur ni tolkar det, men för mig är det något positivt. Fast såklart väldigt frustrerande också. Nu har jag i alla fall alla mina skivor hemma.
wyldmammoth 2005-05-24 22:21
Del.2 Annars är mitt mest nuvarande problem att jag ständigt tänker på henne (när jag inte har något att göra), undrar när hon ska ringa eller jag ska ringa henne och så fantiserar jag om när vi ska bli tillsammans igen (om ett år eller två). Så jag försöker kolla på tv (Scrubs och Rallarsving är bästa programmen just nu) och film så mycket som möjligt (kan låna 4 filmer från bibblan, Gratis!! i 3 dagar) Såklart blir det mycket musik också. Fast det har varit svårt med musiken i början (TTA funkade dock, fast jag inte blev så glad av det först) då nästan alla band sjunger om hur dum tjejen är och hur ledsen han är och sånt som den här tråden handlar om --> kärleksbeskymmer. Men nu går det bra. Vänner är jag fattig av just nu. Men i sommar när de flyttar närmare ska jag börja umgås och för första gången börja gå ut (i och med rökförbudet på klubbar) och ha trevligt (inte dricka, sxe!). Jag är ganska tråkig annars. Men jag ska bättre mig! Angående KK vet jag inte hur förhålla mig till det. Jag och mitt ex ska träffas i sommar (på ett eller annat sätt) och chansen finns ju att det skulle hända något mer än vad nära vänner sysslar med. Vet inte hur jag skulle reagera och känna. Kan dock tänka mig att det inte kommer kännas så bra efteråt. Men kan inte säga säkert. Det är nog jag som får lida i vilket fall som helst. Jaja, nu har jag blivit sådär långdragen. Ingen kommer orkar läsa det här. päter och Cassius: Kram på er och klapp på ryggen! Ni kommer klara det! Med hjälp av vänner och nära och kära ska vi alla tre ta oss igenom detta, ta lärdom och bli starkare människor i kropp och själ. Något gott kommer komma ur detta! :)
wyldmammoth 2005-05-24 22:25
Var tvungen att dela upp mitt meddelande då det inte gick att posta det annars. Kanske det får fler av er att orka läsa det. Hoppas ni gör det i alla fall. Tog mig jag vet inte hur länge att skriva och formulera det. Någon slags respons är väldigt välkommen.
Saarni 2005-05-24 22:31
Du är en tönt! Räcker det? Släpp skrivandet kompis
wyldmammoth 2005-05-24 22:33
Det där var onödigt.
Cassius Clay 2005-05-24 23:24
wyld: aahh, fint.. läste allt.. :) lycka till i sommar.. jag fattar.. kan inte skriva så mkt mer att jag fattar och att det verkligen är fint.. hmmm.. nisse: :)) tack.. du är fin..
päter 2005-05-24 23:29
wyld; fint att du delade med dig. men funkar det verkligen att vara bästa vän med någon man älskat (och kanske fortfarande älskar)?
Alister Grönkål. 2005-05-24 23:34
wyldmammoth: Jaa de var en historia klart värd o glo igenom! Varför tänker man fan så mycket mer på de tiden efter det tagit slut trots att det var precis det man ville??? Hade det likadant sist. Jag är väldigt god vän med mitt ex, hon är tillsammans med en väldigt nära polare (det var jag som parade ihop de, hehe) och det funkar hur bra som helst. Eller tja, i början var väl han lite nojig men han har insett att det är kolugnt.
wyldmammoth 2005-05-25 00:16
Cassius: Tack! :) Jag förstår. Jag behövde skriva av mig. Och att du berättade om ditt fick mig att äntligen skriva om mitt, här. Fast jag, precis som päter, också tänkt starta en tråd här tätt efter det precis tagit slut. päter: Trevligt att du uppskattade det. Du orkar inte berätta lite om hur du har det nu? Du skrev att du inte mår så bra just nu, fortfarande. Det är väl olika för alla, hur det funkar, men både hon och jag vill fortsätta vara vänner och eftersom vi känner varann bättre än alla andra känner oss så känns det lite konstigt om vi inte skulle fortsätta vara bästa vänner. Visst är det svårare för mig än för henne, eftersom jag fortfarande är kär i henne, men det kommer väl bli bättre och i och med distansen vi har kanske det underlättar ännu mer. Fast vi inte är ett par längre, vill jag finnas där och vara en viktig del i hennes liv. Något annat skulle kännas väldigt konstigt. Om det skulle bli för svårt längre fram får åtgärder tas, antar jag. Alister: :) Kan inte svara på hur det är då man är den som gjorde slut eller ville att det skulle ta slut. Det har jag ännu inte gjort, och hoppas jag slipper. Men det är väl att man har tid att tänka och vara för sig själv (annars var man ju med henne, mest hela tiden) och har man inget bättre för sig, varför inte vältra sig i gamla minnen, oavsett om de är goda eller onda. Vilket väljs omedvetet, beroende på hur man vill må.
Alister Grönkål. 2005-05-25 00:24
wyld: joo sant de, man har lite mer tid att tänka och det är lätt att tänka på det man inte har men haft.
Cassius Clay 2005-05-25 00:26
wyld är så sympatisk så jag får gåshud. go on.. puss
Cassius Clay 2005-05-25 00:28
idag sa hon till mig: "Sluta tänk så mycket!" Då svarade jag: "Varför tänker du inte?"
Cassius Clay 2005-05-25 00:33
jag funderar på livet och döden.. men om.. då hade jag blivit stans största torsk.. tack för att ni finns, igen.. puss och godnatt.. nu ska jag läsa proust och verkligen försvinna ett tag :) natti!!
Alister Grönkål. 2005-05-25 00:40
go natt på dig!!! Ska läsa nya sen men den var lång så sparar till imon
wyldmammoth 2005-05-25 00:54
Cassius: Ooohh, det där kändes bra att läsa! :D Puss tillbaka på dig. "Sluta tänk så mycket!" Då svarade jag: "Varför tänker du inte?" Det där känner jag igen allt för väl! Undrar om det är en grabbgrej att tänka och analysera, i tjejers tycke, alldeles för mycket(?). Eller vad beror det på? Det är väl olika och behöver inte bero på kön. Men har det med hur starka känslor man har för den andra? Så den som inte tänker så mycket känner mindre starka känslor för den andra? Äh! Själv tycker jag det är svårt att bara låta saker vara. Finns det något att prata om vill jag oftast prata om det, ordentligt. Fast man kanske borde veta bättre, och inte alltid behöva prata om allt. Låta vissa saker vara, fast man vill veta. Trots man kanske inte få höra det man vill höra eller mår speciellt bra efteråt. Kämpa på Cassius! Prata med dina vänner och få råd, hjälp och stöd av dom! Om de inte är nog får du fortsätta berätta för oss och vi hjälper bäst vi kan :) Godnatt! Sov gott och dröm något härligt!
wyldmammoth 2005-05-25 01:32
Nu ska jag också lägga mig. Jag lämnar er med en sångtext jag finner passande med mina känslor för henne. Godnatt allihopa! "Why do I need you? it's a crying shame Why do I love you? you don't feel the same Why can't I have you, have you for my own? Since you've been gone I'm so alone But until that day I want you anyway I love you, and it's a crying shame You know that I love you I'll put NO one above you It's no use It's a crying shame Why am I lonely, each and every night? Even though I've cried I can't forget you I'm sorry Why do I love you, when you don't love me? I'll never forget you and it's a crying shame But until that day I want you anyway I love you, and it’s a crying shame It's a crying shame It's a crying shame"
Cassius Clay 2005-05-25 18:17
mmm fint wyld :))) nu idag, Martha rullar och knullar upp allt som rör sig. fan. Tom Waits - Martha. Som om varenda ord, skrevs i samma sits. jävla misär!
Cassius Clay 2005-05-25 18:18
"Well, I'm at the station, and I can't get on the train"
wyldmammoth 2005-05-26 00:37
Sitter och lyssnar på låter med titlar som "Wait till the summer", "About The Girl I Love", "I Need Love", "I Can't Go On", "I Need You"... Gör en inte precis något gott. Sen blev det låtar som "She Need Me", "Goodbye", "I Was A Fool" och "Why Did You Go?". Inte så passande att lyssna på. Vill inte bli depp. Men jag känner mig redan ensam så varför inte. Har inget här att göra egentligen. Borde stänga av datorn och lägga mig. Men vikarieförmedlingen har inte ringt på flera veckor så varför skulle de ringa imorgon. Kan lika gärna stanna uppe ett tag till. Tänker på tjejen alldeles för mycket. Nu har vi inte pratat sen i söndags. Har tänkt och hoppats på att hon ska ringa mig. Vilket hon säkert gör imorgon. Men om jag vill prata så är det bara att ringa. Fast det har jag inte gjort. Förstår inte riktigt varför jag inte gjort det. Nu tänker jag ännu mer på henne och undrar vad som händer i hennes liv och vad hon tänker på. Hon tänker knappast på mig lika mycket som jag tänker på henne. Nu lyssnar jag på Mario "Let Me Love You", som hon gillar. "You should let me love you. Let me be the one to, give you everything you want and need"
elongate the face to be swedish 2005-05-26 00:40
the horror, the horror...
wyldmammoth 2005-05-26 00:46
elongate: Mmm. Nu säger jag godnatt till er alla och avslutar men ännu en svidande positiv låttext: "Don't you tell me that you love me Don't you say that you're sorry, sorry about our love Don't you tell me you be good You know you wouldn't if you could, yo're no good you broke my heart No more kissin' No more huggin' No more baby No more lovin' Cry all night girl, I won't care You can’t hurt me, I won't be there You made me see that love's in vain I will never love again, cry again, no more No more kissin' No more huggin' No more baby No more lovin' Cry all night girl, I won't care You can't hurt me, I won't be there I won't be there I won't be there"
Gary Spineker 2005-05-26 03:39
Är det verkligen en schyrre-schysst taktik att begrava dig i självömkan? Hur kommer du ur det då? Å andra sidan, WTF do I know? 61.
wyldmammoth 2005-05-26 10:58
Gary: Nej, klart det inte är. Men ibland vill man och kanske till och med behöver det. Igår var inte så farligt. Till slut somnar man och dagen därpå är det glömt eller mindre påtagligt. I alla fall för min del då det gått ett tag sen det tog slut för min del. 61?
päter 2005-05-26 13:05
wyld; hur lång tid har runnit under broarna ses det tog slut? och förfan ni måste sluta länka till melankoliska poplåtar...dom blir min död. bäst (sämst) just nu är alla olyckliga klärlekslåtar med roy orbison. den karln alltså... jag tror jag känner precis som du, känner liksom att hon är den vettigaste och bästa människan jag någonsin träffat så då känns det ju väldigt dumt att inte vara vänner. men samtidigt känns det ju ganska jobbigt att vara kär i sin bästa vän. tror inte ens jag skulle klara av att prata på telefon (såvida jag inte är full)
antz 2005-05-26 13:11
mitt ex sen typ 1,5 år som jag inte haft kontakt med på snart ett år skickade ett mess till mig häromveckan. undrade hur det var med mig och så. varför liksom? jag raderade direkt, jag vill att hon ska tro att jag har glömt att hon existerar.
wyldmammoth 2005-05-26 13:48
päter: Lite mer än månad sen. Jag var tvungen att fara hem i början av april då hon kände hon behövde en paus. 3 veckor senare ringde hon och gjorde slut (inget konstigt med att hon gjorde slut över telefon, eftersom vi bor 110 mil ifrån varann numera). Alla funderingar och frågor jag hade att ställa redde vi ut allt eftersom, över telefon. Vilket hjälpte enormt! Annars hade jag varit ett vrak och antagit och spekulerat i tusentals grejer (speciellt eftersom hon träffat en ny kille, som hon nu visserligen inte hänger mer, och när vi har den där distansen mellan oss). Blivit galen och verkligen inte mått så bra som jag ändå gör just nu. Sen vet jag att hon vill ha mig som bästis precis som jag vill ha henne som bästis. Även om jag (inte så konstigt) vill höras oftare än hon vill. Och det kan hända att jag är mer intresserad av hur hon mår och vad som händer i hennes liv än hon är intresserad av mig. Men jag vet att hon menar väl och är betydligt mer sysselsatt än jag (som har all tid i världen att fundera och begrunda saker och ting) och kanske därför inte hinner med riktigt. Sen är det nog lite svårt för henne också. Speciellt när jag gråter i telefon. Men allt kommer bli bra! :D För dig är det 2 och en halv månad va päter? Om du inte har något emot att jag frågar: Varför tog det slut? Vill hon vara vän med dig?
wyldmammoth 2005-05-26 13:51
antz: Ibland får man sådana där infall och slänger iväg ett sms. Vet inte vad hon är för person eller vad hon gjort mot dig, men jag antar att du agerade rätt.
antz 2005-05-26 13:58
wyld; jo jag har själv varit på vägen att slänga iväg ett sånt där mess några gånger men lyckligtvis har jag hindrat mig själv i sista stund. när vi var ihop var hon otrogen med sitt ex efter en vecka. jävla svin. jag hatar henne.
päter 2005-05-26 14:00
wyld; mmm. 2½ månad. fast det känns likadant som när det hade gått 2 veckor liksom. det enda bra är att jag vant mig med att inte ha något att dela mitt liv med...typ. det tog slut för att ja...hon märkte väl kanske att hon inte var tillräckligt kär. fast det jobbiga är att samma sak hände i somras och då ångrade hon sig efter 2 månader och vi blev tillsammans igen. då trodde jag verkligen att det var vi för alltid. men ja. du kan ju tänka vilka tankar som snurrade/snurrar i mitt huvud när der återigen hade gått två månader. hon vill absolut vara vän med mig. jag tror hon tycker att jag är världens vettigaste och snällaste också...eller det vet jag att hon tycker det. och det känns ju bra.
wormed our way through 2005-05-26 14:07
asså, förlåt - men "bästis"?
antz 2005-05-26 14:11
jag tycker verkligen det är fantastiskt när folk lyckas vara kompisar efter att de har varit ihop. det är liksom ett så stort steg: från att ha varit ihop till att bli vänner. en total förändring av ens förhållande till en annan människa. men det är klart, har man varit kompisar ett tag innan man blev ihop är det kanske inte så svårt. wormed; Länk
päter 2005-05-26 14:11
ja. typ en sorts förkoertning för bästa vän. jämför daghem - dagis eller funktionalism - funkis. har du aldrig haft en bästis borde du se till att skaffa en...det är trevligt.
kotscho 2005-05-26 14:23
yag ar en festis
wormed our way through 2005-05-26 14:25
jag vet vad det är, det var mest bruket av ordet jag inte riktigt begrep. slutade man inte med det på mellanstadiet. jag har inga vänner.
wyldmammoth 2005-05-26 14:47
antz: Då förstår jag dig helt och hållet. Hade också raderat hennes sms, utan tvekan. päter: Usch! Låter inte bra det där. Vem vill liksom vänja sig vid att inte ha någon att dela sitt liv med. Jag har nog inte vant mig vid det och vill inte det heller. Hemsk tanke. Därför jag så gärna vill fortsätta ha henne i mitt liv och hålla god kontakt. (Nu ringde hon mig på mobilen. Hon hade håltimme. 20 minuter långt samtal. Hon frågade vad jag gjorde, hur jag mådde, vad jag gjort sen vi hördes sist och vad jag skulle göra i helgen. Jag frågade samma saker tillbaka och förutom lite andra småsaker så var det allt. Kändes inte så bra. Fick känslan av att hon har det jättebra och jag har det dåligt och att hon har mycket och kul saker att göra och jag har inget att göra. Det är ju så, ungefär. Och samtalet kändes väldigt kort och fattigt. Det var nog ändå ganska bra, bara att jag kände mig tråkig.) päter (forts.): Mitt ex gjorde också slut av den anledningen. Hon kände inte att hon var tillräckligt kär. Det är riktigt hemskt. Sen blev vi tillsammans när hon var väldigt ung och nu vill hon vara singel, så...ja. Aj aj, dubbel smärta där :/ Förstår att du fortfarande inte mår så bra. Har ni pratat igenom det hela ordentligt så ni båda vet var ni står och hur ni känner, tycker och tänker? Bra att hon känner så och att du vet om det :)
Cassius Clay 2005-05-28 19:14
jag ringde henne. fan, fuck. igår tog jag med en annan tjej hem. nu är jag helt fucked-up. fan. det rev upp allt igen. jag skulle inte gjort det, men: jag var: full, olycklig, svag, klen, och hon har varit kär i mig i typ 3 månader, så jag kunde inte säga nej och vi drack sprit hemma hos mig innan. fan, fan, fan. lyssnar på "If you see her, say hello" också. Och det gör inte saken bättre. Och vi ringde, och sa ingenting. Och hon sa: "Ahja, du får väl ringa igen om några dagar om du känner för det...".. och jag sa hej då och hon sa hej då.. och sen lade vi på.. och nu är jag världens ensammaste kille igen. jävla hon. fan. bäbishon.
Cassius Clay 2005-05-28 19:14
Länk min dag i går.
Cassius Clay 2005-05-28 19:16
"She might think that I forgotten her, don't tell her it isn't so"... är världens sannaste ord, staplade på rad. Jävla Dylan vet ju allt. Jävla Dylan har världen i sin famn.
Karl and the mysterious production of eggs 2005-05-28 19:22
Om inte vi män hade haft Dylan, Springsteen och Lundell hade vi aldrig vetat vad vi skulle säga. Det är lite patetiskt. Men vafan, det är bra, man slipper tänka så mycket själv.
Cassius Clay 2005-05-28 19:24
Bob Dylan - It ain't me babe Bob Dylan - It's all over now, Baby Blue
Cassius Clay 2005-05-28 19:26
Karl: aaaa, eller så får dom bara 'oss' att tänka mer.. och mer.. och mer.. det är väl knappast några hela sanningar dom säger.. bara tomma skal.. och halvfulla bägare.. och dimmiga fönsterrutor.. och windscreen wipers.. i rostfritt stål.. och vad fan gör vi här och lyssnar på allt som gick snett en gång till.. när vi kan packa väskorna och dra..
Karl and the mysterious production of eggs 2005-05-28 19:35
Cassius: Det ligger det något i, när vi är ensamma är de bara onda att ha att göra med. Dylans I Threw It all Away gör bara ont då. När vi inte är ensamma är de nyttiga att ha i bakfickan dock. Nu har tyvärr min flickvän åkt hem igen så nu sitter jag där jag sitter med stora mängder alkohol och för mycket Bob. Tack och lov är det snart festdags.
Cassius Clay 2005-05-28 19:40
fan jag hatar kärleken. fan. den är bara i vägen. den är bara en jävla vision som man aldrig blir nöjd med. som man inte har om man inte tror på det. en flickvän är bara en sån man saknar så förbannat när hon är borta och inte förstår sig på, när hon är hemma. bara för att jag vill ha allt och vara en sån som bara är bra på allt. men vad fan. för kärleken. jag är för rädd för att nudda den, snudda den, ta i den. med Dylan kom ensamheten och insikten om att det faktiskt finns vuxna människor som vandrar genom sina liv, lunkar, vaggar, går, och aldrig blir förstådda så som de förstår sig själv, eller förstår att de inte förstår, och som ändå, bara kräver en sak i hela världen, med hela livet, att bli förstådda en enda gång. fan, fan, fan.
Karl and the mysterious production of eggs 2005-05-28 19:44
"Jag accepterar kaos, jag vet inte om kaos accepterar mig" som denna vise man en gång sa.
Cassius Clay 2005-05-28 19:46
vad fan, ska jag kära ner mig för. när jag bara vill vara singel. och vad fan. det går inte. vad ska jag göra mitt liv nu när jag har satt mig själv i en jävla betongklump som en jävla fossil om hundra år och då kan barn verkligen komma dit och skratta på studiebesök i museer, åt hur konstig jag såg ut. men inte nu, inte nu. vad fan ska jag göra med mitt liv. vad fan. kuk. fan, min jävla kuk är i vägen.
Cassius Clay 2005-05-28 19:57
fan! jag vill inte ha henne!! fan det känns skönt! fan. det enda jag vill är att hon ska sakna mig. FAAAAAAAAAAN!!! sakna mig!!! kan inte hon bara börja sakna mig!!! och jag ska skriva min bok som allra minst hon kommer att förstå.. och bara tycka att jag är konstig.. och där skiljs vi åt 4-ever.
wyldmammoth 2005-05-28 22:35
Jag Vill(!) ha henne. Men jag vet att det är bäst som det är. Och jag vill tro att hon saknar mig. I alla fall då och då. Jag saknar henne något enormt. Var och såg några lokala band spela vid fritidsgårdens musikhus igår kväll. Kom dit när sista bandet nästan spelat klart. Otur. Sex band ska ha spelat innan. Missade alla dom. Men det jobbigaste var inte det, utan känslan jag hade när jag stod där, bland okända människor, helt ensam. Rockers och indiekids från runt 14 - 25 år, som jag aldrig sett förut. Ingen flickvän eller god vän vid min sida. Kändes inte alls bra. Visste inte hur jag skulle bete mig. Men det slutade ju fort. Så jag cyklade och köpte godis, stack hem och kollade på tv. Cassius och päter: tror ni vi skulle må bättre om vi kände såhär istället? : "Do you think I care if you leave or stay? Girl I couldn't care less that's the way I'm made I ain't gonna cry if you leave me flat, 'cause there ain't no woman that's worth all that"
Cassius Clay 2005-05-29 01:30
fan jag gråter. fan vad jag hatar mig själv. jag hade gråtit hursomhelst. om jag låg i hennes famn eller om jag satt här. men, livet. döden. äcklet. och processen. hand i hand.
Perkulator 2005-05-29 01:35
Jag är med dig CC.
SMÅLAND 2005-05-29 12:14
Om man än hade haft chansen att kunna få någon. Det verkar mer omöjligt än allt annat.
nils 2005-05-29 12:30
En självömkande enhet.
päter 2005-05-29 13:56
var väldigt berusad igår och skickade ett jävla meddelande på skunk. som vanligt. jag blir så trött på mig själv. en kul grej i sammanhanget är att jag satt i en halvtimme och skrev det för att jag var så full att jag inte kunde stava och jag ville verkligen att det skulle vara rättstavat. kommer dopck inte ihåg vad jag skrev.
Miska 2005-05-29 14:09
Suger att vara singel. Var på en grym fest i fredags och allt var perfekt, stämningen var schyst, massa bra folk, alla var glada. Jag var på toppen av min förmåga och hade en lång och bra och trevlig konversation med en brud jag gillar. Det gick bara bättre och bättre och peakade runt tolv på natten. Sen ju fullare jag blev desto mer trött blev hon på mig, från att ha varit skarp och smart gick jag till "öh gött" typ. Helt fucked up. Till slut tröttna hon och jag gick hem ensam och såg på en Steven Seagal film och åt ostbågar. Men det kommer nya fester, nya tjejer, nya chanser. Nästa helg t ex. Nu ska jag dra och äta Langos, Souvlaki och piroger på Hammarkullekarnevalen. Schyst söndag.
SMÅLAND 2005-05-29 14:20
Det sugar ja, men vad gör man? Lika bra att inte bry sig. Man är ju inte direkt eftertraktad på marknaden. Jag tror jag hatar alla vackra som kan få vem dom vill. Livet är orättvist. Somliga föds vackra, andra fula. Så allt jag äger finns inom mig, men det är väl inte mycket det heller. Det var nån som sa nåt om höga krav nån gång, men jag har glömt.
Cassius Clay 2005-05-29 14:58
såg Woody Allen-filmen på SVT igår och blev kär direkt. iaf... "I may og crazy before that mansion on the hill" och.. "Now I don’t know where I am I don’t know where I’ve been But I know where I want to go".. har ni tänkt på att alla som har långa förhållanden är dom som behöver kärleken.. och tryggheten.. kanske inte dom som älskar kärleken.. älskar förälskelsen och vägrar släppa dom.. finns det några långvariga förhållanden för dom, för oss?? för sånna som oss?!?!?!?!
Cassius Clay 2005-05-29 15:01
det här är allt som finns kvar av vårat förhållande... hon som är borta, och ett svart hål där hon var. och jag som sjunger det här för mig själv, om och om igen, som om det betydde någonting: "Remember the time you drove all night Just to meet me in the morning" nu är varje morgon, morgonen då hon inte ens kunde vända sig om för att säga hallå. och det suger!!! det suger!! suger!!! suger!!
Cassius Clay 2005-05-29 15:04
rätta mig om jag har feL: jag tror alla tjejer ser förhållandet som en trygghet, och det måste vara stabilt.. och de ser kärleken som ett ansvar för framtiden, för att den dom älskar också ska vara pappan till deras barn.. deras barn.. och det är nog något inbyggt... så förälskelsen går över och byts ut mot plikter och test om mannen på andra sidan verkligen får bli mannen i deras liv.. jag vill ha kärleken blödande.. och upp och ner.. och kyssar.. och tårar och skratt.. och gråt och tröst och kärlek.. och så.. finns den kärleken som bara är sån??
Cassius Clay 2005-05-29 15:08
Kärlek är osäkerheten, som Oscar Wilde skrev. Det skiljer romantiker från vanliga människor. Romantiker vill leva i kärleken. Alla andra vill ha kärleken som ett attribut, som en bricka i ett spel, och den sista pusselbiten till ett perfekt liv.
Cassius Clay 2005-05-29 15:17
svara ärligt på frågorna: skulle ni kunna vara tillsammans med en tjej (långvarigt) 1. ..om hon inte var intresserad av kultur.. inte tittade på samma filmer.. tyckte att Bergman var tråkig, och inte förstod att man kunde tycka att t.ex. Tarkovskij var bra... 2. som är så tajt med sina föräldrar att hon aldrig skulle kunna flytta därifrån, sin hemstad, när du själv alltid har drömt om att resa runt i världen.. om att plugga i Lund och plugga utomlands och leva studentlivet några år.. 3. som inte visste att du skrev, och bara läste deckarromaner och kollade på Beckfilmer...och aldrig skulle förstå ett enda ord, och inte ville att man skulle tänka på saker för mycket.. 4. som bara ville ha sex en gång i månaden.. och alltid på samma sätt.. och på samma ställe.. och bara kyssas ibland.. när allt du vill göra när du ser henne är att kyssa henne totalt.. 5. som är så tajt med sin farsa att hon ringer honom så fort hon inte vet någonting, istället för att fråga dig.. som åker hem till päronen när hon blir sjuk, istället för att lägga sig i sin säng och låta du ta hand om henne..
Cassius Clay 2005-05-29 15:24
6. som bara vill pyssla och alltid hålla på att fixa med nåt.. i lägenheten.. åka till IKEA.. sätta upp gardiner.. "FIXA".. när allt man själv vill göra är att sitta i sängen, tyst, med hörlurar och ett glas rött vin, och lyssna på Tindersticks.. och hålla henne i handen... och så..
Gecko 2005-05-29 15:27
jag förstår inte vad du gnäller om. Du skriver ju att du är glad att du inte är ihop med henne. Let it go, för fan.
Cassius Clay 2005-05-29 15:33
gecko: "och vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den och vad vet du om hur hjärtat kan bränna för kärlek som inte kan dö men inte heller leva"
Cassius Clay 2005-05-29 15:35
jag är glad att vi inte bor ihop.. men jag är olycklig för att jag inte fattar hur hon bara kan dra så.. glömma bort allt.. inte prata om det.. säga hej då, hej då, som om jag inte betydde någonting.. ett jävla hån!! ett svek!!
arg skåning 2005-05-29 15:39
om hon tyckte att bergman var tråkig skulle jag gifta mig med henne, då har hon ju civilkurage
Gecko 2005-05-29 15:43
du är ju jävligt naiv och extremt egocentrerad om du tror att hon gjorde ett lätt val genom att dra.
Nad on väsitavad 2005-05-29 15:49
De där sex punkterna var bland det dummaste jag läst på länge. Hur gammal är du? Femton? Stackars Cassius, en flickvän som vill göra i ordning sin lägenhet, inreda ett hem, i stället för att löka i sängen och lyssna på usel depprock, och bara vill ha sex en gång i månaden. Och inte ens analt! Grabben, gör dig själv och framtida flickvänner en tjänst och fundera över din situation ordentligt innan du ger dig in i ett förhållande nästa gång. Flickor är också tänkande, kännande varelser. Inte bara birollsinnehavare och statister i filmen om ditt liv. Jeez. Kanske förstår du när du blir vuxen.
engwar 2005-05-29 15:50
CC: angående dina frågor. Nej, definitivt inte.
Cassius Clay 2005-05-29 15:52
gecko: nej, det var säkert ett skitsvårt val.. och hon försökte säkert jättelänge.. hela våren.. och grät och när jag frågade vad det var, så svarade hon bara att hon var trött på sitt liv.. för att inte jag skulle belastas med något mer än vad det ändå var.
Nothing Like A Song 2005-05-29 15:54
cassius; måste nog säga att det är ändå det bästa sättet. det lättaste sättet, att ge sig själv en ny chans för att gå vidare i livet. att inte hela tiden behövas bli påmind om allt gör det många gånger lättare för själen att ta såna här saker. så låt henne få vara ifred om hon vill det.
Cassius Clay 2005-05-29 15:55
nad svarar ja. engwar svarar nej. nad: jag tror att du förstår att det är vinklat.. och att jag i hela vårat förhållande ställde upp på hennes villkor, och aldrig vågade sätta mig i sängen och lyssna på Tindersticks, trots att jag ville. du är nog 15 år om du inte kan läsa en text och tänka över den innan du skriver 15 rader pubertala argumentationer om att ett förhållande är på bådas villkor. väx upp.
Cassius Clay 2005-05-29 16:08
jag kommer alltid att vara sån här. fan. jag kommer alltid att vara ensam. jag vill leva mitt liv. springa. inte stå still och göra i ordning det jag har. passé. jag är borta, hej då. jag ska kolla på när fina flickor och fina pojkar håller varandra i handen. och sen, tänka över min egna miserabla situation. hej då.
Gecko 2005-05-29 16:10
även om jag förmodligen har haft förra förhållanden än Cassius, så håller jag med Nad. Att haka upp sig på sån där skitsaker är jävligt pubertalt.
Gecko 2005-05-29 16:17
stavar som en kratta. "Färre" och "såna".
kotscho 2005-05-29 16:18
Förstår inte varför Gecko och Nad blir upprörda 15:43 och 15:49. Att vara omogen och självcentrerad är ju lite av CCs signum. Gecko! Missade du min announcement i dagstråden? Har du hört Pelicans nya? Vad tycker du?
Nad on väsitavad 2005-05-29 16:22
Ja, Cassius. Jag är femton år gammal. Jag hoppas att jag när jag växer upp (jag håller på! Jag håller på!) ska hitta en kvinna som förstår mig, som förstår min konst, min poesi... min SJÄL! Att jag måste brinna, för konsten, för kärleken. Att jag inte kan skaffa ett jobb, som en vanlig, en Svensson... ALDRIG SVENSSON!!! Att det är på riktigt! Att jag älskar henne, men ändå behandlar henne som skit... andra människor är inte viktiga... inte som konsten, som kärleken, den brinnande... min konst!!! Jag ska brinna, och hennes deckarböcker och Filippa K-kläder med mig.
Gecko 2005-05-29 16:27
kotscho: nä, har inte hört den ännu. Kan inte hitta den!
kotscho 2005-05-29 16:33
rippen jag har är någon sunko iTunes-grej i 192 CBR som bl a har ett hack i en låt men den duger tills en riktig rip och senare givetvis en riktig skiva, när det nu blir. säg till om du inte kan hålla dig så kan jag fixa som vi gjorde sist :)
kotscho 2005-05-29 16:47
för övrigt var dagens roligaste slutet på Cassius 15:55-inlägg: "väx upp." hahahaha vad kommer härnäst, en uppmaning från Stilleben att sluta tjata om samma saker och att sluta tro att man har bäst smak?
engwar 2005-05-29 16:51
fast fixa är schysst. IKEA tillsammans en lördagsförmiddag har jag inget emot. och jobb, familj, villa likaså. men punkt fyra är tung. kyssar, och kramar, framförallt.
engwar 2005-05-29 16:55
eller en kotscho som slår ner på ens spydighet.
Cassius Clay 2005-05-29 18:53
jag hatar er, era jävlar. jag skriver inte det här för att jag vill blotta mig, utan för att jag.. fan.. "may go crazy before that mansion on the hill".. måste.. äckel.
kotscho 2005-05-29 19:13
Bruce Springsteens "Mansion on the hill" är en riktigt vacker låt
Cassius Clay 2005-05-29 19:23
kotscho: busted.. det är ju inte ens den.. men den är skitfin iaf!! bästa låten på bossens bästa album.. bossens bästa låt.
Cassius Clay 2005-05-29 19:26
uppdaterad again: Länk
Cassius Clay 2005-05-29 19:29
nu ska jag dricka te och hoppas att allt ordnar sig... OCH: * INTE SMS:a ett enda sms till 07383***** * INTE RINGA HENNE * INTE MAILA * INTE titta på min mobil och läsa gamla SMS * inte läsa gamla kärleksbrev * försöka att inte tänka på henne... fan.. vilket jävla liv..
kotscho 2005-05-29 20:01
jag vet la att det inte är den låten. men jag tänkte på den när jag såg "mansion on the hill". för övrigt tycker jag ditt sista inlägg lät smart (faktiskt). en sån som du och en sån där brytning mår nog bäst av att du gör så. cut & sever bara. faktiskt borde du inte ens ha gamla SMS i telefonen, ut med allt.
Cassius Clay 2005-05-29 21:46
SMS jag skrev men inte skickade idag: 1. "Tänker på dig.. kan inte sluta tänka på dig.. saknar dig.. saknar att bara sitta och titta på dig.. fan.." 2. "Om vi hade träffats om 5 år.. jag hade varit lugn och bra. Och det hade kanske blivit vi två.. men nu, jag sitter här." ska jag skicka nåt?
judy and the dream of horses 2005-05-29 22:11
1. Radera hennes nummer så kan du inte høra av dig och gøra saker och ting sæmre æn vad dom ær. 2. Ta bort hennes email från adressboken. 3. Slæng allt som påminner om henne før gøra dig sjælv en tjænst. Sen kan du radera sms:en också.
mr Shankly 2005-05-29 22:35
Se det positiva i saken Cassius, heteronormativiteten har begränsat ditt skapande länge nog. Det visar ju inläggen i denna tråd som är några av dina starkaste hittills. Jag citerar (18:53); ”jag hatar er, era jävlar. jag skriver inte det här för att jag vill blotta mig, utan för att jag.. fan.. "may go crazy before that mansion on the hill".. måste.. äckel.” Starkt.

Jag gick på myten om mig själv.

Jag har nog gått på myten om mig själv. Jag har nog gått på myten om vem jag är.
"I may go crazy before that mansion on the hill."

Blommorna på träden, det är inte jag. Och myror dör i sockerskålen, som feta bin i honungen. Jag plockar vassa strån, i sluttningen, och låter dom torka på mitt ben. Och alltid kommer jag att vara rädd för kärleken, just för att den tar för mycket av mig. Och om jag går vilse där, besanna mina ord, hur ska någonsin kunna hitta rätt?

Jag trodde jag dog, i varje dröm. Men vaknade till liv på morgonen. I skymningen, likväl som i gryningen.

***

Kan du inte bjuda hem mig? Jag vill bara visa hur snygg jag är, en gång till. Tänk om vi aldrig ses igen. Kanske på en spårvagn någonstans. För jag vill veta om kärlek finns.

***

Jag sitter här, böckerna strödda över golvet: utrivna blad, dagboksanteckningar på servetter, skrynklade ihop, vikta till ett pappersflygplan och fönstret på kortsidan, ut och flyg, flyg, fula fluga, flyg, över oceanen, låt mig åka i en båt under dig, och fram till Amerika i gryningen, med transistorradion som ett plågsamt minne av vad vi lämnade bakom oss. Jag har egentligen lämnat allt, för att jag var rädd att fastna där. Nu står jag några meter längre bort, tittar mig hastigt om, och vill tillbaka där jag stod. Men jag är ett svin, såna hon så cyniskt, föraktfullt, pratade om att aldrig behöva se igen, och log, lutade sig fram, och kysste mig. Hur kunde jag bli en sån. För det står en dörr emellan, det jag var och där jag var, men vägrade att packa upp, och platsen, där jag aldrig vågade, riktigt släppa tyglarna, för att inrätta ett helt liv, på.

Men det är över nu. Och fåglarna sjunger inte längre för mig. Det är över nu, och jag matar varje and, med smält ost och marmelad, som vi matade änderna med torra bröd, en söndagsförmiddag i parken, den dagen, då du sa att det alltid skulle vara vi två.

Och log.

"Detsamma, jag älskar dig". Dina kinder, och dina kindben. Din lena hud, och dina, blåa, stora, bleka, ögon. Som lös, rakt igenom mig.

Jag kommer aldrig förstå att jag varför du släppte taget om mig. För att jag inte höll dig tillräckligt hårt. För att jag höll dig för hårt, för att se, vad som var bäst för mig. Och samtidigt, kommer jag förstå det så jävla väl.

Jag gick på myten om mig själv. Men vägrade läsa, myten, om vem jag skulle bli. Jag ska bli fri och stor, jag ska åka över jorden, och komma hem igen. Nu har jag biljetten härifrån, betalad av dig, på kredit, men jag har ingen biljett, tillbaka hit.

Jag är större nu, än när jag såg dig sist. Jag har lärt mig en sak. En och annan sak. Om du bara vill träffa mig igen, någonsin.

Det gör så ont, så jävla ont, att bara vara jag. Och se mig själv, stå kvar, så ledsen, försjunken, och förlorad, när jag vandrar därifrån. Jag tror inte du tänkte på det, när vi sa hej då, för sju dagar sen, och jag klev ut ur din bil och sa att det var bäst så, att allt skulle ordna sig, att jag kunde komma och hälsa på dig igen, och du frågade om vi skulle pussas en gång till, och jag frågade "en sista gång?", och vi log, och jag stängde bildörren efter mig, gick, den vägen hem, allt kändes okay, och vände mig om, för att se att du stod kvar och tittade på mig, genom fönsterrutan, as the windscreenwipers kept a beat repeatin’.

Vi har inte hörts sen dess, och jag kan inte tänka på något annat, än.

***

Jag gick på myten om mig själv. Nu sitter jag bara här.

Ensamheten

Den här ensamheten håller på att döda mig. Så att ingenting längre är på riktigt. Jag vet inte om kärleken finns, för jag vet inte om jag själv finns. Och allt som verkar leva, är det jag tidigare skrattat åt, och likt, en matador, viftat undan för att vara dött. Filmer, blir nästan olidliga att se. Jag vaknade upp och trodde att Woody Allen satt bredvid mig. Men jag såg ingenting, och jag undrade om det var för att Woody Allen inte fanns eller för att jag inte finns.

***

Du har lämnat mig. Varför lämnade du mig?

***

Hur kan man bara överge något, man några månader tidigare älskade, och skulle älska till döden? Hur kan man bara försvinna bort ur någon annans liv, utan att plötsligt ens vilja säga adjö. Du vet hur jag känner mig. Jag var inte perfekt. Men du älskade mig. Du älskade mig. Du älskade mig. Du älskade mig. Du älskade mig. Jag satt där, i soffan, tittade ut genom fönstret, ställde mig upp vid den franska balkongen, och var lycklig för att du så gärna bara ville ha mig där. Men en dag när jag kom, var dörren stängd och lås. Och efter att ha knackat länge, såg jag en lapp på dörren, och det stod att det var ute med oss, att du var borta, och inte skulle komma tillbaka hit igen.

Tror du inte jag vet, att du satt innanför. Tyst, så att inte jag skulle höra dig. Att innanför den stängda dörren, fortsatte livet som förut. Bara att en pusselbit hade plockats bort, bytts ut, och ersatts av en annan.

Jag såg "Tjuren från Bronx" och blev rädd för mig själv. Alla ord, nätterna igenom, fanns där. I hennes olyckliga blick. Att kärleken verkligen är ett fängelse. Och jag satt utanför och vaktade dig från andra att komma och plocka med dig. Men hann inte se när du rymde åt ett annat håll, hann inte ens vända mig om.

Jag har ingenting att erbjuda dig. Det är sant. Jag kan inte ens bjuda på en sista dans. Det känns så dumt att dansa i tystnaden. Det känns bara ensamt att dansa här. Jag kollar på gamla fotografier, och filmen jag spelade in när jag var i Indien, och du låg hemma, och det var 48 dagar kvar tills jag skulle möta dig på Landvetter och ge dig en kram och få en puss och en biljett till Lou Reed bara för att jag stod där.

Och nu, ingenting. Sen, ingenting.

Vad har hänt? Vad hände?

Känns som att jag bara vaknade upp en morgon och hade glömt av hur man skulle säga "jag älskar dig". Och somnade om, för att vakna morgonen efter, och först när jag tittade upp, se, att ingenting fanns kvar. För mig att ta. Och vad hade hänt, om drömmen var en dröm, eller bara en plats där vänner förenas, och kärleksbarn tar slut. Bara en plats där alla sitter, men dit bara några går. För att prata om allt dom inte har, och om dom som aldrig kom dit.

Jag sitter där och vill inte att du ska se mig.

Kan jag inte bara klia dig på ryggen ikväll? Säga att du är fin. Och sen kyssa dig i nacken. Hålla om dig tills du somnar och väcka dig med en god morgon-puss. Får jag en andra chans? Någonsin. Eller kommer du att hitta en sån där grå jävel, som sitter bredvid dig och säger det du vill, och aldrig säger någonting om det du aldrig blev, eller om det som kunde gå snett, som bara har dig och släpper allt annat. Som inte skiter i dig, som jag sket i dig. Som inte föraktade ditt liv, som jag föraktade det. Som stannar hos dig, forever. Och svarar på SMS direkt, och säger PUSS innan samtalet är slut, och åker till IKEA på eget bevåg, och målar om i hallen utan att du behöver prata om det i hundra år. Och hundra år av saknad. Som köper blommor till dig och ger dig presenter när du är sjuk.

It ain’t me babe, men i natt. En enda natt. Ta mig?

***

Jag kan inte längre kasta mig ut i mörkret, och förstå ljusen där de dinglar, alla ensamma gatulyktor, på skeva lyktstolpar, från där jag står, i dunklet, med skuggorna, i ett gatuhörn. Därför att jag är rädd för att inte komma därifrån, för att tvingas övernatta där. Det är skillnaden mellan att ha ett liv, där jag tar någon i handen i alla fall varje kväll, och vaknar upp bredvid varje morgon. Att jag också kan drömma om drömmen, och tänka på den, just för en dröm. Nu drömmer jag och vaknar, men vet inte om drömmen fortsatte att leva, eller bara jagar mig ibland. Om jag inte är drömmen, om jag inte, heller, är gatulyktorna där de dinglar, på skeva lyktstolpar, som lika gärna kan falla ihop. Och ligga kvar.

***

Harry Nilsson - Everybody is talking
I'm going where the sun keep shining, through the pouring rain, going where the weather suits my clothes.

***

Ensamheten, den äter upp mig. Jag satt och kollade på tre filmer med en kompis och vi pratade och pratade. Men jag ville bara prata om kärleken, utan att ha någonting att säga. Utan att veta vart jag står. Jag ville bara säga de självklara orden, att det är över nu och att det är rätt så bra. Men jag kan inte släppa en enda sekund, tanken på att hon faktiskt älskade mig. Och att jag förbrukade det. Förbrukade den. Förbrukade henne. Och hon släppte av mig på motorvägen för att skulle kunna lifta åt ett annat håll. Hon grät, sen stängde hon av allt. Och drog hem. Kan hon inte bara drömma en dröm om mig, där allt är bra. Och vakna upp morgonen efter och undra vart jag är. Bara ensamheten, av att ha blivit övergiven. Bara den ensamheten som inte går att ta sig ur, på egen hand. Bara den ensamheten kan verkligen döda folk. Jag är ensam i kväll, men jag kollar på film. Och pratar. Jag kommer vara ensam imon, vakna ensam i min säng, och vandra ensam därifrån, utan någon att hålla i handen, och bara den ensamheten, från att gå lägga sig ensam och sova för en morgondag, lika ensam som den i dag. Bara den ensamheten kan få folk att drömma, och inte vilja vakna igen.

***

02:28: Ska upp tidigt imon, säkert 09:00, ställer klockan då, för att göra en blandskiva till mamma på mors dag, och göra ett fint omslag till henne. 6 timmars sömn, är lagom, är lyx, är bra. Allt över det är bara ett slöseri med tid. Godnatt, och hej då, och hallå Proust. För en natt till, då allt det andra flyger lite längre i från. På avstånd, betraktar, och faller handlöst in i världen som Marcel Proust målade upp.

Godnatt!

If you see her...

Packar upp alla mina lådor, och det som bestod, av oss. Lite jobbigt, fortfarande, men det ordnar sig. Jag har Bob Dylan. (Och Bob Dylan har mig.) Ibland vill jag bara ringa Bob och säga att det är jag, ”hej det är jag”. Och säga att jag finns där för honom, ”jag finns här för dig”. Men vad bryr han sig om mig för. ”Du kanske inte bryr dig om mig, ändå?” Well, jag tar min packning, packar upp och packar ner i väskor, som kan bäras på ryggen under vattentätt tyg, och sen går jag därifrån. Mot nya mål, mot nya människor, att kasta sig över. Mot nya städer, där ingen vet vem jag är.

Jag ska verkligen börja skriva på en bok idag. Kanske träffa Nisse som kommit hem från Australien efter sex månader, och hans flickvän Louise, som var med honom. Men det brukar bli rätt så stelt att ses, i alla fall på senare tid, när alla gamla dagar och dans och höga skrik, och hysteriska hoppanden på rockklubbars dansgolv sent efter tre, nu syns i allt han inte gör. Och blir så påtagliga, när vi sitter och snackar, med öl, dinglande på varsina stolar, och till slut inte har någonting kvar att berätta för varandra. Jag ska skriva boken för att alla mina andra kompisar ska börja skriva böcker nu, de köper Lap tops, jobbar som kassörer på livsmedelsaffärer, städare, gör ingenting, köper sina verktyg, drar till Barcelona och Berlin, och skriver böcker för sina sista gnistor liv.

Igår drog jag med en brud hem. Jag ångrade mig. Jag hatade mig. Och föll ut i en lång monolog, som ingen till sist tycktes vara måna om att följa. Så jag satt där, när de drack sina glas med sprit. Från flaskan jag köpte i Edinhburg, för 11 pund, när han bredvid köpte svindr whiskey för 28 pund. Till sin farsa. Jag vill också ha pengar, så att någon förstår att jag älskar dom.

Topp tio, Tom Waits. De här är min topp fem:
Down town train,
Who are you?,
Jersey girl,
Martha,
San diego serenade.

Och när vi satt med spriten, och två citroner, jag och min bästa kompis och en brud som hellre snackade om sitt hår, så sa jag att vi borde vara glada och dö lyckliga för att det fanns några som ägnade sina liv åt oss, och ändå inte, men på något sätt, och jag sa att hur det än blir, vad som än händer, om det står en två-ton-tung-truck eller dubbeldäckarbuss utanför dörren,
to die by your side,
så finns det popmusik som förlåter, och gråter. Och jag sa att Beatles finns alltid där, och Bob Dylan också. Och de tittade på mig med stora ögon, som om jag hade missuppfattat något väldigt väsentligt, som kanske var viktigare för mig, än dom någonsin hade trott, men de ville inte säga någonting. Ungefär, som om dom skulle krama mig, och viska i mitt öra, att ”dom är inte dina vänner, på riktigt, det är bara en bandspelare, och ett band, det är allt”. Och de sa inte det, men jag det i deras ögon, och tittade ner, för att inte möta deras blickar igen.

Sen pratade vi om filosofilektionerna på gymnasiet, när filosofiläraren hade gått på knockout mot en klass där hälften sov, och hälften svor, och ropat, halvt frenetiskt, och i tystnadens gehör, ”VAD ÄR MENINGEN MED LIVET?”. Och efter den lektionen var det ingen som log i korridorerna igen, alla vandrade som demoner, och tänkte över sina, meningslösa, lätt förströdda, liv. Och på nästa lektion var det någon som läste upp min lapp för klassen, och sa att det var bra, det stod: Meningen med livet är att skapa en mening åt det. Så enkelt, jag kan inte påstå att jag trodde på orden, det lät bara bra. Men för enkelt. Jag skulle ha skrivit: Meningen med livet är att dö. Men ingen hade någonsin läst upp den lappen för klassen. Och jag hade fått IG, på alla prov. Och vi satt där, med citron, cola, och sprit från Skottland, och kom fram till att människan var bara ett djur, att kärlek var bara rörelser i hjärnan, och att tankarna, kom från aporna, där någon hade tänkt för långt, och tänkt ut en djävulsk plan, och dödat alla andra utan sig själv, i ett svartsjukedrama, i ett jävla helvete, och tankarna är därför det mest destruktiva som finns, därför att de uppstod som en överlevnadsfas, där makt förskaffades genom mord, och mord är det mest levande som finns.

Och jag träffade plötsligt han, killen från sommarjobbet förra sommaren, och vi skrattade åt vår arbetsledare, när vi satt och kollade på OS, alla tysta, och några barn vid sidan om, och hans dotter bredvid, och Carolina Klüft viftar med händerna, och han, han, säger bara: ”Det måste vara något fel på Carolina Klüft, hon måste ha fått för lite kuk.” Med armarna i kors, som om han hade tänkt på det i hundra år, och hundra år av sömnlösa nätter. Som om han hade tänkt alls, för första gången i sitt liv. Och vi satt och skrattade den dagen, full av beundran för någon som kunde säga något sånt, bara rakt ut. Till allmänheten, och alla rykten på stan.

Nu sitter jag här och tänker på dig. Om vi någonsin ses igen, ska jag följa din blick då den vandrar bort från mig, till någonting annat. Och titta mig omkring, vad du lämnade kvar, åt mig att äta, och bygga ett nytt hus av. Jag lyssnar på Blood on the tracks, av Bob Dylan. Och försöker bara, med ömsint blod, och ömsint vin, figurera ut vem av dom jag var. Bob eller hans frånskiljda fru, Sara.

If you see her, say hello.

Om jag är Bob och du är Sara, det är nog så. Du vandrar, med huvudet högt, därifrån. Jag sitter kvar, full av smärta, med bitter smak i munnen, och tuggar på sånt som inte borde tuggas på. Om jag är Bob, och du är Sara, så ska jag spela den här skivan på repeat. Hela dagen. Och sen, nästa dag, på repeat igen.

“Say for me that I'm all right though things get kind of slow
She might think that I've forgotten her, don't tell her it isn't so.”

***

“Oh, whatever makes her happy, I won't stand in the way
Though the bitter taste still lingers on from the night I tried to make her stay.

I see a lot of people as I make the rounds
And I hear her name here and there as I go from town to town
And I've never gotten used to it, I've just learned to turn it off”

Basket och folköl.

I love how you love me.
I love how you loved me.
Soon, I’ll be gone.
Soon, I will write:
I loved how you loved me.
But I can still fee l the taste:
Staring out the window,
With you by my side,
A misty, misty morning,
Still laying in the bed,
And laying in the bed,
Forever.
As the day pass away.
Listening to Brother Daniel.

***

Världen går av innan den ens föds. Jag sitter på ett kalas för någon slags välgörenhet, där alla slåss, och bruden dödar brudgummen med en tårtspade, och jag står bredvid och ler. Och jag drömde i natt att jag dog. Men jag kunde inte se mig själv död, jag såg mig själv som vanligt, men ingen annan såg att jag fanns. De stod i en ring och grät, när jag gick därifrån. Och det fick mig att tänka, att jag kanske är död ibland.

***

Ikväll, köpa ett flak öl på Willy’s. Billig folköl, "Den glade dansken". Köpa "John Silver". Ta med basketbollen till en skolgård av asfalt och skeva basketkorgar. Ta med den vita bandspelaren. Lyssna på The Kinks "Waterloo sunset", och lyssna på Moldy Peaches, och sånt där. Lite Strokes. Velvet Underground – Waiting for my man. Beatles – A day in the life. Skratta, veva på armarna. Spela basket. Och prata hemlisar. Sommaren är här, jag vill vara kär. Jag tänker på dig, men snart I’ll be gone. Du ringde och sa att du saknade mig, fan, jag sa att jag kunde hälsa på dig ibland. Du log, och skrattade förälskat. Jag drar snart. Bara så du vet, jag drar. Jag drar. Kan inte vara kvar. Jag drar.

***

Egentligen vill jag lyssna på Motown, och äga dansgolvet. Vilket dansgolvet? Vi får väl göra ett. Jag har 6 dl sprit, ska vi blanda en bål? Jag bränner ihop skivan, så lätt. Så snabbt. Så jävla snabbt. Sen kan vi spela basket. Och bli fulla. Jag ska dansa och låtsas att jag flyger i väg.

***

Håkan Hellström – Ramlar.

***

Allt handlar om kärleken, och kärleken handlar om sex. Jag ser livet mer som en resa nu, som att det man får inte alltid är tvunget att behålla, utan kan avlastas, och läggas ut vid vägens kant, om man någon gång, blir tvungen att vända om, och gå hela vägen tillbaka igen. Tidigare har jag burit allt med mig, och skrikit högt av smärta varje gång jag trampat snett.

***

Vad händer sen är det ingen som vet. Jag älskade inte dig, dig. Jag älskade att se dig titta på, när jag blottade mig. Strange fascnination fascinates me. Jag vill se hur långt det kunde gå, hur lång kärleken var. Och jag älskade mig, fyllde bägaren, och lät det som rann över, fylla din kopp. Jag var så ond. Jag ville bara se. Men jag spillde aldrig en enda gång.

***

Om änglar finns, så finns inte jag. Men känn ingen sorg för mig Göteborg.

Bukowski & kuken & den gamla damen med den vita hunden.

Hej, nu sitter jag här.
Hej, hej.

***

Om jag hade älskat dig mer än vad jag älskade min kuk, i alla fall. Allt är kukens fel. Jag älskade min kuk mer än vad jag älskade dig. Om jag bara hade hejdat mig, kunnat kontrollera mig, ah, fan. Inte låtit den spelat så stor roll, eller någon jävla roll alls. Om jag hade ägnat mig åt dig, i första hand, i första rum, och låtit kuken sitta bredvid. Om jag hade behandlat kuken som jag behandlade dig, när den inte fick sin vilja fram. Om, om, om. Jag skulle ha skurit av min jävla kuk och gett den till dig, så att du kunde behaga dig när du kände för det, och låta den ruttna i fred, när du var med mig. Kärlek är aldrig sex. Sex är bara en djurisk instinkt. Jag var ett djur när vi älskade. Alla är djur när dom älskar. Och när du väl vill behaga dig, så gör det i smyg, så att jag slipper se, alla ändlösa nätter när du lägger kuken på lut och går därifrån, som min, kuk, och mig själv, att se någonting, bara försvinna så. Och låta kuken få stå till svars, varenda gång den gömde sig. Min jävla kuk, det är inte jag. Jag är inte sån. Sån vill jag aldrig bli.

***

Tom Waits.

***

Den 26:e maj 2005. Det var den sista dagen jag någonsin stod vid den franska balkongen, och jag visste det, så jävla väl. Trädens kvistar såg tunga ut, som om varje löv vägde tusen ton, och ville hoppa ner, och grenarna skrek till stammen att nu får det vara nog, och stammen frågade rötterna, allt mer uppgivet, men rötterna hörde ingenting. Jag lutade mig ut över räcket och tittade mot fönstret, som jag aldrig hade tittat dit förut, det var ett stort spindelnät i ena hörnet av fönstret, med massa pollen i. Jag tänkte på spindlarna, som också levde, och att det är synd om dom. Med pollen och sånt, men jag har inte hört en spindel gråta. Och bredvid mig stod koppen med te, fortfarande kokande het, och med påsen hängande i. Bredvid din, låg två sockerbitar, som två sockerbitar alltid skulle ligga så. Det var den sista stunden vid den franska balkongen, jag var 22 år och 203 dagar, men kände mig som hundra år, minst. Jag tände den sista ciggen, med den sista tändstickan. Och bakom mig stod den sista flickan i mitt liv, och frågade ängsligt om sakerna som stod på golvet, och inte än hade packats ner, av mig, den sista skepnaden av mig, innan elden utan rök skulle pyra, och till aska försvinna bort. Hon frågade om rakapparaten, och kopparna, och några lappar, som jag inte orkat packa in. Och kanske medvetet glömt av. Små teckningar av barn på dagis, och barn som skrev att dom älskade mig. Jag ville att hon skulle se att det fanns några sånna där också, bland all grå dimma, och täta morgondis. Jag ville att hon skulle förstå, att det fanns ett hjärta där inne som bankade och ville ut. Hon förstod nog inte. Jag svarade knappt. Rökte ciggen, med läppar som en gång lärde sig kyssas, men som nu bara ville därifrån. Och krökte sig runt cigaretten, som om också dom visste att det var för sista gången, deras existens och essens skulle gå hand i hand. Vad visste dom alls? Två fåglar flög. Jag tänkte på fåglarna. Även du, även jag. Jag såg en tant med en vit hund gå på cykelvägen, för sista gången, och jag följde dom båda, med sorgsen blick, och horisonten, som ett fall ner i oceanen. Som om alla där, vandrade den gröna milen, hem till sina egna, förankrade liv, i cementen och det som höll dom kvar. Betongen. Betongen. Betongen. Mina byxor hasade ner över rumpan, och bältet tycktes ha släppt minst två hål, men satt på det innersta, som alltid förut. Och jag var en halv man, en sönderdelad man, bruten itu, och delad ut till änderna där nedanför som inte ville ha mig, men åt, i brist på limpor, söndersmulade av pensionärer, med barnbarn, och bingolottominnen. De hade smulat sönder mig också. Så hårt, så jävla hårt. Det var varma vindar, varma vindar. Jag fick mitt livs största niccokick, och rökte ciggen tills den slocknade mot filtret, och lade fimpen i en kruka jord, med en lite mindre växt, och jag tänkte på Ekströmsreklamen med jordgubbslandet, och cigaretter kanske skulle växa där snart. På rad, och alla ropa mitt namn. För jag var den franska balkongen, varje sen natt och tidig morgon. Den kommer sakna mig. I alla fall den. I alla fall något, om inte någon, så i alla fall något. Tog upp min mobiltelefon och låtsades skicka ett sms, drack en kopp te till, skickade aldrig något sms, det var bara mer för att visa henne att jag hade ett annat liv, som jag allra minst hade. Bob Dylan –bilden, som jag klippt ut ur The Guardian för ett år sedan, nästan precis, och som jag somnat till, och älskat till, låg på golvet, upp och ner. Jag orkade inte heller med den. Jag kände mig som Charles Bukowski. Bara som han. När han berättar om kärleken som tar slut, bara sådär. Som att inte det är värt mer än några öl, och i nästa mening en lång plädering om öl och whiskey och ”sad luck-dames”. På bakgårdar, och bakfyllor, med långa resor. Och kärleken hann aldrig med. För kärleken hann aldrig med. Och jag tänkte på vad han borde ha gjort, och sen gjorde jag likadant. Såg den röda dammsugaren, som min mamma hade givit mig i julklapp, när hon visste att jag skulle flytta hemifrån, och den var röd på ovansidan, grå där under, och på sidan stod det ”Rokky”. Den var fin, men jag orkade inte ens bära den. Orkade inte bära något av det som stod kvar. Orkade inte titta henne i ögonen. Vandrade bara ut, slank ut genom dörren, stängde den efter mig, vred om nyckeln till bilen, och påbörjade den ensammaste bilfärden i livet, hem. Hem? Till någon annanstans. Ett nytt liv, och en annan död.


***

Och min hunger efter att få skriva en bok, kom i den vevan då jag förstod att sånna som skriver böcker, och andra hjältar, aldrig är sånna som jag trodde dom var. Och aldrig kunde identifiera mig. Dom är bara vanliga människor, som kan blotta sig. Som kan samla två världar, i en enda, klen, blek, undernärd, kropp. Och utstå lidandet. Dom är normala människor, som alla fått för sig att det dom har inom sig, är värt att få ut. Man kan le, och skriva om död. Man kan skriva om kukar och ändå hata dom. Man kan skriva vad som helst, och sen låta det va, för allt är bara ord. Och bakom orden finns ingenting.

Jag är ingenting, alla orden: rädda mig.

Love, love, will tear us apart.

Vaknade för tidigt. Kunde inte somna om. Förstår hur egocentrisk jag är. Mitt jävla jag, det borde brinna upp och lämna plats åt något mycket vackrare. Åt dig. Jag är tvungen att inte messa dig, att inte maila, att vara osynlig på MSN, att inte ens komma i närheten av dig. Och sen ringde du och allt var så jävla bra, och jag saknar bara att bli älskad av någon. Jag saknar inte dig så mycket. Jo, jag saknar dig. Som fan. Jag saknar att se dig le, och se mig själv i dina ögon, dina blåa jävla ögon som gav världens finaste jävla "Pale blue eyes" liv och död. Och bara dig, när du höll om mig. Men aldrig dig, när du grät. Jag fattade aldrig varför du grät. Jag kände mig bara helt ivägen, helt vid sidan om, helt förpassad och blåst, och lurad in i en jävla återvändsgränd. Men dig, när du älskade mig.

Jag ska hålla mig på avstånd nu.

Vi passar inte ihop. Jag vill inte ha dig, men kan kanske inte hejda mig. Jag vill inte sitta på ett jävla släktkalas när jag blir 55 år och känna att alla som sitter bredvid är såna som skrattar och ler, men vad skrattar dom åt? Vilka är dom? Vem är jag? Och du vid min sida, som viskar, "men skratta då", och spela med. Jag vill inte bli sån. Jag kommer säkert bli sån. Jag älskar dig inte. Men jag älskar dig.

Jag saknar dig. Och allt handlade om mig, mig, mig. Nu kan jag inte ta mig härifrån. Jävla du, jävla jag. Jävla du som inte sa hur det var, jävla jag som var som jag var. Jävla oss! Någon kommer fånga oss och kasta in oss i ett mörkt rum, stänga dörren, låsa dörren, och lägga nyckeln utanför. Så att någon kanske kommer in och står, då vi sitter där, tätt intill, och försöker föröka oss.

Love, love, will tear us apart.

Jag saknar dig bara på natten. Jag saknar dig när du var på. Jag saknar dig när du höll om mig, men inte när du släppte taget och vandrade därifrån. Jag saknar dig för att jag nu, tomhänt, bara kastas fram och tillbaka mellan oro och svek och frågan om jag någonsin kommer att bli älskad igen. Jag saknar dig, för att jag vet att jag en gång hade dig. Och att jag nu, allt jag gör, är att sitta i det mörka jävla rummet ensam, och vänta på någon utanför, att hitta nyckeln och låsa upp.

***

Jag ska falla in i Proust, och verkligen låta han rädda mig. Men det är inte synd om mig, för jag sabbade allt. Jag kan inte gråta, när allt det jag sparkade sönder, ligger i spillror bredvid. Och där går du, runt i Pompeji bland ruinerna. Jag kan inte gråta, åt det. Det är mitt fel, och jag kommer inte få en enda sympati. Jag kan bara dra. Jag är ute, passé, en torsk. Och jag tänker på livet och döden, och jag kan inte tänka så, eller ens göra något: så ung, så fri, som en ung Werthes, men att göra något, hade bara blivit plagiat.

***

Tom Waits – Rain dogs. (En gåva från gud.)

***

Milan – Liverpool: 3-3. Jag är fortfarande för tagen för att ens skriva något. Det var osannolikt, overkligt, sant. Gerrard fick sin titel till slut.

***

00:52, egentligen alldeles för trött för att skriva något. Har ingenting att säga. Vill inte tänka. Du är fan allt i mina tankar, du har kidnappat mig, din jävel. Jag mådde dåligt. Jag älskade dig. Förlåt. Jag börjar släppa dig, långsamt, långsamt. Jag ser andra tjejer. Men inga andra tjejer är som dig. Du är söt när du skrattar, dina ögon är söta när du ler. Och vi älskade hela tiden, ett tag. Sen rann det iväg. Du vet. Nu är det allt jag tänker på, som om du var en gående boll, som hela tiden ville studsa nära mig. Det var inte så. Måste rannsaka, resonera, och inse att vi hade det kass. Att det var kass som det var. Men alltid när jag tänker så, slutar det med att slår mig själv, och spottar, och svär, över hur kass jag var. Jag skrek att jag mådde dåligt. Jag skrek att jag skulle dö. Att du skulle älska med mig. Att vi bara låg där och kanske skulle dö sådär. Jag skrek. För att den världen som jag tänkte på, och befann mig i, den fanns inte hos dig, du hade aldrig sett den förut. Lidandet. Bara för lidandets skull. Det bekymrar mig, oerhört, att jag lider för att lida. För att smärtan är det enda verkliga, och jag har svårt att ta fasta på saker som lika gärna, och i större utsträckning finns hos mina fiender. Eller fiender? Dom på gatan, som skrattar och gråter. Med släktingar. I villor. Med stora hundar, små hundar. Lyckliga jävlar. Så smärtan var ett sätt att distansera sig, från allt det andra. Det du var. Den världen fanns för dig, bara hos mig. Och jag kröp in där, för att bli sedd. För att blotta den, men du såg aldrig riktigt vad det var.

***

Lika som bär: Kofi Annan & Djibril Cissé.
Lika som bär: Shrek & Wayne Rooney
Lika som bär: Bröderna Sedin & Riise
Lika som bär: Dudek & en penis.

***

Det finns två typer av fotbollsspelare: dom som dansar och dom som slåss. Om Ronaldinho målar akvarell så målar Rooney streckgubbar. Fotboll är samba. Fotboll är samba. Fotboll är Brasilien: Garrincha. Fotboll är Garrincha. Och Ronaldinho. Fotboll är att ha Thern och Schwarz på sin sida, och hela världen på den andra sidan. Fotboll är Maradonas krull, och vad som gömmer sig där. Fotboll är tårar och glädje. Fotboll är kärlek. Fotboll är förbrödring. Den finaste fotbollen är när dansen möter slagen, just därför att bara när dom som slåss möter dom som dansar, måste dom som dansar också dansa. Och fotboll blir aldrig vackrare än dansen, på håll. Eller mitt i. När dansen vinner! Och sådan är all sport, som Rumble in the djungle, 1974. Muhammad Ali, fjärilen. Dansaren. Möter vargen, odjuret, George Foreman. Som ska slå ihjäl Ali. Inte bara få ner honom i ringen. Utan döda honom så att han aldrig andas igen, så att han aldrig reser sig upp. Som McEnroe mot Borg, i Wimbledon, den gången då Borg vann titeln för femte gången och Grive lätt hysterisk, och på alla sätt andfådd, hispar ur sig: "Ta en rak backhand för den kan du, TA EN RAK BACKHAND FÖR DEN KAN DU!". När dansaren McEnroe möter maskinen Borg. Och i slutändan handlar dansen allt om människan, om känslan, om tårarna, om vemodet, om kärleken, om oron för att inte räcka till, som Yoshimi mot dom stora, rosa, robotarna. Och dom som slåss, är maskinerna. Som Tyskland. Som Tyskland. Som Tyskland. Som Tony Adams mot Didi, Vava, Zico, och alla dom. Som om offsidefällor någonsin, någon gång, berättat för någon om hur någon känner. Hur bollen är. Vem som lever och vem som bara vill vara med, vara där, titta på. Tony Adams med ena handen i luften, snabba blickar mot linjemannen, upprätt kropp, huvudet högt, lutat lite bakåt, och handen utsträckt, och mot skyn, för att gestikulera för hela världen och domaren, att han den där, den där, faktiskt står offside, inte får vara med, och att han själv, bara är där för att det är hans jobb, och hur bra kan må sen.

***

"Vi leker prinsessa och kung, och jag är katt!"

***

När jag nu lyssnade på The Kinks "Days" igen, och kom att tänka på förra gången jag lyssnade på låten, för 240 dagar sen. Dagen innan jag skulle till Indien. Och plockade med den på en blandskiva till enda tjejen i hela världen jag skulle kunna bryta min nacke för, inte för att visa min kärlek utan för att om jag väl hade gjort det, så skulle jag vara säker på att hon satt bredvid mig, varje kväll, och rullade min rullstol fram och tillbaka på dansgolvet. I så fall. Men jag tog inte med den på blandskivan, för jag var rädd för sanningen.

***

Det är världen värsta människosläkte: Frisörer som inte har någon koll på hur frisyrer ska se ut!

(Vad gör dom där? Jag undrar alltid vad fan dom gör där.)